Print Friendly

Palme, älskad och hatad

Av Katarina Tracz | 21 september 2012

Kristina Lindström och Maud Nycander
Palme, älskad och hatad

Det är svårt att inte bli hänförd. Det omfattande materialet i dokumentären Palme, älskad och hatad tecknar en mångfacetterad bild av en av 1900-talets mest betydelsefulla svenska politiker. Med humor som verktyg och med glimten i ögat ger den berättelsen om mannen från en av Sveriges mest inflytelserika överklassfamiljer som blir en symbol för tron på demokratisk socialism. Om hans framgångar var ett resultat av opportunism, idealism eller ren och skär skicklighet tar inte filmmakarna Kristina Lindström och Maud Nycander ställning till. Den informationen lämnas tittarna utan. Dessvärre gäller detsamma en hel del annat om Palmes politiska gärningar.

Som personporträtt är Palme, älskad och hatad lysande. Men som politisk biografi lämnar den en hel del att önska. Viktiga politiska händelser, som Palmes hantering av löntagarfonderna eller kritiken av hans ensidiga internationella engagemang, tonas ned vid sidan av intelligenta, personliga och roliga klipp. Vi får följa statsministern som på fläckfri franska låter sig intervjuas i omklädningsrummet efter en tennismatch, telefonsamtalet med en märkligt lugn men upprörd gisslan i bankdramat på Norrmalmstorg eller det komiska tv-samtalet med skådespelerskan Shirley MacLaine. I det senare talar de båda om Palmes vän Ingmar Bergman som flytt landet misstänkt för skattebrott. Mac Laine uttrycker förståelse för Bergmans beteende och talar om hur svårt det är att veta hur mycket kapital man har liggande på schweiziska banker, allt medan Palme nickar och hummar förstående.

De 109 minuterna är fullspäckade familjefilmsklipp och spontana intervjuer som skulle vara omöjliga i en dokumentär om en nutida politiker. Dagens politiska verklighet med medieträning, kommunikationsstrategier och talpunkter begränsar materialet för kommande politikerporträtt.

Urvalet och klippningen gör dokumentären om Palme sällsynt bra. Ändå är där någonting som saknas. Visst är filmen analytisk, men snarare på ett personligt än ett politiskt plan. En politiskt och historiskt intresserad publik kommer därför få svårt att lämna biosalongen tillfredsställd.

Mot slutet av berättelsen om Palmes politiska, och personliga, liv byts den tidigare komiken mot vemod. Palmes dalande energi är sorglig, och mordet på Sveavägen väntar. Det starka klippet från Anna Linds tal på begravningen, i kombination med vetskapen om vad som skall hända även henne, lämnar efter sig en närmast apokalyptisk stämning.

Lindström och Nycander avslutar i nostalgins tecken. I slutreplikerna till filmen konstateras att Palmes död var slutet på en epok, en epok som filmmakarna verkar sakna. Oavsett om man håller med dem eller inte är Palme, älskad och hatad ett välgjort personporträtt som är värt både tiden och pengarna för ett biobesök.

Katarina Tracz är statsvetare och projektledare på tankesmedjan Frivärld. Hon går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner