Print Friendly

Österrikes framtidsproblem

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

……
ÖSTERRIKES
FRAMTIDSPROBLEM
~Jvfil. lic. ARVID FREDBORG, Stockholm
KRIGET har givit förnyad aktualitet åt det österrikiska problemet. Intet är naturligare. Österrike intager i kraft av sitt
läge en central plats i europeisk politik. Hela världsdelens jämvikt påverkas av det stora gångjärnet i Mellaneuropa.
När man ser tillbaka på utvecklingen under de sex år som följde
den tyska inmarschen i Österrike den 13 mars 1938, blir landets
betydelse än klarare. Visserligen hade det nationalsocialistiska
Tysklands snabbt växande militära styrka redan tidigare ackompanjerats av framstötar, som lett till framgång, främst remilitariseringen av Rhen-landet 1936. Men det var med Österrikes erövring, som dammen sprängdes.
Att Österrike praktiskt taget utan motstånd föll i Tredje rikets
händer hade en enorm strategisk, politisk och ekonomisk betydelse.
Det gav rikskansler Hitler rätt gentemot generalerna, det uppmuntrade till ett fortsatt användande av den brutala skrämseltaktiken och det gav Hitler en nimbus inför hans eget folk, som
var en direkt förutsättning för dettas deltagande i hans vidare
aktioner.
Österrikes fall hade emellertid också en stor psykologisk betydelse i en rad andra länder. Respekten för Tredje rikets makt
stegrades i alla grannländer till en stämning av hopplöshet. Fanns
det något som kunde stoppa Juggernauten~
Den fråga som i ljuset av vad som hände ligger nära till hands
är naturligtvis- varför kom det till Anschluss? Svaret på denna
fråga ger viktig ledning vid en bedömning av den österrikiska
frågans nuvarande status och ännu mer för dess framtida lösning.
Var Österrike av S :t Germain livsdugligt? Man skulle vara
frestad att genast besvara frågan med nej. Den gamla stormakten
upplöstes och ur ruinerna bildades på segrarnas kommando en
stat skenbart utan livsvilja, med ett enormt huvud, avskuret från
havet och ekonomiskt bragt till tiggarstaven i inflationens malström, en ömkansvärd pauvre honteux.
128
Österrikes framtidsproblem
Men den nya österrikiska staten levde. Gång efter annan måste
visserligen yttervärlden ingripa för att förhindra en ekonomisk
katastrof. Men beaktansvärda framsteg gjordes. För alla insiktsfulla iakttagare stod det dock klart, att den österrikiska staten
led av vissa grundläggande brister, som helt enkelt voro en följd
av vad allt fler började beklaga, den österrikisk-ungerska monarkiens upplösning, och som endast kunnat till någon del botas
genom en vidsynt politik från de »segrande» successionsstaternas
sida. I stället kom den benhårt doktrinära Lilla Entente-politiken.
Under sådana förhållanden är det ej att undra över att tanken
på en Anschluss till Tyskland fick talrika anhängare i Österrike.
Efter det förra världskrigets olyckliga utgång sågo de flesta
österrikare den enda räddningen i en anslutning till det tyska
riket. Den patriotiska känslan i Österrike under monarkiens tid
hade varit av dynastisk karaktär. När dynastien föll och riket
störtade samman, uppstod ett vacuum. I detta kom nazismens
våldsamt nationalistiska evangelium och vann terräng i vida
kretsar. Hitlers tillträde till makten stärkte givetvis nazismen i
Österrike. Hela det tyska rikets makt sattes också in på att
nazifiera Österrike. Över gränserna smugglades floder av tysk
propagandalitteratur, pengar, vapen och sprängämnen. Den tyska
legationen i Wien blev nazisternas högkvarter. I Miinchens radio
förde herr Theodor Habicht – Hitlers specielle »förtroendeman»
när det gällde Österrike 1933-34 och för några veckor sedan stupad i öster – en våldsam kampanj mot regimen i Österrike.
Nazisternas ställning stärktes av den klerikala österrikiska
regimens missgrepp. Trots att en uppgörelse med socialdemokraterna borde ha legat nära till hands och säkerligen också var
möjlig, lät denna förleda sig- av Mussolini som det uppgivesatt krossa den österrikiska socialdemokratien. Detta lyckades
också genom att sätta in militären under de blodiga februaridagarna 1934, men segern blev en Pyrrhus-seger. En av de starkaste motståndsfaktorerna gentemot Anschluss och nazism var
borta.
Nazisternas kuppförsök den 25 juli 1934 och mordet på Dollfuss
hade till följd en tillfällig tillbakagång för N. S. D. A. P. i Österrike. Men det blev snart tydligt, att regimen icke hade något verkligt alternativ att sätta mot Anschluss-tanken. Dess försök att
uppamma en österrikisk patriotism voro konstlade och för tidigt
ute. Ett arbete som var inriktat på att hålla S:t Germain-fredens
skapelse kunde ej konkurrera med Hitlers guld och gröna skogar.
129
…. ••.!T

Arvid Fredborg
När de ledande i Wien sökte nå fram till något annat, en Donaufederation, som skulle ge Österrike möjlighet att leva och icke
endast som socialisterna träffande framhöllo »frihet att svälta
ihjäl», stötte de på Lilla Ententens säregna politik. Planerna på
en sammanslutning med grannstaternavoro nämligen intimt sammanknutna med den under 1934 och 1935 alltmer aktualiserade
tanken på en restauration i Wien såsom det bästa medlet att motverka attraktionen från Tredje riket. Givetvis hade det ej räckt
med en restauration enbart. Men många ansågo enligt min uppfattning med all rätt, att den var en första nödvändig förutsättning för att bjuda Hitler spetsen. Hur som helst, inom Österrike
rådde bland motståndarna emot Anschluss icke enighet om nödvändigheten av restauration, ehuru avgörande blev, att denna
utanför Wien bekämpades lika ivrigt av tyskarna som av tjecker
och serber. De lyckades också förhindra den under den tid då
den ännu kunnat genomföras.
Under 1920-talet hade segrarmakternas veto räckt till för att
förhindra Anschluss. Efter Hitlers makttillträde behövdes det
något mer.
Sedan konflikten mellan Italien och dess f. d. allierade om Abessinien sprängt segrarmakternas enighet, började emellertid Mussolini – som ledde den stormakt, som i och för sig hade det största
intresset av att förhindra, att Tredje riket komme fram till Brenner-försona sig med tanken på att Österrike fölle i tyska händer.
Italiens allt fastare anslutning till Tyskland gjorde värdet av dess
stöd åt den österrikiska regimen alltmer problematiskt, och när
de tyska legionerna vällde in över gränsen, var Mussolini döv
för de förtvivlade nödropen från Wien.
Men även England och Frankrike gåvo under det sista avgörande året 1937 icke helhjärtat stöd åt den regim i Wien, som
desperat ansträngde sig att hålla den nazistiska stormfloden
stången. Frankrikes hållning dikterades väl till en del av att
denna österrikiska regim var strängt katolsk och »reaktionär».
Englands ställning åter var mindre beroende av detta än av den
känsla, som då var vitt utbredd i hela landet, nämligen att en
Anschluss vore oundviklig och i själva verket en gärd av rättvisa,
som önskades av det österrikiska folket. Denna uppfattning styrktes av berättelserna från de många engelska turisterna som besökt
Österrike och visste att berätta om nazismens växande styrka.
Men avgörande var i själva verket de bägge stormakternas militära och politiska svaghet. Det var också i själva verket lättfatt- 130
Österrikes framtidsproblem
ligt, att de icke ville gå till krig för att förhindra, att en tysk
folkgrupp anslöte sig till det tyska riket. Så länge Hitler kunde
mobilisera dessa synpunkter av »rätt och billighet», var han säker
om ett indirekt stöd från stora grupper hos de bägge presumtiva
fienderna, England och Frankrike.
Näst stormakternas inställning till det österrikiska problemet
var grannstaternas den viktigaste. Ingen av de ansvariga statsmännen i Prag kunde väl undgå att oroas av perspektivet Hitler
i Wien. Men det fanns ett perspektiv, som förskräckte dem ännu
mera- Habsburg i Wien. Under många ·år ägnade man sig åt
att bekämpa denna tanke. När det påpekades för d:r Benesj, att
en monarkistisk restauration i Wien innebure det säkraste motmedlet mot en Anschluss, slog han dövörat till. De ledande tjeckerna ansågo sig kunna hålla sina positioner, även om tyskarna
besatte Österrike. Denna blindhet har stått dem dyrt. Men deras
felbedömning gällde naturligtvis i första hand västmakternas inställning till dem själva. Liknande felslut gjorde sig Jugoslavien
skyldigt till, och även ungrarna bedömde om ock icke i samma
utsträckning som Prag situationen felaktigt.
Något nämnvärt stöd utifrån kunde alltså förbundskansler Kurt
v. Schuschnigg icke räkna med. Men om han bakom sig haft ett
enigt folk, beslutet till om nödvändigt väpnat motstånd, hade en
tysk aktion varit ett mer än tvivelaktigt företag. Så var ju dock
icke fallet.
När stöten kom i februari och mars 1938, träffade den för det
första en stat, som var helt hänvisad till sig själv och för det andra
var splittrad uppifrån och nedåt. Ånnu när Schuschnigg kungjorde sin folkomröstning såsom ett sista desperat försök att rädda
situationen, var befolkningens majoritet enligt omdömesgilla iakttagare emot Anschluss och en betydande majoritet mot nazismen.
Men de bedövande händelserna under marsdagarna 1938 åstadkommo en strömkantring av enorma mått. Åven de som ända till
den 12 bekämpat Anschluss, imponerades av den tyska kraftutvecklingen och förlamades av känslan att ett slutgiltigt, världshistoriskt avgörande fallit. Men det fanns också många som
stängde in sig i sina kammare i förtvivlan, många som jagade
sig en kula för pannan.
Under de följande dagarna arbetade den nazistiska propagandan
skickligt med löften till höger och vänster. Men trots detta kom
efter glädjeruset ett uppvaknande, där gamla trogna österrikiska
nazister sade sig, att det likväl icke var så de tänkt sig en An- 131
..-‘ ‘ .~
Arvid Fredborg
schluss, att Preussen skulle erövra Österrike, och där de förutvarande motståndarna till nazismen snabbt fingo klart för sig,
att begreppet nöd och brist varit i högsta grad relativt. De österrikiska butiksinnehavarna fingo genast påhälsning av tysk militär
som köpte upp vagnslaster av kläder, skor, silver, porslin, linne
och möbler. Tåg på tåg lämnade Österrike, fullastade med begärliga varor. På alla områden fick det anslutna landet känna den
förändrade situationen. Hade kanske det fattiga Österrike varit
rikare än det rika Tyskland~ Det såg icke bättre ut.
Hur det sedan gått veta vi. Det anslutna Österrike hade i själva
verket erövrats och har behandlats med segrarens rätt. Dess ställning har likriktats och själva namnet Österrike har bannlysts.
Där landet fordom låg, ligga nu »die Donau- und Alpenländer»
och kanske man inom kort lyckas hitta någon ännu mer intetsägande titel. Säga vad man vill om nazisterna, de ha i alla fall
varit konsekventa i sin strävan efter att utplåna Österrike.
Har det lyckats~ Enligt min uppfattning kan man nu lugnt
svara nej. Jag har i annat sammanhang framhållit, att det
tvärtom lyckats nazisterna med något som både Dollfuss och
Schuschnigg misslyckades med, nämligen att skapa en österrikisk
nationalkänsla. Konfrontationen med tyskar av alla grader och
från alla trakter, invasionen ·från det Tredje riket har tvingat
fram problemet »äro vi samma folk~». Vad är det som konstituerar
ett folk~ Att språket är ett mäktigt medel förnekar ingen. Men
spela ej också seder och bruk, inställning tilllivet en roll’ Många
österrikare ha tvingats besvara frågan, och de flesta synas ha
svarat, att Österrikes folk är ett annat än Tysklands. Detta innebär icke, att man förnekar banden mellan dem bägge, utan endast
att man konstaterar, att liksom tyskar och holländare äro nära
besläktade men likväl skilda folk, tyskar och österrikare stå varandra nära utan att vara en nation.
Österrike är förlorat för Tredje riket, och tills vidare mänskligt
att döma också för Tyskland. Men vad blir dess framtid~
Det har dröjt relativt länge, innan man på allierad och rysk
sida klarlagt sin ställning till det österrikiska problemet. Churchill förklarade den 18 februari 1942 vid mottagandet av en deputation med den i London varmt uppskattade f. d. österrikiske
ministern baron Frankenstein i spetsen, att det engelska folket
aldrig kommer att »desert the cause of freedom of Austria from
the Prussian yoke». Senare uttalade understatssekreteraren lord
Oranborne i överhuset, att Österrike besitter full rätt att bestämma
132
Österrikes framtidsproblem
över sitt eget öde, men att dess folk självt måste komma till klarhet
om vilken regering det önskar. Deklarationen om ett självständigt
Österrike vid Teheran-konferensen 1944 skapade en viss klarhet.
Fortfarande har dock intet sagts om den nya österrikiska statens
ställning och omfattning.
Någon nämnvärd upplysning har man heller ej fått genom att
avlyssna stämningen i emigrantkretsar. Den österrikiska emigrationen lider av samma svagheter som representanterna i exil för
andra länder, ja nästan mer än de flesta av dessa. Det har så-
lunda visat sig omöjligt att uppnå enighet bland österrikarna i
landsflykt om en gemensam linje. Framför allt har detta berott
på »London Bureau of Austrian Socialists», som envist vägrat att
samarbeta med monarkisterna, vilket däremot både kommunisterna och de bägge oavhängiga socialistiska grupperna förklarat sig beredda till. Kommer så därtill att största delen av de
österrikiska flyktingarna äro judar, vilket efter krigets slut måste
skapa särskilda problem, eftersom så gott som alla judar i Österrike utrotats eller sänts mot öster emot ett ovisst öde.
Det torde i främsta rummet bero på emigranternas svaghet,
att icke någon regering bildats i London. österrikarna i landsflykt förfoga också endast över ett ringa fåtal personer, som äro
av den resningen, att de inför de allierade och sina egna kunna
uppträda med någon auktoritet. Det enda anmärkningsvärda undantaget är kanske baron Frankenstein.
Så långt torde dock enighet råda inom och utom Österrike bland
alla dem som önska upphäva Anschluss, att någon återgång till
S :t Germain-fredens Österrike ej är möjlig. »Nie zurtick nach S :t
Germain» har varit ord, som jag under besök i Wien i fjol mer
än en gång kunde höra.
Men om den positiva sidan ha uppfattningarna nu länge varit
delade. I allmänhet har man nöjt sig med att betona, att Österrike måste ingå såsom likaberättigad medlem i en konfederation, bestående av österrikarna, ungrarna, tjeckerna och slovakerna. Somliga ha nöjt sig med detta, andra ha gått ett steg längre
och sagt, att denna konfederations sammanhållande länk borde
vara den habsburgska dynastien, m. a. o. att Donaumonarkien
borde återupprättas i modern form. Men personer med denna
åsikt ha naturligtvis också varit medvetna om svårigheterna med
denna lösning, främst tjeckernas och särskilt den tjeckiska ledningens i emigrationen avoghet mot huset Habsburg.
Redan en restauration i Österrike skulle erbjuda stora svårig- 10-44161 Svensk Tidskrift 1944 133
‘f;.·
. ·”‘”·
Arvid Fredborg
heter just på grund av d:r Benesjs hållning. Men hela federationsproblemet vare sig det nu kan lösas genom en ny Donau-monarki
eller på annat sätt stöter också på åtminstone för tillfället oöverstigliga svårigheter genom R y s s l a n d s hållning. I Moskva har
man hittills proklamerat absolut veto emot alla regionala sammanslutningar av den typ. som utrikesminister Eden en gång
skisserade som den lyckligaste lösningen av småstatsproblemet.
En Donau-federation kommer därför icke att vinna gillande i
Moskva. Men någon slags sammanslutning i Donau-området med
ett intimt både ekonomiskt och politiskt samarbete är oundgängligen nödvändig och kommer icke att kunna hindras av dagens
politiska konstellation. Ty på denna sammanslutning beror hela
områdets existens. Österrike är den kanske svagaste men säkerligen viktigaste länken. Förutsättningen för att den och därmed
det hela skall hålla är att Donaumonarkiens ekonomiska enhet
återställes och att dess politiska succession i varje fall får en rimligare lösning än 1918.
Den yttre utformningen av Österrike kommer att erbjuda också
andra viktiga problem. Ett sådant är tillträdet till havet. De
allierade ha nu relativt fria händer vis-a-vis Italien och kunna
gottgöra oförrätten från 1919 och återge åt Österrike det tysktalande Sydtyrolen. Men de kunna gå ett steg längre och skaffa
den nya österrikiska staten en välbehövlig korridor till havet,
t. ex. över Tarvis och nordvästra Krain till Triest. Det skulle
innebära ett stort plus för Österrike. Det skulle också bringa liv
i den döda staden Triest, som sedan tjugofem år tvinat bort sedan
dess uppland försvunnit. Den del av den italienska befolkningen
som ej vill stanna under Österrike kan flyttas. Italiens expansion
öster om Isonzo kunde endast delvis motiveras med hänsyn till
befolkningen och svor emot de elementäraste ekonomiska lagarna
i Donau-området.
Att upprätta ett förhållandevis starkt Österrike är en nödvändighet för hela Europa. Det måste ske utan att de ressentiment
från 1918, som spöka här och var, få göra sig gällande. österrikarna måste åter få en stat med existensberättigande och livskraft. De äro de stora förmedlarna i sydöstra Europa och ha en
rad egenskaper som böra kunna ge dem en chans, ej endast på
kulturens område utan också på ekonomiens och politikens. Mycket som hänt under detta krig har bidragit till att rehabilitera
dem – även när det gäller de traditionella beskyllningarna för
vekhet och »Schlamperei».
134

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner