Print Friendly

Östersjön – ett fredens hav

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÖSTERSJÖN – »ETT FREDENS HAV»
»DIE OsTSEE ein Friedens-Meer.»
Så löd parollen för den s. k. östersjöveckan. Evenemanget ägde rum
i juli 1958 i den östtyska hamnstaden Rostock. Det skall upprepas instundande sommar. Förberedelserna härför är redan i full gång. Ja,
det är t. o. m. meningen att »Ostseewoche» skall bli en årligen återkommande tilldragelse, en fast institution, knuten till Rostock, som
enligt den östtyska regeringens planer skall utvecklas till att bli »den
framtida världshamnen för tyska
demokratiska republiken».
Det är ett anmärkningsvärt faktum – av intresse även för oss
svenskar – att de nordiska länderna är speciellt utsatta för denna
östtyska propagandaoffensiv, vars
ledmotiv utgörs av det med ihållande intensitet upprepade kravet
på att Östersjön måste :meutraliseras» och förvandlas till ett »fredens hav».
Förvisso har vi grundad anledning att undra vad som ligger bakom de vittomfattande arrangemangen för »Östersjöveckan» och
vart östtysklands kommunistiska
regim egentligen syftar med denna
intensiva förkunnelse: »Die Ostsee
muss ein Friedens-Meer werden.»
Av överste NILS LUND
Man torde icke fara alltför vill
om man utgår från att den östersjöpolitik, som nu drivs av den östtyska satellitregeringen, enbart är
ett led, en detalj i ett större sammanhang och att denna vidare ram
utgörs av Sovjetunionens målmedvetna aktivitet inom östersjö”områ-
det.
Moskvas målsättning inom detta
begränsade avsnitt av dess globala
intressesfär synes främst gå ut på
att konsolidera och utbygga Rysslands redan i dag mycket starka
militära maktställning i området,
att hindra Atlantpakten – enkannerligen Västtyskland – att militärt utnyttja detta innanhav samt
slutligen att förbereda en passage
genom östersjöutloppen för de oceangående ubåtar, vilka i fredstid är
baserade på baltiska hamnar men
som i krig skall operera pä Atlanten med uppgift att dels avskära
sjöförbindelserna mellan Västeuropa och USA, dels tjänstgöra som
flytande baser för robotanfall mot
den nordamerikanska kontinenten.
För att säkra denna målsättning
arbetar Moskva ej blott med militära maktmedel, utan även med politiska, ekonomiska och psykologiska.
Sedan krigsslutet har ryssarna
med hänsynslös kraft förvandlat
den baltiska kusten från Kronstadt
till Liibeck till en militariserad zon,
späckad med baser för lant-, sjö-
och flygstridskrafter. Trots dementier från Kreml är det sannolikt att
här även finns ett stort antal baser
för offensiv atomkrigföring med
robotar av olika typer.
Vissa avsnitt av denna gigantiska
befästningsvall har förvandlats till
verkliga utfallsbastioner, effektivt
spärrade för obehörig insyn. Som
ett led i denna militarisering har så-
lunda Estland, Lettland och Litauen i stor utsträckning russificerats genom massdeportationer av
vissa befolkningselement och genom motsvarande tvångsdirigerade
massinflyttningar av ryssar – ej
blott militärer.
Sovjetunionen är i dag världens
andra sjömakt – i fråga om ubåtsvapnet dess ojämförligt främsta.
De ryska flottstyrkorna enbart i
Östersjön anses f. n. bestå av följande ungefärliga antal moderna
enheter, nämligen 10 kryssare, 70
jagare, 120 ubåtar (därav hälften
oceangående), 200 minfartyg, 200
torpedbåtar och 140 ubåtsjaktfartyg. Härtill kommer ett avsevärt
antal specialbyggda invasionsfarkoster samt ett mycket stort antal
smärre båtar (fiskefartyg m. fl.),
lämpliga för överskeppningsföretag. Varje försök att närmare fastställa antalet enheter försvåras av
de ständigt pågående förflyttningarna ut och in i Östersjön av
135
större och mindre ryska flottstyrkor.
Denna trafik flyter ej blott genom Öresund utan även genom det
kanalsystem, som förbinder LeniDgradregionen med Norra Ishavet
och som är av stor strategisk betydelse. Här har ryssarna skaffat
sig en bakväg till världshaven. Kanalsystemet kan passeras av fartyg upp till jagares storlek – följaktligen även av ubåtar, t. o. m. av
oceangående sådana. Uppenbarligen är dock denna trånga vattenled
särskilt sårbar för flygangrepp och
dessutom svårtrafikerad under en
stor del av året på grund av isförhållandena. Dessa omständigheter
synas tala för att Sovjet vid krig
eller krigsfara måste ha tillgång
även till östersjöutloppen (öresund och Bälten).
De ryska marininfanteriförbandens styrka anses f. n. uppgå till ej
mindre än 50 000 man. större delen
sägs ingå i östersjöflottan. Dessa
elitförbands främsta uppgift är
kustinvasion. Det är huvudsakligen
för detta offensiva ändamål, som de
är organiserade och utbildade –
ett observandum för grannländerna
vid det baltiska havet.
Det ryska marina flyget enbart i
östersjöområdet räknar i dag mer
än l 200 plan, vilka samtliga är
landbaserade. (Hangarfartyg saknas; de torde f. ö. vara så gott som
värdelösa i ett innanhav.)
Beträffande de ryska östersjö-
stridskrafternas kvalitet kan man
dra vissa slutsatser av de iakttagel- 136
ser, som de senaste åren gjorts i
samband med sovjetiska flottbesök
i västerländska hamnar. Såväl personal som materiel har härvid
åstadkommit ett utomordentligt
gott intryck. Huruvida denna höga
standard är utmärkande även för
övriga enheter är vanskligt att uttala sig om.
Sammanfattningsvis kan man
dock konstatera att Sovjets militära upprustning inom östersjöområdet sedan andra världskrigets
slut – till lands, till sjöss och i
luften – varit mycket omfattande.
Den skulle utan större överdrift
kunna kallas gigantisk. I dag kännetecknas också det militärpolitiska läget inom detta område av
enorm rysk dominans beträffande
såväl defensiva som offensiva maktmedel. (I de västtyska försvarskrafternas tillväxande styrka är
man dock berättigad hoppas på en
början till balansens återställande
– i varje fall i sydvästra östersjö-
området.)
Politiska, ekonomiska och psykologiska medel kommer även till
användning då Moskva söker nå
sina mål i denna del av världen.
Begreppet Östersjöns »pacificering» har alltsedan fredsslutet flitigt utnyttjats av de ryska politikerna. Sålunda förklarade exempelvis Chrustjev vid sitt besök i Finland för ett par år sedan att hela
östersjöområdet borde förvandlas
till en neutraliserad zon, till ett
»ständigt fredsområde». Något senare – vid ett besök i östtyskland
– underströk den ryske ledaren på
nytt samma synpunkter och tilllade att Moskva var redo att lämna
detta land och Polen allt tänkbart
stöd i deras strävan att uppnå så-
dana avtal med övriga östersjöländer, som kunde gagna :.neutralisering» och »pacificering» av områ-
det i fråga. Han fördömde vid
samma tillfälle (liksom även senare) planerna på gemensam europeisk marknad samt det inom Atlantpakten påbörjade arbetet på att
samordna danska och västtyska
stridskrafter för försvaret av östersjöutloppen.
Av allt att döma har Moskva anförtrott satellitregimerna i Pankow
och Warszawa att i stor utsräckning svara för offensiven i östersjöområdet i vad gäller de politiska,
ekonomiska och psykologiska fronterna. Ett av de ledande namnen i
denna kampanj är W alter Ulbricht.
Bakom ansträngningarna att förbättra kontakterna med de nordiska länderna ligger bl. a. en het
önskan från Pankows och Moskvas
sida att regeringarna i dessa stater
måtte erkänna den östtyska regimen och upprätta reguljära diplomatiska förbindelser med denna. I
främsta rummet hoppas man att
Finland – där Pankowregeringen
redan är företrädd av en generalkonsul – skall göra slag i saken.
Men även inviterna till Sverige är
påtagliga. I dessa sammanhang betonas gärna från östtyskt håll att
den »demokratiska republiken» i
sin egenskap av »femte industrination i Europa» borde kunna bli
en god handelspartner till vårt
land.
Under de allra senaste månaderna har Moskvas intresse för
Norden ytterligare manifesterats.
Härom vittnar bl. a. en hel del
pressröster från ömse sidor järnridån.
Så innehöll t. ex. den polska tidningen Tribuna Ludu den 28 januari en av allt att döma initierad ledare, där man hävdade att ett av
skälen för Chrustjevs möte med
Kekkonen i Leningrad var Kremls
avsikt att intensifiera kampanjen
för »det baltiska havets neutralisering:._ Samma motiv förelåg – enligt tidningen – för Mikojans
blixtbesök i Köpenhamn.
Sovjetunionens försök att förvandla Östersjön till :.ett fredens
han, dvs. till ett ryskt innanhav,
uppfattas av Manchester Guardian
i ett par artiklar under januari
månad som ett naturligt led i
Rysshinds traditionella strävan att
tränga fram till världshaven. (En
parallell finner tidningen i den
ryska Dardanellerpolitiken.) Västtyskland – en maktfaktor i vardande – utgör f. n. det främsta
hindret för ryssarna att förverkliga sina planer på fullständig hegemoni i östersjöområdet.
Som ett exempel på hur kommunistblocket även utnyttjar ekonomiska maktmedel för att nå sitt
mål i detta område nämner tidningen den pågående omdirige- 137
ringen av fraktfarten till sjöss.
Man försöker bl. a. utveckla Rostock till en stor internationell
hamn dels genom utvidgning av
själva hamnanläggningarna, dt>ls
genom byggandet av en kanal, som
förbinder staden med Elbe. Moskva
har anslagit avsevärd teknisk och
ekonomisk hjälp åt dessa strävanden, som bl. a. syftar till att konkurrera ut de västtyska hamnarna
då det gäller transitotrafiken på
östblocksländerna. Sålunda kommer tjeckerna – vilka hittills baserat sig på Hamburg som transitohamn – att i framtiden utnyttja
Rostock för detta ändamål. (Tjeckoslovakiet är näst östtyskland
den mest industrialiserade av Sovjetunionens satellitstater.) Detta
och andra exempel visar hur målmedvetet Moskva stärker kommunistblockets positioner samtidigt
som det söker undergräva sina potentiella motståndares. Det framstår vidare ganska tydligt att ryssarna ingalunda nöjer sig med att
skapa ökade möjligheter för de
stora delar av östersjöområdet,
som de redan behärskar. Moskva
syftar längre. Dess mål är att göra
hela detta vatten till ett ryskt innanhav – hävdar den engelska tidningen.
Även Economist behandlar (7 /2)
Sovjets expansionssträvanden
Norden och framhåller att Moskva
som en konsekvens av sin utrikespolitiska målsättning bekämpar
varje form av ekonomiskt samgå-
ende mellan de skandinaviska sta- – – – ———————————–
138
terna. (En sådan ekonomisk integration skulle nämligen med största sannolikhet attrahera även Finland.) Samtidigt som ryssarna så-
lunda är avgjorda motståndare till
alla försök att föra Nordens folk
närmare varandra följer de med intensivt intresse varje tecken, som
skulle kunna tyda på att de skandinaviska länderna fjärmar sig från
övriga Atlantpaktsstater. Den brittiska tidskriften sammanfattar sina
synpunkter sålunda: »En allmän
sovjetisk diplomatisk offensiv är
nu under utveckling i Nordeuropa.
Dess mål är ett splittrat Skandinavien, där de olika staterna dessutom bör vara obundna av allianser, dvs. skilda från NATO.»
östersjöveckan 1958 bjöd på en
hel del attraktioner – samtliga till
synes ganska fredliga till sin uppläggning. Där var sålunda ordnade
idrottsliga och kulturella evenemang, ungdomsläger, konferenser
för arbetare, för tidningsmän, för
studenter, för internationella kvinnoorganisationer osv. Deltagarna
kom – förutom från östtyskland
-från Sovjetunionen, Polen, Västtyskland, Danmark, Norge och Sverige. Enligt officiella östtyska uppgifter uppgick antalet deltagare vid
de olika specialkonferenserna till
mellan 100 och 300 (per konferens). Det totala antalet deltagare
vid östersjöveckan uppgavs vara
400 000 personer, därav »flera tusen utlänningar».
Följande axplock från de presskommunikcer osv., vilka utfärdades i samband med »veckan» må
tjäna som illustrationsmaterial för
att belysa den politiska bakgrunden
till det hela.
Så skriver t. ex. »Volksarmee>>
(organ för östtyska krigsmakten)
den 16/8 1958:
»Enhälligt uttalade sig deltagarna i
östersjöveckan för en intensifierad
kamp mot NATO:s aggressiva militära
förberedelser i Östersjön och avgav
ett högtidligt löfte att göra allt för att
de planer, som smidas av krigsanstiftarna i NATO måtte tillintetgöras. För
all personal, som ingår i Republikens
sjöstridskrafter måste denna manöver1
mana till skärpt vaksamhet. De måste
oavlåtligen, dag som natt, vara beredda – tillsammans med matroserna
i den polska flottan och den Röda östersjöflottan – att tilldela en eventuell angripare förintande slag.:.
Viceamiral Waldemar Werner, chef
för de östtyska sjöstridskrafterna, yttrade bl. a. följande (återgivet av »Neues Deutschland» 22.8.58): »Utvecklingen visar tydligt att freden i Östersjön är hotad och att den största faran kommer från den västtyska militarismen. Vi får inte passiva åse hur
denna dödliga fara tillväxer. Kriget
kan emellertid förhindras. Detta bevisas av det nuvarande internationella
läget, vilket utvecklat sig i gynnsam
riktning för socialismen och som
stärker fredsrörelsen i hela världen.
En betydelsefull manifestation för
folkens fredsvilja utgör den i juli avhållna östersjöveckan, vars motto var
‘Die Ostsee – ein Meer des Friedens’.
1 Här åsyftas den krigsövning, som ägde
rum med den lilla västtyska marinen i augusti 1958 i västra Östersjön och som särskilt avsåg att öva fartygsbesättningarna mot
atomvapenanfalL

Detta väldiga folkmöte har visat att
de fredsälskande människorna i östersjöstaterna har satt som sitt främsta
mål att kämpa för ett gott grannförhållande och för fredens upprätthållande.»
Amiral Werner yttrade vid samma
tillfälle följande erkännsamma ord om
den »fredsseglats» som den sovjetiska
passagerarångaren »Gruzia» företagit
efter östersjöveckans avslutande med
»fredskämpar» från samtliga östersjö-
länder ombord: »Folkens inneboende
kraft kommer inte att tillåta att Östersjön på nytt blir en tummelplats för
imperialistiska hajar. NATO-strategernas planer är byggda på lösan sand.
Medlemmarna i vår republiks ‘Nationella Krigsmakt’ är beredda att tillsammans med sina vapenbröder i Polen och i det väldiga Sovjetunionen
tilldela varje angripare förintande
slag.»
ADN utfärdade
korumunike (den
bl. a.
13.7.58):
följande
»Deltagarna i den internationella studentkonferensen för de nordeuropeiska
länderna har som avslutning sänt en
uppmaning till regeringarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige att erkänna ‘Deutsche Demokratische Republik’ som suverän stat och
upprätta ömsesidiga diplomatiska förbindelser med denna.»
Av de kommunikeer och brev, som
utsändes från »Arbetarnas konferens»
må här följande – ställd till fackförbundsledningarna i samtliga länder
vid Östersjön – återges: »Åtgärder
måste vidtagas så att ett ständigt utbyte av erfarenheter och delegationer
samt av dokument och informationer
mellan ledningarna för de olika fackförbunden i östersjöländerna må
kunna äga rum. Vi föreslår därför ett
kontinuerligt utbyte av arbetarsportdelegationer och folkkonstgrupper
samt progressiv litteratur.»
139
östersjöveckan 1959 skall äga
rum under tiden 27/6-5 j7. Som ett
resultat – bland många andra –
av föregående års »vecka» har
»ständiga internationella kommittt~er» -bestående av representanter
för sjöfolk, varvs- och hamnarbetare samt kvinnoorganisationer –
varit i verksamhet under den gångna hösten och vintern.
»Ostseezeitung» utlovar (11/12
58) att 1959 års östersjövecka skall
– liksom den föregående – bli en
upplevelse för samtliga deltagare.
Programmet blir ungefär detsamma
som 1958- ehuru i större format.
Ett nytt inslag som enligt tidningens uppfattning framför allt kommer att intressera näringslivets fö-
reträdare i »de krishotade, kapitalistiska länderna» blir ett :.Handelszentrum», där intresserade från utlandet får tillfälle att förhandla
med östtyska företrädare för industri, lantbruk och kommunikationer.
överhuvud kan man i alla östtyska pressuttalanden angående
sommarens evenemang utläsa med
vilken intensitet en speciell propagandalinje i år markeras, om möjligt ännu kraftigare än förra året.
Det är fredspropagandan. I så gott
som alla sammanhang betonas hurusom östtyskland och dess folk
är fredsvänligt och Bonnrepubliken
imperialistisk och krigisk. Den
fredliga utbyggnaden av Roslocks
hamn sätts i motsatsförhållande
till de aggressiva NATO-imperialisternas försök att samordna danska
140
och västtyska stridskrafter till försvar av östersjöutloppen, osv.
Som ett led i pågående intensiva
förberedelser för östersjöveckan
torde man även kunna beteckna
den konferens, som ägde rum i
Stockholm den 8 och 9 januari
1959 och där deltagarna utgjordes
av ombud från Sveriges, Norges,
Danmarks och Finlands kommunistiska partier. Bland de problem
som då behandlades var frågan om
hur man skulle förstärka »de nordiska folkens fredskamp».
I en utsänd korumunike hette det
bl. a.: »För freden i Norden är det av
vikt att regeringar, parlament och alla
befolkningsskikt i länderna i Nordeuropa och i de stater, som ligger vid
Östersjön, gör allt för att förhindra
det under västtyskt befäl planerade
NATO-kommandot i detta område.»
Ovanstående exempel- som för
övrigt skulle kunna mångfaldigas
– från det med stor intensitet
drivna »fredsarbetet» i östersjö-
området borde tjäna som en tankeställare för alla de människor i de
skandinaviska länderna, vilka är
böjda för att alltför okritiskt anamma frenetiska fredsappeller från
öst.
Beträffande »Östersjöveckan» och
dess avläggare av olika slag i form
av samarbetskommitteer osv. kan
det dessutom vara befogat att här
omnämna att enligt pålitliga informationskällor (bl. a. i Västberlin)
deltagarna i dessa till synes så
oskyldiga konferenser i Rostock
var och en får dra sitt strå till
stacken, får sin uppgift att lösa, sin
lilla del av puzzlet att klara av. Det
kan gälla relativt oskyldiga ting, exempelvis rapporter om stämningsläget inom ett visst fackförbund i
ett skandinaviskt land, det kan dock
även röra sig om allvarligare uppgifter t. ex. detaljer i vissa arbeten
på ett örlogsvarv i låt oss säga
Karlskrona.
Vid dessa östersjöveckans konferenser, sportevenemang osv. blandar sig ett uppbåd av fanatiker med
mer eller mindre godtrogna, »Vanliga» människor från de nordiska,
fria länderna.
Kampen om Östersjön är en dödligt allvarlig fråga. Helt nyligen lades en diktators järnhand hårt över
Finland. Det gällde detta lands egna
inre angelägenheter, det gällde dess
regerings sammansättning, det gällde dess fria press. Nästa gång skärpes måhända kraven ytterligare.
Så kan turen komma till något annat av Nordens länder.
Det finns förvisso all anledning
instämma i vad den svenska tidningen »Dagen» skrev den 28/1
1959 om detta allvarliga spörsmål:
»Mot bakgrunden av Sovjets oerhörda dominans vid Östersjön har
denna sida av den rysk-finska uppgörelsen sin signifikativa innebörd
även för oss. Att Östersjön under alla
förhällanden skall förbli ett fredens
hav önskar vi ju alla. Men till en östersjö, som förvandlas till en den fria
kritikens grav, vill nog den övervä-
gande majoriteten svenskar i det
längsta säga ett bestämt nej tack.»

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner