Print Friendly

Otro och vetande

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OTRO OCH VETANDE
Av docenten, teol. och fil. dr OLLE HERRLIN
KRISTENDOMEN skulle stå sig slätt, om allting däri komme an
på argumenteringar och rationella bevis. Dylika kunna aldrig
framställas så skickligt eller så övertalande, att icke förnekelse
och skepsis anse sig kunna på ett eller annat sätt rädda en slutreplik. A andra sidan vet den som haft en smula erfarenhet av
kristen vardag, hur ett enkelt ord -hämtat från Bibel, psalmbok
eller personlig troserfarenhet – eller en handling, framsprungen
ur ett stycke grundligt tillägnad kristendom, kunna gripa och betvinga i tillfällen, där de många lärda skälen falla platt till marken. Dessa omständigheter bero därav, att övertygelsen om Guds
tillvaro, hans avsikter och handlande med människan ytterst framgår ur den direkta religiösa upplevelsen och inte tvärtom: att den
religiösa upplevelsen är en följdföreteelse av att en gudomlig existens gjorts sannolik eller rent av säkerställts genom naturvetenskapliga eller filosofiska utredningar.
Med en sådan insikt få vi emellertid icke glömma, att kristendomen verkligen har en sanningsfråga vid sidan av den eminent
subjektiva. Den hävdar, att Gud finns och i nåd söker människan,
ett verklighetskrav, förutan vilket predikan, liturgi och mission
skulle ha föga mening. Teologien får icke bortse från det sanningsanspråk, som dess forskningsföremål, den kristna tron, reser och
prästerna få icke lättvindigt avfärda de intellektuella svårigheter,
som människor kunna finna vid mötet med gudstron. – Dessa problem ha åter fått aktualitet genom en ny händelse i svensk kulturkamp, professor Ingemar Hedenius’ bok om Tro och vetande, över
vilken i det följande några reflexioner skola göras.
Vid första kontakten med denna skrift frapperas man av en del
genklanger från den mera grovhuggande kyrko- och teologifientlighetens tider, toner som ge intryck av agitation mera än av utredning och upplysning. Kyrkan är liderlig, heter det. Man kan
känna avsmak för dess »hiskliga biskopscirkus». Svenska kyrkans
primas är för professorn icke osympatisk men är en sparv i trane- 436
– Otro och vetande
dans »i hela denna rad av religiöst sett fullkomligt ointressanta
administratörer och avhandlingsförfattare, moraliska upprustare
samt taktiker, som kallas Sveriges biskopar». Sedan utdelas frikostigt individuella betyg och epitet som »struntprat och falskt
djupsinne», »trist suffisans som skall föreställa auktoritet», »förvirrad entusiast» osv. Professorn tillvitar biskopar och teologer
»en systematisk blygsel för evangelium»; hans avsikt är kanske
att med dessa och liknande kraftuttryck påminna dem om världens
ovänskap och försmädelse. En annan fråga är, om själva argumenteringen till det religionsfilosofiska problemet om tro och vetande
sakligt skärpes ell~r berikas genom ett skrivsätt sådant som det
nu exemplifierade.
Den personliga intensitet, som professor Hedenius utvecklar under behandlingen av sitt ämne, har emellertid en drivkraft i vetskapen om att detta angår alla, att det ställer ett alternativ, inför
vilket envar har att bestämma sig. .Antingen hålla vi Gud och de
eviga tingen för verkliga. Ingen må då bejaka denna verklighet
utan att ställa sig under kravet att med hårdaste konsekvens tilllämpa hejakandet i sitt liv. Om övertygelsen om evigheten tillåtes
att ‘stå i kontrast mot den ängsligaste iver i vad gäller fördelar
och risker i världsliga angelägenheter, om det i trosövertygelsen
anammade ideligen motas ut i periferien, så snart det råkar i konflikt med vad sunda förnuftet eller småskuren försiktighet har att
säga om stundens krav, ja, då må en sådan tro utsättas för gäck
och förkastelse.- Eller hålla vi Gud och de eviga tingen för overkliga. Men även ateismen kräver följdriktighet. Vi ha att på gudsförnekelsens ståndpunkt såsom brutala fakta anse vår egen och
andras existens, vårt och andras utplånande, vi få hylla tron på
slumpen och döden. Men vi ha också att ledda av det intellektuella
samvetet ge oss i kast med och i egen kraft försöka åtgärda de
uppgifter, som vi i denna bistra tillvaro möta.
. För en effektiv debatt av dessa två möjligheter uppställer nu
författaren några religionsfilosofiska postulat. Som en första förutsättning vill han anföra, att religionen icke endast består i
fromma stämningar utan också innebär ett försanthållande av
vissa religiösa föreställningar. Den troende håller före, att Gud
finns och är barmhärtig i precis samma mening som den icketroende anser, att någon Gud ej finnes, och att intet skall kunna
rädda oss från att en gång dö och icke vakna mer. Vidare måste
gälla, att meningen bakom det religiösa språkets termer åtmin- 31- 493446 Svensk Tidskrift 1949 437
·,
Olle Herrlin
stone i någon mån kan meddelas personer, som icke stå i en bestämd trossituation. Och slutligen måste man fasthålla den logiska
grundsatsen, att två sanningar icke kunna motsäga varandra. Med
dessa förutsättningar i minnet kan man ge sig i kast med frågan
om tro och vetande. Kunna de två på något sätt harmonieras med
varandra, Eller råder dem emellan en ohjälplig konflikU Spörsmålet är icke bagatellartat. »Motsäger den religiösa tron vetandet,
ställs nämligen den förnuftiga människan inför följande val, så
snart hon inser att denna motsägelse föreligger: antingen ta farväl av kravet på konsekvens, och därmed själva principen för förnuftig åsiktsbildning, eller avstå från den religiösa tron.» Till
detta vägskäl vill Ingemar Hedenius föra sin läsare.
Det hade nu enligt anmälarens åsikt varit värdefullt, om författaren velat en smula hålla tillbaka sin obestridliga talang att bilda
polemiska slagord om biskopar och teologer. Det ledigvordna, ej
särskilt trånga utrymmet hade med fördel kunnat tagas i anspråk
för flera utblickar mot traditionell och internationell religionsfilosofi. Detta därför att man här ej sällan fattar problemet om tro
och vetande ungefär så som professor Hedenius vill att det skall
fattas. Det sakförhållandet, att Gud existerar, kan enligt klassisk
och modern skolastik, inomkatolsk lika väl som utomkatolsk, uppvisas i en från alla trosståndpunkter fristående, strikt vetenskaplig argumentering. För ett sådant ådagaläggande behövs intet
annat än en förutsättningslös, oaffekterad filosofisk reflexion.
Egentligen är det först sedan vi kunskapsmässigt insett faktum
att Gud är, som vi drivas till att i uppenbarelsen söka svaret på
frågan vem han är. I detta förhållande ligger träffpunkten för
filosofien, teologien och kyrkan. Professorn avfärdar på några
rader denna tankegång med den i svensk filosofi och teologi vanliga hänvisningen till att Hume och Kant vederlagt den. Kanske
hade den ändå varit värd en mindre konventionell uppmärksamhet, dels därför att några av de resonemang, som populärt gälla
som den kritiska filosofiens vederläggning av gudsbevisen, torde
vara rätt problematiska och i varje fall icke böra accepteras på
magistrars ord, dels därför att på detta ämnesområde ett icke obetydligt forskningsarbete bedrivits inom internationell religionsvetenskap och där tilltvungit sig uppmärksamhet och respekt.
Man kunde kanske från den franska litteraturen nämna R. P.
Sertillanges och från den brittiska A. E. Taylor som författare till
några av de bästa verken. Om man som professor Hedenius kräver
438
•’
i
Otro och vetande
att den religiösa sanningsfrågan skall profanfilosofiskt avgöras,
hade det kanske varit mera tacksamt att gå i tvekamp med den
teologi, som både accepterar denna fordran och vill låta avgörandet falla positivt, än att tvista med den teologi, som börjat med
att ifrågasätta det sakligt berättigade i denna religionsfilosofiska
metod.
Men naturligtvis är också den senare uppgörelsen motiverad och
blir, när attacken sättes in mot ledande svensk teologi, mättad
med intresse och spänning. Nutida svensk filosofi och systematisk
teologi ha nämligen på visst sätt ett gemensamt utgångsläge. De
ha båda lyssnat till och följt uppsalafilosofen Axel Hägerströms
berömda paroll, att metafysiken, det är: försöket att uppställa en
vetenskaplig lära om översinnliga realiteter, bör förstöras. Den
s. k. uppsalaskolan ställer eftertryckligt kravet på en metafysikfri
filosofi och den s. k. lundaskolan fordrar icke mindre energiskt en
metafysikfri teologi. Härutinnan skiljer sig denna senare på ett
markant sätt från en del dominanta tankeriktningar i övrig europeisk teologi. Både romerska och anglikanska teologer vidgå öppet,
att deras teologi vill vara en vetenskaplig lära om översinnliga
realiteter, och att deras tänkande sålunda är metafysiskt. Många
hävda med skarpsinne och skicklighet den metafysiska problemställningens vetenskapliga berättigande. – Mot detta genmäler
den protestantiska, antimetafysiska teologien, att det är orimligt
att söka fastslå gudstron vid någon viss spekulativ ide eller filosofisk läromening, eller att vilja föra upp religionen över ett
fundament av rationellt obestridbara satser – om nu ett dylikt
fundament kunde åstadkommas. Med ett sådant tillvägagångssätt
skulle vi inte få något annat än det döda skinnet av den levande
religiösa erfarenheten. Tron skulle krympa samman till en torftig vishetslära. Man kunde väl utan alltför djupgående förbehåll
ansluta sig till den schweiziske dogmatikern Karl Barth, att kristendomen alls inte innebär en from döpelse av några släta läromeningar, om vilka alla »vettiga», alla »allvarliga» filosofer kunna
enas. Kristendomen är något unikt, ja enligt apostelordet en stötesten och en dårskap. Teologiens uppgift är inte att ställa in religionen i filosofiskt acceptabla perspektiv utan att framställa det
specifikt kristna meningssammanhanget. Sedan kan detta i sin
egenart konfronteras med andra mänskliga erfarenhetsområden,
t. ex. det teoretiska eller estetiska.
I en upprörd diskussion med lundateologien, framför allt med
439
,···;;·
Olle Herrlin
dess båda målsmän biskop Nygren och professor Bring, avser emellertid Hedenius att visa att kristendomen ofrånkomligt har en sanningsfråga, som fordrar svar i onyanserade ja och nej, och som
icke kan undandragas en debatt utanför skaran av avgjorda
kristna under antydningar om att den religiösa sanningsfrågan
blir »fel ställd» om den upptas till allmänteoretiska överväganden.
Gör man gällande, att de religiösa utsagorna icke äro av teoretisk
natur utan mera i släkt med subjektivt värderande satser, måste
ihågkommas, att våra värderingar likväl stå i samband med våra
åsikter i fråga om det som är verkligt, och dessa åsikter hemfalla
utan pardon under alternativet sant-falskt. En kristendom, som
icke vågar föra fram en lära till förbehållslöst försanthållande, blir
bara en sorts lyrik för de troende, ett fromt ackompanjemang till
livets många bestyr. Dess teologi blir en »hårdkokt» teologi med
bortkokat sanningsbegrepp. Dess kyrka blir en »urblåst kyrka»
med liturgi och böner, psalmer och predikningar som högtidliga
sällskapsnöjen i traditionella former. Den kunde måhända ge åtskilligt värdefullt, men ingenting som icke en lyckad, stämningsmättad afton i S. H. T. eller Par Bricoll kunde åstadkomma lika
bra.
Enligt anmälarens åsikt innehåller denna kritik åtskilligt som
är riktigt. Självfallet vilja de lundensiska teologerna icke ett
ögonblick göra gällande, att Gud icke är verklig. Att kalla dem
»ateister utklädda till biskopar och präster» är varken roligt eller
rättvist. Men- om nu överhuvud en entydig mening kan generaliseras fram – torde de anse, att den systematiska teologien kan
fylla sin vetenskapliga uppgift att framställa och analysera det
kristna trosinnehållet utan att taga ställning till frågan om verklighetsreferensen i denna tro. Förutsatt att en sådan tolkning av
deras intention är riktig, vill man nog följa Hedenius i hans
reservation. Ty om teologiens föremål är det givna trosinnehållet
och detta rymmer ett realitetsanspråk, måste väl teologien befatta
sig också med detta realitetsanspråk~ – Det borde kanske tillläggas, att inom svensk religionsvetenskaplig forskning Hedenius
icke är den förste som framställt den religiösa sanningsfrågans
ofrånkomlighet. Det har skett också i den inomteologiska debatten
kring lurtdateologiens problem, fast inte med den läslighet och
allmänna bravur, som utmärker den hedeniusska framställningen.
Det kristna sanningskravet står alltså fast. Men hur förhåller
det sig nu: måste detta krav avböjas och tillbakavisas, om man
440
‘._.,;.
Otro och vetande
vill fasthålla idealet av »förnuftig åsiktsbildning» i motsats till
»patetisk tro»T Kräver den intellektuella moralen en ateistisk positionT Professor Hedenius svarar ja. Och han söker så långt
möjligt dra konsekvenserna ur detta svar, ehuru man gärna velat
höra mer om de praktisk-etiska värden, han vill ge som motbud
mot de kristna.- Undertecknad och andra med honom vilja för
sin del svara nej.
Det är klart, att i den kristna tron också ligger ett antagande
och ett påstående, att Gud finns till. En gudstro, som icke är tro
på en existerande Gud är säkert icke heller någon gudstro, och den
teologi, som förbiser ett sådant förhållande måste på det egendomligaste sätt komma i konflikt med sin vetenskaps både namn
och mening. Om man generellt som metafysik betecknar övertygelsen att Gud finns och att han finns som något helt annat än
vår tanke eller vår tro på honom, så kan väl teologien intet annat
än erkänna, att i den meningen är kristendomen metafysisk.
När den religionsfilosofiska diskussionen lades upp under medeltiden, framställde Anselm av Canterbury frågan, huruvida det
var självklart, att Gud existerade. Han svarade, att den som
begripit meningen bakom ordet Gud därmed också har begripit,
att Gud är, men att den som icke begripit denna mening icke
heller nödgas inse Guds tillvaro. Luther skulle ha kunnat ut•
trycka sig på liknande sätt: Var och en som har förstått, vad det
vill säga att ha en Gud, har också förstått, att Gud finns. I den
kristna tron möter Gud i ett bestämt avseende på samma sätt som
objekten möta i det vanliga verklighetsmedvetandet: som något
erfaret, vilket likväl icke framstår som identiskt med själva erfarandet. Den ene har på ett avgörande sätt gjort gudsupplevelsen
vid något särskilt, kritiskt tillfälle i sitt liv, den andre har mera
vardagligt prövat sig fram i sin tro och under levnadens gäng fått
den bekräftad och personligen tillägnad. De bibliska berättelserna
må vålla besvärligheter av naturvetenskapligt eller historiskt slag
(Hedenius repeterar rätt utförligt några religionskritiska temata
från upplysningstiden). Men det viktigaste är väl ändå den blottade, fullt kännbara udden i dem alla: att i min tillvaro råder en
som är livets och dödens herre. Churchill skriver i några reflexioner från sin Indientid: »Om man har mottagit ett budskap, som
gläder hjärtat och stärker själen, som lovar en äterförening med
dem man älskat i en värld med flera möjligheter och större sympatier, varför skulle man bry sig om formen eller färgen på det
av resan fläckade kuvertet, om det har frimärke som sig bör, och
441
.. ..’
Olle Herrlin
om datum i poststämpeln är riktig eller felaktigT Dessa saker
kunna vara förbryllande, men de äro helt visst icke av vikt. Vad
som är av betydelse är budskapet och vad man vinner genom det.»
I allt detta ligga väl inga direkta religionsfilosofiska svårigheter. Ateisten och förnekaren kan ju mycket väl tro, att den
kristne tror, och generöst framhålla denna sin uppfattning. Men
han gör gällande, att sakligt sett är tron på Gud en illusion. Så
står övertygelse mot förnekelse. Den kristna människan påstår
sig i sin tro äga en bestämd realitetsaspekt, lika väl som vi i den
vanliga, tid-rumsliga erfarenheten äga realitetsaspekt. Ateisten
vill föra detta anspråk på illusionernas konto. Vad kan då filosofien inom sitt fack säga härom~
För dess del blir väl uppgiften närmast en granskning av verklighetsbegreppet. – Bestridandet av Guds tillvaro har ofta åtföljts av den företeelsen, att vissa data i den mänskliga erfarenheten plockats ut samt utnämnts till det enda verkliga, verkligheten själv. Intet annat får då vara verkligt än just detta, allt
verkligt måste hänföra sig därtill. Ibland ha på detta sätt de som
materiella betecknade föremålen upphöjts till det verkliga i sig,
bara »materien» är verklig. Då måste de psykiska fenomenen
reduceras till materiella ting enligt den behavioristiska formeln
»giv mig en nerv och en muskel, och jag skall giva er ett medvetande». Ibland har tvärtom verklighetsdigniteten givits åt de
psykiska företeelserna enligt standardexemplet »kakelugnen finns
innanför kandidaten och inte utanför kandidaten». Men äro vi
berättigade till att på detta sätt avgränsa och bestämma verklighetenY Om ingenting annat får vara verkligt utom de i tiden och
rummet givna erfarenhetsdata, så är ju uppenbart, att Gud icke
är verklig, då han – om vi här bortse från inkarnationsteologiens
särskilda problem – icke är ett i tid och rum givet erfarenhetsdatum. Svårigheten i många religionsfilosofiska argumenteringar
har väl varit, att man gjort gällande, att Gud naturligtvis icke är
ett i tid och rum utpekbart föremål men samtidigt vidblivit, att
man endast i fråga om sådana föremål är berättigad att tala om
»verklighet» och »teoretisk mening». Utvägarna ha sedan blivit
att trots premisserna söka inrangera Gud bland de tid-rumsliga
tingen eller att åtminstone bestämma honom med utgångspunkt
från dessa- eller också att förklara Gud vara något »ateoretiskt»,
det är, vid utdragna konsekvenser: något overkligt.
Enligt kristet tänkande finnes all anledning att betrakta de för
sinneserfarenheten, i tid och rum givna tingen som verkliga. Men
442
.’
i
·-~
Otro och vetande
kristendomen påstår sig också äga kännedom om ett så icke givet,
verkligt väsende, Gud. Därmed är uttalat, att Gud icke kan underläggas synpunkter och vetenskapliga metoder, som äga tillämpning i fråga om tid-rumsligt konstaterbara erfarenhetsdata, men
därmed är också krävt, att Gud icke av detta skäl får betraktas
som overklig, ej heller fattas som produkt av psykiska eller materiella fenomen. Utanför kristen avgörelse och tro torde denna
existens icke kunna »bevisas». Men att någon filosofi hittills på
hållbara grunder jävat det kristna verklighetsanspråket, kan undertecknad för sin del icke finna. S. k. modern filosofi är obenägen
att sträcka sin ambition längre än till en rationell tolkning av
naturvetenskapernas objekt, förstådda som irreducibla, yttersta
fakta. Teologiens fråga blir, om denna begränsning icke rymmer
ett moment av godtycke: en envis vägran att tillmäta någon
objektiv betydelse åt den fråga, som människan ändå gör sig inför
den i tiden och rummet mötande verkligheten, frågan »varförh.
Liksom naturvetenskapernas fråga »huruh äger sin mening och
sitt svar i sinneserfarenhetens data, så gives en mening och ett
svar också åt den andra frågan: i evangeliets budskap om Gud.
Det första ämnesområdet rymmer inga skäl att förklara det andra
för orimligt.
Resultatet av en religionsfilosofisk diskussion efter denna linje
kan synas nog så begränsat. Det har emellertid betydelse för den
konklusion, som professor Hedenius till sist drar ur sitt ämne. Kan
man nämligen icke inom profanvetenskaperna till full evidens visa
orimligheten i att anta en Gud som objekt för tron, kan man
knappast heller i likhet med författaren som en kristendomens
sista utväg rekommendera tro mot bättre vetande. För att låna
en av professor Hedenius’ utmärkta formuleringar: ingenting tyder på att frälsningen vore att finna på denna vassa spets.
443

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner