Print Friendly

Östen Bohlin; Politik för regioner

Av Redaktionen | 31 december 1973


1973


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

öSTEN BOHLIN:
Politik för regioner
Politiker från alla delar av landet måste
sluta att se som sin främsta uppgift att
värna om den egna ortens eller regionens
kortsiktiga intressen och i stället se till
landets bästa. Så skriver pol mag Osten
Bohlin, som arbetar vid Kulturgeografiska
institutionen vid Stockholms universitet.
Om denna begäran är realistisk, är svårt
att avgöra. Men författaren menar att de
regionalpolitiska besluten vid 1972 års
riksdag var alltför kortsiktiga. Politikernas
uppgift skall vara att taga ställning till
hur landets ortsstruktur skall se ut på lång
sikt. Till hjälp har de den aktiva forskning
rörande regionspolitiska problem som
pågår i Sverige och i vilken han själv
deltar.
Mycket talar för att 1970-talet är den sista period i Sverige då den minskade sysselsättningen inom jord- och skogsbruket spelar någon nämnvärd roll för den regionala
utvecklingen. Andra och mer sammansatta faktorer kommer att styra denna, så-
som den kraftigt höjda utbildningsfrekvensen och strävandena till specialisering,
arbetsfördelning och stordrift inom nä-
ringsliv och samhällelig service.
Näringsliv och befolkning har under efterkrigstiden koncentrerats till vissa tätorter och vissa begränsade delar av landet.
Folkomflyttningen har gått från norr till
söder, från inland till kuster och från
landsbygd till större tätorter. Mest uppmärksammad i den utveckling vi har bakom oss är naturligtvis omflyttningen från
glesbygd till tätorter och från vissa län till
främst storstadsområdena. Ett försök att
nyansera den förenklade bilden av den regionala omflyttningen visar, att den andel
av befolkningen, som under ett år flyttar
över någon församlingsgräns, ganska länge
varit ungefär lrka stor. På 1930-talet flyttade omkring 525 000 personer per år till
annan församling. Ar 1970 var motsvarande siffra 740 000, vilket på den större befolkningen innebär i stort sett samma andel. Omkring en tredjedel av alla som flyttar rör sig över en länsgräns. Nettoeffek·
ten av flytttningarna mellan länen är normalt mycket mindre. Ar 1970 uppgick den
till 14 000 personer järnfört med en total
flyttning mellan länen på 250 000.
Detta sätt att beskriva verkligheten är
dock delvis missvisande. Under åren 1961
-1965 var nettoutflyttningen från de s k
364
skogslänen 81 000 personer. Under den
senare delen av 1960-talet minskade nettoutflyttningen från dessa län till 58 000
personer. Ekonomisk stagnation och förstärkta regionalpolitiska åtgärder har under den hittills gångna delen av 1970-talet
medfört att nettoutflyttningen från skogslänen så gott som upphört.
I december 1972 antog riksdagen rege·
ringens proposition om den fortsatta regionalpolitiken. Ett omfattande bakgrundsmaterial redovisas på sammanlagt
l 600 sidor. Det egentliga regionalpolitiska handlingsprogrammet omfattar ett 40-
tal av dessa. I programmet understrykes,
att förbättringar av de enskilda människornas villkor skall stå i centrum för den
praktiska regionalpolitiken. I alla delar av
landet bör man kunna få del av den materiella, sociala och kulturella välfärden.
Ett övergripande mål säges vara, att samhällets resurser skall utnyttjas för att i nä-
ringsgeografiska regioner, som i huvudsak
motsvaras av de nuvarande länen, stödja
och bygga upp orter av olika karaktär som
inbördes kompletterar varandra. Arbete,
service och god miljö skall finnas inom
räckhåll för alla människor. De som bor
i glesbygd och i de minsta tätorterna måste trots detta räkna med att flytta. Flyttningarna skall emellertid kunna ske inom
den region människorna känner sig
hemma i.
Regionalpolitisk forskning
Inom svensk samhällsvetenskap har forskningen kring den regionala utvecklingens
orsaker och problem gamla anor. Bland
forskare som byggt upp denna tradition
kan nämnas Knut Wicksell, Eli Heckscher
och Bertil Ohlin. Teoribildningen kring
de regionala problemen koncentrerades
ofta på transportkostnader för råvaror,
halvfabrikat och färdigvaror, för vilka
jämviktslägen söktes.
Den offentliga sektorns kraftiga tillväxt
under 1960-talet – i genomsnitt tillkom
varje år 30 000 arbetstillfällen – ledde
till en omprövning av tidigare teorier.
Forskningen, som antagit en alltmera tvär·
vetenskaplig karaktär, har lett fram till
resultatet att man bör betrakta den regionala utvecklingen som ett samspel mellan
tre parter: hushållen, de offentliga myn·
digheterna och företagen. Dessa tre sek·
torer, alla beroende av varandra, gör sina
val när det gäller lokalisering. Utveck·
lingen beskrives sedan som en inbördes
anpassningsprocess. Med detta synsätt innebär en balanserad regional utveckling
att utbyggnader och tillbakagångar sker
ungefärligen samtidigt inom de tre sektorerna på såväl kort som lång sikt.
Expertgruppen för regional utredningsverksamhet inom inrikesdepartementet
har tagit initiativ till boken ”Regioner
att leva i” (Allmänna förlaget, Stockholm
1972). I boken har elva forskare – hu·
vudsakligen geografer och ekonomer –
skrivit om regionalpolitik och välstånd.
Ekonomen Ragnar Bentzel framhåller, att
regionalpolitik i betydande utsträckning
kan ses som fördelningspolitik. Det gäller
därför att noggrant väga välfärdsvinster
i vissa regioner mot välfärdsförluster i
andra. Man måste också veta hur regionalpolitiken påverkar den ekonomiska tillväxten och hur ambitiösa regionpolitiska
mål minskar utrymmet för annan fördelningspolitik. En förutsättning för regionalpolitiken är också ingående kunskaper
om levnadsvillkoren för människor i olika
delar av landet. Tillämpad forskning har
de senaste åren i Sverige ständigt förfinat
bilden av verkligheten. Successivt har det
växt fram information om eftersatta grupper.
Styr forskarna politiken?
Åtskilliga av de resultat, som kommit fram
från regionalpolitisk forskning, har direkt
utnyttjats i det regionalpolitiska reformarbetet. Som Kurt Samuelsson framhåller
isitt bidrag till boken innebär detta samtidigt att politikerna ändrar- eller påverkas ändra – de värderingar, som ligger
till grund för regionalpolitikens genomfö-
rande. Även om vedertagna medel för denna politik kommer att krävas under överskådlig framtid, pekar nya forskningsrön
tex på att välståndet kan ges en jämnare
regional fördelning via transportpolitiska
medel.
Stora grupper av människor har idag
starkt beskurna möjligheter att förflytta
sig. Kulturgeografen Torsten Hägerstrand
påvisar att bland dem som 1968 var 55 år
eller äldre saknade hälften tillgång till bil.
Särskilt i glesbygden men även i de största
städerna kan ofta välståndsklyftorna mellan dem som har tillgång till bil och dem
som inte har det vara lika stora som de
365
skillnader, som uppstår som en följd av
betydande olikheter i inkomst. I en annan
publikation – ”Regionalpolitisk forskning
och stödverksamhet 1965-1971” (stencil
Ds In 1972:14) – ger samme forskare
sin syn på inriktningen av forskningen
kring hushållens levnadsvillkor. Dessa villkor ses som beroende dels av hushållens
egna förutsättningar – inkomst, förmö-
genhet, hälsa – dels av yttre restriktioner
i form av förflyttningsmöjligheter, avstånd
mellan bostaden och bl a arbetsplatser,
service- och rekreationsmöjligheter. Med
denna utgångspunkt kan nuvarande levnadsvillkor i olika regioner och ortssystem
beskrivas. Hägerstrand önskar sig en slags
varudeklaration av olika orter och regioner ur ”levbarhetssynpunkt”.
Klassificeringar
Som en politikernas reaktion på forskarnas alltmera ökade ansträngningar att
rättvist beskriva tillståndet i Sveriges olika delar kan det tidigare nämnda riksdagsbeslutet i december 1972 också ses.
Riksdagen beslöt då om en områdesklassificering – alla kommunblock i alla län
finns med- alltså såväl tätorter som glesbygd. Beslutet föregicks av en debatt om
huruvida riksdagen över huvud taget skulle ge sig in på att i olika län ”peka ut”
tätorter och kommuner som icke vidare
borde få stöd i olika former, eftersom de
ändå var dömda att småningom försvinna. Man kan säga att frågan löstes så att
riksdagen i varje län grupperade kommunblocken i tre grupper; primära centra ( =
366
residensstaden), regionala centra och kommuncentra (till vilken grupp hänfördes
alla övriga kommunblock). Hur beslutet
kommer att påverka utvecklingen inom
varje kommunblock är det ännu mycket
för tidigt att säga något om.
storstäder och primära centra
”Regioner att leva i” innehåller uppsatser
av ekonomerna Roland Artle och Erik
Dahmen. De visar på starka skäl för att
dämpa storstädernas tillväxt. Beträffande
stockholmsregionen konstaterar Dahmen
att myndigheterna (de kommunala i första
hand) åstadkommit att regionen blivit
oekonomiskt dimensionerad som tätort genom sin underlåtenhet att korrigera marknadsmekanismerna. Istället för att på ett
tidigt stadium tillse att hushållens och fö-
retagens kostnadsberäkningar inför inflyttning, etablering eller utvidgning blivit riktigare har myndigheterna gjort en väldig
satsning på investeringar för att motverka
följderna av de oriktiga kostnadsberäkningarna. Investeringarna ifråga har blivit alltför stora och a’lltför kostnadskrävande.
Kulturgeografen Gunnar Törnqvist inleder sitt bidrag med att skissera den sannolika sysselsättningsutvecklingen i ett efterindustriellt samhälle. I en serie försök
med s k Sverigemodeller visas hur olika
regionalpolitiska åtgärder genom samspel
och växelverkan mellan förändrad sysselsättningsstruktur och förändrade transportsystem i framtiden kan utjämna eller
oka de regionala olikheter som finns. En
av de slutsatser som kan dras från desa r
modellförsök är att de effektivaste regio- k
nalpolitiska medlen för närvarande filiii ~
inom kommunikationssektorn. Om des
statliga förvaltningsapparaten efter beslu.
ten om omlokalisering av verk och myn- r
digheter från Stockholm skall kunna fungera effektivt, krävs en ökad satsning ~
kommunikationer mellan primära cent11
och Stockholm och mellan primära cent11
inbördes. ll
(
r
Centraliserade beslut
En annan bok – ”Regionpolitik I går, l r
dag, I morgon” av förre landshävdinges s
i Norrbottens län Manfred Näslund ocl r
civilekonom Sven Persson (Norstedtl a
1972) utmynnar efter en nyttig genomgång av de regionalpolitiska instrumenl
som används idag i en diskussion om vilka ~
regionalpolitiska åtgärder som kommer att
krävas för de närmaste åren. Som en ut· a
gångspunkt tas konstaterandet, att de \
komparativa fördelarna av en bosättninr
i Sverige måste utnyttjas om landet vii s
undvika att gå mot en till en början inteJ. t
lektuell och längre fram också allmän ut·
vandring av stora grupper människor. Dea r
främsta resursen är tillgången på stora
ytor i en vacker inramning med goda förutsättningar för en meningsfull tillvaro
ett samhälle med växande fritid. Författarna rekommenderar att man fortsätter
med den decentralisering som igångsatll
i och med de statliga verkens omlokalisering. De utpekar därefter ”områden med
ett befolkningsunderlag på 100 000 människor” som de som erbjuder en optimal
kombination av levnadskomponenter i
Sverige.
Ett bestämt krav måste ställas på politikerna – de måste våga ta ställning till
hur landets ortsstruktur skall se ut på lång
sikt. Utvecklingen på det ekonomiska och
industriella området kommer i ett land
som Sverige att ställa krav på orter eller
system av orter med möjlighet att klara
av kortsiktiga förändringar i konjunkturer
och med förutsättningar att dra till sig ett
mångsidigt näringsliv. Dessa krav leder i
sin tur fram till regionalpolitiska mål, som
måste innebära en koncentration av de
samhälleliga insatserna. Det är högst sannolikt att utvecklingen kommer att visa
att de beslut som riksdagen fattade 1972
leder till alltför höga kostnader.
Före parlamentarismens genombrott i
Sverige fattades besluten om vår ”ortsstruktur” inom en hårt centraliserad maktapparat. Sedan vi nu, såsom inledningsvis konstaterats, lämnat den period då
kontraktionen inom de areella näringarna
spelar någon större roll för den regionala
utvecklingen, kommer istället utvecklingen inom den offentliga sektorn och de
mest arbetskraftsintensiva delarna av industrin att ”styra” den regionala utvecklingen och den framtida ortsstrukturen. I
denna nya situation ställs nya krav på kloka beslut inom regering och riksdag för
att åstadkomma stabilitet på längre sikt i
den regionala utvecklingen. Politikernas
nuvarande ”följsamhet” gentemot de reponalpolitiska forskarna och deras slutsatser och rekommendationer kommer san- 367
nolikt att leda till effektivitetsförluster som
inte uppvägs av välfärdsvinster.
Ett beslut om det högre utbildningsvä-
sendets lokalisering enligt föreliggande förslag (U 68 ) till 19 orter är ett exempel
på ”välment” decentralisering genom centraliserat beslut, som kan leda till en ödesdiger kvalitetsminskning och effektivitetsförlust. I de samhällsgeografiska modellerna ser visserligen resultatet annorlunda
ut – fler människor har där fått ökad
tillgång till högre utbildning – men innehållet i utbildningen kommer inte med i
modellen.
Politiker från alla delar av landet måste
sluta att se som sin främsta uppgift att
värna om den egna ortens eller regionens
kortsiktiga intressen och i stället se till
landets bästa. Vad som hittills hänt under
1970-talet är som bekant bl a !ltt den ekonomiska tillväxten stagnerat, att arbetslösheten ökat avsevärt och tillväxtmöjligheterna för den offentliga sektorn därmed
kraftigt beskurits. Planeringen på kommunal och regional nivå måste inriktas
med osäkerheten som riktmärke. En flexibel utbyggnadsskala krävs för bostadsbyggande i långt mindre utbyggnadsenheter
än tidigare.
På central beslutsnivå kan politikerna
– om de är tillräckligt vidsynta – kompensera denna ökande osäkerhet på lokal
och regional nivå med regionalpolitiska
beslut om lokalisering av offentlig service
och företag till ett begränsat antal regioner. Åtminstone inom dessa kan därefter
planeringen ske med större tillförsikt gentemot framtiden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner