Print Friendly

Överklassens ansvar

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÖVERKLASSENS
ANSVAR
Av docent GUNNAR HECKSCHER, Uppsala
f-lADE någon under vår stormaktstid ställt frågan, vilken klass
som var den ledande i Sverige, skulle svaret knappast ha kunnat
bli mer än ett. Det var adeln, som hos oss på ett ganska ovanligt
sätt förenade ämbetsmanna- och godsägareklasserna till en enhet.
Ett flitigt adlande av så gott som alla, som på något område höjt
sig till en ledande ställning, och en kraftig ståndscirkulation, ej
minst via prästeståndet, bevarade den svenska adelns frihet och
dess nära samband med folkets breda lager.
När adeln i slutet av 1700-talet och under 1800-talet förlorade sin
position, voro orsakerna flera. En var utländsk påverkan: efter
den industriella revolutionen i England och den politiska i Frankrike var dess allmänna auktoritet i Europa allvarligt skadad. En
annan orsak var, att jorden i betydande utsträckning övergick från
frälse till ofrälse innehavare, sedan de senare 1810 fått tillstånd att
förvärva frälsejord. Viktigare än någon avdessa orsakervar kanske,
att adlandet blev alltmera ovanligt för att med Oskar I:s trontillträde praktiskt taget upphöra. När nyrekryteringen av adeln upphörde, var det också slut på detta stånds anspråk att utgöra det
svenska folkets elit: allt flera av de ledande männen måste därefter stå att finna bland ofrälset. Likväl visade ännu den första
tvåkammarriksdagen 1867 ett högst betydande adligt inslag, och
de gamla riddarhuspolitikerna – Louis De Geer, Gustaf Lagerbielke, Henning Hamilton, Arvid Posse, J. A. Gripenstedt- förstodo i betydande utsträckning att hävda en politisk ledareställning. Först långsamt, sedan den kulturella och ekonomiska ledningen längesedan glidit över i andra händer, förlorade adeln sitt
gamla anseende som det politiska ståndet framför andra.
Efter adeln kom medelklassen. Först bruksägarna. Åtskilliga av
dem adlades och gjorde sin insats på riddarhuset, andra förblevo
ofrälse och fingo först 1834 tillträde till riksdagen (borgarståndet).
521
Gunnar Heckscher
Både frälse och ofrälse bruksägare hävdade emellertid en politiskt
ledande ställning. Här må nämnas tre generationer af Ugglas,
Carl De Geer, Thore Petre, Carl Fredrik och Jonas \Vrnrn. Ekonomiskt företrädde bruksägarna vår enda stora exportnäring, och
om deras betydelse härvidlag behöver ej ordas; vad det kulturella
angår, torde det vara nog att nämna namnen Geijer och Tegner.
Anda in på 1900-talet fanns bruksägarklassen kvar i politiken,
något varom C. P. Reuterswärds, Christian Lundebergs och i
viss mån även Arvid Lindmans namn bära vittne. Men i minst
lika hög grad blev det ämbetsmannaklassen, som satte sin prägel
på svenskt kulturellt och ekonomiskt liv. överhuvud taget förtjänar det framhållas, att den nya överklass, villren under 1800-
talet uppbyggdes av den gamla ofrälse medelklassen, med sig assimilerade adeln, vars förakt för de ofrälse ej var tillräckligt stort
för att hålla sig över detta århundrades revolutionerande sociala
omdaningar. Den nya överklassen fick sålunda tillgodogöra sig
den gamla.
Det demokratiska genombrottet före och efter 1918 hade ej blott
en politisk sida, utan en minst lika viktig ekonomisk och social;
måhända fanns där även ett i viss mån kulturellt moment. Revolten och reaktionen gällde ej blott den fyrtiogradiga skalans
politiska överklass, ej blott principen om samband mellan ekonomisk soliditet och politiska rättigheter, ej heller endast eller ens
i främsta rummet industriens arbetsgivare, utan i minst lika hög
grad ämbetsmännen, »herrarna» par preference, och dess ursprung
får sökas ända tillbaka tilllantmannapartiets dagar. Likväl föreligger här en markerad skillnad mellan bönder och arbetare. Bönderna voro inga demokrater. Deras ideologi gick ej ut på att avskaffa all överklass, utan på att själva ingå i överklassen. Industriarbetarna däremot hoppades på den »sista striden», utsugningens
avskaffande och det klasslösa samhället.
Det visade sig emellertid hastigt nog, att den fullständiga jämlikheten var en chimär, och detta erkändes utan omsvep även t. ex.
från socialdemokratiskt håll. Den gamla överklassen fortlevde,
och den assimilerades utan större svårighet med den nya, som utgjordes av folkskollärare, journalister, fackföreningsledare samt
andra arbetare och bönder med en politisk organisation bakom sig.
I avseende på den sociala högfärdens försvinnande har denna assimilationsprocess ännu ej avslutats, men ekonomiskt, politiskt och
till stor del även kulturellt är den så gott som färdig. Det svenska
522
överklassens ansvar
samhället har fått en ny överklass, i vilken ingå herr Albin J Ohansson och greve Folke Bernadotte, herr Z. Höglund och herr
Marcus W allenberg, herr Johansson i Lövnäs och herr Birger Ekeberg. De nytillkomna grupperna ha ingalunda dragit sig för att
hålla till godo med de materiella förmåner, som brukat anses vara
förenade med överklasställningen. Hos oss, liksom flerstädes utomlands, ha vissa av dem därvidlag rentav tagit för sig på ett sätt,
som chockerat mången och överhuvud knappast visat prov på den
hästa smak. Därom är dock i grunden ej så mycket att säga. Nyrika har det funnits i alla tider.
Det som emellertid skiljer exempelvis fackföreningsledare och
bonderepresentanter från äldre svenska överklasselement är
främst just deras representativa ställning. Godsägareadeln, bruksägarna och de oavsättliga ämbetsmännen hade alla det draget gemensamt, att de icke för sin ställning voro beroende av någon annan. Det var måhända också detta, som i särskilt hög grad underblåste avunden mot de bättre ställda klasserna. En svensk arbetare kan, om uttrycket tillåtes, identifiera sig med statsminister
Hansson, när denne på ämbetets vägnar intar en god middag, och
det kunde han aldrig göra med statsminister Boström. Men denna
representativa ställning medför också den faran, att den nya överklassen kan bli frestad att släppa ledningen för att i stället hänga
efter, eller att åtminstone helt inställa sig efter minsta motståndets lag. Mången frågar sig i dessa dagar, om icke just detta är
vad som skett, ej blott i vårt land, utan även annorstädes, och vilken betydelse det kan ha haft för att skapa det nuvarande läget i
världen.
Ty det måste under alla omständigheter slås fast: intet samhälle
kan äga bestånd utan en ledande klass. Alldeles särskilt gäller
detta, om något slags demokratiskt statsskick skall vara rådande.
Det är självfallet uteslutet, att varje enskild medborgare skall
kunna bilda sig en självständig mening i politiska frågor. Huru
dylika försök utfalla, därom kan var och en lämna besked, som
något sysselsatt sig med politiskt organisationsarbete. Men ej
blott i praktiken, utan även i det ekonomiska och kulturella livet
kräves ledning. Skall folket förmå att fritt gestalta sin utveckling
och sin historia, måste det kunna hysa förtroende till de – relativt taget- överlägsna intellektuella och moraliska egenskaperna
hos dem, vilka inför folket hålla diskussionen i gång. »Majoriteten» kan endast säga ja eller nej; frågeställningarnas utfor- 523
39- 3D698. Svensk Tidskrift 1939.

Gunnar Heckscher
mande är i själva verket ojämförligt mycket viktigare, och den
uppgiften åligger minoriteten. En överklass måste finnas.
Det behöver emellertid i våra dagar knappast framhållas, att
denna överklasställning icke nödvändigt behöver visa sig i yttre
högfärd och ohövlighet gentemot »vanligt folk», ej heller i särskilt stor komfort eller materiella förmåner. Den auktoritet, som
bygger på yttre åthävor, är i allmänhet icke mycket värd. skillnaden mellan samhällets ledande klass och dess övriga medlemmar behöver icke motsvaras av någon klasskillnad på tåg. Och
vad de materiella förmånerna beträffar, kunna dessa vara motiverade blott ur två synpu·nkter: antingen som ersättning för prestationer av överlägset värde, eller som ett medel att skapa arbetsro
åt dem, som ha särskilt krävande uppgifter sig anförtrodda. Arvtagare i amerikansk miljonärsmening äro intet önskvärt element
i samhället.
I diktaturländerna har man i princip erkänt behovet av en samhällelig elit, och både i Ryssland, i Italien och i Tyskland påstår
man sig även ha skapat den. :Men om man närmare granskar vad
som skett, finner man, att detta anspråk är falskt. Klassen av ledande partimedlemmar är ingen elit; den innehåller visserligen
många individer, vilkas intellektuella eller moraliska standard är
relativt hög, men den innehåller en ännu större proportion av intellektuellt eller moraliskt undermåliga personer eller i vissa
fall själsligt defekta element. Få saker kunna vara farligare
för ett folk, än när en ledning, vilken uppbäres av dess förtroende, grovt vanvårdar sin uppgift. Reaktionens våldsamhet får
förödande verkningar; men än större blir den förödelse, som äger
rum, innan reaktionen kommer. Vad detta innebär, det behöver i
oktober 1939 icke närmare förklaras.
I vårt land har utvecklingen hittills gått andra vägar. Demokratiens genombrott, politiskt och socialt, har varit grundligare än
på de flesta håll, och även den ekonomiska nivelleringen har fortskridit anmärkningsvärt långt. För övrigt har inkomstfördelningen i Sverige alltid varit relativt jämn. Ingen diktaturrörelse
har med någon framgång sökt bryta denna utveckling; tvärtom
har den fortgått nästan utan skarpare konflikter. Den gamla överklassen- ämbetsmän och företagare- har av statsråd och väljarmajoriteter fått besked om, att dess verksamhet icke kunnat bedö-
mas med godkänt betyg, och att den intet annat har att göra än
att hålla tyst, odla sin kål och lämna de offentliga värven i andra
524
överklassens ansvar
händer. »Skattebetalarnas gnäll» får icke störa idyllen i folkhemmet. Endast de intellektuella kunna fortfarande få vara med i
leken, helst om de lägga sig till med den rätta proletära åskådningen.
Och det må nu så vara. Det får i varje fall ej finnas någon tvekan om, att exempelvis fackföreningsmän och bondeledare hälsas
välkomna i den ledande klassen. Om det är klokt av dem att i
den utsträckning som på sistone skett söka utesluta andra sociala
grupper från ansvaret och makten, må lämnas därhän. I varje fall
har det svenska samhället på denna väg tillförts personliga kapaciteter, vilka ingen skulle vilja vara utan, och som i dessa brydsamma tider väl behövas.
Men den nya överklassen har ett fel som kan bli ödesdigert, ej
blott för den, utan för landet i dess helhet. Den har icke uppfattat
det ansvar som följer med överklasställningen. Den har icke velat
och icke vågat leda.
I en missförstådd demokratisk kolartro ha våra maktägande politiker, våra opinionsbildande tidningsmän, våra folkbildare och
huvudmännen för våra ekonomiska organisationer trott, att deras
uppgift inskränkte sig till att avlyssna folkviljan och rätta sig
efter vad de på denna väg erfarit. Resultatet har blivit en ansvarslöshet, vars följder i dessa dagar stå inför våra ögon. Folkviljan har nämligen- som man kunnat vänta, när den lämnades
utan ledning – klart och tydligt samlat sig kring ett enda krav:
större materiella förmåner och ökad bevämlighet för den enskilde,
ökad hänsyn till de ekonomiska intressena hos alla grupper, vilkas
numerär var tillräckligt stor för att de skulle kunna göra sig
hörda. En klok statsledning har under alla förhållanden skyldighet att beakta önskemål av denna art. En allmän höjning av levnadsstandarden och den ekonomiska säkerhetskänslan är utan tvekan önskvärd. Den gamla överklassen hade alltför litet insett betydelsen härav. Men vad som nu har skett och utgör den nya överklassens tunga skuldbörda, det är, att inga andra hänsyn är dessa
tagits, att intet åtgjorts för att på lång sikt säkra vårt folks framtid och förutsättningarna för den frihet och det yttre lugn, varförutan den höga levnadsstandarden blir ej blott värdelös utan
även omöjlig att upprätthålla. Av hänsyn till en skoskavspacifism,
som knappast ens bort vara värd hyggligt folks förakt, har man
låtit våra försvarskrafter förfalla. Vårt näringsliv har reglerats
utan all känsla för sambandet mellan handelspolitik och neutrali- 525
Gunnar Heckscher
tetspolitik. Opinionsbildningen har fått präglas av en småviktig,
magistral uppfattning av det världshistoriska skeendet, under det
att våra egna livsproblem aldrig klargjorts för det svenska folk,
som dock skulle vara »herre i eget hus». De stora ekonomiska organisationernas arbete har icke inriktats på att förbereda oss på
en omläggning av det ekonomiska livet, vilken nu synes vara
ofrånkomlig.
Blicken går ofrivilligt till den gamla överklass, som under efterkrigsåren fått uppbära så mycket förakt och så många glåpord.
Är den kanske bättre skickad att taga ledningen~ Knappast. Om
man spottar på en sten tillräckligt länge, så blir den våt. Ämbetsmanna- och företagarklasserna ha till stor del vänt sig bort ifrån
det offentliga livet. Det är otänkbart, att de, som med avsikt hållits borta från ansvaret och makten under de goda tiderna, skola
stå färdiga att gripa in, när det blir svårt; det är omöjligt att hänvisa folket att samla sig kring ledare, vilkas auktoritet under årtionden undergrävts genom en delvis tyvärr berättigad, men delvis falsk och illasinnad kritik. Och för övrigt går det icke att vrida
klockan tillbaka. Vårt folk är oanfrätt; och det är ännu ej slutgiltigt konstaterat, att den nya överklassen är oförbätterlig. Problemet är för övrigt internationellt. I alla västerländska stater
saknas, liksom hos oss, ett ledareskikt med klart medvetande om
sina plikter. Det finnes för framtiden blott ett att hoppas: att våra
främsta skola växa med uppgiften; att det skall bli slut med små-
sintheten och avunden, slut med kortsyntheten och bekvämligheten, men framför allt: slut med publikfrieriet. Kanske är det
icke uteslutet, att den hållningslöshet och den brist på moraliskt
mod, som kännetecknat de grupper, vilka togo ledningen efter det
förra världskrigets olyckor, skola försvinna i det nya krigets må-
hända än hårdare prövningar. Medvetandet om insatsens ofantliga storlek kan möjligen skapa en hittills okänd respekt för spelets betydelse, och erfarenheterna av hur illa det kan gå, om man
inte gör annat än avlyssnar folkviljan, kan aktualisera kravet på
en verklig ledning även för dem som hittills icke insett dess betydelse. Den dag vår nya överklass medvetet och avsiktligt utsätter sig för impopularitet för fosterlandets skull, den dagen må
vi hälsa som begynnelsen till bättre tider.
526

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner