Print Friendly

Östeuropas framtid

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Redaktör FRANK BJERKHOLT:
Östeuropas framtid
»Stridsvagnarnas märken på gatorna i
Prag och Bratislava är gravskrifter
över det kommunistiska systemet.»
Händelserna i Tjeckoslovakien utgör
kommunismens definitiva bankruttförklaring, menar Frank Bjerkholt,
Oslotidningen Morgonbladets utrikesredaktör. Förf. förutspår, att kommunismen under det närmaste halvseklet
kommer att avvecklas i det ena landet
efter det andra. Om Moskva skall
förmås att ge upp sin maktpolitik, måste
vi i västlägret emellertid visa fasthet
och även att maktpolitiken kostar långt
mer för Moskva än reell samexistens.
En förutsättning för att Sovjet skall
inta en mer avspänd attityd ser förf. i
ett fördjupat och intensifierat västeuropeiskt samarbete med EEC som
plattform. Så kan också den institutionella ramen växa fram och stå färdig
för de östeuropeiska länderna, när de
befriats från kommunismen.
Medan sovjetryssarna försöker att göra
sin kontroll över det tjeckoslovakiska
samhällslivet total, och tjeckerna och
slovakerna på sin sida försöker att rädda ett minimum av oavhängighet, kan
man ställa frågan om de östeuropeiska
ländernas framtida öde i belysning av
den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien den 21 augusti.
Man kunde tro, att Östeuropa för alltid skall betraktas som sovjetisk egendom, och att detta blev fastslaget allaredan i Jahaavtalet av 1945. Det synes
också som om man i väst varken kan
göra från eller till. Såväl i Ungern 1956
som tolv år efteråt i Tjeckoslovakien
har sovjetryssarna möjlighet att företa
sig vad de vill.
Detta synsätt gäller emellertid inte .
utan vidare. Östeuropa har aldrig överlåtits till Sovjet av västmakterna, och
ser man på framtiden, upptäcker man
starka nationella och reformistiska krafter i de östeuropeiska länderna, vilka
bär bud om att det inte är möjligt för
Moskva att för alltid hålla sina grannar
nere på vasallnivå.
Jaltaproblematiken
Först några ord om Jalta och den på-
stådda uppdelningen av Europa i två
maktsfärer.
President Roosevelt kom till denna
konferens med drömmen om att avskaffa alla gamla ideer om begernonier och
maktsfärer. Från och med nu skulle stormakterna i förbrödning styra världen
som en familj, där också de små fick
full möjlighet till utveckling, nationellt
och demokratiskt.
Han var därför skeptisk gentemot
Churchill, som alltjämt tänkte i inflytelsesfärer och maktintressen. Däremot
föreställde han sig att Stalin var beredd
att möta amerikanernas välvilja, när
den visade sig generös nog. Roosevelt
menade, att >>Om jag ger honom (Stalin)
så mycket som jag överhuvud kan, kommer han inte att försöka annektera nå-
got utan acceptera att samarbeta med
mig för en fredlig och demokratisk
värld>>,
Med utgångspunkt från denna inställning var Roosevelt beredd att låta Molotov-Ribbentrop-gränsen genom Polen
vara sovjetisk västgräns, medan Polen
skulle ges tyska områden som kompensation, fram till Oder-Neisse.
Roosevelt – för övrigt också Churchill – gick vidare mycket långt i riktning mot att acceptera den kommunistiska Lublinkommitten som polsk regering och tillvaratog inte den legitima
polska exilregeringens intressen.
För Roosevelt var detta oundvikligt.
I gengäld räknade han med att Stalin
skulle tillåta en liberal demokrati att
utveckla sig såväl i Polen som i de
andra länder, som sovjetarmen ockuperade vid krigsslutet.
Om Jahaproblematiken kan man alltså säga, att det inte var Roosevelts avsikt att dela Europa i två delar men
att hans naivitet faktiskt ledde till det.
Först då Stalins avsikter gick upp för
amerikanerna – då var Roosevelt död
453
– fördes en skicklig uppdämningspoli~
tik. Sedan dess har icke järnridån flyttats ytterligare västerut.
Frågan är då, om det finns utsikter
att driva den sovjetiska hegemonipolitiken tillbaka igen. Att tänka på militä-
ra medel i detta sammanhang är naturligtvis uteslutet. Det är via samexistens
som det eventuellt kan ske.
Benesjs politik
Den tjeckiska utvecklingen är i detta
hänseende också mycket intressant. Det
är av betydelse att notera, att president
Benesj stod helt på Roosevelts sida vad
det gällde synen på förhållandet till
Moskva. De tjeckoslovakiska ledarna hade baserat sig på ett nära samarbete med
Sovjetunionen. Benesj sade, att Tjeckoslovakien borde ta sikte på att bli ryssarnas »lilla syster>>, Benesj menade, att
han kunde lita på Stalins ord.
För Benesj var minnet av Miinchen
dominerande. Från fransk och brittisk
sida kunde man inte vänta sig något.
Det nya hoppet låg i ett stormaktssamarbete mellan de två stora. De små staterna skulle förtroendefullt inordna sig
i detta nya globala system. Benesj anmärker gentemot Roosevelt: Jag tror inte, att ryssarna kommer att sovjetisera
Polen och Tjeckoslovakien. De är för
intelligenta för det. De har långt större
nytta av de små demokratiska staterna
som grannar. De vet, att de inte kan
sovjetisera Polen och Tjeckoslovakien
utan att också göra det med Tyskland
och Frankrike. Ryssarna vill ha fred
454
snarast möjligt. De har också bett de
tjeckiska kommunisterna att vara förnuftiga. Våra kommunister är inte heller så radikala. (Detta uttalande av Benesj har en viss relevans i dag, men då
det fälldes för över tjugo år sedan var
det sorgligt felaktigt.)
Benesj tog också i sina beräkningar
med det förhållandet, att Tjeckoslovakien skulle bli omgivet av stater med ett
visst ryskt inflytande. Dessa stater hade alla traditionella territoriella krav på
tjeckiskt eller slovakiskt land. Slovakien
var till och med en autonom stat vid
krigets slut, ledd av monsignore Tiszo,
som krävde fortsatt oavhängighet. Ett
tjugotal länder, bland dem Sverige och
Schweiz, hade erkänt denna stat.
Utan sovjetiskt stöd skulle därför
Tjeckoslovakien riskera att uppslukas
av grannarna, ansåg Benesj. Miinchen
hade fått honom att helt utesluta att
man i Paris eller London skulle vara
beredd att satsa något åt Tjeckoslovakien efter ett ansträngande krig.
Inte ens då Stalin egenmäktigt försåg
sig med den östliga delen av Slovakien
och inkorporerade den med Ukraina,
blev Benesj väckt. Trots rutenemas rop
på hjälp, sade han, att detta var en episod som man fick uthärda.
Mot denna bakgrund förstår man
också varför de tjeckiska ledarna bad,
att inte västliga trupper skulle befria
Prag först. Det var bäst att inte på nå-
got sätt väcka misshag i Moskva.
Med tanke på tillmötesgåendet mot
den sovjetiske grannen blev därför ockupationen i augusti en stor chock för
tjeckoslovakerna. Det vände faktiskt deras ansikte västerut igen. Som Leoinprisvinnaren och teologen Hromadka i
Prag säger: »Jag är rädd för att det i
vårt folks medvetande har hänt något
som inte kan raderas ut igen». Tjeckoslovakien har blivit medvetet om att
det endast i ett västligt sammanhang
kan finna utlösning för sina kulturella
och näringspolitiska krafter.
Moskvas svaghet
Från Sovjets sida var ockupationen av
Tjeckoslovakien mera uttryck för fruktan än mod, mera uttryck för svaghet
än styrka, mera uttryck för panik än
reflekterat övervägande. Naturligtvis
skapar det ängslan, att Sovjets enorma
maktapparat befinner sig i händerna på
en härskargrupp som synes kunna handla i panik, som inte är underställd demokratisk kontroll och som inte ser ut
att låta sig påverkas av vad omvärlden
anser. Men det betyder också, att den
mäktiga sovjetstaten fruktar varje för:-
ändring, är rädd för idekonkurrensen
med den demokratiska världen och ser
på den nationella rörelsen som ett hot.
Om kommunismen som ide kände sig
säker, om ledarna i Kreml var överbevisade om sitt systems konkurrensförmåga, om de trodde att framtiden var
deras – som dogmen går ut på – då
skulle det icke ha varit nödvändigt att
ockupera Tjeckoslovakien. När detta
skedde, avslöjade det att man i Kreml
inte har något annat svar på det mänskliga behovet av nationellt oberoende och
personlig frihet än stridsvagnar. Ing~
enting kunde demonstrera kommunis~
mens svaghet tydligare än våldshandlingen mot tjeckerna och slovakerna.
stridsvagnarnas märken på gatorna i
Prag och Bratislava är gravskrifter över
det kommunistiska systemet.
När Moskva bestämde sig för att gå
till invasion, finns det anledning tro,
att det skedde efter ett maktkampsliknande avgörande i Kreml, där den partibyråkratiska centralkommitten skaffade den nystalinistiska fraktionen ett
flertal. Nystalinismen har varit påtaglig
i det sovjetryska samhällslivet de senaste månaderna. Den har vänt sig mot
reformerna i näringslivet och krävt
skärpt partikontroll över författarna
och teknokraterna. Den såg i reformexperimentet i Tjeckoslovakien en dödlig
fara för kommunismens framtid, och
med rätta.
Skulle man tillåta pressfrihet, rättssä-
kerhet och prioritering av de nationella
intressena, skulle det totalitära partisystemet snart vara upplöst. Partiledarepå hög och låg nivå- anade naturligtvis faran, och det är betecknande att
såväl Ulbricht i Öst-Berlin som Gomulka i Warszawa och Sjelest i Ukrainas
Kiev ropade varningsord.
Kommunismens bankrutt
I realiteten var inte den tjeckoslovakiska liberalismen annat än en logisk fortsättning av den reformism, som alla
nyktra kommunistledare i ansvariga po- 455
s1t10ner har insett nödvändigheten av.
Det har nämligen blivit klart dokumen~
terat, att det kommunistiska systemet är
oförenligt med ett avancerat och teknifierat samhälleskrav och oförenligt med
en modern produktionsapparat. Den
centraldirigerade ledningen måste mjukas upp till fördel för marknadsekonomiska hänsyn och de lokala experternas
myndighet. Men därmed har den första
bristningen i det totalitära systemet inträffat och kraven på liberalisering anmäler sig snart också i kulturella och
nationella frågor.
De tjeckoslovakiska kommunisterna
trodde, att de skulle kunna omskapa
kommunismen till en human socialism.
Deras experiment var ytterst spännande. Det har blivit stoppat. Om det är
för alltid, vet vi inte ännu. Men vad
som inte har upphört, är kommunismens
inre motsättning. Man måste välja mellan partidiktatur och utveckling. Därför
kan vi nu, just efter det att sovjetrevolutionen har firat sitt femtioårsjubileum,
förutsäga, att de nästa femtio åren
kommer att leda till avveckling av det
kommunistiska systemet i det ena landet efter det andra, helt enkelt därför
att det är misslyckat. Folken kommer
att kräva sin rätt igen.
Vår hållning till de östeuropeiska länderna, frågan om samexistens och kontakt, måste naturligtvis bygga på det
fundamentala faktum, att östeuropeerna
befinner sig i rörelse. Vi måste försöka
komma denna rörelse till mötes, samtidigt som vi måste försöka försvaga
456
makthavarnas kontroll och stängsel. Det
betyder, att lösningen icke är kall isolering från vår sida utan sådan kontakt
som främjar liberaliseringen och dennationella självständighetsrörelsen.
Vi ställs här i ett vanskligt dilemma,
som bäst åskådliggöres med den tyska
frågan. Under senare år har den västtyska regeringen mycket energiskt eftersträvat avspänning med Östeuropa och
efterhand lyckats visa, att det inte hotar någon revanschism från Bonn, varken beträffande gamla områden eller
nya gränser. Jugoslaver och rumäner
upprättade därför vänskapliga förbindelser med Västtyskland, och tjeckoslovakerna stod i begrepp att göra detsamma. Men därmed insåg Moskva faran
för att östblocket skulle kunna remna.
Det kan bara hållas samman på konstlad väg genom påstådda faror. Därför
intensifierade Moskva sin hetspropaganda mot Västtyskland i takt med det
välvilliga tillmötesgåendet från Bonns
sida.
Man skulle teoretiskt kunna hävda,
att Moskva skulle uppfatta det som ett
yttersta hot, om förbundsrepubliken förklarade sig beredd att erkänna Östtyskland och Oder-Neisse-gränsen.
Det är därför klart, att först en revision i Moskva av landets europeiska
politik kan leda till avspänning. Medan man väntar på ökat förnuft i
Kreml, bör vi på västligt håll visa, att
maktpolitiken kommer att mötas med
fasthet och kostar sovjetsamhället långt
mer än reell samexistens. Det är nu vår
tur att kräva samexistens, på villkor
som har både östeuropeisk autonomi och
rysk liberalisering som målsättning.
Europatanken aktiviserad
Den mest positiva konsekvensen av nystalinisternas maktpolitik i östblocket är
den tillskyndan som den inneburit för
ny aktivitet i det västeuropeiska samarbetet. Vad framtiden beträffar är det
bara i den västliga delen av Europa
som man finner ansatser till en politisk
identitet. Vi bör fördjupa detta samarbete också för att ha något konkret och
samlande att erbjuda de östliga länderna, när de en gång befriats från de
kommunistiska stängslen. Ett Europa
utan fasta hållpunkter kan lätt falla
sönder och bli »balkaniserat», splittrat
och konfliktridet.
Man har ofta sett på de två militärallianserna i Europa som sammanbindande storheter i var sin del av kontinenten och trott att de med tiden skulle kunna genomföra en ömsesidig nedtrappning. Men nu visar det sig, att
Warszawapakten är en rent sovjetisk
maktapparat som medlemsländerna försöker att frigöra sig ifrån. Militäralliansen ger ingen ram för det framtida
europeiska samarbetet.
Det finns emellertid ett organ, som
gör det, nämligen Gemensamma marknaden. Här har vi det framtida EnhetsEuropa i sitt embryo. EEC har redan
blivit en succe och visat sin förmåga till
europeisk integration. Som jämförelse
kan nämnas, att Comecon i Östblocket
är misslyckat som ett förenande element och i verkligheten är en konstlad
gruppering, som baseras på sovjetiska
diktat. Det är EEC och Europaiden i
vidare mening som utgör basen för det
framtida alleuropeiska samarbetet.
Om vi kan visa förmåga till integration, inte bara ekonomisk utan också
militär och politisk, kommer vi så små-
ningom att skapa den nya regionala enhet, som genom sitt oberoende av stormakterna kan bana väg för en mera avspänd inställning från sovjetryssarnas
sida, och därmed ett nytt klimat i Europa. En sådan utveckling är beroende av
att reformismen vinner terräng i SovjetLANDSBYGDENS BEVARANDE
457
staten. På längre sikt kommer den att
göra det.
För att möta framtiden på ett konstruktivt sätt bör de västeuropeiska länderna bygga ut de institutioner och det
samarbete, som kan stå redo att mottaga de östeuropeiska länderna, när tiden
är mogen. Att lägga alla skuld på stillaståendet i den europeiska integrationsrörelsen på den franska oviljan, är en
dålig ursäkt. Det finns anledning för
varje folk att visa en passionerad och
praktisk europahållning. Om den är tillräckligt konsekvent, kommer den att leda oss till målet, oavsett hindren.
Få samhällsproblem ha på lång sikt en större vikt än att hindra rubbningen
av nödig balans mellan land och stad. De moderna kommunikationerna ha
öppnat förut oanade möjligheter att åstadkomma en ”dispersion” av näringslivet, varför landsbygdsproblemet måhända kan lösas icke genom en uttömning av utan genom en strukturförändring på landsbygden. Mycket vore
redan vunnet, om statsmakterna när nya frågor komma före städse hade
landsbygdens problem för ögonen och konsekvent handlade i syfte att undvika
att befordra en icke nödtvungen fortsatt urbanisering.
Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner