Print Friendly

På neutralitetens smala näs

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Professor NILS ANDREN:
På neutralitetens smala nas
Professor Nils Andren diskuterar i
denna artikel den svenska säkerhetspolitikens olika aspekter. Har
förutsättningarna för vår säkerhetspolitik ändras? Vilken roll bör
alliansfriheten spela? Försvagas
trovärdigheten i utrikespolitiken
av inrikespolitiskt betingade utspel
i internationella frågor? Har vi från
säkerhetspolitisk synpunkt råd med en
nedskärning av försvaret? Förf.
understryker nödvändigheten av att
säkerhetspolitiken ses i ett stort
sammanhang och att alla de olika
faktorer som påverkar besluten
kopplas samman.
Utrikespolitik kan generellt definieras
som den politik en stat för för att tillgodose sina intressen i förhållande till
andra stater. Dessa intressen kan gälla
olika ting. Ett grundläggande element i
all utrikespolitik är det som har med
landets yttre trygghet att göra. Åtgärder i detta syfte sammanfattas ofta med
termen säkerhetspolitik. Som säkerhetspolitiska kan betecknas alla de mått och
steg som vidtas på olika områden för att
säkerställa att uppställda nationella mål
kan nås även då nationen ställs inför
yttre hot. säkerhetspolitikens mål är att
bevara handlingsfriheten. Utrikespolitiken är ett viktigt instrument för denna,
men inte det enda. Försvarspolitiken är
säkerhetens andra, stora hörnpelare.
Men även andra politiska aktiviteter,
särskilt handelspolitik och försörjningspolitik, kan spela en avgörande roll för
att trygga ett lands yttre säkerhet.
I princip har säkerhetspolitiken ett
primat i all utrikespolitik. Men utrikespolitiken har också andra mål än att
bevara den yttre tryggheten, den nationella- handlingsfriheten. Den skall tillgodose landets handelspolitiska och
andra ekonomiska intressen i förhållande till andra stater. Den har också uppgifter när det gäller att tillvarata medborgamas individuella säkerhet, trivsel
och trygghet.
säkerhetspolitikens principiella primat betingas av att yttre trygghet är en
grundläggande förutsättning för att alla
andra samhällsaktiviteter skall kunna
förverkligas. I realiteten framstår säkerhetspolitiken dock snarare som en likvärdig, konkurrerande aktivitet som endast i uppenbart kritiska lägen ges faktiskt företräde framför andra samhälleliga aktiviteter.
I ett modernt kultursamhälle råder
ständig konkurrens mellan ett stort antal målsättningar och aktiviteter vid sidan av den yttre friheten och säkerheten: inre ordning och frihet, säkerhet
och personlig integritet, samordnad planering och enskilda initiativ, social
trygghet och ekonomisk utveckling,
konkurrensvärdig produktion och
mänskliga produktionsförhållanden.
slutresultatet blir alltid en kompromiss
mellan de olika krav som målsättningarna ställer på samhället.
Dessa allmänna synpunkter har anknytning till Sveriges aktuella utrikesoch försvarspolitiska problematik. Denna präglas i hög grad av konkurrensen
mellan rivaliserande, var för sig väsentliga målsättningar för det svenska samhällets existens- och arbetsbetingelser.
Förtroendepolitik
Neutralitetspolitiken är ytterst en förtroendepolitik. Den svenska alliansfriheten i fred syftar till att bevara möjligheten att stå utanför krig. Den skall
också ge landet möjlighet att bidra till
avspänning under mera normala yttre
förhållanden. För att vara framgångsrik, inpräntas det med all rätt, måste
den alliansfria politiken vara trovärdig.
Trovärdig blir den om omvärlden är
327
övertygad om att vi har förmåga – vilja och resurser av olika slag – att hålla oss utanför en konflikt, att bevara vår
oavhängighet och handlingsfrihet och
att se och handla objektivt och opartiskt
i de internationella situationer som på-
kallar vår medverkan.
Under större delen av efterkrigstiden
har den svenska förtroendepolitiken i
stort sett tett sig tämligen okomplicerad.
Sverige har demonstrativt valt en alliansfri utrikespolitik och har kunnat
bygga upp ett militärt försvar som utanför landet uppfattas som respektingivande, ”det starkaste småstatsförsvaret i
världen” enligt försvarsministern. Utrikespolitiken har hittills kunnat genomföras under stor och väl markerad nationell enighet. Detsamma har ända till
de senaste åren i stort sett även gällt
om försvarspolitiken.
En trovärdig neutralitetspolitik krä-
ver också en stark ekonomi. Detta innebär både en teknologiskt avancerad produktionsapparat, som kan lösa åtminstone de grundläggande militära försörjningsproblemen, och ett näringsliv som
är så differentierat att landet under en
relativt lång kris kan försörja sig utan
väsentliga tillskott utifrån. Saknas dessa förutsättningar, kan landet bli så
känsligt för påtryckningar från mäktiga
leverantörländer att dess handlingsfrihet
blir en chimär.
Trovärdigheten sammanhänger också
med vår attityd till de olika slag av motsättningar som rådde ute i världen. Den
grundläggande utrikespolitiska attity- 328
den, alliansfriheten, gäller endast en av
dessa motsättningar – förhlU!andet
mellan de dominerande stormaktsblocken. Attityden till omvärlden, Sveriges
internationella profil, markeras också av
andra förhållanden. Vilka stater erkänns, vilka erkänns inte, vilka former
av internationellt samarbete deltar landet i? Hur ställer sig Sverige till u-länderna och till de konflikter som aktualiseras i internationella organisationer,
där Sverige är medlem? Vilken allmän
ideologisk attityd ger landets ansvariga
talesmän uttryck för i sina offentliga
framträdanden?
Den svenska neutralitetspolitiken har
efter hand gett landet ett betydande internationellt förtroendekapitaL Detta
kapital baseras främst på investeringar i
försvaret, på den svenska försvarsindustrins internationellt erkända kapacitet,
på den ekonomiska politiken och på
ställningstaganden i internationella situationer som inneburit konfrontationer
mellan stormaktsblocken. När det gäller
den allmänna utrikespolitiska orienteringen på andra områden och den
grundläggande attityden har däremot
inriktningen varit tämligen ensidig. Gemenskapen både ideologiskt och praktiskt med de demokratiska stater som
har ett fritt näringsliv har i stort sett
varit väl markerad, både i teori och i
handling.
Ändrade förutsättningar
Sveriges aktuella säkerhetspolitiska dilemma ter sig väsentligen som en följd
av att förutsättningarna för att fullfölja
den hittillsvarande förtroendepolitiken i
olika hänseenden har förändrats eller
rent av undergrävts. Detta kan tillskrivas både yttre och inre förhållanden.
Till de yttre faktorerna hör de dominerande maktblockens inre svårigheter –
rent av fortskridande upplösning –
den europeiska marknadsfrågans utveckling och, kanske, Vietnamproblemet
och dess återverkningar på både den internationella och den svenska opinionsbildningen, särskilt ifråga om attityden
till västblockets dominerande makt,
USA.
Den nuvarande situationen kan tas
som en illustration till påståendet att sä-
kerhetspolitiken alltid måste föras i
konkurrens med andra politiska målsättningar, t.ex. socialpolitik, näringspolitik, välståndsökningspolitik av olika
slag. Konkurrensen kan gälla vilken andel av landets samlade resurser som i det
ena och det andra läget skall gå till det
ena eller andra ändamålet. Men den kan
också ta sig andra uttryck. En ekonomisk politik som ger största möjliga utdelning kan exempelvis skapa bindningar utåt som reducerar förmågan att
i ett kritiskt utrikespolitiskt läge handla
med full självständighet till neutralitetens hävdande.
I det aktuella säkerhetspolitiska läget
kan man särskilt peka på tre kritiska
punkter. Dels gäller det försvarspolitiken, dels något som man kan beteckna
som den ekonomiska utrikespolitiken,
speciellt den europeiska marknadspolitiken, och dels den inre opinionsbildningens tryck på de politiska beslutsfattarna.
Kraven på reduktion av försvarskostnaderna – och därmed på något längre
sikt även av den alliansfria politikens
grundläggande förtroendekapital
motiveras främst av hänsyn till det
statsfinansiella läget. Det finns också en
tendens att tolka det internationella lä-
get på ett sätt som kan motivera eller åtminstone medge en reduktion av försvarskapaciteten. Det statsfinansiella argumentet innebär i realiteten att konflikten mellan försvarspolitiska och
andra centrala målsättningar blivit
akut. Vi har i Sverige i olika hänseenden
kostat på oss en standard som är högre
än våra tillgångar medger. Besparingar
måste ske för att det statsfinansiella räknestycket skall gå ihop. Uppenbarligen
har det brustit i fråga om både framsynt
planering och politisk fasthet.
EEC-frågan har ingen omedelbar anknytning till problemet att balansera
statsbudgeten men väl till nationalhushållets räkneskaper på längre sikt. Problemet är, enkelt uttryckt, om vi skall
kunna tillgodose våra uppenbara ekonomiska intressen genom en full anslutning
eller någon annan form av anknytning
till EEC med samtidigt bevarande av
våra möjligheter att i framtiden fullfölja neutralitetspolitiken. Frågan om
Sveriges förhållande till den gemensamma marknaden blir sålunda, liksom när
det gäller försvaret, ytterst en konflikt
mellan säkerhetspolitikens och välståndspolitikens krav. skenbart kan
329
man spåra en inkonsekvens i de lösningar som sökts av problemet i de båda frå-
gorna. När det gäller försvaret skjuts de
säkerhetspolitiska intressena åt sidan,
utan att dock helt förbises, till förmån
för de finansiella problemen. När det
gäller Sveriges förhållande till den gemensamma marknaden står de säkerhetspolitiska intressena i förgrunden och
verkar som en broms på strävandena att
tillgodose Sveriges uppenbara ekonomiska behov av bästa möjliga handelsvillkor med den stora EEC-marknaden.
Om säkerheten undergrävs kan välståndet bli värdelöst. Men om vi ställer
kraven på säkerhet alltför högt kan välståndet undergrävas eller välståndsutvecklingen hejdas. Och om välståndet
försvagas, minskar resurserna att skydda säkerheten – och kanske också viljan att göra det. Politikerna står alltid
inför avvägningsproblem. Hur mycket
säkerhet måste vi köpa? Hur mycket
välstånd är vi beredda att avstå från för
att trygga säkerheten? Och hur mycket
säkerhet vågar vi avstå från för att tillförsäkra oss ekonomiskt välstånd?
Utrikespolitik i inrikespolitiken
Vi kommer här till den tredje kritiska
punkten. Politikerna, beslutsfattarna,
har två slag av faktorer att ta hänsyn
till då de löser dessa avvägningsfrågor.
Vilken politik är acceptabel för deras
huvudmän, väljarna? Vilken politik
skall de föra för att uppfylla det demokratiska kravet på att handla i största
330
möjliga överensstämmelse med den dominerande opinionens förväntningar?
Vad säger den ”tekniska” sakkunskapen, både den ekonomiska och den sä-
kerhetspolitiska?, om de risker som olika handlingslinjer innebär? Om det rå-
der en konflikt mellan opinion och sakkunskap, är det då politikernas uppgift
att gå den ”smala vägen” och följa sakkunskapens krav, även om detta innebär en inrikespolitisk förtroendeförlust?
Vilket värde skall man tillmäta mod
och ledarskap respektive känslighet och
följsamhet inför en ofta känsloladdad
opinions yttringar?
Problemet har särskild betydelse för
en liten stat i ett utsatt läge. Sverige är
en sådan stat; även om Nordeuropa varit en ovanligt lugn del av världen och
Sverige inte är föremål för något direkt
hot, är dess läge utsatt för påfrestningar
just på grund av alliansfriheten. Denna
politiks framgång bygger väsentligen på
det förtroendekapital som vi själva kan
bygga upp. Den kan inte söka stöd utifrån.
säkerhetspolitiskt betydelsefulla åtgärder som vidtas i syfte att tillgodose
en inre opinion, även med risk att sä-
kerhetspolitiken undermineras eller åtminstone försvagas, innebär att säkerhetspolitiken delvis förvandlas från ett
instrument för att bevara och stärka
landets yttre trygghet till ett medel i den
inrikespolitiska maktkampen.
Utrikespolitik i inrikespolitiskt syfte
är en välkänd företeelse – från historieböcker och från andra länder. Någon
enstaka gång också från vårt eget land,
men, tror vi, för mycket länge sedan.
När det mörknade på den inrikespolitiska scenen, satte Gustaf III igång ett
krig mot Ryssland. Men hur är det i vår
egen tid? Frågan är politiskt laddad, enbart genom sin formulering. Svaren är
det i än högre grad.
Låt oss först granska vad frågan innebär. Hur kan utrikespolitiken utnyttjas
inrikespolitiskt? Man kan aktualisera utrikespolitiska frågor som hänför sig till
starkt värdeladdade områden. Den allmänna opinionen bedöms vara hårt engagerad för en viss handlingslinje eller
allmän attityd. Eventuella mindre
åsiktsbrytningar i en sådan fråga förstoras upp så att de ser ut som fundamentala motsättningar. Man markerar sin
egen renlärighet och motsidans farliga
irrlärighet. Om en sådan fråga bevarar
sin aktualitet vid ett kommande val,
kan en kritik efter dessa linjer påverka
partiernas ställning hos väljarna. Den
politiska debatt som förts om EEC och
i viss utsträckning om försvaret antyder
att båda dessa frågor har en politisk värdeladdning av detta slag.
När den dåvarande högerledaren Jarl
Hjalmarson uteslöts från den svenska
FN-delegation 1959, kunde detta uppfattas som ett klart inrikespolitiskt betingat försök att undergräva högerpartiets ställning genom att utmåla partiet
som opålitligt i sitt förhållande till den
svenska utrikespolitikens grundläggande princip. I lika hög grad gäller detta
om ”””ministems offontliga b,änn. 1
l
märkning 1968 av den nuvarande högerledaren som en ”säkerhetsrisk”. Det var
en allvarlig beskyllning. Att den inte
väckt större uppmärksamhet än den
gjorde kan väl knappast förklaras på
annat sätt än att den uppfattas som en
tillfällig partipolitisk lapsus. I själva
verket var den dubbelt befängd. Ty
även om den hade varit sakligt grundad
skulle den varit felaktig. En faktisk risk
föreligger inte enbart på grund av ett
avvikande uppsåt. Det måste också fö-
religga fara för uppsåtets förverkligande. Om nu alla andra partier än högerpartiet betraktas som pålitliga, ”riskfria”, innebär det en alltför stor respekt
för högerpartiet att befara att dess uppfattning skall förverkligas strid mot
samtliga övriga partiers.
Utrikespolitiken kan bli ett medel i
den inrikespolitiska maktkampen, om
utrikespolitiska åtgärder vidtas eller opinionsyttringar formuleras som inte har
till primärt syfte att främja landets intressen i förhållande till andra stater
utan att vinna politiska poäng på hemmaplan. Frågeställningen har aktualitet
vid en bedömning av de officiella opinionsyttringarna i samband med konflikten i Vietnam. Det är svårt att avvisa intrycket att en starkt bidragande
orsak till regeringens uppträdande måste sökas på det inrikespolitiska fältet.
Genom att i väsentliga hänseenden solidarisera sig med kritiken – om än inte
med många av dess odisciplinerade yttre
former – skulle regeringen kunna hindra att den antiamerikanska opinionsvå-
331
gen drabbade den själv, såsom alltför
försiktig och halvhjärtad i sin alliansfria
objektivitet och sterila neutralitet. Vietnampolitiken framstår inte minst som
ett led i kampen om ungdomen, enkannerligen om den vänsterorienterade ungdomens röster.
Attityden passar också in i ett traditionellt mönster i svensk opinionsbildning. Det finns en karakteristisk tendens att moralisera och protestera med
anledning av andra länders oförmåga
att lösa problem som vi själva har skonats ifrån. Plikten att tala sanning förväxlas med lusten att säga sanningar.
Från vår egen oklanderligt (?) demokratiska och moraliskt upphöjda parkettplats tar vi flitigt ställning till olika
missförhållanden när och fjärran (mest
fjärran). För den unga generation som
endast upplevt 1930-talets och det andra
världskriget som dammig historia men
som genom de nya massmedia upplever
världen mera intensivt och brutalt än
någon tidigare uppväxande generation
kan detta vara en både förklarlig och
ursäktlig attityd. Men de som levat igenom dessa mörka skeden av Europas historia kan med skäl fråga sig om ”frihetens stamort på jorden” har blivit ett
paradis för fariseer.
Två ytterligheter
I detta sammanhang är det omedelbara
syftet med understrykarrdet av den
svenska säkerhetspolitikens dubbla dilemma främst analytiskt, inte polemiskt.
I den mån det har ett ”politiskt” syfte
332
är detta i första hand att plädera för ett
rationellt och systematiskt sätt att bedö-
ma de utrikespolitiska frågorna och de
krafter som ligger bakom ställningstagandena till dessa. Det är inte att ta
ställning i en i många hänseenden emotionellt färgad debatt om säkerhetspolitikens mål och medel.
De attityder som förekommer i denna
debatt kan i stort sett sägas röra sig melan två ytterligheter. Enligt den ena kan
inga avgörande säkerhetspolitiska skäl
anföras mot en viss, rent av tämligen
betydande, reduktion av försvaret. De
som omfattar denna uppfattning anser å
andra sidan i regel att medlemskap i
EEC utan mycket betydande reservationer skulle undergräva den svenska neutralitetspolitiken. Den andra ytterligheten representeras av uppfattningarna att
försvaret inte utan oacceptabla säkerhetspolitiska risker kan reduceras och
att medlemskap av EEC inte är oförenligt med den svenska utrikespolitikens
grundläggande målsättning.
För det följande resonemanget accepterar jag den oförmånligaste varianten
av de båda tolkningarna: 1) En reduktion av försvaret kan innebära väsentliga risker – kanske inte så mycket
därför att försvarskapaciteten reduceras utan på grund av den psykologiska
effekten av en dramatisk partikamp som
följs av något som i realiteten är en nedrustning. Tilltron till neutraliteten kan
minskas, om sammanhållningen kring
försvaret splittras och om värnkraften
försvagas. 2) EEC-anslutning kan också
innebära betydande faror, både för den
faktiska handlingsfriheten utåt och inåt
och framför allt för tilltron till Sveriges
önskan och förmåga att föra en av
NATO-länderna helt oberoende utrikespolitik.
Det är möjligt att denna tolkning på
endera eller båda punkterna är väl pessimistisk. Men både inom praktisk sä-
kerhetspolitik och i teoretiska säkerhetspolitiska resonemang är det angeläget
att ha betryggande säkerhetsmarginaler.
Många faktorer
Svensk säkerhetspolitik präglas i stort
sett av ett klart medvetande om att en
rad andra faktorer än det militära försvaret och landets val av position i det
internationella systemet är av betydelse
för dess yttre trygghet och handlingsfrihet. Det är därför ett anmärkningsvärt
drag i den pågående säkerhetspolitiska
debatten att så få ansträngningar gjorts
att sammankoppla alla de olika faktorer
som avgör den totala säkerhetspolitikens
och den säkerhetspolitiska trovärdighetens effektivitet. Det anses f.n. av
många att det av kortsiktiga statsfinansiella skäl är nödvändigt att reducera
försvarskapaciteten och att det av långsiktiga ekonomiska skäl är önskvärt att
Sverige knyts fastare till den gemensamma marknaden. Detta innebär ett allvarligt säkerhetspolitiskt dilemma, eftersom alliansfriheten alltjämt anses vara en orubblig förutsättning för Sveriges säkerhetspolitik. Under sådana förhållanden borde det vara rimligt att undersöka om förändringar av dessa slag
kan verkställas, utan att landets yttre
säkerhet reduceras, genom utnyttjande
av andra relevanta säkerhetspolitiska
medel.
Vi utgår sålunda från antagandet att
en anslutning till EEC redan av ekonomiska skäl men möjligen – dock inte
säkert – också av andra politiska skäl
kan reducera Sveriges förmåga att bevara alliansfrihetens trovärdighet. Vi
utgår vidare från att det avgörande
probemet är den reaktion som en EECanslutning skulle medföra i Östeuropa
och framför allt i Sovjetunionen. På
vilka sätt skulle sådana för neutralitetspolitiken negativa effekter kunna motverkas? Kan det ske genom att demonstrativt bevara landets självständiga, defensiva styrka på det militära området?
I så fall kan den nu inledda försvarspolitiken reducera våra möjligheter att
föra den handelspolitik om vars eko~
nomiska önskvärdhet stor enighet faktiskt råder mellan de flesta experter, partier och berörda organisationer i vårt
land.
skulle den negativa effekten av närmare ekonomisk samverkan inom EEC
med en rad NATO-länder kunna reduceras genom andra åtgärder, som ligger
vid sidan om försvars- och handelspolitiken? Vilken betydelse har olika slag av
officiella uttalanden i frågor som sammanhänger med de grundläggande internationella motsättningarna? Kan man
köpa trovärdighet med enbart ord? Kan
Vietnampolitiken infogas i ett sådant
333
större säkerhetspolitiskt ”paket”? Vilken effekt skulle kunna vinnas genom
en mera positiv diplomati mot östblockets stater, särskilt mot Östtyskland
(DDR)? Hur stort intresse har Sverige
av att fasthålla fiktionen om Tysklands
enhet? Kanske skulle det rent av vara
ett svenskt intresse att genom att eftersträva mera formaliserade diplomatiska
förbindelser med DDR markera att Sverige genom ett kommande vidgat ekonomiskt samarbete med EEC-staterna inte
avser att solidarisera sig med en på östsidan – med rätt eller orätt- befarad
västtysk ”revanschism”.
Tysklandsfrågan
Syftet med alla dessa frågor är här inte
att ställa konkreta förslag till de utrikespolitiska beslutsfattarna utan att understryka att säkerhetspolitiken är eller
kan vara ett resultat av åtgärder på skiftande områden. I praktiken är frågorna
ofta långt mera komplicerade än i teorin. Detta kan belysas av just Tysklandsfrågan. Den har många andra aspekter
än den här antydda. Problemet är inte
bara neutralitets- och säkerhetspolitiskt
utan även handelspolitiskt. Har Sverige
råd att i dagens läge av säkerhetspolitiskt rimliga skäl riskera svårigheter på
den viktiga västtyska exportmarknaden
och den goodwill som Sverige åtnjuter i
Västtyskland för sina strävanden att i
en eller annan form uppnå en närmare
anknytning til den gemensamma marknaden?
Frågan har också andra säkerhetspo- 334
litiska aspekter. En rimlig maktbalans i
Europa måste te sig som ett vitalt intresse för ett land som driver en alliansfri
utrikespolitik. Om USA skulle se sig
nödsakat att radikalt reducera sitt sä-
kerhetspolitiska engagemang i Europa,
skulle en rent europeisk motvikt mot
östblockets dominans te sig som ett naturligt svenskt intresse. I en sådan skulle ett återförenat Tyskland kunna bilda
en stark kärna. A andra sidan har 1900-
talets erfarenheter visat att ett mäktigt
Tyskand utvecklat ambitioner som vid
flera tillfällen fått ödesdigra följder. Ett
enat Tyskland skulle därför kräva en
effektiv, också inför öststaterna trovärdig motvikt. Den mest betryggande garantin skulle då vara att USA bevarade
en väsentlig del av sitt säkerhetspolitiska
engagemang i Europa. Om den möjligheten är utesluten, vore en annan utväg
ett integrerat Europa, där både Frankrike och England ingick såsom vänskapligt återhållande faktorer, som höll tillbaka eventuella tyska maktpolitiska ambitioner. Men skulle ett integrerat Europa, som uppfattas som ett självständigt maktblock, vara en acceptabel samarbetspartner på det ekonomiska områ-
det för en stat som eftersträvar att bevara sin alliansfrihets trovärdighet?
De många frågetecknen belyser frå-
gornas invecklade och svårlösta karaktär för en liten stat som isolerat sig på
neutralitetens smala näs. Konklusionen
kvarstår inte desto mindre med oförminskad styrka: Om vår utrikespolitiska
trovärdighet minskas genom åtgärder
som vi av skäl som inte är primärt sä-
kerhetspolitiska anser vara väsentliga i
landets intresse är det en angelägen uppgift att undersöka om minskningen i
utrikespolitisk trovärdighet kan kompenseras genom åtgärder på andra områden. Om vi på dessa, vare sig de blir
försvarspolitiska, diplomatiska eller av
annat slag, genomför åtgärder och/eller
avger deklarationer som otvetydigt understryker landets bestående förmåga –
vilja och resurser- att fullfölja alliansfriheten, skulle det inte vara uteslutet
att en ekonomisk tillfredsställande anknytning till den gemensamma marknaden skulle kunna förenas med bibehållen trovärdighet för den alliansfria utrikespolitiken.
Omprövning av politiken?
Skulle å andra sidan resultatet av en så-
dan undersökning bli att det inte är möjligt att neutralitetspolitiskt på ett tillfredsställande sätt kompensera effekten
av en långtgående integration av den
svenska ekonomin med den västeuropeiska, reser sig problem som i sina yttersta konsekvenser kan leda fram till
en smärtsam omprövning av grundläggande säkerhetspolitiska axiom och trossatser. En sådan omprövning skulle inte nödvändigtvis behöva innebära en
helt ny, principiell målsättning för
svensk säkerhetspolitik. Minimalt skulle
den kunna medföra ett ökat risktagande genom att de krav Sverige självt uppställer på den egna, alliansfria politikens
trovärdighet reduceras. I realiteten skul- 335
le detta innebära ett beslut att tära på ett
redan ackumulerat förtroendekapital utan att i några väsentliga hänseenden ytterligare öka detta. Förutsättningen för
en sådan politik skulle vara att det redan
förvärvade förtroendekapitalet för alliansfrihetens trovärdighet bedöms ge betydande säkerhetsmarginaler.
Om en längre gående omprövning
skulle te sig motiverad som ett resultat
av en avvägning mellan säkerhetens, nationellt och regionalt, ekonomins och
välståndsutvecklingens krav, är det rimligt om Sverige försöker skjuta på avgörandena så länge som möjligt. Relationerna mellan efterkrigstidens rivaliserande maktblock har ännu inte modifierat på ett sådant sätt att en fundamental
ändring av Sveriges säkerhetspolitik
skulle kunna genomföras utan betydande
risker för allvarliga störningar i Nordeuropa.
Blir Sverige republik vid nästa tronskifte?
Föreslår grundlagberedningen republik?
Vilken betydelse har kungahuset och hovet?
Hur stor makt bör kungen ha i framtiden?
Vilka argument finns för en bibehållen monarki?
KAN KUNGADöMET BEVARAS?
– aktuell debattbok av Björn Tarras-Wahlberg
och Kjell Treslow
135 sidor om maktspelet kring monarkin,
statschefens framtida ställning
och republikdebatten
studentförlaget Horisont l
Bokförlaget Medborgarskolan
l bokhandeln för 13:50

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner