På resa med Selma och Sophie

Som att öppna ett privat fotoalbum och ha resenären vid sin sida – två mycket litterära resenärer. Ola Mårtensson har läst Lena Carlssons bok Frihetslif!

Som att öppna ett privat fotoalbum och ha resenären vid sin sida. Så skulle man kunna beskriva upplevelsen när man tar del av Lena Carlssons bok Frihetslif! Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, “två ensamma fruntimmer” på resa med kamera som tidigare i år utgivits på förlaget Votum.

De två författarinnorna Selma Lagerlöf och Sophie Elkann gjorde ett antal långresor tillsammans och dokumenterade detta med såväl kamera som med korrespondens hem till familj och vänner i Sverige. En del av denna korrespondens är bevarad till eftervärlden, bland annat tack vara Lagerlöfs mor som sparade vykort och brev som hennes dotter sänt henne.

Den värld som läsaren kliver in i är det sena 1800- och tidiga 1900-talets. Resorna som boken tar upp genomfördes mellan 1885 och 1913. Det är ett sekelskifte fyllt av politiska fejder, som man ibland kan notera i boken, och det är ett sekelskifte där de tekniska landvinningarna möjliggjort att turismen tagit fart.

Boken är klokt nog kronologiskt strukturerad och tar läsaren med till såväl Orienten och Jerusalem som till Centraleuropa, Italien och England. Författarinnornas och väninnornas bilder är av skiftande kvalitet, men de är klart intressanta tidsdokument och återger långtifrån enbart sevärdheter som torg, byggnader och kyrkor utan också vardagslivets och lokalbefolkningens lunk vid de olika resmålen. Lika intressanta som dessa är de kolorerade vykort och brevkort som de båda resenärerna sänt till Sverige. Motiven fascinerar, liksom konversationerna och korrespondensen.

Förberedelserna inför den första resan till Orienten och Jerusalem var noga genomförda. Och det var på denna resa som Lagerlöf rekade inför skrivandet av Jerusalem. Här några rader från mötet med svenskarna i det heliga landet:

“Efter tre veckor lämnar de Jerusalem och Nåsbönderna bakom sig och reser i vagn till Jaffa. Det räckte för att under denna korta tid samla stoffet till romanen om Dalbönderna, som skulle ge världsberömmelse. ‘Då vi foro från Jerusalem komma alla svenskarna ut på vägen och mötte oss och sade adiö, helsade hem och gaf oss matsäck. De ha varit otroligt vänliga.’ Förutom matsäck har Selma och Sophie väskorna fulla av presenter till Näsböndernas släktingar i Dalarna som Jerusalemsvenskarna skickat med dem. Och det väger tungt”

Tilltalen i den sparade korrespondensen som finns återgiven i boken är ofta öppna och förtroliga. Alltifrån korta rader om hur de mår som stora glädjeämnen finns med. Till sin väninna Anna Oom skriver Lagerlöf i april 1907:

“Det låter nästan som om jag skulle eklatera en förlofning men det är inte så illa utan nyheten är, att jag har blifvit tillfrågad af Fil. Fakulteten i Uppsala om jag ville bli hedersdoktor vid nu tillstundande Linnéfest. Är det inte riktigt storståtligt och är det inte underbart att de hittat på något sådant. Jag sätter stort värde på utmärkelsen. Det blir kanske lite genant och besvärligt att ta emot den, men det blir också mycket festligt. Det är roligt också därför att det är som en utmärkelse för hela kvinnokönet också därför att det ju inte fanns ett spår af tvång för fakulteten att göra detta utan är ett frivilligt erkännande. Det är väl en liten prickning åt Akademien, därför att de inte ge mig Nobelpriset, men de göra de aldrig.”

Två år senare skulle det visa sig att Lagerlöf hade fel. Då tilldelade Akademien henne Nobelpriset.

Att läsa Fredric Bedoires bok Turist på 1800-talet. Bilder från de första tågresenärerna i samband med läsningen av Lena Carlssons bok är att rekommendera. Boken som gavs ut förra året ger en intressant bild – i text och foto – av färdsätt, tidtabeller och miljöer ur några valda resenärers perspektiv.

Ola Mårtensson är konservativ kulturskribent