Print Friendly

Pär Jansson; Sovjetisk underrättelseverksamhet

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
PÄR JANSSON:
Sovjetisk underrättelseverksamhet
Även folk utanför kretsarna av östeuropaexperter och spionromantiker har goda skäl att
läsa böcker om KGB. Kunskaper om sovjetisk underrättelseverksamhet ger personer på
utsatta befattningar inom politik, förvaltning,
försvar, industri och media ett gott skydd
mot värvningsförsök och påverkan. Vi andra
blir observanta på KGB:s opinionsstyrande
verksamhet och kan bättre värna demokrati
och hederlig opinionsbildning mot diktaturmaktens dolda inflytande.
I höstas utkom två välskrivna och seriösa
böcker som passar bra för självstudier i dessa
frågor: John Barrons ”KGB idag” (Contra
Förlag) och Charlie Nordbloms ”Industrispionage” (Timbro).
Författarna har bakgrunder som på var sitt
sätt gör dem väl skickade att skriva om sovjetisk underrättelseverksamhet.
Barron studerade till journalist och genomgick sedan amerikanska flottans underrättelseskola med specialisering på ryska språket.
Efter några år som underrättelseofficer (bl a i
Berlin) återupptog han journalistiken. Hans
pionjärarbete om KGB (”KGB -The Secret
Works of Soviet Secret Agents” , Reader’s
Digest Press) utkom 1974 och rönte god kritik. ”KGB idag” är en uppföljning med färska exempel på KGB-operationer.
Nära hälften av boken upptas av det s k
Levtjenko-fallet. Stanislav Levtjenka var en
ung major i KGB , skicklig och begåvad, som
spåddes en lysande karriär. Men hatet mot
den ondska, lögn och obegränsade cynism
som KGB representerade växte successivt.
Till slut tog han steget och hoppade av.
Levtjenkas livsöde är både spännande och
informativ läsning med intressanta inblickar i
det slutna sovjetsamhällets allra hemligaste
vrår. Vi får följa hans skoltid, hur han värvas
och utbildas av KGB, och hur han sänds ut
på sin första stationering i Japan. I Tokyo tar
han oss med bakom de hemliga dörrarna till
KGB: s platskontor – den s k residenturen –
på sovjetambassaden och visar verksamheten i detalj både där och på huvudkontoret i
Moskva, Centret. Man frapperas av den lätthet (och skicklighet) med vilken KGB lyckas
värva agenter i ett så slutet och från Sovjet så
väsensskilt samhälle som det japanska.
Parlamentsledamöter, tidningsreaktörer,
professorer, mtmstrar och industriledare
låter sig villigt ledas in i agentstallet. Anmärkningsvärd är också den operativa smidighet och effektivitet med vilken KGB opererar ijämförelse med normalrysk trög byrå-
krati.
Ett för svensk debatt aktuellt kapitel i boken avslöjar KGB:s påverkan – och i många
fall direkta styrning – av den s k fredsrörelsen. Den sköts av KGB:s tjänst för aktiva
åtgärder, som växt ut till en av de viktigaste
enheterna i KGB under senare år. ”Aktiva
åtgärder” innefattar öppen och dold propaganda, demonstrationer, styrda internationella möten, desinformation, förfalskningar, inflytandeagenter (t ex Treholt), sabotage, terrorism och t o m mord för den psykologiska
effektens skull. Mycket av detta är inte
brottsligt i demokratiska samhällen men måste naturligtvis bekämpas genom framdragande i ljuset.
Författaren till ”Industrispionage”, Charlie Nordblom, är också journalist men med
bakgrund som aktiv i SKP, en – förenklat
uttryckt – prokinesisk kommunistisk partisekt. Kunskaperna i marxist-leninistiska teorier har förmodligen kommit väl till pass i
analysen av sovjetisk underrättelseverksamhet.
Boken behandlar inte bara teknologiskt
spionage utan ger en mycket informativ och
systematisk bild av hela den s k legala sovjetiska underrättelseorganisationen i Sverige
(dvs agenter med täckbefattningar på ambassaden, Aeroflot etc). Typiskt för svenskt debattklimat är att boken fått kritik för att den
bara tar upp sovjetisk verksamhet. Författaren har i förordet velat ta tjuren vid hornen
och peka på orsaker till varför just sovjetiskt
industrispionage är farligare och annorlunda
än andra länders. Tyvärr drar han då den
oriktiga slutsatsen att spionrapporterna skulle kunna omsättas i sovjetisk stordrift och på
så sätt hota västerländsk industri. Det blir
också min enda kritik av boken, och den är
marginell.
Helhetsintrycket är nämligen att ·författaren presterat en mycket väldokumenterad
bok grundad på omfattande undersökningar,
intervjuer och källstudier. Det direkta utpekande! av KGB- och GRU-agenter med
bilder och grader kan synas vara sensationssökeri men fyller en ytterst vällovlig brottsförebyggande funktion – en slags VDNmärkning till nytta för utsatta personer vid
kontakter med de utpekade. Nordblom har
arbetat med för syftet acceptabla kriterier i
kartläggningen: minst två trovärdiga personer ska oberoende av varandra ha lämnat så
pass omfattande uppgifter att den utpekade
ryssen med god säkerhet kunnat inplaceras i
agentfacket.
Nordbloms bok innebär ett välkommet avbräck för KGB:s och GRU:s verksamhet i
Sverige. Ryssarna har förstås protesterat hos
UD, men boken har även föranlett ett uttalande från statsrådsberedningen – ett unikt
och oklokt elefantinhopp i ett land med fri
press.
Barron svingar ibland den ideologiska
storsläggan mot sovjetmakten och är då
svärsmält i svenskt debattklimat, som tyvärr
infekterats av en helig kålsuparteori med
ständigt krav på ”balans” i bilden av Sovjet
och USA. Nordblom har undvikit
kommunistätaodet för att inte skrämma bort.
”Industrispionage” avrundas med tre sidor tankeväckande frågor. Till dem kan lägCARL JOHAN LJUNGBERG:
Ljusets filosofi – och mörkrets
Filosofi är inget tankesystem, har historikern
Eric Voegelin sagt. Det är ljuset som faller
över verkligheten.
Orden kan mycket väl beteckna den syn
som författaren Tage Lindbom företräder.
Lindbom har inte bara i vårt land nått en
växande auktoritet som kritiker av den mo- 115
gas frågan varför en omsvängning skett i utvisningspolitiken. 1982/83 var det meningen
att utvisningarna för första gången skulle ske
i tysthet, men UD läckte. 1984 har de mildrats ytterligare till att bli tysta vinkar – förmodligen från statsrådsberedningen, där det
sällan läcks. Om detta skett av anpasslighet
mot Sovjetunionen står det i skarp motsats
till PaJmes ord på senaste partikongressen.
KGS:s opinionsstyrning går inte att beivra
på samma sätt som agentvärvning och industrispionage. Den kan bara bekämpas genom
avslöjanden och vaksamhet hos de utsatta i
media- och opinionsbildarkretsar. Något som
enligt min mening borde prövas även i Sverige är offentliga utskottsförhör av amerikansk
modell i säkerhetsfrågor. SÄPO saknar idag
plattform för att informera om sådan utländsk
agentverksamhet, som inte är direkt brottslig
men som underminerar demokratin. Tydliga
tecken på sovjetisk desinformation och
opinionsstyrning har kunnat förmärkas även i
Sverige. En ordentlig kartläggning av detta
fålt skulle kunna bli nästa angelägna bok om
KGB:s skumma verksamhet innanför våra
gränser.
derna människans ideologiska och teologiska
förvirring. Nyligen gavs även den första
översättningen av honom ut i USA.
I memoarboken Omprövning från 1983
framgick att Lindbom med växande emfas
vägrar att tjäna någon ide eller rörelse som
förnekar ”ljuset”, det vill säga sanningen fat-

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner