Print Friendly

Patrik Engellau; Ledarskapet och visionerna

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


PATRIK ENGELLAU:
Ledarskapet och
• •
vistonerna
En av ledarskapets uppgifter är
att ingjuta framtidstro. Vi
människor måste se hur våra
ansträngningar passar in i ett
större sammanhang och har ett
värdigt ändamål.
Mänskligheten har sagts ha
ett behov av att bygga
katedraler. De borgerliga
partierna har inte formulerat en
vision. Detta är en del av
socialdemokratins styrka.
Människorna vill bygga nya
katedraler, inte riva gamla.
Patrik Engellau är M.A. och chef
för AB Samhällsrådet.
Han har tidigare utgivit bla
”Lån utan gränser”,
”Påhittigheten blockerad” och,
tillsammans med Carl-Johan
Westholm, ”Vägval – Fyra
Sverigebilder”.
H
enry Kissinger är känd för att ta
kraftigt betalt för att framföra
välbekanta uppfattningar, men
då och då kommer nya och insiktsfulla
formuleringar ur hans mun eller penna,
till exempel den här:
Ledarens uppgift är att föra sitt folk från
det ställe det befinner sig på till en plats där
det aldrig varit. Människorna kan aldrig
riktigt förstå den värld dit de är på väg.
Liksom med alkemins hjälp måste ledaren
skapa en storslagen vision.
Det som skiljer människan från djuren,
påstår vissa, är hennes förmåga att höja
sig över de omedelbara försörjningsproblemen, att medvetet göra sig en bild
av ett önskvärt framtida tillstånd och sedan arbeta för att förverkliga detta.
Mänskligt liv och arbete är därför till stor
del att erövra och kolonisera framtiden.
För att förstå hur framtiden erövras
kan vi jämföra med andra kolonisationsprocesser. Hur gick det till när utsvultna
europeiska bönder koloniserade, befolkade och byggde upp Förenta Staterna?
Vad var det som gav dem modet att ge
sig ut i det okända?
Visserligen kan det hävdas att svältens
piska var förklaring nog till att Europas
massor lämnade sina utarmade jordar
och seglade västerut. Men emigranterna
var i allmänhet inte de mest eländiga, de
som skulle drabbats värst, utan tvärtom
de driftigaste, människor som sannolikt
klarat sig hyggligt hemma. Hoppets morot var en minst lika stark drivkraft som
hungerns piska.
Vi vet att hoppet och drömmarna
ofta var överdrivna. I Småland gick
lyckorykten om att guld kunde skäras
med täljknivar i det stora paradiset i väs- 212
ter. I sin entusiasm skapar människor
ofta orealistiska framtidsförväntningar.
Många förhoppningar kom också på
skam. Men massor av nya amerikaner
lyckades genom engagemang och hårt
arbete skapa sig det nya liv de hoppats
på.
Och att ingjuta mod och handlingskraft är drömmens viktigaste funktion.
Utan visioner och förhoppningar hade
det Amerika som faktiskt skapades aldrig kunnat bli till. Utan framtidstron
hade immigranterna aldrig koloniserat
Vilda Västern. Liksom indierna i Tanzania hade de suttit kvar vid den kust där
de landat och då och då samlats för att
längtansfullt blicka över havet mot det
gamla hemlandet. (De gör faktiskt det,
bokstavligen.)
En bättre morgondag
För att vi människor öppet och förtröstansfullt ska vända oss mot framtiden
måste vi kort sagt ha en känsla av att
framtiden blir bra. Om vi tror på morgondagen känns dagens ansträngningar .
meningsfulla. Vi vet att vi gör världen
bättre. Vi bygger något.
En av ledarskapets uppgifter är
att ingjutaframtidstro.
En av ledarskapets uppgifter är alltså
att ingjuta framtidstro. Den katolske filosofen Pierre Teilhard de Chardin säger
att framtiden ”. . . tillhör dem som kan
ge morgondagens generation goda skäl
att leva och hoppas.” Vi vill höra att
framtiden ser ljus ut. Och förväntningarna förverkligar ofta sig själva. I vilket fall
som helst skapas inga goda framtider
utan ljusa framtidsbilder.
På den gamla goda tiden – under femtio- och sextiotalens rekordår – var
framtidstron stark. Vi byggde en ny och
bättre värld. Visionen av välfärdssamhället var kanske inte så skarp i konturerna, men vi hade alla en känsla av att
vi var på rätt väg, att vi tillsammans höll
på att skapa något nytt och värdefullt.
Visionen förädlar våra ansträngningar.
Den visar oss att vårt engagemang inte
bara handlar om att tillfredsställa egenintresset. De som tror att egoismen är
den enda genuina drivkraften har bara
förstått en del av människan. Att visionen av välfärdssamhället skänkte mening berodde inte bara på att vars och
ens personliga välfärd gynnades utan
också på att vi tyckte oss gynna andra
samtidigt som vi gynnade oss själva.
Adam Smiths ide om den ”osynliga
handen” hade tidigare en liknande funktion. Den osynliga handen var den kraft
som ställde så att andra gynnades när
den enskilde strävade efter att främja
sina egna intressen. Teorin om den osynliga handen gav människorna den i allmänhet berättigade uppfattningen att
den fria konkurrensen var bra inte bara
för den producent som berikade sig utan
även för hans omvärld. Om marknadssystemet inte uppfattats som en progressiv företeelse – något som vidgade livsmöjligheterna för det stora flertalet –
hade det aldrig kunnat slå igenom.
I själva verket vägleds alla mänsklighetens stora projekt – det må vara etableringen av det romerska imperiet,
marknadsekonomin eller välfärdssamhället – av en mer eller mindre artikuleract vision som anger riktningen för och
syftet med människornas arbete. Liksom
företag måste samhällen alltså ha ett
slags affårside för att fungera riktigt bra.
Medborgarna måste ha en någorlunda
gemensam uppfattning om vad de sysslar
med. Vi måste se hur våra ansträngningar passar in i ett större sammanhang och
vi måste få känna att detta sammanhang
har ett värdigt ändamål.
Liksom företag måste samhällen
ha ett slags affärside för att fungera riktigt bra.
Att bygga katedraler
Den norske statsvetaren Gudmund
Hernes har talat om mänsklighetens behov att bygga katedraler. För den människa som utan att förstå syftet bär stenblock hela livet blir tillvaron meningslös.
Men om samme arbetare vet att han varit
med om att uppföra ett vackert tempel
kan han dö nöjd i förvissningen om att
hans slit inte varit förfelat.
Vår tids problem är att det saknas visioner och storslagna projekt. Vi lever i
en matt och dekadent period. Socialdemokratin gör halvhjärtade försök att blå-
sa liv i glöden från den tid då projektet
var att bygga välfårdssamhället. Men
detta görs inte med någon övertygelse,
ty socialdemokratin är väl medveten om
att den gamla sortens politik idag skapar
fler problem än den löser.
Det sägs idag att svenska folket – kanske särskilt ungdomen – alltmer tar avstånd från politiken, omvärlden och samhället överhuvudtaget för att i stället
vända sig mot sin privatsfär. Om detta är
fallet är det naturligt, ty ett system som
inte har något intressant att komma med
får knappast några anhängare. På sätt
och vis är denna stämningsförändring
positiv. Den visar att medborgarna tröttnat på de gamla budskapen och är redo
för nya. Men förändringen är också oroväckande, ty den generation som växer
upp tycks delvis sakna förtröstan inför
framtiden. Den som tror att framtiden
bara bär med sig onda ting som krig och
miljöförstöring kommer att klamra sig
fast vid det bestående i stället för att
skapa nytt.
Socialdemokratin är väl medveten om att den gamla sortens politik idag skapar fler problem än
den löser.
Ett ledarskap som inte tror på sitt eget
budskap får leda bara så länge det saknar
trovärdiga konkurrenter. Socialdemokratins styrka är de borgerliga partiernas
oförmåga att formulera en vision. Detta
kan sägas utan kritik av våra borgerliga
politiker, ty ritningar till nya katedraler
gör man inte i en handvändning.
Bygga katedraler – inte riva
Uppenbart är emellertid att det inte
räcker med att föreslå skattesänkning
och åtstramning av den offentliga sektorn (även om detta är nödvändigt). Det
som engagerar människor är att vara
med och bygga nya katedraler, inte att
214
riva gamla. Vi har hellre en gammal uttjänt katedral än ingen alls.
Ideerna till framtidens katedralbygge
måste sannolikt hämtas ur vårt lands rötter och traditioner. ”Den varelse som ej
sitt ursprung vördar, får inget säkert fäste i sig själv”‘, skrev Shakespeare. Vi
måste studera Sveriges historia.
Svenskarna är ännu inte mentalt
urbaniserade.
Om vi ska hitta framtiden måste vi
sannolikt knyta an till svenska folkets
djupaste och äldsta värderingar. Vi är
egentligen en nation av bönder även om
de senaste årtiondenas utveckling gör att
de flesta svenskar råkar bo i städer. Men
det tar flera generationer att byta kultur.
Svenskarna är ännu inte mentalt urbaniserade. Jag föreställer mig att framtidens
projekt måste växa ur den svenska odalmannens, den självägande bondens, tänkande. Kanske anslås framtidens ton av
följande rader ur Erik GustafGeijers dikt
Odalbonden:
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man …
Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott vad är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.
Pärmar för inbindning av årgång 1985
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 7 27 44-6.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner