Print Friendly

Parisförhandlingarnas militära bakgrund

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

överstelöjtnant NILS PALMSTIERNA:
Parisförhandlingarnas
militära bakgrund
Inför förhandlingarna i Paris gör
chefen för militärhistoriska avdelningen
vid Militärhögskolan, överstelöjtnant
Nils Palmstierna, nc’igra reflexioner
om strategi och taktik under kriget i
Vietnam. Han pc’ivisar hur den
amerikanska strategin varit en annan
än motst&ndarens och hur ett avgörande
redan därför varit omöjligt att nc’i.
Han talar om den taktik som använts
fr&n resp. sidor, och inte minst hans
uppfattning att flygkriget misslyckats
och att VSA skulle kunna avst& frc’in
bombningarna i Nordvietnam är i
dagens läge av särskilt intresse.
”Priset för seger i Indokina skulle bli
lika stort som, eller större än det som
vi betalade i Korea.” (General Matthew B. Ridgway 1954.)
General Ridgways uttalande gjordes i
samband med att den amerikanska regeringen på sin tid övervägde att ingripa
till Frankrikes hjälp i kampen om Indokina. En granskning av läget inför de
pågående förhandlingarna i Paris ger
till resultat att Ridgeways bedömning
närmast kan betraktas som optimistisk.
En amerikansk seger, politisk eller
militär, synes icke möjlig. Efter snart 4
års ständigt ökad militär insats är en
framgång nu lika avlägsen som tidigare.
Politiskt har kriget för USA varit en
svår belastning. Utrikespolitiskt har
USA:s motståndare uppmuntrats, samtidigt som landets allierade och vänner
från tveksamhet via kritik gått över till
öppet avståndstagande. Förenta Staterna blir alltmer isolerat – och denna
gång inte av eget val. Det inrepolitiska
läget har försämrats. Vietnam har verkat som en katalysator för skilda oppositionsgrupper. Dessutom har krigsutgifterna i hög grad bidragit till den bristande betalningsbalans som medfört
dollarkrisen.
Den militära balansen
Tre år efter USA:s inträde i andra
världskriget stod det klart att slutsegern
var bärgad. Efter 3 år i Korea var kriget över. I Vietnamkrigets fjärde år –
om man räknar det verkliga krigets bör- 284
jan från den 7 februari 1965, då president Johnson fatta beslutet att föra över
kriget till Nordvietnam genom att beordra flyganfall norr om 17. breddgraden – inskränker sig de militära framgångarna till att saigonadministrationens politiska och militära sammanbrott, som uppenbarligen var förestående våren 1965, förhindrats, varigenom
en grund för förhandlingar skapats.
Men priset för detta har varit högt. I
mitten av mars 1968, dvs. efter 37 må-
naders krig, var de amerikanska förlusterna av samma omfattning som vid tiden för vapenstilleståndet i Korea. I
Korea dödades 33 629 man och sårades
103 289, summa 136 918. I Vietnam
hade man 19 313 döda och 117 680 så-
rade, eller summa 136 993. Förlusterna
den senaste tiden uppgår till nära 500 i
veckan.
De materiella förlusterna har också
varit stora. Fram till mitten av februari
1968 hade man förlorat 1 033 flygplan
i luften och 934 på marken, summa
1 967. Siffrorna för helikoptrar var 544
resp. 849, summa 1 393. Det stora antalet förluster på flygbaserna, som ju
rimligen bör vara särskilt väl skyddade,
ger en antydan om motståndarens rörelsefrihet.
Den amerikanska krigsinsatsen har
inte varit blygsam. Under andra världskriget fälldes under kriget mot Japan i
hela Stilla havsområdet 660 000 ton
bomber och under Koreakrigets 3 år
450 000 ton. I Vietnam uppgick bombvikten enbart under 1966 till 637 000
ton. Antalet flygplansföretag var mot
Japan 670 000 och i Korea 425 000. I
Vietnam är antalet nu över 600 000.
Förbrukningen av artilleriammunition
beräknas vara förhållandevis högre än
de amerikanska truppernas under andra
världskriget.
Trots dessa ansträngningar har USA
inte lyckats nå ett militärt avgörande.
De strategiska och taktiska principer
som tillämpats av båda parterna ger en
antydan om några av skälen.
Strategi
I Vietnamkonflikten möts två motsatta
militärfilosofiska system – det asiatiska, representerat av Mao Tse Tungs och
Giaps principer, och det amerikanska,
präglat av McNamara. Kriget har varit begränsat, liksom alla konflikter efter den första atombomben. Den försiggår i skuggan av den maktbalans, som
ytterst upprätthålls av kärnstridsmedlens destruktiva kapacitet, alltjämt kontrollerad av USA och Sovjetunionen.
Medvetandet om de katastrofala följderna av ett kärnvapenkrig medför ett
försiktigt manövrerande för att hindra
att ett obegränsat krig uppstår på grund
av missuppfattning om motpartens avsikter. Det mest pregnanta uttrycket
härför torde vara den ”heta linjen” mellan Washington och Moskva. Ur detta
förhållande har den s.k. MeNamarastrategin utvecklats. Grundtanken är att
man med undvikande av totalt kärnvapenkrig skall kunna nå vitala politiska
mål genom att sätta in militära medel,
när politiska, ekonomiska och psykologiska visat sig vara otillräckliga. Krigsnivån skall från början hållas låg men
kan sänkas eller höjas allt efter motståndarens reaktion. Kodringar skall
öppet ges till känna genom att möjligheter till samtal mellan parterna finnes.
I samband med förändringar framläggs
förslag till eller villkor för förhandlingar om vapenvila eller fred.
Enligt dessa principer har USA sökt
föra kriget i Vietnam. Höjning av krigsnivån – ”upptrappning”, ett av Sveriges radio älskat ord – har omväxlat
med begränsningar eller uppehåll i flyganfallen mot Nordvietnam i samband
med inviter till förhandlingar.
Men förutsättningen för denna strategi är att båda parter talar samma språk
och i stort sett följer samma spelregler.
Kr så inte fallet, blir reaktionerna inte
de väntade och strategien misslyckas.
Nordvietnam och FNL har inte reagerat vare sig på höjningar eller sänkningar av krigsnivån och ej heller på amerikanska förhandsinviter förrän nu.
Tystnad eller oförändrade krav har varit de enda reaktionerna från Hanoi och
FNL.
Den sidans strategi karakteriseras av
det subversiva, i många kampanjer prö-
vade, krigets principer. Kriget förs
främst på det politiska planet. Målet är
här dubbelt. Det gäller att vinna folkets
flertal, först inom begränsade områden
– som blir guerillaförbandens basområden – sedan efter hand inom allt
285
större delar av landet. Men i lika hög
grad gäller det att vinna andra stater
för sin sak för att till sist få världsopinionen med sig. Härigenom åstadkommes ett starkt yttre tryck på motståndaren, vilket i förening med allt intensivare guerillakrigföring till slut leder till
framgång. Att Hanoi och FNL – liksom en gång motståndsrörelsen i Algeriet – har lyckats härmed är odiskutabelt. Opinionen inom och utom USA
måste bedömas vara en av de viktigaste
orsakerna till den amerikanska ledningens nuvarande förhandlingsvillighet.
Befolkningen vinnes genom att man
utnyttjar rådande missförhållanden. I
Vietnam rör det sig främst om jordbruksfrågan. Jorden i Sydvietnam innehas till stor del av storgodsägare, som
vistas i Saigon eller andra större städer
och som tar vinsten. För den ofta skuldsatte arrendatorn återstår bara tillräckligt för en knapp bärgning. Hanois och
FNL:s propaganda har målmedvetet inriktats på detta, och där de fått makten
har också en jordreform hänsynslöst genomförts. Jordägarna dödas eller jagas
bort och marken fördelas. Den amerikanska ledningen har varit medveten
om frågans stora vikt och gång på gång
sökt förmå saigonregeringen att genomföra en jordreform, men utan framgång.
Vissa halvhjärtade, helt otillräckliga
reformer har visserligen genomförts,
men läget är ännu sådant att i kön på
sydvietnamesiska förband, som återerövrar en by, följer den gamle markägaren, som återinsätts i sina forna rättig- 2R6
heter. Resultatet härav är lätt att föreställa sig.
Om jordreformen är FNL:s morot, är
terrorn käppen. Genom mord på regeringens representanter ute i landet, byäldste, lärare, polismän, som ersättes av
motståndsrörelsens egna män, bryter regeringens administration samman. Återerövras en by av regeringsstyrkor, försvinner FNL:s representanter. Nya förtroendemän, som tillsatts, likvideras,
och till slut vågar ingen åta sig ett uppdrag för regeringen, utan motståndsrö-
relsen tar över administrationen inom
allt större områden. Gisslan tas och hårda repressalier drabbar dem som brister
i lojalitet. Här kan motståndsrörelsen
gå hårdare fram än regeringsstyrkorna:
Under 24 dagars ockupation av Hm!
under nyårsoffensiven i år mördades
över 1 000 män och kvinnor, av vilka
mer än hundra begravts levande. Kallt
räknas med ett långt krig. I Kina varade kampen 22 år, i Malaya 12 och nu
i Vietnam 22.
Taktik
Ur motståndsrörelsens synpunkt indelas
kriget i tre skeden: Först kommer infiltrering och propaganda. Målet är att då
nå ledande positioner på det lokala planet. Därefter förekommer guerillastrider
i mindre skala. Man strävar att skaffa
vapen och andra förnödenheter genom
överfall av vapen- och ammunitionsförråd samt av transporter. Operationer
sker med små förband som överraskande anfaller och snabbt försvinner. Må-
len väljs så att stort uppseende väcks.
Härigenom framstår administrationen
efterhand som maktlös och motståndsrörelsen vinner ett psykologiskt övertag.
slutligen kommer det tredje skedet:
uppror. Målet är nu att helt vinna makten. Regeringens funktioner övertas inom guerillans basområden. Tillförseln
av krigsmateriel och trupp utifrån ökas,
varjämte rekrytering och utbildning intensifieras. Fortfarande undviker man
dock strid med större regeringsstyrkor.
Anfallen samordnas av den centrala
motståndsledningen. Reguljära förband
sätts in och guerillan övergår efter hand
till att spela en andraplansroll.
I Vietnam har utvecklingen sedan
årsskiftet nått det sista skedet. Redan
1965 var FNL beredd för avgörande,
men den amerikanska ökade krigsinsatsen tvingade upprorsrörelsen att gå tillbaka till andra skedets metoder. Först
genom infiltrering av allt fler reguljära
nordvietnamesiska förband har man nu
tre år senare kunnat återuppta stridsverksamheten i full skala. De stora anfallen i januari och senare i april och
maj är exempel.
stridstekniken medför därvid, att underlägsenheten i sammanlagd eldkraft
inte får avgörande verkan. Guerillan
väljer själv sina mål. Insatsen begränsas. Överraskning eftersträvas alltid och
åstadkommes genom god underrättelsetjänst, noggranna förberedelser samt
ofta anfall i mörker. Förmåga att sätta
in många vapen momentant är viktigare
än tung eld. Omedelbart efter anfallet
försvinner man i olika riktningar till
förberedda återsamlingsplatser. Härutöver har guerillan möjligheter att dra
sig ur landet, till Nordvietnam, Laos eller Kambodja. I annat fall göms vapen
och uniformer och guerillamännen blandar sig med befolkningen, som inte vill
eller vågar avslöja dem.
Men också vapen med stor eldkraft
har tillförts. Under 1967 och 1968 har
FNL och Nordvietnams förband bl.a
tillförts rysk bandgående 12,2 cm raket
med 20 kg stridsspets, kinesisk 10,7 cm
raket med en vikt av endast 100 kg,
samt ryskt närpansarvärn som på 500 m
avstånd slår igenom 25 cm pansar. Detta vapen användes vid anfallet mot
amerikanska ambassaden i Saigon.
De amerikanska och sydvietnamesiska motåtgärderna har efter hand anpassats till guerillans krigföring. Ett
franskt förslag att organisera och utbilda den sydvietnamesiska armen för
djungelkrigföring förkastades först av
amerikanerna. I stället ansåg man att
den inre säkerheten var en polisfråga
och att armen skulle utbildas för att
hindra en invasion av reguljära nordvietnamesiska divisioner över 17. breddgraden. Detta blev katastrofalt, ty härigenom skapades en vägbunden, motoriserad, med komplicerad underhållstjänst
försedd divisionstyp, som var ur stånd
att besegra, eller ens få tag i den verkliga fienden – guerillan på dess mark.
Den var utbildad för att bekämpa konventionella väpnade styrkor och hade
svårt att tvinga motståndaren till strid.
287
Först 1964 började man lägga om utbildningen. Kostnaderna blev emellertid
så stora, att milis- och polisförband inte
kunde uppsättas i tillräcklig omfattning.
Härigenom kunde inte de lokala representanterna skyddas, och häri ligger orsaken till att omkring 13 000 av dessa
likviderats fram till 1964, då FNL sannolikt behärskade två tredjedelar av
landsbygden.
Efter hand som de amerikanska och
sydvietnamesiska styrkorna ökats kunde
man övergå till offensiv. Principen har
härvid varit att söka upp guerillaförbanden, helst i deras baser, inringa dem
och tvinga dem till strid, varvid den
överlägsna eldkraften på amerikansk
sida skulle fälla utslaget. Luftherraväldet och den rikliga tillgången på helikoptrar var härvid till stor hjälp. Vissa
framgångar har nåtts, men många stort
upplagda operationer blev slag i luften,
då de inte kunde hemlighållas. Guerillans förluster har motverkats av ökad
infiltration från Nordvietnam, över 17.
breddgraden och genom Laos, samt genom ökad rekrytering inom Sydvietnam. Ingendera sidan har kunnat nå militär överlägsenhet. De amerikanska försöken att genom flyganfall förhindra
tillförsel av personal och materiel från
Nordvietnam har misslyckats.
Flyget
I Sydvietnam har flyget använts för
spaning, attackanfall, insats av lufttrupp och för transporter. Spaningen
försvåras av djungelvegetationen samt
288
tidvis av väderleksförhållandena och
har icke givit goda resultat. De små och
ofta hastigt försvinnande mål, som guerillastyrkor erbjuder, samt deras taktik
att blanda sig med civilbefolkningen leder till att värdet av attackanfall är
ringa. De psykologiska nackdelarna av
anfall, genom vilka civilbefolkningen
och deras egendom skadas eller förstörs,
överväger den skada som tillfogas guerillan. Ofta har anfallen utförts som repressalieåtgärd mot byar, där FNL-män
varit gömda eller varifrån anfall utgått.
Resultatet har blivit att byarna förstörts
och ett antal människor dödats, vilka
sedan blivit en siffra i den amerikanska
”likräkningen”. Hur många av dessa
som varit guerillasoldater vet ingen.
FNL har genom dessa flyganfall fått ett
utmärkt mål för sin propaganda. K ven
på det världspolitiska planet och inför
världsopinionen har flyganfallen mot en
värnlös befolkning varit en stor belastmng.
Flyganfallen mot Nordvietnam har
knappast givit bättre utdelning. Av politiska skäl har USA inte anfallit Hanoi
och den direkta rustningsindustrin utan
man har anfallit underhållsvägar för att
försvåra leveranser till FNL. Redan i
Korea visade det sig, att det trots fullständigt luftherravälde är omöjligt att
endast genom flyganfall avbryta underhållslinjerna för en asiatisk arme. Det
är som om en man utrustad med hammare skulle försöka att stoppa trafiken
på en myrväg mot en myrstack. Inte
heller synes bombanfall i det inre av
Nordvietnam ha påverkat Hanois beslutsamhet att fortsätta kriget. Det är
därför svårt att förstå, att den amerikanska ledningen anser vinsten med fortsatta bombningar så överväga nackdelarna att den inte går med på att inställa
flyganfallen mot Nordvietnam.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner