Print Friendly

Oxfordgrupprörelsen

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OXFORDGRUPPRÖRELsEN
NÅGRA KRITISKA REFLEXIONER
Av fil. d:r BROR OLSSON, Lund
INGEN väckelserörelse har någonsin kunnat glädja sig åt en så
vidsträckt publicitet som Oxfordgrupprörelsen, och knappast nå-
gon har på det hela taget mottagits med så stor sympati. Med en
viss rätt kan man påstå, att detta vittnar om att rörelsen tillfredsställt behov, som lämnats obeaktade av de hittillsvarande kristna
mganisationerna. Under alla omständigheter är detta ett vältaligt vittnesbörd om att det i all inre sönderslitenhet och moralisk upplösning förefunnits ett latent religiöst behov, som genast
aktualiserats genom rörelsens appell till sedlig och religiös förnyelse. Som bekant är det framför allt hos ungdomen, särskilt
den akademiska, som rörelsen funnit gensvar. Vad som mest vädjat till ungdomen är väl rörelsens krav på handling, frihet från
steril intellektualism och inskärpande av disciplin och lydnad.
Men å andra sidan kan man inte blunda för att rörelsen själv
sörjt för den största offentlighet – det förnekas visserligen, att
rörelsen saknar någon egentlig organisation, men en sådan måste
finnas för att massor av talare skall kunna utsändas världen runt.
I samtliga länder, som berörts av Oxfordgrupprörelsen, har den
väckt sensation. Överallt har man kunnat peka på författare eller
andra offentliga personer, som i sin föregående verksamhet varit
långt ifrån kristendomsvänliga men som anslutit sig till rörelsen
och genom pressen eller böcker själva sörjt för att den stora allmänheten icke skulle hållas i hemlighet om deras omvändelse.
Dessutom kan det icke förnekas, att rörelsen, åtminstone i England, förstått att utnyttja den dragningskraft, som ligger i hög
social ställning och rang, och som kommit kritiker att ironisera
över att »Gud utför så mycket av sitt verk genom människor med
fina titlar och ordnar». I Sverige fällde Sven Lidman på sin tid
det åtminstone vad den sociala strukturen beträffar icke alldeles
oberättigade omdömet, att den vore ett slags pingströrelse, tillrättalagd för den ekonomiska, intellektuella och litterära överklassen. Det är därför förklarligt, att den dagliga pressen och
425
Bror Olsson
tidskrifterna ägnat stort intresse åt rörelsens verksamhet, visserligen tämligen ytligt och okritiskt, men ändock så att allmänheten
fått en tillbörlig uppfattning om dess betydelse och utbredning.
Jämför man härmed t. ex. det ringa utrymme, tidningarna lämnat pingströrelsen, som måste erkännas ha varit minst lika omfattande och lika djupt gående, så måste man medge, att Oxfordgrupprörelsen icke har anledning att klaga över den allmänna
opinionens kyla. Denna har kanske icke varit alltför varm, men
åtminstone ljum.
Allmänhetens intresse för rörelsen återspeglar sig också i den
stora litteratur av och om rörelsen, som funnit talrika läsare,.
även utanför deras krets, som direkt berörts av rörelsen. Redan
efter ett par tre år föreligger i Sverige en åtminstone kvantitativt sett imponerande Oxfordgrupplitteratur. Särskilt den mot rö-
relsen sympatiska litteraturen – vilken långt ifrån alltid härrör
från Oxfordgruppistern~ själva – har kunnat glädja sig åt den
största popularitet, medan den kritiska däremot gått tämligen
spårlöst förbi. Och dock måste man säga, att det mesta av den
panegyriska litteraturen är tämligen intetsägande och tröttande
mångordig. I ett par självbiografiska vittnesbörd har dessutom en osmaklig självupptagenhet gjort sig bred, som knappast
vittnar fördelaktigt om författarnas åberopade kristna ödmjukhet.
Föga uppmärksamhet synes boken »För och mot grupprörelsen»
ha tilldragit sig, och dock innehåller den det bästa och djupaste,
som sagts om rörelsen både för och emot; man kan gott underskriva biskopen av London A. F. Winnington-Ingrams utlåtande,
att den är den rättvisaste redogörelse för grupprörelsen som till
1934 sett dagen. Samma öde tycks också ha vederfarits den norske
kyrkoherden Sigurd Normanns bok »Oxfordgrupprörelsen i luthersk belysning»; efter allt att döma har den knappast uppmärksammats utanför de kretsar, som stå förlaget nära. Självfallet
har den skarpsinniga analys av rörelsen, som biskopen av Durham
Herbert Hensley Henson på ett tidigt stadium gjorde, på det
hela taget ignorerats, och dock innehöll den jämte mycken kritik
för kritikens egen skull synnerligen beaktansvärda påpekanden.
Det kräves ett visst tidsavstånd, innan man inser, att kritik kan
ha andra motiv än steril efterblivenhet eller yrkesavund. Eljest
borde man säga sig, att den lika ofta kan ha till utgångspunkt
ärlig oro för utvecklingen och misstro mot lättvunna framgångar
och ytlig optimism.
426
Oxfordgrupprörelsen
Under här framhållna omständigheter kan det möjligen vara av
fltt visst intresse att närmare betrakta de skäl, som förebragts för
och emot rörelsen och dess metoder. Självfallet bör så långt det
står i mänsklig förmåga en sådan betraktelse vara förutsättningslös och lidelsefri. Varje värdig kritik måste förutsätta, att den
verkan rörelsen haft på den enskilde burits av ärlig övertygelse. Man kan – det behöver möjligen sägas i en framställning, som framför allt poängterar det, som enligt författarens mening måste betraktas som principiella svagheter –
icke annat än känna en djup sympati för en rörelse, som på en
kort tid åstadkommit en genomgripande förvandling av många
enskilda och hela grupper människor. Men fästes uppmärksamheten här huvudsakligen på vad som förefallit vara betänkliga
tendenser, så sker det varken i någon förmäten tro att kunna på-
verka rörelsen eller någon önskan att uppträda som profet. Allra
minst sker det för att söka sak med en rörelse, vilken i stort sett
intar lm front emot de upplösande och förödande makterna i tillvaron, som bör delas av alla allvarliga människor. Syftemålet är
endast att fästa uppmärksamheten på några sidor hos rörelsen,
som hittills i vårt land icke tillräckligt beaktats. Då det i en framställning som denna är omöjligt att för varje fal~ redovisa vad
som hämtats från andra, måste jag här nöja mig med att en gång
för alla erkänna den förbindelse, i vilken jag står till den litteratur, som summariskt anföres här nedan. Särskilt till boken »För
och mot grupprörelsen» är författarens förbindelse stor.1
1 Oxfordgrupplitteraturen är redan nu tämligen omfattande och anmärkningsvärt likriktad. Här nedan nämnas alla arbeten som kommit till min kännedom me<l
kortfattade notiser om resp. arbetens värde för en djupare förståelse av rörelsen.
G. Allen, Han som kommer. övers. Sthlm, Diakonistyreisens förlag, 1934. Ett
av dc tidigaste vittnesbönlen om rörelsen. – H. Begbie, Förvandlade liv.
Skildringar från en nutida rörelse för personlig kristendom. övers. av }fary Lundström. Uppsala, I..indblad, 1934. En kortfattad studie över ledarna inom rörelsen.
– D. C. Bclfragc, En objektiv granskning av Oxfordrörelsen eller Buchmanismen.
Uttalanelen från olika författare samlade i ett föredrag. Örebro, Hemmets väns
förlag, 1935. Uteslutande starkt kritiska uttalanden om rörelsen. – E. Berggrav,
Oxford – fanfar eller fara~ övers. av Märta Lindqvist. Sthlm, Diakonistyreisens
förlag, 1935. Som allt av denne förf. medryckande skriven, i det hela erkännsam,
men vå vissa punkter kritisk på ett sätt som kornmer här uttalade åsikter nära.
– För och mot grupprörelsen. l;ppsatser av L. W. H. Bertie … Evelyn Underhill.
Utg. av F. A. M. Spencer. övers. av B. Reclell. Sthlm, Diakonistyreisens förlag,
1935. Den ojämförligast viktigaste boken om grupprörelsen. – R. Fangen, En
kristen världsrevolution. :Mitt möte med Oxfordgrupprörelsen. öwrs. av S. Stolpe.
427
Bror Olsson
De viktigaste punkterna i grupprörelsens förkunnelse – den gör
själv icke anspråk på att ha en egen teologi – torde vid det här
laget vara kända för de flesta läsare och behöver därför icke sysselsätta oss. För det sedliga handlandet har som fyra huvudprinciper uppställts kravet på absolut ärlighet, absolut osjälviskhet,
absolut renhet och absolut kärlek. Man kan anmiirka, att denna
uppdelning icke är strikt logisk, ty absolut kärlek implicerar
självfallet absolut osjälviskhet. Skall under alla omständigheter
fyrtalet upprätthållas, kunde med fördel ödmjukhet, som icke plä-
gar vara någon specifik dygd för väckelserörelser, få träda i den
senares ställe. Vad särskilt grupprörelsen beträffar, har det anmärkts, att dess ytligt ansträngda gyckel icke står i överensstämSthlm, Bonnier, 1935. Sin största betydelse har boken som litterärt självbiografisk
vittnesbörd. – C.•J. Hambro, Kristen förnyelse. Oxforrl-grupp-Törelsen och världens fTälsning. Ö1″CTS. av A. Frostenson. Fppsala, Lindblad, Hl34. Skäligen betydelselös som historiskt dokument. – A. C. Gacbelcin, Oxfordrörelsen eller Buchmanismen. övers. av O. Gudmundson. Görslöf, llöganäs, övers :s förlag, 1934. En
skaTp kritik av »de farliga sidoma ledning och meddelse». – B. Nichols, Dåren sä-
ger i sitt hjärta. . . övers. av S. Stolpc. Sthlm, Natur o. kultur, 193G. Renare delen handlar om förf: s möte med och anslutning till rörelsen. – 8. Norborg, En
märklig världsväckelse (Oxfordgrupprörelsen). övers. av H. Cnattingius. Sthlm,
Dc ungas förlag, Hl33 (flera upp!.). Tämligen intetsägande. – 8. Nonnann, Oxford-grupp-rörelsen i luthersk belysning. övers. av H. Tomson. Sthlm, Sanningsvittnets förlag, 1934. Med tillbörlig uppskattning av (]l•t värdefulla hos gruppTÖrelsen framhåller förf. att allt väsentligt hos denna innehålles i luther<lomen.
– F. C. Raynor, Guds finger. En bok om grupprörelser. Rthlm, Nya bokförlags
fL-b., 1935. – A. Runestam g- 8. Mowinckcl, Oxfordgrupprörelsen. Sthlm, Diakonistyrelsens förlag, 1935. Ett par mot rörelsen sympatiska uttalanden av två skandinaviska universitetstcologer. – A. J. R1tssell, Endast för syndare. övers. av Th.
Arvidson. Sthlm, Xya bokförlags a.-b., 1934. I en arrogant och mångordig stil
nl(‘d osmaklig emfas på rörelsens Tekrytering från högre sociala skikt. – 8. Stolpe,
Kopparsmeden Alexander. Sthlm, Bonnier, 193G. Endast av betydelse som litterärt-självbiogmfiskt dokument. – Under Guds ledning. Moderna vittnesbörd om
religiös fömyelse. Utg. av J. F. Laun. Sthlm, Diakonistyreisens förlag, 1934.
}’örsta delen innehåller uttalanden av personer ur skilda samhällsklasser, an<lra dclen en redogörelse för rörelsens uppkomst och historia, men utan annat än efemärt
intresse. – Vad jag fått av Oxfon1rörelsen. Uttalaullen av Catherine Harnbro …
L. O. Klingenbcrg. övers. av Irma Xordvang. Sthlm, Diakonistyreisens förlag,
1935. }fatta och intetsägande uttalanden om TÖrelsen. – Vårt möte med Oxfordgruppen. Sju personliga vittnesbörd. Av P. Ernst … Chr. Holst. Uppsala, Lindblad, 1935. Föga betJ·dancle. – Dessutom har H. Ruin i sin hok »Gycklare och
apostlar» (Sthlm, Xatur och kultur, 1935) i en uppsats »Den Helige Andes diktatur» sammanställt rörelsen med cle politiska diktaturerna, kanske utan att tillräckligt ha beaktat olikheterna, och A. Melin har i »Vägar till kyrklig förnyelse»
(Lund, C. \V. K. GleeTUp, 193()) även behandlat grupprörelsen.
428
Oxfordgrupprörelsen
melse med dess krav på absolut kärlek, ty det riktar sig i många
fall mot andra kristna riktningar. Överhuvud gör det ett osympatiskt intryck, när människor under intrycket av en allt överskuggande upplevelse börjar att smäda hela sitt förflutna som
hyckleri och villfarelse eller fördöma jordisk plikttrohet och
administrativ duglighet som onyttig och gudlös. Guds tjänst har
rum för och de mänskliga behoven kräva lika mycket stilla pliktuppfyllelse som brinnande nit, som om det icke tuktas och hålles
inom tillbörliga skrankor lätt blir ovist. Hur den grå vardagens
plikter fyllas är ofta en bättre prövosten på den kristna karaktären än den evangelistiska ivern.
Om grupprörelsen knappast kan sägas ha fogat något väsentligt
drag till den kristna lärobyggnaden, tillämpar den i praktiken ett
par i och för sig äkta kristna principer, men på ett så renodlat
och intensivt sätt, att de kommit att anses som särskilt karakteristiska för rörelsen. Gruppteknikens två huvudprinciper äro
»delgivning» (sharing) och »ledning» (guidance), principer, som
också på sitt sätt tillämpats av den moderna psykoanalysen.1 Man
kan visserligen icke säga, att grupprörelsens anhängare vilja uppträda som psykologiska amatörer. Men då de, liksom den moderna
psykologien, utgå ifrån det omedvetna och undermedvetnas oerhörda betydelse för medvetandet och det mänskliga handlandet,.
borde de icke alldeles ignorera de erfarenheter den vetenskapliga
psykalogien tror sig ha gjort. På de faror, som här hota grupprörelsen, ha ledande psykologer fäst uppmärksamheten; ett särskilt
beaktansvärt inlägg har i boken »För och mot grupprörelsen»
gjorts av den framstående engelska psykoterapeutikern, docenten
i Oxford William Brown. J ag följer här nedan i stort sett hans
framställning.
Med utgångspunkt från psykologien, d. v. s. de fakta och lagar,
om vilka vi faktiskt kommit till klarhet genom ett objektivt studium av det sätt på vilket själen fungerar, kritiserar Brown grupprörelsens anspråk på »att kunna åstadkomma en radikal förvandling efter gemensam bikt vid ett gruppmöte eller ett house-party
och några få timmars tillämpning av grupprörelsens metoder».
Detta är nämligen mera än den psykologiska vetenskapen kan
medgiva vara möjligt. Man observerar här, att Brown gör samma
1 Grupprörelsen utmärker sig, i förbigående anmärkt, för en viss egenartad terminologi och förkärlek för slagonl. De ofta nämnda fem c-en äro confidence, confession, conviction, conversion, continuance.
429
Bror Olsson
invändning som uppfostringskristendomen ständigt riktat mot
väckelsekristendomen. Gentemot den senares överskattning av den
plötsliga omvändelsens verkan har uppfostringskristendomen både
på grundval av bibelns vittnesbörd och all erfarenhet inskärpt behovet av en ständigt fortgående helgelse. Det är icke det enda fallet, där man konstaterar, att den kristna själavården på ett eklatant sätt föregripit slutsatser om det mänskliga själslivets sätt att
fungera, till vilka man först i våra dagar kommit på experimentell väg. Med full rätt kan man påstå, att psykoanalysens upptäckt av det omedvetnas och undermedvetnas oerhörda roll in nuce
innehålles i Jesu ord att »vad som går ut ifrån människan, detta
är det som orenar människan. Ty inifrån från människornas hjärtan utgå deras onda tankar, otukt, tjuveri, mord …» (Marlc 7: 20 f.,
jfr Matt. 15: 17 ff.).
Men Brown förnekar ingalunda plötsliga omvändelser. Han menar endast, att människor icke nå den lugna och förtröstansfulla
trons stilla hav efter en stormig seglats genom ren ]Jassivitet utan
:som resultat av en psykisk konflikt, som utspelas i själens omedvetna skikt. Det är detta, som grupprörelsen har en benägenhet
att förbise, liksom den över huvud taget underskattat betydelsen
av kristlig fostran och disciplin. Och dock är det så, att grupprörelsen vunnit sina bästa medlemmar bland dem som uppfostrats
i verkligt kristna hem och som vuxit upp i kyrkliga kretsar, statseller frikyrkliga. Men man kan gott medge, att det är Oxfordgrupprörelsen, som genom sin intensiva vädjan till verklig gemenskap med Gud och medmänniskor hos dessa sprängt de höljen,
som lagt sig omkring det frö till äkta kristligt liv, vilket låg och
grodde i det fördolda.
Brown anser, att det i delgivningen ligger en allvarlig fara, ty
den når endast till själens ytskikt. I stället för att man blir allvarligt befriad genom att delgiva andra sina erfarenheter, sina
synder, sina själsliga defekter, kan man kornrna att knyta relationer i det undermedvetnas djup, som bli till bindande tvång och
icke till befrielse. Och även om denna fara i de flesta fall icke är
så stor, när man som här har att göra med aktningsvärda och
samvetsgranna personer, föreligger alltid den faran, att man blir
fasthållen på ett visst stadium i sin själsanalys och sin religiösa
utveckling och hindras att gå till botten med den egna själen och
dess brister. Det kan inte nekas, att Brown här satt fingret på en
sjuk punkt hos de rörelser överhuvud, som alltför ohejdat prakti- 430
Oxfordgrupprörelsen
sera den offentliga privata bekännelsen och i viss mån varje form
av föreningskristendom. Som alltid i mänsklig gemenskap kan
ansvaret härigenom lätt komma att bli uppfattat som delat. Det
är egendomligt att konstatera, att människor, som eljest äro synnerligen öppna och längta efter gemenskap, på denna punkt äro
ytterst känsliga. Porrtus Wikner, som man inte gärna kan beskylla
för att ha haft någon benägenhet att isolera sig eller dra sig inom
sitt skal – snarare hade han åtminstone tidvis en nästan onormal
böjelse i motsatt riktning- uttalade i ett märkligt brev till Otto
Asklund den 13 aug. 1859 några ännu beaktansvärda ord: »Jag
vill träffa Kristus ensam, sådan han är just mig given till visdom,
och till rättfärdighet, och till helgelse, och till förlossning. Och
träffar jag honom icke annorlunda än i ett sällskap av människor,
som i övrigt äro mig främmande, så fruktar jag, att jag aldrig
träffar honom. Det börjar för varje dag av mitt liv allt mer och
mer att uppgå ett ljus över den sanningen, att min kristendom bör
vara ett i innerligaste mening personligt förhållande till Kristus,
och jag kan omöjligen lämna min tro eller mitt samvete i händerna på ett sällskap, om det ock vore av änglar och serafer.» Wikner har här antytt att i en ytlig förbindelse människor emellan
kan ett alltför långt drivet förtroende medverka till, att trons och
sedlighetens nivå sjunker. Det förefaller som om grupprörelsen
själv anat detta, ty den avböjer principiellt det beskäftiga offentliga pratet om egna bedrifter, och den fordrar, att bekännelsen
främst skall ställas till den som man förorättat. Men att osmakligheter ibland förekommit vid house parties visar, hur ytterligt
grannlaga principen är. Även bekännelsen till den enskilda medmänniskan måste ställas under kärlekens och grannlagenhetens
synvinkel. Det berättas, att en collegekaplan i Oxford blivit
tvungen att taga avsked, sedan han överlupits av gruppister, som
bekänt, att de om honom sagt att han varit den sämste kaplanen
vid universitetet. Man erinrar sig det världskloka ordet, att man
gör inte en dumhet bättre genom att omtala den.
Den offentliga delgivningen innebär äntligen en annan allvarlig
fara. Den som i ett sällskap bekänner sina bravader, kanske i en
familjär jargong med roande poänger, kan lätt få den känslan, att
han betyder någonting just genom detta; man har i detta fall anmärkt, att det ibland förefallit, som om den bekännande funnit
lika stort behag i att berätta om sina bedrifter före omvändelsen,
som han erfor, då han begick dem. Den djupare skuldkänslan kan
431
31-37425. Svenile Tidskrift 1937.
Bror Olsson
förflyktigas därigenom att den bekännande på grund av den effekt,
som bekännelsen gör på åhörarna, inges en viss föreställning om
sin egen betydelse. Det hjälper icke, att bekännelsen i de flesta
fall motiveras av en uppriktig önskan hos vederbörande att med
sina erfarenheter vara andra till gagn. För vissa människor åter
är en delgivning i Oxfordgrupprörelsens mening otänkbar utan
psykisk skada. Det finns hos en del människor en kysk förtegenhet om egna inre upplevelser, som icke behöver ha sin rot i egenkärleken och som under alla omständigheter icke får kränkas, och
ett generellt krav på delgivning- alla väckta äro alltför benägna
att generalisera sina egna erfarenheter och obenägna att låta
andras egenart gälla – kan under vissa omständigheter tvinga
till förställning. Vad man icke själv upplevat och erfarit låtsas
man så att säga ha erfarenhet av, för att icke alltför mycket avvika från vad som inom gruppen gäller som normalt. Grupprörelsen, naivt biblicistisk som den i vissa fall är, anför bibelord
till försvar för sin praxis. Det är sant, att sådana kunna anföras
för, men minst lika många mot. Den religiösa ivern handlar dessvärre ofta i blindo och är alltför ofta böjd för att ignorera erfarenhetens vittnesbörd. Det kunde med skäl tilläggas, att den
offentliga delgivningen föga passar oss förtegna och blyga nordbor, och följaktligen icke heller synes ha praktiserats i de skandinaviska länderna i samma utsträckning som på annat håll.
Men en ännu större fara innebär under vissa omständigheter
grupprörelsens andra kardinalpunkt. »Ledning» är ett väsentligt
element i all levande religion och betyder i själva verket ingenting annat än uttrycket för vår naturliga önskan att vandra efter
Guds vilja och att efter hans syften inrätta vårt liv. För den troende är hela tillvaron meningsfylld. Men ledning måste underkastas prövning efter vissa bestämda normer, en kritisk verklighetskontrolL En sådan existerar också inom grupprörelsen: man
prövar, att de budskap man mottagit icke komma i strid med de
fyra kardinalprinciperna, och särskilt svåra fall kollationeras under samråd med andra medlemmar av rörelsen. Men vi måste
vara ytterligt aktsamma och icke utan vidare antaga, att vi
från det övernaturligas värld mottagit ett direkt budskap om att
göra det ena eller andra. Lätt dyka omedvetna önskningar upp
och ge sig sken av att vara ledning – det är detta som betecknats som ett resultat av »projektionens mekanism». Bakom ordet
ledning maskerar sig alltför ofta vad soin icke är annat än våra.
432
Oxfordgrupprörelsen
personliga mål. Ledning måste vmnas icke så mycket som en
frukt av den momentana upplevelsen, utan genom trägen övning
och aktsamhet på vad som är Guds vilja. Det finns ingen självisk
önskan, som icke människohjärtat kan utge som ett uttryck för
Guds ledning, ingen ogärning, som icke begåtts i den allsmäktiges
namn. För den enkla och naivt troende människan blir ledningen
ofta ingenting annat än önskeuppfyllelsen, medan den människa,
som lärt sig att aktge på sina egna dolda önskningar, lätt går till
den motsatta överdriften: hon blir benägen att som Guds vilja
uppfatta just det, som hon känner en naturlig motvilja mot. Men
varken vår önskan eller vår avsky avgör vad som är Guds vilja.
Vad vi beundra hos helgonen är just den oerhört skärpta känseln
för den i det omedvetna verksamma själviskheten. Det betänkligaste är, att man som ledning ofta godtager en självisk och oförsvarlig flykt undan den vardagsgrå plikten, det glädjelösa slit,
som fyller större delen av de flesta människors arbetsdag, till
evangelisationens spänning och äventyr. Det kan inte nekas, att
väckelsekristendomen ofta fostrat en typ människor, som med beskäftig iver sysslar med annat än det som är deras närmast liggande plikt. Väckelsekristna ha ofta hemfallit åt en helig efterhängsenhet, som icke kan annat än vara till skada. Särskilt synes
grupprörelsens anhängare vara utsatta för den här framhållna
faran just på grund av de uppseendeväckande former ledningen
tagit inom denna och den något överdrivna roll denna tilldelats.
Det mänskliga förståndet är dock ingen alldeles föraktlig rådgivare för handlandet, och det kan endast betecknas som fåfänga
att för utförandet av tämligen triviala handlingar – man har
skämtsamt framhållit, att en gruppist under vissa omständigheter
icke korsar en gata utan att först invänta ledning – åberopa sig
på Guds ledning. :B’ör fullgörande av de flesta av våra plikter räcker det med mindre överandliga processer än »ledning», och benägenheten att förringa det naturliga förståndet och erfarenheten
måste te sig som minst sagt fariseism.
J ag har här icke haft anledning ingå på oxfordgrupprörelsen
»stilla stund», som synes mig utgöra dess största tillgång och icke
har någonting sekteriskt i sig. Oxfordgrupprörelsen har lärt otaliga på nytt vilken kraftkälla, som ligger i stillheten och tystnaden mitt uppe i denna outgrundliga tillvaro, dess misslyckanden
och gäckade förhoppningar, dess plikter och bördor.
Till slut kan man inte komma ifrån, att Oxfordgrupprörelsen är
433
Bror Olsson
behäftad med en viss ytlig optimism, vilket väl sammanhänger
med dess amerikanska ursprung. Denna optimism är i tvenne
hänseenden synnerligen påfallande.
För det första förbiser rörelsen alldeles för mycket de intellektuella svårigheter, som för många människor äro förknippade med
kristendomen. Man vill väl inte alldeles förneka, att sådana
existera, men man bagatelliserar dem eller talar överlägset om
dem, liksom om icke just de hörde med till allvarlig religion. Vill
man inte nöja sig med enbart tillfälliga framgångar, måste man
räkna med dem. Fanatism kan inte ersätta en tro, som även
genomtränger förståndet, och den kan icke i längden tåla de på-
frestningar, som möta den enskilde under pliktutövningen och arbetet i världen. Osympatiskt verkar det, att man överlägset betraktar kritikerns, historikerns, naturforskarens brottning med problemen, liksom om dessa bleve lösta genom än så dramatiska omvändelser. Det är närmast oförsynt att påstå, att det tankearbet~
och de ansträngningar, som mindre naivt kristna ägnat de religiösa problemen, äro onödiga, och att man besitter ett universalmedel, vilket varje människa, som står under ledning, kan taga i
bruk utan vidare. Det är alldeles riktigt, som Fangen framhåller,
att en människa skall börja med att få del i det kristna livet, icke
med att grubbla över dogmer. Men det är icke säkert, att de
dogmatiska sanningarna bli klara så småningom av sig själva
utan trons brottning med tvivlet.
Denna optimism och förenkling av problemen visar sig för det
andra i att grupprörelsen tenderar till att underskatta, vilket oerhört vågstycke den kristna tron och det kristna livet är. Som
earron Charles E. Raven framhållit i boken »För och mot grupprörelsen» är det långt svårare, än grupprörelsen synes vilja medgiva, att leva ärligt mitt ibland det moderna finansväsendets
komplicerade problem, och att leva rent utan någon klar definition
på vad renhet är kan te sig som en enkel sak endast för dem, vilka
nöja sig med att acceptera konventionella normer … Bristen på
full klarhet härutinnan kan endast resultera i onödiga individuella och kollektiva besvikelser. Man märker också, att grupprörelsens optimistiska tro på att förvandla världen något sjunkit
med åren. J ag tror inte, att Fangen vidblir vad han skrev 1935
att »om ett år kommer vi att kunna se ett annat Skandinavien …»
Det är kristendomens ofrånkomliga historiska tragik, att den
aldrig helt kan komma till herravälde i denna värld. Lärorik
434
Oxfordgrupprörelsen
borde för Oxfordgrupprörelsen det fåfänga vädjandet till Nationernas förbund vara, och en sådan hänvändelse strider för övrigt
på sitt sätt mot rörelsens eljest konsekvent förfäktade och djupt
kristliga grundsats, att vad det gäller är icke att först förvandla
världen, utan att förvandla människor.
Men hur kommer det att gå~ Därom kan ingen säga någonting
bestämt. I den här ofta citerade boken »För och mot grupprörelsen» har den lärda auktoriteten på mystikens område och författarinnan till talrika religionshistoriska skrifter, Evelyn Underhill,
tecknat de väckelsebetonade rörelsernas öden under medeltiden
och renässansen. Hon vill icke uppträda som profet för grupprörelsens vidkommande. Men gruppledarna borde lägga på minnet, att liknande religiösa företag ha försökts gång på gång, med
krav på samma radikala avgörelse, med samma förtröstan på gudomlig ledning, med samma praktiserande av ömsesidig bikt och
bekännelse. I ljuset av denna lärda historikers framställning ter
sig grupprörelsen mindre enastående än eljest. Verkligt lärorik
är hennes konstaterande av att kyrkan antingen brukar kväva
gruppen i sitt sköte eller stöta bort den från sin gemenskap. Hon
har icke velat antyda dessa faktas tillämpning på den förnyelse
av grupplivet, som vi nu bevittna, men det förefaller som om ett
av dessa två alternativ är ofrånkomligt. Ty i historien upprepar
sig nästan allt. Den religiösa gruppen såsom sådan har alltid
visat sig vara något obeständigt. Tvingas gruppen att avsnöra sig
från de bestående traditionella kyrkosamfunden och lyckas den
icke utkristallisera sig till ett skarpt markerat samfund, så försvinner den spårlöst eller faller samman och skapar nya grupperingar, som förr eller senare glider allt längre och längre bort
från kristen åskådning. Dock ger historien, som Evelyn Underhill
påpekar, en anvisning om att en annan väg varit möjlig: att godtaga eller åtminstone tolerera gruppen såsom en religiös livsform
och ha fördrag med dess svaga sidor.
I själva verket ha båda, den institutionella kyrkan och gruppen,
att lära av varandra. Kyrkan måste lära sig att ge utrymme åt
spontaneiteten och hänförelsen och gruppen respekt för traditionen
och erfarenheten. Djupast sett betyder grupprörelsen ett upprepande av den gamla spänningen mellan »institutionell» och »profetisk» religion. Men konflikten är icke olöslig.
435

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner