Print Friendly

Partiväsendets amerikanisering

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PARTIVÄSENDETS
AMERIKANISERING
DEN ofta citerade satsen, att demokratien är den svåraste av
alla samhällsformer att upprätthålla, därför att den ställer så
stora krav på varje enskild medborgare, visar otvivelaktigt sin
riktighet också i fråga om partiväsendet och dess motsättningar
mellan demokratisk princip och demokratisk praktik. Partiväsendet kan uppvisa mycket olika typer av partier, vilket framför allt
beror på uppfattningarna om partiorganisationens syften och mål.
Partiet kan uppfattas som väsentligen en maskin för erövringen av
maktpositioner åt grupper, intressen och enskilda personer. Det kan
också betraktas som ett medel för utformningen och förverkligandet
av en samhällsåskådning och dess krav. I praktiken kunna visserligen icke dessa olika grundläggande synpunkter bliva helt ren~
odlade; det uppkommer alltid en blandning av dem båda. Men
inom olika partier kan huvudvikten mer eller mindre öppet läggas på den ena eller den andra sidan av partiväsendet; detta blir
avgörande för dess allmänna läggning och därmed för dess betydelse för demokratiens utformning. Partiverksamheten kan lägga
huvudvikten på en politisk teknik, avsedd att utnyttja den individuella människans intellektuella och andra svagheter i syfte att
förvärva makten; ett partiväsen av denna typ intresserar sig föga
för den besvärliga och ofta otacksamma uppgiften att vara idebildande och fostrande till den individens självständiga bedömning och verkliga del i ansvaret som är varje sund folkstyrelses
kärna och viktigaste innebörd. Väljarmassan formas genom denna
politiska teknik efter partiernas behov och maktsträvanden; den
individuella personligheten och dess betydelse kommer i bakgrunden; makten blir det väsentliga målet för politisk verksamhet –
en machiavellism i modern form.
Det är en gammal iakttagelse, att de amerikanska partierna i
större utsträckning än t. ex. de engelska, och ofta även andra euro”
peiska partier, bekämpa varandra enbart som partiorganisationer
l
t’
f
Partiväsendets amerikanisering
och partimaskiner med därav betingade metoder snarare än som
underlag och understödjare av olika politiska principer och åskådningar. Vid en jämförelse mellan de två stora amerikanska partierna, det republikanska och det demokratiska, och europeiska
partier är det också betydligt svårare att fastställa någon egentlig skillnad mellan de amerikanska partierna i fråga om ideer och
allmän samhällsåskådning.
Typiskt för det amerikanska partiväsendet är även den underordnade roll, som partiernas program vanligen spelar; strävandena att upplysa väljarskarorna om det egna programmet och att
övertyga dem om dess företräden eller om svagheterna hos övriga
partiers program inta ej någon dominerande plats i valrörelserna
eller den politiska striden. Programlösheten blir gärna konsekvensen av det amerikanska partiväsendets politiska teknik, just på
den grund att detta ej är så mycket inställt på att befordra segern för vissa samhällsåskådningar och ideer, som att vinna röster som ett maktunderlag åt partimaskinen. Här skulle ett sådant
program kanske verka ofördelaktigt. Det kan alltid finnas någon
grupp väljare, som känner sig frånstött av den ena eller andra
programpunkten. Bättre då att inte alls lägga fram något program, så undviker man dylika risker. Av samma skäl avhålla sig
de mera prominenta talarna i allmänhet från bestämda uttalanden i sådana aktuella politiska frågor, där ställningstagandet står
i sammanhang med ett dylikt ideprogram. Trumans remarkabla
ll,ndantag från denna regel framkallade också som bekant en allIllän skepsis från politiska experter och bedömare.
I stället för en sådan allmän upplysning kommer ej sällan det
för det amerikanska partiväsendet icke mindre typiska vädjandet
till särskilda valmansgrupper och deras speciella intressen eller
fördomar i syfte att vinna deras röster åt partiet. Dylika »pressure groups’» inflytande både under och efter valrörelsen har i
olika former blivit ett alltmer framträdande drag hos det amerilmnska partiväsendet.
Det är snarare de ovan karakteriserade sidorna hos det amerikanska partiväsendet än dess tidigare, icke minst av amerikanarna själva mycket utbasunerade dramatiska olater, som »spoil’s
system», korruption och dylikt, vilka de tänkt på, som talat om de
tendenser till partiväsendets amerikanisering, vilka varit skönjbara i en del europeiska länder och som blivit allt starkare på senare tider.
2
..
Partiväsendets amerikaniseritzg
Också i Sverige har man kunnat iakttaga dylika tendenser, mest
påfallande vid det senaste valet och hos det segrande partiet, Folkpartiet.
Folkpartiet har sedan gammalt haft en sammansättning som
gjort det naturligt för partiet att gilja till olika valmansgrupper,
ej sällan med ytterst olika åsiktsinställning och att härigenom
närma sig den amerikanska partitypen.
I valet uppmärksammades allmänt Folkpartiets programlöshet,
som tydligen fyllde samma syfte som de amerikanska partiernas;
ledningen aktade sig också noga för alla bestämda uttalanden,
som på något sätt skulle kunna medföra känslor av otrevnad hos
den ena eller andra väljargruppen, utan hänsyn till i vad mån
sådana uttalanden kunde ha varit påkallade ur synpunkten av
den stabiliseringspolitik, som Folkpartiet liksom andra partier bekände sig till, eller till andra viktiga aktuella problem. Omsättningsskatten och räntepolitiken utgjorde här allmänt uppmärksammade exempel. Däremot drog man sig ej för att göra uttalanden som kunde vara behagliga för att vinna röster från väljar~
grupper, vilka i vår nordiska miljö i någon mån motsvara den
amerikanska politikens »pressure groups». En sådan roll ha exem~
pelvis folkpensionärerna spelat ända sedan de organiserades politiskt, först av Stauning i Danmark och senare av Möller i Sverige
för att tjäna en lika framgångsrik som obesvärad partipolitik.
Folkpartiets valpropaganda var också av omisskänligt amerikanskt firmamärke. Om tendenserna till amerikanisering sålunda
äro påtagliga hos Folkpartiet är därmed ej sagt, a.tt man kan fritaga alla andra för liknande tendenser, detta vore säkerligen ej
riktigt eller överensstämmande med verkligheten. Men det kan
inte förnekas, att Folkpartiet varit det mest ovilliga att ta på sig
ansvaret för nödvändiga, men impopulära åtgärder och att det
ofta tagit initiativet till eller drivit det hårdaste spelet i fråga om
en amerikaniserad partikonkurrens. När liknande tendenser gjo;t·t
sig gällande på andra håll har detta dock ej sällan skett med en
viss tvekan och en känsla av det otrevliga i hanteringen. Folk~
partiet har systematiskt och öppet slagit in på den nya linjen,
och att valet uppvisat påfallande drag av amerikanisering är tydligt. Särskilt betydelsefulla bli dessa tendenser till amerikanise~.
ring därför att de vid valet åtföljts av en efter våra förhållanden
sensationellt omfattande seger. Den frågan ligger då nära till
hands; står hela det svenska partiväsendet nu inför en liknande
utveckling, och kommer denna valseger att bli inledningen till en
3
•’
Partiväsendets amerikanisering
kappspring:Q.ing mellan partierna i användningen av den till synes
så framgångsrika metoden1
Vad Högern beträffar kunde det kanske ligga nära till hands
att tillskriva sina nederlag en gammalmodig taktik och att deltaga i en sådan tävlan mellan partierna i en amerikaniserad partiteknik.
Eftertanken visar snart, att Högern icke genom att deltaga i
konkurrensen om en politik utöver de ekonomiska resurserna, vilken ju ansetts särskilt röstfångande, skulle ha lyckats förvärva en
starkare taktisk ställning. En sådan linje skulle ha legat alldeles
utanför den politik, som hittills givit Högern anseende och förtroende hos väljarna. Dess fastare hållning i fråga om den ekonomiska politiken mot slutet av valrörelsen med ledningens rekommendation av den »kärva linjen» har snarare stärkt än försvagat
dess ställning för framtiden. Till och med från den rena partitaktikens ståndpunkt kan politiskt mod hos ett parti göra ett mera
varaktigt intryck på väljarna än försöken att genom att stödja
tillfälliga palliativ undvika obehagliga sanningar.
Med detta skall det sannerligen icke vara sagt, som ej sällan
skett särskilt från folkpartihåll, att det skulle vara Högerns »uppgift» att driva en impopulär, antisocial politik; detta är lika litet
dess uppgift eller förenligt med dess traditioner, som den röstfiskepolitik, vilken ingår i den amerikaniserade partitekniken.
Det är i själva verket en mycket svårare uppgift, som kommer
att åligga Högern; men denna kommer också att leda till helt andra och mera bestående resultat, nämligen den att övertyga det
svenska folket om, att en politik utan tillräcklig hänsyn till de
ekonomiska resurserna, orörligheten hos näringslivet, orsakad av
bl. a. en detaljerad statskontroll som i sin ordning blivit en följd
av att prisbildningen genom lågräntepolitiska och andra anledningar satts ur funktion, en skattepolitik som skadar produktiviteten, en penningpolitik, som främst tar sikte på omedelbara
ekonomiska lättnader för vissa samhällsgrupper utan hänsyn
till allmänna och varaktiga verkningar och överhuvudtaget den
för närvarande dominerande popularitetsfriande politiken icke
blott är oriktig ur samhällssypunkt utan på längre sikt även till
skada för gemene man och hans omedelbara intressen, inte bara
för hans »frihet», utan även för vad som för honom ter sig som
viktigare: hans dagliga bröd, hans fortkomst, hans familjetrevnad, hans egen och hans barns ekonomiska och kulturella framtid. Med andra ord: Det gäller för Högern att inta en helt annan
4
..
Partiväsendets amerikanisering
inställning än den amerikanska partiteknikens. Det gäller vad
som ovan framhållits som dennas motsats, nämligen att förmå
valmännen att inse vad de politiska meningsskiljaktigheterna innerst avse och deras verkliga innebörd. Det gäller att på så sätt
medverka till ett verkligt och äkta folkstyre, där valmännen icke
genom den amerikaniserade partitekniken förvandlats till en av
slagord och propaganda inriktad väljarmassa.
För att åstadkomma detta behövs emellertid icke bara ett intensivt och systematiskt upplysningsarbete, det behövs också att partiet självt gör klart för sig vad dess egen åskådning kräver i fråga
om dess inställning till dagens politiska frågor. Det räcker inte
enbart med en teoretiskt tillfredsställande utformning av Högerns
ideprogram och en därpå grundad upplysningsverksamhet bland
de breda lagren. Allt detta blir utan verkan om inte denna verksamhet har en bakgrund av politiska gärningar, vilka alltid äro
betingade av partiets åskådning. Dessa politiska gärningar måste
kunna övertyga valmännen om att Högern är färdig och kapabel
att bedriva en politik som är lyckligare för landet och mera tillfredsställande för svenska folket än övriga partiers. Högern måste
göra klart, framför allt genom sina gärningar, vad det är i dess
politik, som bör leda till större säkerhet och bättre villkor för
nationen, till ett lyckligare och mera rikt liv för individen. Att
bara säga, att partiet önskar allt detta, är för visso icke tillräckligt.
Detta är otvivelaktigt en mycket krävande uppgift. Högern har
dock att välja mellan de svårigheter det innebär och att försöka
konkurrera med de andra partierna i fråga om den nya partitekniken. Här står valet klart. Högern, med hela dess struktur och
inriktning har inte stora förutsättningar att vinna i en sådan
uteslutande partitaktisk konkurrens, och framför allt: skulle den
göra det, så finge den inte längre något existensberättigande. Om
partiet gäller som för individen det gamla ordet: vad båtar det
människan om hon vinner hela världen men förlorar sin själY
Det finns ingen anledning att misströsta om Högerns framtid,
för den händelse den väfjer den andra vägen. Högerns svårigheter äro i själva verket ingalunda större än de övriga partiernas.
Vattnen för dessas röstfiske, den ständiga utökningen av den socialpolitiska verksamheten, kunna för en ganska lång tid framåt
icke ytterligare vittjas utan att alldeles förstöra hela samhällsekonomien, och detta med verkningar, som snart måste bli uppenbara och kännbara för var och en. Den ökade brist på förtroende
5
Partiväsendets amerikanisel’in!J
för Folkpartiet samt svårigheten till samarbete med övriga partier, som amerikaniseringen medfört, kan visa sig vara ett också
ur taktisk synpunkt så stort minus, att detta kanske mer än uppväger de partitaktiska fördelar som hittills inkasserats. Att icke
bygga upp ett parti på principiell grund, utan att snarare lita på
någon antagen överlägsenhet hos dess ledare än att erbjuda nationen en sund politik blir alltid, för att använda Disraelis ord,
en mycket allvarlig svaghet hos ett parti – också här i Sverige.
Faktum är, att den svenska politiken för närvarande är farligt
nära ett vacuum. När man inom alla läger bedyrar, att man är
ense om de stora målen för svensk politik, synes detta närmast
bero på frånvaron av en genomtänkt och sammanhängande politik, lämpad för den värld i vilken efterkrigs-Sverige måste finna
sin framtid. I detta labila läge och med hänsyn till tidens utrikespolitiska och ekonomiska risker och bekymmer borde Hö-
gern ha en enastående chans att få förtroende bland valmännen
för en politik, inriktad på säkerhet utåt och ekonomiskt sunt
förnuft inåt samt på ett på gammal kulturgrund vilande rikare
liv för individ och familj.
(j

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner