Print Friendly

På landsbygden intet nytt

Av Tony Gunnarsson | 1 juni 2018



Ser man på politikens utformning så verkar landsbygden antingen ha som syfte att vara ett attraktivt turistmål för stadsbor eller en avlastningsplats för de obekväma effekterna av stadsbornas påstått godhjärtade engagemang, skriver Tony Gunnarsson i en recension av regeringens landsbygdspolitik.

Det rönte stor uppmärksamhet för ett par månader sedan när statsminister Löfven yttrade att ”när storstadsbor ska åka ut och kanske få koppla av på landsbygden då måste det fungera där”. Uttalandet utnyttjades av andra partier och fick stor spridning på nätet såsom en manifestation av regeringens nonchalans gentemot landsbygden. Det utvalda citatet ger naturligtvis en orättvis bild av presskonferensen i sin helhet där han även sade att man måste kunna bo, arbeta och driva företag i hela landet.

Det är dock inte för inte som citatet fick så stor spridning. Budskapet om att landsbygden ska utformas för andra än de som faktiskt bor där återspeglas nämligen tämligen väl i den av regeringen förda landsbygdspolitiken. För trots det ständigt återupprepade mantrat om att hela landet ska leva så är förutsättningarna för landsbygdsborna knappast bättre nu än för fyra år sedan.

Men denna gång är det inte främst ointresse eller brist på ambitioner för landsbygden som är problemet med regeringen, vilket man med visst fog kan beskylla den tidigare alliansregeringen för. Tvärtom har statsminister Löfven ägnat landsbygden ganska mycket uppmärksamhet. Redan från början har det hetat att man skulle sluta klyftan mellan stad och land och att det skulle ske en kursomläggning där decennier av flyttlasspolitik äntligen skulle kastas överbord för att ersättas av förståelse och rättvisa. I dessa frågor har han inte bara flankerats av den folklige landsbygdsministern Bucht utan även civilminister Shekarabi som helt korrekt belyst hur svenska bönder fått orimliga förutsättningar.

Men vad har regeringen då åstadkommit under mandatperioden? Jo, till synes en hel del. Det har tillsatts en parlamentarisk landsbygdskommitté och det har lagts fram både en livsmedelsstrategi och ett nationellt skogsprogram. Nya upphandlingslagar och riktlinjer har tagits fram för att främja hänsyn till svenska djurskyddslagar. Till det kommer mer direkta satsningarna på export, offentlig service och en rättvisare fördelning av statliga jobb som nog är gjorda med goda intentioner och på sina håll kan få positiva effekter.

Sammantaget är dessa åtgärder dock mest pappersprodukter vars effekt, om någon, kommer ge utslag först på lång sikt. Och de positiva förändringarna mildrar bara de dåliga effekterna som åtgärderna i övrigt innebär. Så något epokskifte är det tyvärr inte. På det stora hela är det en fortsättning på tidigare politik. Högre skatter och mer bidrag. Regeringen har fortsatt satsa på punktskatter och miljöregler som med kirurgisk precision sätter krokben för svenska landsbygdsverksamheter och försöker motverka missnöjet genom diverse stöd. De gör punktinsatser i form av livsuppehållande åtgärder samtidigt som de generella förutsättningarna fortsatt försämras. LRF och andra organisationer gläder sig åt höjda betesstöd, liksom regeringens övriga bidragssatsningar såsom Norrlandsstöd, lanthandlarstöd och avfolkningskommunstöd. Brödet tas ifrån landsbygdsborna och de tackar så mycket för de smulor de får tillbaks, för annars kanske de blir utan dem också. Effekten blir en sakta men säker undergång och ett gisslantagande av landsbygden.

För om regeringens vällovliga initiativ främst tagit sig uttryck i strategidokument så har de destruktiva besluten blivit desto mer direkta och kännbara. Trots vallöfte om att inte höja bränsleskatterna så har skatten på bensin och diesel höjts varje år. Dessutom har de bland annat höjt fordonsskatten och infört en flygskatt. En kilometerskatt är på gång. Att det blir dyrare att resa samtidigt som vägnätet är fortsatt eftersatt gör knappast livet lättare i ett glesbefolkat land med långa avstånd.

För den statliga närvaro som efterfrågas på landsbygden, såsom postutdelning och polisnärvaro, har ambitionerna sänkts och servicen försämrats. Däremot har det gjorts stora satsningar på ytterligare biotopinventering och reservatsbildningar. Som en följd har allt fler markägare förlorat brukanderätten över den egna skogen utan att få någon ersättning. Regeringen har avsatt betydande kapital för omfattande miljöinventeringar och tvångsinlösen, men inte till att ersätta skogsägare som hamnar i kläm. Markägarna ska alltså inte bara oroa sig för det ökande antalet härjande stöldligor och hot från miljöaktivister, utan även en stat på konfiskationsjakt. Även skogsvårdslagen ämnar regeringen ändra för att minska ägarinflytandet, till förmån för intresseorganisationer och andra utomstående. I och med detta beslagtar staten resurser som hade kunnat användas till investeringar på landsbygden.

Denna politik leder till att mötet med staten alldeles för ofta är en obehaglig upplevelse för landsbygdsborna. Regeringen har tillåtit och till och med uppmuntrat ett flertal myndigheter att motarbeta inte bara skogsägarna, utan även verksamheter såsom jordbruk, småskaliga vattenkraftverk och fäbodar. Det skulle i stället behövts en rejäl översyn av myndigheterna som verkar på landsbygden, men någon sådan verkar inte vara aktuell. Några krafttag för att minska regelbördan, sänka skatterna eller decentralisera makten finns det heller inga spår av. En studie år 2016 visade att svenska bönder har 604 lagkrav att förhålla sig till, 36 tillstånd som ska sökas och 22 journaler att föra, vilket leder till omfattande tidsåtgång. Sedan dess har regeringen fortsatt öka regelbördan för bönderna årligen. Till att säkerställa regelefterlevnaden har det däremot avsatts resurser. Men att som substitut för den sjunkande polisiära närvaro få hålla till godo med ännu fler miljöinspektörer, är knappast en deal som lantbruksföretagen är belåtna med.

Ska det på riktigt vara möjligt att leva på landsbygden måste man kunna försörja sig och då måste det finnas utrymme för investeringar, produktion och företagande. Att tvångsförstatliga skogen och straffbeskatta avstånd är inte vägen dit. Lokala initiativ och entreprenörskap på landsbygden borde ges bättre förutsättningar. Landsbygden måste få upplevas och formas av de som bor där, inte bara vara en experimentarena för eliten.

För ser man på politikens utformning så verkar landsbygden antingen ha som syfte att vara ett attraktivt turistmål för stadsbor eller en avlastningsplats för de obekväma effekterna av stadsbornas påstått godhjärtade engagemang. Det första perspektivet, som går i linje med Löfvens citat om landsbygden som besöksmål, påverkar företagens möjligheter på landsbygden. För är målet att skapa ett pittoreskt, orört utomhusmuseum med exotiska produkter i vacker natur så kommer det att påverka politikens utformning. Det gör att lantbruken blott ses som producenter av turismupplevelser och inte av bulklivsmedel och det gör att all skog betraktas som blott blivande reservat och inte som virke eller sparkapital. Landskapet är till för rekreation och inte produktion, anses det. Ett sådant tankesätt leder också till märkliga konsekvensanalyser, som när regeringen i höstbudgeten försökte åtgärda problemet med att de svenska betesmarkerna växer igen, och den biologiska mångfalden därmed minskar, med att höja miljöbidragen för ängs- och hagmarker med 255 miljoner. Hade de tänkt ett varv till hade de förstått att orsaken till att betesmarkerna växer igen inte är brist på bidrag utan brist på lantbruk och betande kor. Det är svensk landsbygdspolitik med ständiga kostnadshöjningar som leder till färre lantbruk, färre kor och därmed till Sveriges förbuskning. Den utvecklingen ändras inte av enstaka bidrag utan kräver ett omtag av hela lantbrukspolitiken, men politikerna saknar inte kon, för de har inte fattat att båset är tomt.

Samtidigt har landsbygden även fått fylla en annan funktion såsom spelplan när politikerna ska rädda världen. Att landsbygden ska bära kostnaden för politikernas dåliga samveten gör dock engagemanget föga beundransvärt. På landsbygden bereder staten utrymme för vindkraftsparker, vargrevir och flyktingförläggningar, samtidigt som fenomenen skys i de alltmer förtätade gråa städerna. Införandet av ytterligare landsbygdsskatt får moraliskt kompensera Sveriges ökade utsläpp. Detta fördjupar såklart bara klyftan mellan stad och land som det talats om mycket på senare år. Att det finns vinnare och förlorare på globalisering och miljöomställning beror inte bara på en naturlig utveckling, utan även på politiska beslut. Det framstår som att det på landsbygden idag finns större möjligheter att kunna förverkliga sina personliga drömmar om man är politiker eller myndighetstjänsteman, än om man är företagare, för i det senare fallet tar det ofta stopp. Det är ingen hållbar situation.

Det vore bättre för både landsbygden och landet om staten backade undan några steg. Det bästa vore kanske om politikerna varken försökte stjälpa eller hjälpa, utan inriktade sig på att låta leva. Punktbestraffningar av landsbygdsverksamheter har det varit tillräckligt många för decennier framåt. Och när politikerna ämnar hjälpa så är det oftast i form av riktade bidrag, för att understödja politiskt prioriterade verksamheter. Men de omfattande skatterna, regleringarna och inskränkningarna uppvägs inte av bidragen, stöden och omfördelningarna. Lyftes de politiska bördorna något så skulle landsbygdsborna kunna forma vardagen mer efter egna preferenser och kunna få tillbaka den konkurrenskraft, den brukanderätt och det investeringskapital den behöver för att kunna frodas.

Så visst vore det bra med aktuella förslag som gårdsförsäljning, reformerat strandskydd och lägre lantbruksdieselskatt, men i en tid med frihandel inom EU och snabba transporter behövs det kostnadssänkningar och regelförenklingar som är mer genomgående än så. Det kan nästa regering få tänka på, för den utlovade kursomläggningen inom landsbygdspolitiken har inte regeringen Löfven åstadkommit.

Tony Gunnarsson är borgerlig skribent

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism