Print Friendly

Pacifism och defaitism

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PACIFISM OCH DEFAITISM
:.FREDSRÖRELSEN är en annan organisation som tillvaratar kommunistiska intressen (vid sidan av den internationella kommunistiska fackföreningsrörelsen). Man söker här
gå fram på bred front och har med
växlande framgång sökt vinna medverkan också från religiösa sammanslutningar. överallt har rörelsen ägnat sig åt att stödja Sovjetunionens politik, exempelvis i Korea. Att dess ledning befinner sig i
Ryssland har man åtminstone i den
ryska pressen inte gjort någon hemlighet av.»
Dessa ord av professor Arthur
Montgomery, hämtade från hans
arbete :.stalinismen:. (Stockholm
1953), ger bakgrunden till åtskilliga
av de s. k. fredsaktioner, som med
jämna mellanrum försöker underminera försvarsviljan i de västerländska demokratierna. Gemensamt
för dessa strävanden är, att de i regel uppträder under opolitisk täckmantel, och att man skickligt spelar på känslosträngarna och för
sina syften söker utnyttja människornas naturliga längtan efter fred
och säkerhet. Det är vidare ytterst
sällan som aktiva eller kända komAv fil. kand. BIRGER HAGÅRD
munister förekommer i ledningen
för dessa fredskampanjer. I allmänhet föredrar Kremls verktyg att arbeta i det fördolda. De som utåt får
plädera för »fredens» sak, utgöres i
stället många gånger av personer
utan politisk förankring men som
var och en på sitt område är känd
bland den stora allmänheten –
konstnärer, författare, skådespelare eller företrädare för ideella
sammanslutningar av olika slag,
främst religiösa. Om dessa :.fredsapostlar:. gäller i regel, att de har
ett utpräglat känsloliv men mer eller mindre saknar politiskt omdöme. Deras förtjänster ligger mestadels på det kulturella planet.
Självfallet är de i allmänhet ej hel·
ler medvetna om att de verkar för
intressen, som är helt motsatta den
västerländska demokratien och de
frihetsideal, som de säkert ärligt
vill göra gällande också är deras. I
sin naivitet är de oförmögna att se
mer än sakens ena sida. De som
inte i likhet med dem själva vågar
tro, att det tusenåriga riket infunnit sig, utan som efter två förhärjande världskrig och ständiga rustningar i stället föredrar starkast
möjliga beväpning för att avskräcka
en eventuell angripare, dessa stämplas obarmhärtigt som krigsivrare
och fredsfiender. Att »fredskämpar» av den kategori det här är
fråga om, hyser sådana åsikter,
kan måhända förklaras från psykologiska utgångspunkter. Däremot
är det ganska förvånansvärt, att de
samtidigt låter locka sig till att
plädera för en politik, om vilkens
rätta innebörd de icke har den ringaste aning, och vars verkningar de
totalt saknar förmåga att bedöma.
Men helt visst har de Moskvas välsignelse. Att man där sätter värde
på de insatser, som göres av de pacifistiska förtrupperna, innan grovarbetet överlämnas åt tyngre beväpnade enheter, framgår klart och
tydligt i olika sammanhang. I 1955
års upplaga av den stora Sovjetencyklopedien heter det t. ex.: »Efter
det andra världskriget har de samvetsömma, osjälviska företrädarna
för pacifismen, som tar hänsyn till
de breda folkmassornas strävan till
fredens bevarande, samarbetat med
fredsvännerna och hjälpt dem i
kampen mot imperialisternas förberedande av ett nytt krig». Givetvis kan det inte förekomma någon
pacifism i den kommunistdirigerade världen. Den kommunistiska
folkrätten skiljer mellan »rättfärdiga» och »orättfärdiga» krig. För
var och en, som rätt skolats i leninism-marxism, är det uppenbart,
att Sovjet endast för rättfärdiga
krig, och följaktligen har man inte
något som helst behov av pacifister
557
inom sin sfär. Annat är självfallet
förhållandet för de västerländska
»imperialistländernas» vidkommande, och det kan därför inte råda
någon tvekan om det osjälviska
och goda uppsåtet hos de kapitalistiska staternas »fredsvännen.
Det är mot denna bakgrund, som
man bl. a. får se »Världsfredsrå-
dets» verksamhet. Som bekant avhöll denna kommunistdirigerade
sammanslutning i juli i Stockholm
en internationell »kongress för nedrustning och internationellt samarbete». Det är förvisso föga smickrande för vårt land, att Stockholm
på detta sätt upplåtes för kommunistiska propagandamanövrer, så
mycket mera som den beryktade
»Stockholmsappellen», ett resultat
av »världsfredskongressens» tidigare Sverigebesök, bort stå i färskt
minne hos de ansvariga myndigheterna. Till det positiva i bilden
hör emellertid LO :s fullständiga avståndstagande från Världsfredsrå-
det och dess svenska avläggares
göranden och låtanden. LO :s ståndpunkt sammanfattades i tidskriften
Fackföreningsrörelsen (25/58) i följande ordalag: »Bakom det fackliga
avståndstagandet ligger en mångfald erfarenheter av kommunistiska
manövrer av liknande slag. De har
genomgående laborerat med att använda behjärtansvärda och allmänt
omhuldade önskemål för att locka
med sig folk utanför de kommunistiska fållorna. När deras i början
väl kamouflerade innästlingar haft
framgång har opinionsplattformen
558
systematiskt utnyttjats för de kommunistiska propagandasyftena.~
Säkerligen till stor del tack vare
LO :s klara ställningstagande lyckades det denna gång dåligt för
Världsfredsrådets filial i Sverige,
»Svenska fredskommitten», att vinna något som helst gehör för den
kommunistdirigerade kongressen.
Och detta trots att man i sin inbjudan till svenska organisationer
hänvisade till så »internationellt
kända personligheten som advokat Georg Branting, rektor Ingegerd Granlund, kontraktsprost Bertil Mogård och ordföranden i Svenska Sjöfolksförbundet Johan S.
Thore. Som synes refererade man
inte till några uppenbara kommunister. Bland de fyra torde emellertid advokaten Branting närma
sig Världsfredsrådets ideal: radikal socialdemokratisk riksdagsman med engagemang i kryptokommunistiska sammanhang, bl. a.
medlem i ~International association of demoeratic lawyers», som
har ett intimt samarbete med andra kommunistiska täckorganisationer, i första hand med Världsfredsrådet. Nej, Svenska fredskommittens rätta ansikte uppenbarar sig först, då man lyfter en
smula på förlåten. Sålunda är
t. ex. dess sekreterare den för sovjetryskt spionage under andra
världskriget dömde Anton Strand.
Av en annan karaktär är emellertid den s. k »Aktionsgruppen mot
svensk atombomb» (AMSA), som
i första hand torde hämta sin inspiration från vissa försvarsfientliga kretsar i Västtyskland. I stor
utsträckning kopierar man också
de av de defaitistiska grupperna i
Tyskland praktiserade propagandametoderna. AMSA, som består
av ett tjugotal författare, konstnä-
rer samt företrädare för vissa organisationer med pacifistisk eller
religiös inriktning, motsätter sig
under alla förhållanden, att atomvapen tillföres det svenska försvaret och gör sig vidare till talesman
för isolerad svensk avrustning.
Gruppen har i sin helhet beskyllts
för att vara kommunistisk, vilket
torde vara oberättigat. Att gruppen i sin verksamhet sedan går
kommunismens ärenden, är en
annan sida av saken, och självfallet något som av de agerande helt
bestrides. Det finns icke heller
någon anledning att betvivla, att
huvuddelen av gruppens medlemmar därvidlag befinner sig i god
tro. Betänkligare blir det emellertid, då man emfatiskt söker hävda,
att »ingen av gruppens medlemmar har några som helst kommunistiska anknytningar» (Freden
nr 7-8/58). Man kan givetvis i
detta sammanhang diskutera vad
som skall avses med ordet »anknytning», men åtminstone beträffande några av AMSA:s medlemmar torde det vara ovedersägligt,
att deras politiska insatser är av
dubiös natur. Man kan fråga sig,
om det var av en tillfällighet, som
en av dess medlemmar, Carl-Emil
Englund, 1947 tillhörde de författare, som undertecknade en beryktad hyllningsadress till Sovjetunionen med anledning av dess 30-
årsjubileum. Man kan också undra,
om det är helt ovidkommande, att
författaren Stig Carlson så sent
som i juli 1958, d. v. s. efter det
att AMSA bildats, deltog i den av
kommunisterna arrangerade s. k.
östersjöveckan i Rostock. Hr Carlson torde knappast sväva i tvivelsmål om avsikterna med denna propagandasammankomst. Den vikt
som från kommunistisk sida tillmättes östersjöveckan belyses
bl. a. av de ingående diskussioner,
som därom fördes mellan den östtyska kommunistledningen samt
Krustjev och Mikojan vid dessa
herrars besök i östtyskland i augusti 1957. Och skulle hr Carlson
framhärda i okunnighet om östersjöveckans verkliga syften, torde
han i så fall var den ende svenske
deltagare som inte kan betecknas
som kommunist eller kommunistsympatisör.
Det torde likaledes vara svårt
för ombudsmannen och förbundsordföranden i :.Ungdomens Fredsförbund:., Bror Edberg, att söka definiera begreppet :.kommunistisk
anknytning». Hr Edberg har dock
en följd av år varit verksam inom
den kryptokommunistiska organisationen »Demokratisk Ungdom:.
(DU), numera av de svenska kommunisterna öppet erkänd som partiets ungdomsorganisation. Bl. a.
deltog hr Edberg som en av fem
svenska delegerade i den av DU ar- 559
rangerade s. k. världsfestivalen i
Peking 1954. Huruvida hr Edberg
numera betraktar detta engagemang som någon sorts ungdomsförvillelse, är icke bekant.
Betecknande för AMSA synes
vara gruppens heterogena karaktär.
De mest skilda intressen tycks här
ha förenats i det destruktiva syftet
att åstadkomma en isolerad svensk
avrustning. Det torde emellertid
vara berättigat att från de övriga
särskilja en särskild radikalpacifistisk grupp. Kväkaren Lasse Eriksson, fil. lic. Ulf Himmelstrand,
Barbro Alving och Sara Lidman har
alla det gemensamt att de förklarat sig vara motståndare till försvar i någon form. Till denna kategori bör också författaren P. A.
Fogelström kunna hänföras – i
vart fall har denne öppet bekänt sig
som vapenvägrare. Att dessa motsätter sig atomvapen, är i betraktande av deras allmänna motstånd
mot allt försvar överhuvudtaget endast följdriktigt, och i konsekvens
därmed är även deras argumentering helt utopisk. För den som valt
att under inga omständigheter bära
vapen är det självfallet fullständigt
likgiltigt, om svenska värnpliktiga
förfogar över samma vapen, d. v. s.
kärnvapen, som motståndaren. Den
heroiske pacifisten, som i sin upphöjdhet över vanliga människor förklarar sig beredd att underkasta sig
vilken terror och vilket lidande som
helst, allt utan att ha en tanke på
att höja handen till självförsvar,
har skapat sig en behaglig moral- 560
kodex, som står utanför realiteternas bistra värld. Han är givetvis
oemottaglig för alla försvarsargument och tar genom sin ståndpunkt
avstånd från den politik, som i nära
150 år tryggat freden för vårt land.
Härtill kommer så det av Fogelström framförda tankeutkastet, att
de resurser, som nu ställes till försvarets förfogande, i stället borde
användas i »Uppbyggande syfte»,
d. v. s. till fromma för de s. k. underutvecklade länderna. Naturligtvis är de flesta svenskar positivt inställda till en ökad svensk insats i
det internationella hjälparbetet, och
det är denna allmänt uttalade sympati, som AMSA på ett demagogiskt
sätt försöker ställa i motsatsförhållande till det svenska försvaret.
Frän en på allmänna humanitära
grundsatser uttalad välvilja gentemot de folk, som inte förunnats
att uppnå samma materiella förutsättningar som vårt eget land, är
emellertid steget ofantligt långt till
den svenska »röda-kors-stab, som
av AMSA uppfattas som det eftersträvansvärda idealet. Tvärtom beror Sveriges insatser – både ifråga
om hjälparbete och som förmedlare
-inte bara på våra materiella resurser utan i första rummet på förtroendet för vårt lands neutralitet
och självständighet. Att en vapenlös stat skulle erhålla lika stort förtroende är ganska uteslutet. Det synes tvärtom vara en allmänt utbredd uppfattning bland de svenskar, som sysslar med internationellt hjälparbete, att den viktigaste
förutsättningen för framgäng i
hjälpverksamheten är Sveriges alliansfrihet, och alliansfriheten förutsätter i sin tur, att Sverige har starkast möjliga försvar, något som i
sin ordning förutsätter tillgäng till
effektivast möjliga moderna vapen,
d. v. s. atomvapen.
I den fogelströmska kretsen har
uppgivits, att det skulle vara möjligt, att på en enda gång ställa det
svenska försvarets alla personella
och ekonomiska resurser till det internationella hjälparbetets förfogande. Detta är givetvis nonsens.
All erfarenhet visar i stället, att
varje form av hjälparbete måste
byggas upp gradvis och med stor
försiktighet. Det är i stor utsträckning fråga om ett utbildnings- och
uppfostringsprogram på lång sikt.
I åtskilliga fall är utländsk personal inte alls välkommen. Hjälpen
bör i stället ges efter principen
hjälp till självhjälp. Vidare har det
många gånger sagts, att det visserligen är önskvärt att öka den svenska hjälpinsatsen, men att det för
den skull inte finns någon anledning att avrusta och blottställa sig
för en angripare. Man frågar sig,
om det inte vore mera realistiskt
att t. ex. tänka sig en prutning på
vår lyxkonsumtion. Det bör betonas, att det orimliga fogelströmska
förslaget inte väckt något som helst
intresse hos de organisationer eller
enskilda, som aktivt sysslar med
hjälparbete i olika former. Vi hoppas givetvis alla, att det trots allt
skall visa sig möjligt att uppnå nå-
got slags internationellt kärnvapenförbud. Men vårt försvar kan näppeligen byggas på en så bräcklig
grund som en tom förhoppning.
Dessvärre kan det knappast sägas,
att de praktiska möjligheterna att
få till stånd någon överenskom,.
melse ter sig stora.
Vad som i första hand diskuteras
i detta sammanhang är förbud mot
fortsatta prov av kärnvapen. Skulle
mot all förmodan en uppgörelse
kunna nås i detta hänseende, drö-
jer det i vart fall åtskillig tid innan
så sker. Vidare kommer det att krä-
va såväl tid som stora kostnader,
innan den erforderliga kontrollapparaten utformats på ett sätt som
garanterar, att ingångna avtal också verkligen hålles.
Beträffande förbud mot produktion av kärnvapen kommer även ett
tillfälligt produktionsstopp sannolikt att kräva omfattande kontrollåtgärder, främst insyn i respektive
länders atomindustri. Men även om
det skulle vara möjligt att kontrollera efterlevnaden av ett produktionsförbud, är därmed icke sagt,
att man samtidigt kan hindra stormakterna och dess allierade från
att lagra redan producerade vapen
för att sedan kunna använda dem i
händelse av krig. Ett förbud mot
lagring skulle kräva en så gigantisk
kontrollapparat, att projektet måste
anses vara helt ogenomförbart.
Framför allt måste det vara omöjligt att kontrollera, att alla lager vid
ett förbud verkligen bleve förstörda.
Detta leder till den kanske allvarli- 561
gaste slutsatsen i hela kärnvapenfrågan, nämligen den, att det torde
vara omöjligt att skapa en absolut
garanti mot förekomsten av kärnvapen i framtiden.
Till allt detta kommer emellertid
också nödvändigheten av att samtidigt med ett förbud mot kärnvapen också träffa uppgörelse om en
nedrustning av de konventionella
stridskrafterna, en aspekt som alltför ofta kommer i skymundan i den
nypacifistiska argumentationen. Då
västmakterna utan tillgång till
kärnvapen skulle befinna sig i ett
underläge gentemot Sovjetunionen
med dess övervikt i konventionella
stridskrafter, förutsätter varje nedrustningsöverenskommelse, att Sovjet är berett att vidta stora nedskärningar av sin konventionella
krigsapparat – om maktbalansen
skall kunna upprätthållas. Det torde på goda grunder kunna ifrågasättas, om dylika medgivanden står
att erhålla från det röda blocket.
Det är också uppenbart, att då
det torde vara omöjligt att uppnå
en effektiv och allomfattande kontroll över kärnvapenlagringen, skulle varje internationellt förbud mot
prov eller nyproduktion av kärnvapen, i första hand drabba alliansfria stater, sådana som Sverige.
USA, Storbritannien och Sovjetunionen tillverkar redan själva atomvapen, Frankrike och Västtyskland
kan beräknas ha egen tillverkning i
gång inom en ej alltför avlägsen
framtid, och i vart fall är stormakternas allierade i händelse av krig
562
försäkrade om kärnstridsmedeL
Det är alltså ingalunda fråga om,
att Sverige – som nypacifisterna
så gärna försöker framhålla –
skulle bli det :.fjärde landeb, som
förfogar över atomvapen. För
svenskt vidkommande gäller det i
stället att tillse, att vårt land inte
kommer att tillhöra den fåtaliga
kategori, som kommer att stå utan
kärnvapen i händelse av krig. Skall
vi själva framställa våra atomvapen, kan vi inte räkna med att kunna göra det förrän tidigast i mitten
av 1960-talet, då det är sannolikt
att atomvapen kommit att ingå i de
olika ländernas krigsapparater i så-
dan omfattning, att de kan betecknas som »konventionella» vapen.
Vad som här har sagts, borde
vara skäl nog för anskaffaodet av
svenska atomvapen. I största korthet skall emellertid också beröras
de viktigaste militära synpunkterna
på problemet. Det är givetvis orimligt att hoppas, att en angripare
inte skall använda atomvapen, därför att vi saknar dem. Om vi anfalles, kommer helt naturligt angriparen att så snabbt som möjligt
försöka uppnå sina syften. Därvidlag talar allt för att han använder
de i de olika lägena mest stridsekonomiska vapnen, d. v. s. i många
fall atomvapen. Har vi inte atomvapen, ökar också risken för att vi
blir anfallna, då motståndaren –
om vårt territorium av olika skäl
ter sig lockande – kan räkna med
att icke behöva övervinna ett atombeväpnat svenskt försvar. Angriparen kan då också utnyttja sin kvantitativa överlägsenhet och utföra
koncentrerade anfall, medan de
svenska stridskrafterna – som
måste räkna med att fienden kan
använda atomvapen- tvingas till
utspridning över stora ytor. Våra
försvarsmöjligheter blir följaktligen sämre. Om vi däremot har tillgång till atomvapen, tvingas också
angriparen att sprida sig, varigenom en bättre balans uppstår när
det gäller möjligheterna att utnyttja konventionella stridsmedel. Härtill kommer slutligen också, att
atomvapen – med hänsyn till effekten – är billigare än konventionella vapen, en aspekt som med
tanke på våra begränsade resurser
måste vara väsentlig för svenskt
vidkommande.
Understundom sägs det, att ett
svenskt atomvapeninnehav skulle
kunna verka provocerande och öka
krigsriskerna. Detta nonsens förutsätter, dels att vår alliansfrihet
sätts i tvivelsmål, dels att vi förfogar över atomvapen, som kan utgöra ett väsentligt hot mot Sovjetunionen, dels att vårt försvar överhuvud är uppbyggt för en aggressiv
krigföring. Vårt försvar är emellertid rent defensivt till sin struktur,
och våra ekonomiska resurser gör
det icke möjligt att vare sig nu eller
i framtiden anskaffa kärnvapen av
sådan styrka samt erforderliga vapenbärare att vi kan utgöra ett
hot i strategiskt hänseende. Däremot minskar självfallet vår relativa motståndsförmåga ju fler andra länder, som får tillgång till
kärnvapen. Endast anskafTandet av
atomvapen kan hindra vår relativa
styrka från att nedgå ytterligare.
Svenska folket har praktiskt taget enhälligt slutit upp kring den
alliansfria politiken. Skälen härför
kan variera. Somliga framhåller
traditionen i vår utrikespolitik, andra åter anför Finlands ställning
som det väsentligaste argumentet.
Resultatet blir emellertid detsamma.
Rent formellt synes icke heller nypacifisterna vilja ifrågasätta vår alliansfria politik, även om i praktiken deras gärningar endast skulle
kunna komma de kommunistiska
intressena till godo. Så mycket mera
förvånad blir man därför över de
slutsatser, vartill fil. lic. Ulf Himmelstrand kommer i en artikel i
Tiden (nr 8/58). Hans program utsäges i följande ordalag: »Arbetet
på allsidig nedrustning är ingenting
annat än en kraftslukande luftaffär.
En ensidig nedrustning från stormakterna i Väster vore ett synnerligen riskabelt äventyr. Vad som
krävs är i första hand en differentierad nedrustning bland Västerns
stater, varmed menas att de mindre
staterna mot säkerhetsgarantier
från de större staterna rustade ned
och i gengäld ökade sina insatser
på en aktiv avspänningspolitik.»
Tyvärr måste vi väl ge hr Himmelstrand rätt i hans pessimistiska
uppfattning beträffande en allmän
nedrustning. Intet finns heller att
anföra mot hans misstro gentemot
kommunismen. Däremot ter sig tan- 563
karna om en differentierad nedrustning bland västmakterna minst sagt
diffusa.
Med de mindre staterna torde avses länder, sådana som de skandinaviska, Benelux och Schweiz. Däremot torde det vara svårt, att till
denna kategori hänföra vare sig
Storbritannien, Frankrike eller
Västtyskland. Himmelstrand synes
alltså mena, att de mindre staterna
skulle ägna sig åt internationellt
hjälparbete bland underutvecklade
länder, medan de större västmakterna garanterade de mindres sä-
kerhet. Detta förutsätter bl. a. antingen att dessa småstaters territorier helt saknar militär betydelse
och följaktligen kan prisgivas åt
kommunistisk ockupation i händelse av krig, eller också att de större
makterna redan i fredstid ökar sina
försvarskostnader och helt svarar
för baser, material och trupper i de
mindre staterna. Hela tankegången
är grotesk.
Men än allvarligare blir det, då
hr Himmelstrand yrkar på säkerhetsgarantier från de större västmakterna gentemot de mindre. Detta förutsätter en säkerhetspakt mellan samtliga stater i Västeuropa.
En sådan där flertalet av de aktuella länderna är medlemmar, existerar redan, nämligen Atlantpakten. Antingen skall alltså Atlantpakten upplösas för att ge rum för
en ännu större västmaktsorganisation, eller också måste Sverige och
de övriga alliansfria staterna i
Västeuropa bli medlemmar av At- 564
lantpakten för att komma i åtnjutande av de säkerhetsgarantier de
större makterna kan ge de mindre.
Är alltså hr Himmelstrands uppfattning den, att vi skall överge vår
traditionella alliansfrihet och söka
inträde i Atlantpakten, finns det
någon mening i vad han säger. Om
inte, måste hans slutsatser betecknas som rent nonsens, något som
tyvärr är alltför vanligt i den pacifistiska argumentationen.
Självfallet är det, som tidigare
understrukits, omöjligt att omedelbart börja tillverka kärnvapen i vårt
land. Detta kan ske först om 7-8
år. Vad som för närvarande ter
sig aktuellt är ett beslut om omedelbart igångsättande av forskning
i syfte att framställa svenska atomvapen. Kostnaderna för atomvapenforskning har uppskattats till ca
300 milj. kr, fördelade under flera
år. Skulle förhoppningarna om en
allmän nedrustning kunna infrias,
är de nedlagda kostnaderna på
atomforskningen för den skull ej
bortkastade. Enligt generaldirektör Fehrm i Försvarets forskningsanstalt (5/11 57) kan man räkna
med att ca 80 procent av kostnaderna i stället då skulle komma den
fredliga atomenergien till godo,
och de återstående 20 procenten
finge betraktas som en skäligen
blygsam försäkringspremie. Det
finns emellertid också ett skäl för
omedelbart beslut om anskaffandet
av svenska atomvapen, nämligen
den teoretiska möjligheten att
köpa atomvapen utifrån. Givetvis
måste. dylika inköp ske helt. villkorslöst, dvs. något krav på uppgivandet av vår alliansfrihet kan ej
komma ifråga. Liknande synpunkter dikterade i somras det schweiziska förbundsrådets principbeslut
om anskafTandet av atomvapen till
Schweiz’ försvar.
Även om atomvapenfrågan för
Sveriges vidkommande ännu icke
fått sin lösning, måste det dock
betraktas som glädjande, att regeringen på ett tidigt stadium helt
tagit avstånd från den nypacifistiska förkunnelsen. Försvarsminister Sven Andersson hade förvisso
en överväldigande majoritet av
svenska folket bakom sig, då han i
andra kammarens försvarsdebatt i
somras (29/7) gick till skarp vidräkning med pacifismen. Han yttrade därvid bl. a. följande:
»Detta alternativ till vårt nuvarande försvar utgår ifrån att våra
rustningar är otillräckliga och därför meningslösa och från den gamla
pacifistiska tesen, att allt det blod
som flyter vid militärt motstånd och
krig inte tjänar något till, inte löser
några problem. Det är alltså ytterst
mot krig och våld som man vänder
sig. Denna avsky mot krig och våld
delas väl i vårt land av hela befolkningen, militären inräknad. Ingen
vill krig. Men lika mycket som vi
är emot krig och lika mycket som
vi avskyr blodsutgjutelse, lika mycket avskyr vi ju tvång, ofrihet, andligt förtryck och rättslöshet. Hade
vi inte löpt några som helst risker
att hamna i ett sådant läge som så
många av Europas stater för närvarande befinner sig i, där befolkningen är förslavad, kunde möjligen
nypacifismen ha blivit ett allvarligt
alternativ. Men så länge dessa och
andra risker för vårt oberoende och
vår frihet finns och är så handgrip- 565
liga som de är, är den inget alternativ. Vi får nämligen inte glömma
bort att vi lever i en värld, där humanitetens grundsatser ingalunda
har slagit igenom i det internationella umgänget.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner