Print Friendly

Otryggheten cementerar segregationen

Av Amanda Wollstad | 31 mars 2017

Vi kan prata om hur segregationen ska brytas hur länge som helst, kan vi inte garantera tryggheten även utanför stadskärnorna kommer ingen som har ett val att bo kvar skriver Amanda Wollstad.

På kvällsnyheterna visas ett inslag från centrala Stockholm. Unga män intervjuas om händelselösa krogkvällar, lite putslustigt. Temat är det minskande våldet.

Några minuter senare visas ett inslag från stadens mindre centrala delar. Där intervjuas butiksägare vars försäkring helt sonika sagts upp, och bilägare vars högst modesta fordon beläggs med försäkringspremier på över 20 000 om året.

Tydligare kan de ökande klyftorna knappast illustreras. Våldet minskar och otryggheten ökar, och det beror inte nödvändigtvis på vinklad rapportering hos de alternativa nyhetssidorna. För allt för många räcker det med en promenad i kvarteret för att komma till slutsatsen att något har om inte gått sönder så åtminstone fått en rejäl törn.

Typen av brottslighet spelar också roll. Skottlossning på öppen gata, vid middagstid en söndag, utanför en restaurang där barnfamiljer sitter och äter, är skrämmande. För de flesta betydligt mer skrämmande än det statistiskt sett betydligt sannolikare relationsvåldet. Slumpen spelar in, känslan av maktlöshet, att vem som helst kan råka hamna i vägen.

Den egna hyreslägenhet i Malmös yttre centrum är nybyggd, fräsch, med parkettgolv och öppen planlösning. Hyran är förhållandevis hög och den privata värden ställer höga krav på inkomst. Ett steg i gentrifieringsprocessen, mitt mellan slitna hyresrätter och pitoreska gatuhus med lummiga trädgårdar och höga prislappar. På den lokala kooperationen har man precis byggt om och byggt ut, och satsar stenhårt på det veganska och biodynamiska sortimentet.

Tidigt i måndags bröt sig någon in i trapphuset, tog sig upp för ett flertal trappor och detonerade en större fyrverkeripjäs. Hela huset skakade och krutröken låg tjock.

Att somna om var lönlöst, och då saknar ändå hushållet – till skillnad från flera av grannarna – barn som behövde lugnas. Ingen fyraåring som vill veta vad som hände, om det kommer hända igen.

Resten av veckan har samtalen i trappen blivit betydligt fler, och längre. Ämnet är det samma. Vad var det som hände, varför, och vågar man bo kvar?

Hur det går med just den hyreslängan återstår att se. Värden har redan bytt trasiga rutor och satt in extra bevakning. Förhoppningsvis räcker det med det.

Men några har redan börjat titta efter ny bostad. Knivrånet mot det lokala apoteket några timmar efter explosionen hjälpte säkert inte heller, även om det naturligtvis var orelaterat. Och för varje incident blir hemnetsökningarna fler.

Det, mer än något annat, är segregationens kärna. Kan vi inte garantera tryggheten kommer de som har råd att lämna, oavsett hur många satsningar som görs på medborgardialog och hur hippt ett område beskrivs i mäklarannonserna.

Ingen är villig att riskera sina egna barns trygghet för vackra principer.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner