Översyn av nykterhetsvården
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ÖVERSYN AV NYKTERHETSVÅRDEN
DEN SAMHÄLLELIGA nykterhetsvården kan sägas ha börjat med 1913
års alkoholistlag, som bl. a. förordnade om tillsättande av kommunala nykterhetsnämnder, vilka sedan dess har haft huvudansvaret
för samhällets nykterhetsvård. Lagen var i övrigt närmast en interneringslag. Genom att föreskriva
intagning på alkoholistanstalt av
de alkoholmissbrukare som utgjorde en fara för sin omgivning
eller som låg samhället eller sina
familj er till last tillgodosåg lagen
det allmänpreventiva intresset. De
hjälpåtgärder som i lagen angavs
som ett komplement till interneringen kom i praktiken att spela
en mycket underordnad roll. I 1931
års alkoholistlag fick emellertid
hjälpåtgärderna en mer framträ-
dande plats, och övervakningen infördes. Vissa ändringar i lagen
medförde att ingripande kunde ske
på ett tidigt stadium, men fortfarande skulle alkoholmissbruket
vara helt konstaterat innan myndigheterna kunde vidta några åtgärder. En sju år senare genomförd lagändring öppnade möjligheter för nykterhetsnämnderna att
på ett relativt tidigt stadium vidAv sekreterare CARL SWARTZ
taga åtgärder även utanför lagens
allmänna tillämplighetsområde.
Nämnden fick bl. a. rätt att utfärda
utminuteringsförbud för vissa
missbrukare.
Den nu gällande lagen, som daterar sig från 1955, har gått betydligt
längre vad gäller möjligheterna att
i ett tidigt skede ingripa med andra
åtgärder än rent tvångsmässiga.
Först om hjälpåtgärderna visar sig
resultatlösa eller kan antas inte
vara tillräckliga tillgrips tvångsåtgärder i form av övervakning eller
i svårare fall intagning på vårdanstalt. Differentieringen av åtgärderna har gjort nykterhetsnämndernas arbete mera ansvarsfullt än
tidigare. Det gäller å ena sidan att
redan på ett mycket tidigt stadium
komma till rätta med ett begynnande alkoholmissbruk, men man
måste å andra sidan ta all tillbörlig hänsyn till den enskildes integritet och iaktta ytterst stor försiktighet när det gäller att föranstalta om administrativa frihetsberövanden. Avgörandet har i detta
avseende inte heller lagts på de
kommunala nykterhetsnämnderna
utan på länsstyrelserna. Den större
självständighet, som kommunerna
518
erhållit genom 1955 års lag, har
enligt många observatörer verkat
stimulerande och har bidragit till
att göra nämndernas arbete effektivare.
I sitt nyligen avgivna betänkande
översyn av nykterhetsvården (SOU
1961: 58) har 1956 års nykterhetsvårdsutredning med konsekvens
följt upp den linje som under de
senaste decennierna varit vägledande för den svenska nykterhetspolitiken. Tyngdpunkten har ytterligare förskjutits mot de förebyggande åtgärderna och de medicinska aspekterna har allt mer
kommit i förgrunden.
Det finns enligt utredningen
ingen anledning att i medicinskt
avseende speciellt skilja ut de fall
där vårdbehovet grundar sig på
alkoholmissbruk. Däremot anser
man det nödvändigt att göra en
gränsdragning mellan nykterhetsvårdens medicinska och samhälleliga sidor. Organisatoriskt bör den
medicinska alkoholistvården inordnas i den allmänna sjukvården,
varigenom man betonar att alkoholismen till största delen är ett medicinskt och inte ett kriminologiskt
problem. Utredningen har vidare
klart framhållit att även det fortsatta arbetet bör präglas av en
strävan att låta tvångsåtgärderna
komma i bakgrunden. Detta förutsätter att nykterhetsvården erhåller ändamålsenliga resurser i
större omfattning än nu. Ett underlättande av nykterhetsnämndernas hjälpverksamhet anses även
leda till att ett konstaterat, latent
hjälpbehov kan fyllas genom att
klienterna i större utsträckning
finner anledning att ta hjälpmöjligheterna i anspråk.
Som ovan antytts har nykterhetsvårdsutredningen fortsatt på
den inslagna vägen, vilket kommit
till uttryck dels i att den återkommande betonar värdet av frivilliga
och förebyggande åtgärder och dels
i vissa konkreta reformförslag. Utredningen anser inte att det finns
någon anledning att principiellt
förändra de kommunala nykterhetsnämndernas ställning. Man
motsätter sig därmed dock inte en
reformering av den kommunala
organisationen i stort. Man föreslår däremot ett slopande av stadgandet om tjänsteläkares obligatoriska medverkan i nykterhetsnämnd och av rekommendation
om att läkare skall ingå som ledamot i nämnden. Denna skall i stället i princip vara skyldig att avtala med vissa läkare om dennes
medverkan i nämndens arbete.
Skäl till befrielse från denna skyldighet anses föreligga då det inom
kommunen inte finns någon lämplig eller villig läkare eller då kommunen redan har en särskild lä-
kare anställd för nykterhetsvårdande uppgifter.
Det kan synas egendomligt att
utredningen, samtidigt som den
betonar alkoholproblemets medicinska sida inskränker nykterhetsnämndernas tillgång på läkarexpertis. Detta förklaras med att
en av problemen eventuellt ointresserad läkare inte kan anses
vara av något större värde för
nämndens arbete. Dessutom är det
principiellt oriktigt att en speciell
yrkeskategori skall ha förord när
det gäller ledamotskap. Man kan
väl gissa att lagändringen i praktiken kommer att medföra relativt
små förändringar. Många kommuner kommer säkerligen även i fortsättningen att sträva efter att få ett
visst läkarinslag i nykterhetsnämnden. Den förestående kommunindelningsreformen torde även
göra det lättare att finna för
nämndarbetet skickade läkare även
i de mindre kommunerna.
En viktig förändring föreslås beträffande den frivilliga anstaltsvården. Redan 1913 års lag innehöll
ett stadgande om frivillig intagning
på alkoholistanstalt, och de bestämmelser som då infördes har sedan dess inte ändrats i någon
nämnvärd grad. Den frivilligt intagne är fortfarande i stort sett
likställd med den tvångsintagne,
vilket bl. a. innebär att han kvarhålles mot sin vilja och vid ett avvikande kan återhämtas med polishandräckning. Den främsta motiveringen för användande av tvångsmedel gentemot en frivilligt intagen torde vara att man svårligen
kan särbehandla en viss kategori
av klienter på en blandad anstalt.
Det är givet att klientelblandningen
medför vissa svåra olägenheter. De
psykologiska fördelarna med den
frivilliga vården går till viss del
519
förlorade inte bara genom förekomsten av de nämnda tvångsmomenten utan också genom att den
frivilligt intagne ofta inför de
övriga patienterna vill förneka att
de intagits av egen fri vilja. Många
gånger kan det f. ö. vara slumpen
som avgör om en frivilligt intagen
hamnar på enskild eller på allmän
anstalt. På de enskilda anstalterna
vårdas enbart frivilligt intagna
alkoholister, vilket har lett till att
man på dessa inte anses böra tillgripa tvångsåtgärder. Främst genom en utbyggnad av de enskilda
anstalterna har de frivilliga intagningarnas relativa betydelse ökat
starkt under senare år; från 22%
år 1956 till 55% år 1960.
Den förändring som föreslås beträffande den frivilliga anstaltsvården kan därför få stor betydelse.
Utredningen vill nu nämligen dra
konsekvenserna av det i lagstiftningen klart betonade värdet av de
icke tvångsmässiga åtgärderna
inom den slutna vården. För att
olägenheterna med det nuvarande
systemet skall kunna undvikas bör
de frivilligt vårdsökande hänvisas
till särskilda anstalter. Dessa bör
kallas vårdhem för alkoholmissbrukare medan tvångsanstalterna
bibehåller beteckningen vårdanstalter. Även om behandlingen på
vårdhemmen främst skall ta sikte
på patienternas fysiska och psykiska återhämtning bör behovet av
sjukhusmåssig vård vara konstaterat innan intagning sker. Vårdhemmen avses komplettera sjukhus- 520
vården av alkoholmissbrukare, men
de skall även kunna utnyttjas för
en effektiv eftervård. De bör anknytas till landstingen, varigenom
det nära sambandet mellan den
frivilliga alkoholistvården och den
ordinarie sjukvården ytterligare
betonas. Vårdanstalterna för alkoholmissbrukare skall däremot även
i fortsättningen drivas i statlig
regi.
Det säger sig självt att en frivillig intagning måste te sig relativt
förmånlig för den alkoholskadade,
och reformen kommer att öka möjligheterna att i tid sätta in hjälpåtgärderna. Frånvaron av tvångsmedel kommer att betona vårdens
frivilliga karaktär, där samarbetet
och förtroendet mellan läkaren och
klienten är av största betydelse. En
del av de personer som tidigare
tvekat att söka frivillig intagning
inför risken att hamna på en blandad anstalt, kan nu väntas övervinna detta motstånd, varigenom
det förebyggande arbetet underlättas. Reformen borde dock kompletteras med insatser från kommunernas sida bl. a. genom inrättandet
av alkoholpolikliniker eller informationscentraler. Vid dessa bör
man i tid kunna upptäcka en alkoholmissbrukares vårdbehov och
man kanske också kan övertala honom att genomgå behandling på
vårdhem.
Även i ett annat avseende föreslår utredningen en väsentlig förändring av gällande förhållanden.
En av grunderna för att tvångsåtgärder skall kunna tillgripas är att
en person tre gånger under en två-
årsperiod dömts för fylleri. Utredningen anser inte att upprepade
fylleriförseelser i sig är en tillräcklig indikator för vårdbehov och
föreslår därför att fylleriindikationen slopas. Upprepat fylleri kan
visserligen vara ett tecken på att
vederbörande är alkoholmissbrukare, men detta bör då kunna styrkas på annat sätt. I många av de
fall där en tvångsintagning grundar sig på fylleriindikationen har
det också förelegat andra skäl för
intagningen även om dessa ej åberopats. Ett upprepat fylleri bör i
första hand leda till andra åtgärder
än tvångsintagning.
Med denna reform får man väl
anse att ett steg tagits mot en avkriminalisering av alkoholismen.
Det är för mångas rättstänkande
stötande att en person straffas enbart därför att han uppträtt berusad på allmän plats. Det anses väl
i allmänhet inte i och för sig ligga
något brottsligt däri, så länge den
berusade inte stör ordningen eller
ofredar andra. Även om en berusad
person är en föga tilltalande syn,
väcker han för det mesta inte större
uppseende än t. ex. en bilist som
förgäves försöker starta sitt fordon
eller ett lag arbetare som river ett
hus. Ofta är det också slumpen
som avgör om en berusad tvingas
vistas på allmän plats och om hans
belägenhet uppmärksammas och
anmäls.
Det är att hoppas att utredningens fördomsfria syn på alkoholfrågan vinner spridning i vidare
kretsar. Fortfarande ses alkoholisten med stor intolerans inom stora
delar av de rörelser som tagit till
sin uppgift att minska eller avskaffa alkoholproblemen. Länkrö-
relsen utgör här ett väsentligt undantag, och den torde kunna betecknas som en potentiell kraftkälla inom nykterhetsvården. Länkarna har större möjligheter än
andra att verkligen nå dem som
är i behov av hjälp, och de har förutsättning att vinna det förtroende
som de alkoholskadade många
gånger inte vågar eller skäms för
att visa samhällets nykterhetsvårdande organ. De frivilliga nykterhetsorganisationerna uträttar sä-
kerligen ett mycket betydelsefullt
arbete på det förebyggande planet,
men när det gäller vården av de
alkoholsjuka är intresset mindre.
Det torde f. ö. inte vara alldeles
givet att man når den största förebyggande effekten genom att predika total avhållsamhet från alkoholkonsumtion. Med en mindre
ambitiös målsättning skulle man
521
kanske ha möjlighet att påverka
de ungdomar som av nyfikenhet,
oförstånd och okunnighet dricker
sprit för att känna sig vuxna. Det
väsentliga är inte att ta hand om
de ungdomar som redan från början gjort absolutismen till en föresats, utan att hindra ungdomar
att utvecklas till vanedrickare och
alkoholmissbrukare.
Det borde vara en väsentlig uppgift även för skolorna och hemmen
att bibringa ungdomen kunskap
om alkoholproblemet i vidare bemärkelse. Alkoholismens sjukdomskaraktär och följderna av
en ohämmad alkoholkonsumtion
måste klargöras för ungdomen.
Samtidigt måste den också fostras
att umgås med spriten på ett sätt
som överensstämmer med föräldrarnas uppfattning och ansvarskänsla. Tyvärr är många hem allt
för illa skickade att ge en sådan
uppfostran. Generella förbud torde
dock inte vara en framkomlig väg
till en förbättring av nykterhetssituationen. Försöken i USA och
Finland slog illa ut och exemplen
därifrån manar inte till efterföljd.
DEN SAMHÄLLELIGA nykterhetsvården kan sägas ha börjat med 1913
års alkoholistlag, som bl. a. förordnade om tillsättande av kommunala nykterhetsnämnder, vilka sedan dess har haft huvudansvaret
för samhällets nykterhetsvård. Lagen var i övrigt närmast en interneringslag. Genom att föreskriva
intagning på alkoholistanstalt av
de alkoholmissbrukare som utgjorde en fara för sin omgivning
eller som låg samhället eller sina
familj er till last tillgodosåg lagen
det allmänpreventiva intresset. De
hjälpåtgärder som i lagen angavs
som ett komplement till interneringen kom i praktiken att spela
en mycket underordnad roll. I 1931
års alkoholistlag fick emellertid
hjälpåtgärderna en mer framträ-
dande plats, och övervakningen infördes. Vissa ändringar i lagen
medförde att ingripande kunde ske
på ett tidigt stadium, men fortfarande skulle alkoholmissbruket
vara helt konstaterat innan myndigheterna kunde vidta några åtgärder. En sju år senare genomförd lagändring öppnade möjligheter för nykterhetsnämnderna att
på ett relativt tidigt stadium vidAv sekreterare CARL SWARTZ
taga åtgärder även utanför lagens
allmänna tillämplighetsområde.
Nämnden fick bl. a. rätt att utfärda
utminuteringsförbud för vissa
missbrukare.
Den nu gällande lagen, som daterar sig från 1955, har gått betydligt
längre vad gäller möjligheterna att
i ett tidigt skede ingripa med andra
åtgärder än rent tvångsmässiga.
Först om hjälpåtgärderna visar sig
resultatlösa eller kan antas inte
vara tillräckliga tillgrips tvångsåtgärder i form av övervakning eller
i svårare fall intagning på vårdanstalt. Differentieringen av åtgärderna har gjort nykterhetsnämndernas arbete mera ansvarsfullt än
tidigare. Det gäller å ena sidan att
redan på ett mycket tidigt stadium
komma till rätta med ett begynnande alkoholmissbruk, men man
måste å andra sidan ta all tillbörlig hänsyn till den enskildes integritet och iaktta ytterst stor försiktighet när det gäller att föranstalta om administrativa frihetsberövanden. Avgörandet har i detta
avseende inte heller lagts på de
kommunala nykterhetsnämnderna
utan på länsstyrelserna. Den större
självständighet, som kommunerna
518
erhållit genom 1955 års lag, har
enligt många observatörer verkat
stimulerande och har bidragit till
att göra nämndernas arbete effektivare.
I sitt nyligen avgivna betänkande
översyn av nykterhetsvården (SOU
1961: 58) har 1956 års nykterhetsvårdsutredning med konsekvens
följt upp den linje som under de
senaste decennierna varit vägledande för den svenska nykterhetspolitiken. Tyngdpunkten har ytterligare förskjutits mot de förebyggande åtgärderna och de medicinska aspekterna har allt mer
kommit i förgrunden.
Det finns enligt utredningen
ingen anledning att i medicinskt
avseende speciellt skilja ut de fall
där vårdbehovet grundar sig på
alkoholmissbruk. Däremot anser
man det nödvändigt att göra en
gränsdragning mellan nykterhetsvårdens medicinska och samhälleliga sidor. Organisatoriskt bör den
medicinska alkoholistvården inordnas i den allmänna sjukvården,
varigenom man betonar att alkoholismen till största delen är ett medicinskt och inte ett kriminologiskt
problem. Utredningen har vidare
klart framhållit att även det fortsatta arbetet bör präglas av en
strävan att låta tvångsåtgärderna
komma i bakgrunden. Detta förutsätter att nykterhetsvården erhåller ändamålsenliga resurser i
större omfattning än nu. Ett underlättande av nykterhetsnämndernas hjälpverksamhet anses även
leda till att ett konstaterat, latent
hjälpbehov kan fyllas genom att
klienterna i större utsträckning
finner anledning att ta hjälpmöjligheterna i anspråk.
Som ovan antytts har nykterhetsvårdsutredningen fortsatt på
den inslagna vägen, vilket kommit
till uttryck dels i att den återkommande betonar värdet av frivilliga
och förebyggande åtgärder och dels
i vissa konkreta reformförslag. Utredningen anser inte att det finns
någon anledning att principiellt
förändra de kommunala nykterhetsnämndernas ställning. Man
motsätter sig därmed dock inte en
reformering av den kommunala
organisationen i stort. Man föreslår däremot ett slopande av stadgandet om tjänsteläkares obligatoriska medverkan i nykterhetsnämnd och av rekommendation
om att läkare skall ingå som ledamot i nämnden. Denna skall i stället i princip vara skyldig att avtala med vissa läkare om dennes
medverkan i nämndens arbete.
Skäl till befrielse från denna skyldighet anses föreligga då det inom
kommunen inte finns någon lämplig eller villig läkare eller då kommunen redan har en särskild lä-
kare anställd för nykterhetsvårdande uppgifter.
Det kan synas egendomligt att
utredningen, samtidigt som den
betonar alkoholproblemets medicinska sida inskränker nykterhetsnämndernas tillgång på läkarexpertis. Detta förklaras med att
en av problemen eventuellt ointresserad läkare inte kan anses
vara av något större värde för
nämndens arbete. Dessutom är det
principiellt oriktigt att en speciell
yrkeskategori skall ha förord när
det gäller ledamotskap. Man kan
väl gissa att lagändringen i praktiken kommer att medföra relativt
små förändringar. Många kommuner kommer säkerligen även i fortsättningen att sträva efter att få ett
visst läkarinslag i nykterhetsnämnden. Den förestående kommunindelningsreformen torde även
göra det lättare att finna för
nämndarbetet skickade läkare även
i de mindre kommunerna.
En viktig förändring föreslås beträffande den frivilliga anstaltsvården. Redan 1913 års lag innehöll
ett stadgande om frivillig intagning
på alkoholistanstalt, och de bestämmelser som då infördes har sedan dess inte ändrats i någon
nämnvärd grad. Den frivilligt intagne är fortfarande i stort sett
likställd med den tvångsintagne,
vilket bl. a. innebär att han kvarhålles mot sin vilja och vid ett avvikande kan återhämtas med polishandräckning. Den främsta motiveringen för användande av tvångsmedel gentemot en frivilligt intagen torde vara att man svårligen
kan särbehandla en viss kategori
av klienter på en blandad anstalt.
Det är givet att klientelblandningen
medför vissa svåra olägenheter. De
psykologiska fördelarna med den
frivilliga vården går till viss del
519
förlorade inte bara genom förekomsten av de nämnda tvångsmomenten utan också genom att den
frivilligt intagne ofta inför de
övriga patienterna vill förneka att
de intagits av egen fri vilja. Många
gånger kan det f. ö. vara slumpen
som avgör om en frivilligt intagen
hamnar på enskild eller på allmän
anstalt. På de enskilda anstalterna
vårdas enbart frivilligt intagna
alkoholister, vilket har lett till att
man på dessa inte anses böra tillgripa tvångsåtgärder. Främst genom en utbyggnad av de enskilda
anstalterna har de frivilliga intagningarnas relativa betydelse ökat
starkt under senare år; från 22%
år 1956 till 55% år 1960.
Den förändring som föreslås beträffande den frivilliga anstaltsvården kan därför få stor betydelse.
Utredningen vill nu nämligen dra
konsekvenserna av det i lagstiftningen klart betonade värdet av de
icke tvångsmässiga åtgärderna
inom den slutna vården. För att
olägenheterna med det nuvarande
systemet skall kunna undvikas bör
de frivilligt vårdsökande hänvisas
till särskilda anstalter. Dessa bör
kallas vårdhem för alkoholmissbrukare medan tvångsanstalterna
bibehåller beteckningen vårdanstalter. Även om behandlingen på
vårdhemmen främst skall ta sikte
på patienternas fysiska och psykiska återhämtning bör behovet av
sjukhusmåssig vård vara konstaterat innan intagning sker. Vårdhemmen avses komplettera sjukhus- 520
vården av alkoholmissbrukare, men
de skall även kunna utnyttjas för
en effektiv eftervård. De bör anknytas till landstingen, varigenom
det nära sambandet mellan den
frivilliga alkoholistvården och den
ordinarie sjukvården ytterligare
betonas. Vårdanstalterna för alkoholmissbrukare skall däremot även
i fortsättningen drivas i statlig
regi.
Det säger sig självt att en frivillig intagning måste te sig relativt
förmånlig för den alkoholskadade,
och reformen kommer att öka möjligheterna att i tid sätta in hjälpåtgärderna. Frånvaron av tvångsmedel kommer att betona vårdens
frivilliga karaktär, där samarbetet
och förtroendet mellan läkaren och
klienten är av största betydelse. En
del av de personer som tidigare
tvekat att söka frivillig intagning
inför risken att hamna på en blandad anstalt, kan nu väntas övervinna detta motstånd, varigenom
det förebyggande arbetet underlättas. Reformen borde dock kompletteras med insatser från kommunernas sida bl. a. genom inrättandet
av alkoholpolikliniker eller informationscentraler. Vid dessa bör
man i tid kunna upptäcka en alkoholmissbrukares vårdbehov och
man kanske också kan övertala honom att genomgå behandling på
vårdhem.
Även i ett annat avseende föreslår utredningen en väsentlig förändring av gällande förhållanden.
En av grunderna för att tvångsåtgärder skall kunna tillgripas är att
en person tre gånger under en två-
årsperiod dömts för fylleri. Utredningen anser inte att upprepade
fylleriförseelser i sig är en tillräcklig indikator för vårdbehov och
föreslår därför att fylleriindikationen slopas. Upprepat fylleri kan
visserligen vara ett tecken på att
vederbörande är alkoholmissbrukare, men detta bör då kunna styrkas på annat sätt. I många av de
fall där en tvångsintagning grundar sig på fylleriindikationen har
det också förelegat andra skäl för
intagningen även om dessa ej åberopats. Ett upprepat fylleri bör i
första hand leda till andra åtgärder
än tvångsintagning.
Med denna reform får man väl
anse att ett steg tagits mot en avkriminalisering av alkoholismen.
Det är för mångas rättstänkande
stötande att en person straffas enbart därför att han uppträtt berusad på allmän plats. Det anses väl
i allmänhet inte i och för sig ligga
något brottsligt däri, så länge den
berusade inte stör ordningen eller
ofredar andra. Även om en berusad
person är en föga tilltalande syn,
väcker han för det mesta inte större
uppseende än t. ex. en bilist som
förgäves försöker starta sitt fordon
eller ett lag arbetare som river ett
hus. Ofta är det också slumpen
som avgör om en berusad tvingas
vistas på allmän plats och om hans
belägenhet uppmärksammas och
anmäls.
Det är att hoppas att utredningens fördomsfria syn på alkoholfrågan vinner spridning i vidare
kretsar. Fortfarande ses alkoholisten med stor intolerans inom stora
delar av de rörelser som tagit till
sin uppgift att minska eller avskaffa alkoholproblemen. Länkrö-
relsen utgör här ett väsentligt undantag, och den torde kunna betecknas som en potentiell kraftkälla inom nykterhetsvården. Länkarna har större möjligheter än
andra att verkligen nå dem som
är i behov av hjälp, och de har förutsättning att vinna det förtroende
som de alkoholskadade många
gånger inte vågar eller skäms för
att visa samhällets nykterhetsvårdande organ. De frivilliga nykterhetsorganisationerna uträttar sä-
kerligen ett mycket betydelsefullt
arbete på det förebyggande planet,
men när det gäller vården av de
alkoholsjuka är intresset mindre.
Det torde f. ö. inte vara alldeles
givet att man når den största förebyggande effekten genom att predika total avhållsamhet från alkoholkonsumtion. Med en mindre
ambitiös målsättning skulle man
521
kanske ha möjlighet att påverka
de ungdomar som av nyfikenhet,
oförstånd och okunnighet dricker
sprit för att känna sig vuxna. Det
väsentliga är inte att ta hand om
de ungdomar som redan från början gjort absolutismen till en föresats, utan att hindra ungdomar
att utvecklas till vanedrickare och
alkoholmissbrukare.
Det borde vara en väsentlig uppgift även för skolorna och hemmen
att bibringa ungdomen kunskap
om alkoholproblemet i vidare bemärkelse. Alkoholismens sjukdomskaraktär och följderna av
en ohämmad alkoholkonsumtion
måste klargöras för ungdomen.
Samtidigt måste den också fostras
att umgås med spriten på ett sätt
som överensstämmer med föräldrarnas uppfattning och ansvarskänsla. Tyvärr är många hem allt
för illa skickade att ge en sådan
uppfostran. Generella förbud torde
dock inte vara en framkomlig väg
till en förbättring av nykterhetssituationen. Försöken i USA och
Finland slog illa ut och exemplen
därifrån manar inte till efterföljd.