Print Friendly

Östblockets jordbrukskris

Av Redaktionen | 31 december 1962


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÖSTBLOCKETSJORDBRUKSKRIS
UNDER PARTIETs centralkommittes
plenum i mars fortsatte Chrusjtjov
med sina reguljära utbrott mot Stalin, denna gång även beträffande
jordbrukspolitiken. Han uppfyllde
endast på detta sätt sin företrädares
yttersta vilja. Stalin hade – försäkrar man – kort före sin död
sagt: »Och om det går mycket då-
ligt för Er – skyll bara på mig.»
Ingen annan rekommendation i den
avlidne diktatorns påstådda testamente uppfylls av Chrusjtjov med
så stor hängivelse som just detta
hans råd. Stalin vars personliga
makt vid början av den första femårsplanen ännu var långt ifrån så
fullkomlig som den skulle bli under hans sista år, beskylls i dag
även för införandet av träda. Iden
att behålla respektive på nytt införa det ålderdomliga odlingssystemet kom från vetenskapsmannen
Williams, vars far var engelsman
och vars mor var ryska. Antagligen
var det endast Chrusjtjovs avspänningspolitik som räddade t. v. Storbritannien från beskyllningen för
införandet av trädan och desorganiserandet av det ryska jordbruket.
Tack vare detta system ligger ständigt mellan en tredje- och en fjärdeAv legationsrådet WIESLAW PATEK
del av Sovjetunionens åkerareal
ouppodlad eller tjänar i bästa fall
som betesmark. Detta gjorde i sin
tur att den kemiska industrin kunde betydligt begränsa konstgödselproduktionen och trots all högljudd propaganda om motsatsen
bromsades också mekaniseringen
av jordbruket. I stället kunde alla
disponibla medel koncentreras på
den tunga industrin – viktigast ur
försvarssynpunkt; produktion av
konsumtionsvaror låg däremot i efterhand. Man brukade ofta säga i
inre partikretsar: »Vi sitter alla på
böndernas rygg.» Detta var förresten bara en fortsättning på tsartidens jordbrukspolitik, vilken faktiskt finansierade industrialiseringen, som påbörjades i något raskare takt – också i motsats till
kommunismens officiella lära –
långt före revolutionen. Räntor och
amorteringar av utländska lån garanterades genom exporten av
spannmål, som köptes hos producenter för mycket låga priser. Dessutom kom ofta fordringar för förskottet och i deras spår följde uppbördsmännen. Bönderna pressades
alltså från båda håll, ofta till svältgränsen. Under sådana förhållanden var det inte svårt att vinna
böndernas stöd för oktoberrevolutionen med slagordet »Semla krestianom» – »Jorden åt bönderna»!
Fram till 1917 ägde bönderna två
tredjedelar av åkerarealen, men endast 35% av hela jorden i Ryssland.
37% tillhörde kronan, 2% kyrkan
och 26% de stora godsägarna. På
revolutionens andra dag avskaffades de sistnämndas rätt till jordinnehav, och de många små tog för
sig av jorden och boskapen, glömska av kommunistledarnas uppmaningar till byalagen att tills vidare
endast förvalta storgodsen. Sintiigen tilläts de behålla så mycket
»som motsvarade deras behov» –
resten skulle inlämnas till staten.
Snart drabbades emellertid lantbruket, liksom alla andra delar av nä-
ringslivet, av krigskommunismens
härjningar. Rekvisitionspatruller
från städerna beslagtog spannmål
och andra livsmedel för ringa eller
ingen betalning och ofta gick de så
hårt fram, att det inte blev något
kvar till utsäde. Till sist lades stora
områden i träde eftersom bönderna
vägrade att beså dem. Deras både
passiva och aktiva motstånd hade
slutligen tillsammans med den lamslagna industriapparaten och handeln tvingat kommunisterna in i en
situation, som gjorde den nya ekonomiska politiken absolut nödvändig. Denna infördes under sitt eget
namn – NEP – och gav i början
stora lättnader åt affärslivet, industrin och bönderna. Bönderna blev
inte i laglig ordning ägare, men i
401
varje fall »permanenta brukare».
De kunde arrendera ut sin jord
eller arrendera annan och de hade
rätt att anställa arbetskraft. Deras
leveranser fastställdes och överskottet tilläts de sälja på den öppna
marknaden, vilken emellertid snart
blev dominerad av privata mellanhänder. Lenins nya ekonomiska politik var dock endast ett sjuårigt
stillestånd. En relativ frihet beträffande livsmedelsleveranser utmynnade i en naturlig tendens hos bönderna att påverka tillgången av
konsumtionsvaror och detta hotade statens industrialiseringsplaner.
I städerna avtog tillflödet på livsmedel och detta blev i sin tur signalen till nya rekvisitioner på landsbygden.
I ett sådant läge påbörjades den
första femårsplanen. Redan nio år
tidigare, 1919, bestämde kommunistledningen att jorden i Ryssland
skall brukas i kollektiv form dvs.
av kolchoser samt av statsägda
sovchoser. På detta sätt ville man
höja den allmänna avkastningen,
ty mekaniseringen kunde bättre
tillämpas på de större fälten. Samtidigt gällde det att utplåna böndernas förkärlek för den privata
äganderätten. Första skottet gick
1929 mot »kulakerna» – storbönderna. Ännu före första världskriget var jorden i Ryssland mycket
ojämnt fördelad bland böndernamindre än en tiondel av hushållen
ägde mer än hälften av bondejorden. Det var många som hungrade.
Först höjdes skatterna kraftigt för
402
storbönderna, men när denna åtgärd visade sig otillräcklig fattades
1929 beslutet att »eliminera kulakerna som klass». Ungefär en miljon bragtes på olika sätt om livet
– ibland nedsköts hela bondefamiljer – medan 1,3 milj. sattes i
koncentrationsläger, som i längden var detsamma som döden, eller
deporterades till kyliga ödesmarker i östra och norra Sovjetunionen, varvid familjerna i de flesta
fallen splittrades. Tillsammans med
likvideringen av omkring l 1 f2
milj. av de intellektuella var detta
massmördande ett pris för kommunistrevolutionens fullbordan.
Kommunisterna hoppades att efter
kulakernas utrotande de »mellanstora» och småbönderna skulle ge
vika, men deras motständ var lika
desperat som storböndernas. Inför
hotet om tvångskollektivisering
slaktade man djuren och säden doldes eller brändes. Myndigheterna
tog resten. I kornboden Ukraina
skördade, på det tidiga trettiotalet
hungersdöden 6-8 milj. offer och
fall av kannibalism noterades där.
I motsats till krigskommunismens
tid begärde Stalin ingen internationell hjälp och följaktligen kom
ingen Nansen-aktion till stånd. Ombildningen av landsbygdens sociala
»struktur» försiggick i isolerad
dödstystheL I gengäld hade redan
1930 55% av bondhushällen inordnats i kollektivsystemet och vid avslutande! av den första femårsplanen var motsvarande siffra 62 % .
strax före andra världskriget var
hela processen nästan avslutad.
Dessa formella resultat kunde dock
inte förebygga en ny allvarlig kris
i jordbrukets produktion och rekvisitionspolitiken kunde inte fortsätta i oändlighet. För att uppmuntra bönderna gav Stalin dem på
det tidiga trettiotalet rätt att ha en
ko, svin och mellan en- och tre
fjärdedelar hektar egen jord belä-
gen intill gården- de s. k. »prisadybne». Trots att dessa små enskilda lotter i dag utgör blott 4% av
hela åkerarealen svarar deras ägare
för 48% av alla kött- och fläskleveranser. Dessutom tillhör halva
mjölkkobeståndet dessa lotter. Dessa inkomstkällor täcker genomsnittligen två tredjedelar av böndernas levnadskostnader – resten förtjänas på kolchosernas fält. Men
utbetalningen av deras låga löner
fördröjs ofta i flera år och dessutom avskrives inte sällan jordbrukskollektivernas nettovinster helt enkelt för andra ändamål. Alla rymdbedrifter från Gagarins till Popovitjs hade alltså på sätt och vis finansierats av ryska bönder. Men
ändå begärde Chrusjtjov på det omnämnda marsplenum indragning
av de enskilda lotterna för att
»kunna intensifiera böndernas insatser i det kollektiva jordbruket».
Maskinparken, framför allt efter
ryska förhållanden dyrbara traktorer, stod under alla femårsplanerna
i stort antal overksamma och rostade på grund av brist på reservdelar och maskinkunnigt folk. Stalin
bestämde sig snart för att slå två
flugor i en smäll och bildade ett
tätt nät av motor- och traktorstationer – MTS. Dessa betjänade
kolchoserna och höll samtidigt med
hjälp av sina politiskt utbildade
mekaniker ett vakande öga på lantbruksarbetarna. Chrusjtjov hade
1958-59 införlivat dessa stationer
med kolchoserna, men i stället för
att uppigga deras folk hade mekanikerna själva också smittats av
den allmänna likgiltigheten och
energibristen. MTS :s upplösning
var sannolikt Chrusjtjovs stora
misstag. Hur pass litet förtroende
man i ledningen hyser för bönderna
framgår även av deras antal i partiets centralkommitte och i kontrollkommissionen. Tillsammans
med äkta industriarbetare utgör de
bara tre proc., dvs. tio personer av
kommittens och kommissionens
sammanlagt 395 medlemmar. Resten är byråkrater, partifunktionä-
rer, vetenskapare, militärer, ekonomer osv.
Strax före kriget började på Stalins order en ny »ide» om de s. k.
agrogoroda – jordbruksstäderna
– förverkligas bl. a av Chrusjtjov.
I stället för i små familjehus skulle
bönderna bo i kaserner och därifrån föras i lastbilar eller gå till
fots till fälten. Det nya systemet
skulle inte bara beröva dem deras
små lotter, utan även föra samtliga
bönder till den lägst betalde arbetarens nivå. Men det nya systemet
har visat sig vara enklare att planera på papperet än att realisera i
verkligheten. Flera tiotusentals
27- 624844 Svensk Tidskrift H. 81962
403
bondehus jämnades med marken
för att omöjliggöra för deras ägare att återvända, medan det på de
planerade allmänna boplatserna
ofta ännu fattades byggnadsmaterial. Till följd härav tvingades ett
stort antal byar ännu många år efter kriget att övervintra i jordhyddor. Försöken efter kriget att förverkliga dessa planer hade inte heller större framgång. Dessa jordbruksstäder skulle arbeta som sovchoser. Sovjets jordbruksplanering
på längre sikt innefattar nämligen
såväl en övergång från mindre kollektiver till större enheter (före kriget fanns det 240 000 kolchoser mot
ungefär 60 000 i dag) som de sistnämndas förvaltning till sovchoser.
statligt lantbruk utgör enligt officiella teser en högre socialistisk
form av äganderätt än kolchoser.
Under föregående femårsplan, som
avslutades för fyra år sedan, mer
än fördubblades deras antal och
överskred 6 000. Sovchosernas gemensamma åkerareal ökade samtidigt från 11 till 25% av hela odlade
arealen. Under de första 27 åren
sedan de infördes 1929 gick dock
de statliga gårdarna med stora förluster. 1956 gav de för första
gången en löjeväckande vinst –
sex gamla rubel per hektar, dvs.
mindre än priset för ett kg socker. På sistone har det blivit något
bättre, men man vet aldrig i Sovjet
hur mycket man måste tacka statistiken och de skickliga bokförarna för de officiella resultaten.
På tal om statistik bör man kan- ‘· ..;
404
ske understryka att amerikanska
utredningar om Sovjets ekonomi
kommit till den slutsatsen, att ryska industriproduktionens index
mellan 1913 och 1955 har ökat, beräknad enligt västerländska metoder, endast tre till fem gånger och
inte som det officiellt görs gällande
27 gånger. Chrusjtjov avslöjade
själv under sin kritik av Malenkov
att man bl. a. opererade med begreppet ~biologiska skördar», som
byggde på i förväg kalkylerade
men inte på faktiska kvantiteter.
Den klassiska historien om smöret,
som köptes av en kolchos i en annan kolchos och efteråt figurerade i
bägges redovisningar som egen produktion är välbekant. Mindre känt
är kanske, att man vid statistiska
byråerna ännu på Stalins tid drog
in »elektronhjärnon, därför att de
arbetade enligt det »kapitalistiska»
begreppet Hinst-förlusb. Det är
inte uteslutet att Chrusjtjov, vars
iver att rationalisera jordbrukets
produktion förmodligen är till en
del äkta, kommer att återinföra
dessa »hjärnor». I varje fall har
frågan varit aktuell i vetenskapliga
kretsar i Moskva på sistone.
Chrusjtjov angrep på sin tid häftigt Malenkov för inköp av smör
och kött, som betalades i Västerlandet med valuta och guld, guld som
vid utgrävningen i Kolymagruvorna
på Stalins tid utvanns enligt »metoden» ett fångeliv per kilo. I denna
sin aktion hade han för övrigt fullt
stöd av armeledningen, som liksom
Göring en gång tyckte, att »raketer
är viktigare än smör», Samtidigt
avslöjade dock den öppenhjärtige
Chrusjtjov, att bl. a. köttproduktionen 1953 var mindre än före revolutionen. I egentliga Ryssland utökades därför på hans order odlingen av foderväxter på bekostnad
av brödsäden, varigenom förutsättningar skapats för allmän stegring
av den animaliska produktionen
med i genomsnitt omkring 50%.
Detta var i och för sig inget dåligt
resultat, men det betydde inte, att
denna produktion steg i verkligheten så mycket. Utan tvivel är en
snabb ökning av köttproduktionen
nödvändig inte blott med tanke på
befolkningens naturliga tillväxt
utan framför allt med hänsyn till
höjningen av den individuella köpkraften, vilken åtminstone officiellt
sedan 1953 stigit med ungefär det
dubbla. Tyvärr har under de senaste
tre åren ökningen av den animaliska produktionen stoppats medan
efterfrågan fortsatt (en viss förbättring påstås ha iakttagits i år).
Antagligen därför har sedan 1960
års skörd veterligen inte- åtminstone inte i sådana sammanhang
som tidigare – publicerats några
data om tillgången på ensilage och
grovfoder. Brist på foder stoppade
sannolikt Chrusjtjovs stolta program. I varje fall har löften, att
under löpande sjuårsplan, som slutar 1965, kött-, mjölk- och smörproduktionen i Ryssland per kapita skall uppnå USA :s nivå visat
sig redan nu vara tomma ord.
Inte bättre lär tävlingen mellan
världens största spannmålsproducenter och USA utfalla beträffande den vegetabiliska produktionen.
Med 11 kvintal per hektar utgör avkastningen i Sovjetunionen 60-
70% av den amerikanska. Ryska
hektarskördar omkring år 1960
kan närmast jämföras med USA:s
i mitten av 1930-talet. Men ännu
mera iögonfallande är jämförelsen med tiden före revolutionen.
1913 skördades i Tsarryssland 85
milj. ton medan siffran under 1961
var 126 milj. ton säd. Med andra
ord rör det sig om en knapp 50-
procentig ökning av spannmålsproduktionen, en ökning som, befolkningstillväxten oberäknat, kan
på nästan ett halvsekel åstadkommas i vilken regim som helst. Detta
har medborgarna fått betala med
oerhört lidande, svält och miljontals dödsoffer.
Chrusjtjovs botemedel i form av
»förflyttning» av en stor del av
brödsädsodlingen till jungfruliga
marker i östra Sibirien och Kasakstan, som dessutom skulle höja den
allmänna produktionen, har redan
erkänts som ett bakslag. Med hjälp
av hundratusentals »frivilligt» rekryterade ungdomar lades där 45
milj. hektar under plogen – en
yta som ganska exakt motsvarar
Sveriges hela ytvidd. Detta måste
onekligen betraktas som historiens
största experiment på jordbruksområdet, men inte desto mindre
har framgångarna uteblivit. 1961
gav nyodlingarna mindre än för
fyra år sedan och i hela Sovjet
405
skördades mindre än för tre år sedan. Även den traditionella kornboden Ukraina ger sedan fyra år
tillbaka allt mindre säd. Torkan,
sedan gammalt känd som sädens
fiende i de ovannämnda jungfruliga markerna, förebyggdes inte
tillräckligt varken med vattendammar, vallodling eller nyplanterad
skog, och majsen, Chrusjtjovs favoritväxt, hade inte tillräcklig fuktighet där. Inför skörden 1962 fattades i Kasakstan 70 000 traktorförare, 35 000 skördetröskor var funktionsodugliga och lagerbyggnaderna
räckte inte heller till. Men om verkligheten inte stämmer med Leninpartiets lära, desto värre för verkligheten. Man bestämde sig att även
i fortsättningen trotsa alla dessa
förhållanden.
»Åren går», sade Sovjets premiärminister i oktober 1961, »seklerna
förflyter. Men den tacksamma
mänskligheten kommer icke att
glömma den 22 :a partikongressen,
som med fullständig enhällighet
godkände det nya partiprogrammet.» Samtidigt sade han att inom
en icke avlägsen framtid kommer
invånarnas antal i Sovjet att uppgå
till 250-280 milj., medan produktionen av spannmål under de närmaste 20 åren skall fördubblas,
köttproduktionen nära fyrdubblas
och mjölkproduktionen tredubblas.
I mars 1962 – endast sex månader senare- anslog Chrusjtjov på
centralkommittens plena helt andra tongångar. Under de sista tre
åren, sade han, har produktionen
406
av spannmål, kött och mjölk stigit genomsnittligt med endast fem
procent i stället för tjugu.
Även om man antar, att förste
partisekreteraren målade ovannämnda resultat i svart för att därigenom pigga upp jordbruksarbetarna till nya ansträngningar,
måste man erkänna att en plan som
endast uppfyllts till en fjärdedel
inte kan anses uppfylld alls. Tyvärr användes även denna gång den
gamla medicinen för vilken det sovjetiska lantbruket knappast längre
reagerar: efter decentraliseringen
kom en ny centralisering av den
administrativa jordbrukskontrollen och en strängare arbetsdisciplin
infördes. »Må herrar imperialister
skrika om en kris», dundrade
Chrusjtjov vidare på denna plenumsammankomst, »men vi ‘kamrater’
vet att det inte råder någon kris
inom vårt lantbruk.» Och man vill
nästan upprepa: »Om ord kunde
ätas…»
Västerlandet bör inte låta sig vilseledas av den kommunistiska propagandan att det endast är överflö-
det som fattas. 27% -ig prishöjning
på livsmedel infördes strax efter
ovannämnda marsplenum, och denna hade inte enbart uppgiften att
förbättra jordbrukets räntabilitet.
Efter Stalins död höjdes lantbrukets inkomster med allmänna medel från ungeför 40 till 140 miljarder rubel utan att livsmedelspriserna höjdes. Tvärtom, de nedsattes tre gånger tidigare efter krigsslutet. Det gällde nu helt enkelt att
minska köpkraften hos den stora
konsumentmassan, ty livsmedelstillgången i hittillsvarande utsträckning räcker inte till för alla. Husmödraköer, som omtalats flera
gånger i pressmeddelanden från
alla de »socialistiska» länderna vilka avslutat kollektiviseringen, så-
som Tjeckoslovakien, Bulgarien,
Rumänien och östtyskland, börjar
enligt trovärdiga observatörer höra
till vardagsordningen även i Sovjet.
Den lustiga historien om den senaste kosmonauten. Popovitj, som
väntas hem :mär som helst sedan
han vädrat sig i kosmos», och hans
maka, »som dock kommer att bli
längre ute eftersom hon just gick
ut på en livsmedelsrond», väcker
dystra känslor hos talrika ryssar i
landsorten. Donbas’ industriområ-
de var t. ex. till den 10 juli avstängt
för alla transitresenärer som följd
av allvarliga arbetaroroligheter där.
Moskva, Leningrad, Odessa, Stalingrad och andra storstäder, som
»valfritt» kan besökas av utländska
turister, är förstås alltid välförsedda. Utanför de stora stråken på
landsorten är det däremot mycket
värre. Officiellt väntas årets skörd
utfalla något bättre och även boskapsbeståndet påstås börja öka
efter flera års stagnation. Men
hoppingivande prognoser bekräftas
nästan aldrig i Sovjet.
Sovjetledarna brukade på 40-talet i »förtroliga» samtal till sina
östeuropeiska underordnade säga
att eftersom de ryska erfarenheterna av den snabba tvångskollektiviseringen visar dåliga resultat bör
man i satellitländerna :.skynda
långsamt» och inte använda våld. I
praktiken börjades pressen omedelbart och lättades bara sporadiskt
och för en längre period endast i
Ungern och Polen efter 1956 års revolter. Budapest uppvisade t. ex.
1953 4 600 jordbrukskollektiv, 1956
2 000 och 1961 åter 4 500. Samma
år offentliggjordes att kollektiviseringen nästan är 100-procentig. I
övriga satellitländer var situationen
än mindre gynnsam för bönderna.
Bulgarien har redan avslutat hela
kollektiviseringen för ett par år sedan. Tjeckoslovakien och östtyskland avslutade den 1960, medan i
Rumänien detta ägde rum i mars
1962 – allt enligt officiella uttalanden. I praktiken återstår förstås
i vart och ett av dessa länder ett
par procent privat jord, men detta
ändrar inte helhetsbilden.
Polen är i dag den enda satellit,
som har till största delen privatägt
jordbruk. Sedan Gomulka-omvälvningen 1956, då den nye partisekreteraren endast proklamerade avskaffande! av de med förlust gå-
ende jordbrukskollektiven, styckade bönderna omedelbart upp omkring 90 proc. av alla »kolchosen
och började hushålla individuellt.
1961 upplöstes 321 jordbrukskollektiver i Polen. Samtidigt bildades
64 nya. Deras hela antal var den
31 december 1961 bara l 783 och
deras åkerareal utgjorde tillsammans 260 000 hektar, dvs. endast
något över l % av Polens hela åker- 407
areal. Under de fyra sista åren organiserades 750 nya »kolchoser»
för att ersätta 696 som upplöst sig
själva. En genomsnittlig polsk
kolchos har i dag 140 hektar. Inte
nog med detta. De kolchoser, som
i dag finns i Polen, kan knappast
betecknas så efter sina ryska förebilder. De är faktiskt bara sammanslutningar för att gemensamt odla
åker, vilken i de flesta fall fortfarande, liksom själva gårdarna,
hör till bönderna. Det rör sig förresten inte om all åker – en del
kan fortfarande brukas individuellt. Även att tillhöra en sådan
»halvkolchos» ger stora förmåner i
form av maskinell utrustning, byggnader och icke minst skatteavdrag
på 30%. Dessutom erhåller de statssubventioner och högre priser på
leveranser, som går till staten. Alla
dessa förmåner till trots är de polska böndernas motstånd gentemot
kollektiviseringen kompakt, och regeringens försök att kringgå detta
hinder strandade gång på gång.
Inte heller lyckades experimentet
med s. k. jordbrukskretsar. Enligt
Gomulkas tal 1959 skulle dessa
gamla, nu ombildade organisationer, höja böndernas »sociala medvetande» och förena jorden till
»större kollektiva enheten. Inte
att undra på att bönderna avböjer
medlemskap i dessa »kretsar», vilka
förenar endast 30% av bondehushållen i 2 / 3 av byarna. Även bättre
maskinell hjälp som ges jordbrukskretsarna kan inte locka bönderna.
I sin strävan att ändå utveckla kol- 408
lektiv övertar myndigheterna sedan
juni i år alla gårdar, vars obetalda
skatter överstigit 50% av jordens
värde. Det finns omkring 45 000 så-
dana bondehushåll som omfattar
350 000 hektar.
Trots att de måste ta hänsyn till
Sovjets och övriga satellitländers
avundsjuka är de polska kommunisterna inställda på att ännu under en längre tid – det talas ibland
om 20 år – godkänna det privata
lantbruket, vilket för det kommunistiska samvetets skull diskret kallas för det »polska experimentet».
Polackerna har goda skäl till detta
dröjsmål. I augusti offentliggjordes
i Warszawa, att Polen med sina
tolv miljarder liter mjölk per år
ligger på femte plats i världen,
efter USA, Sovjet, Frankrike och
Västtyskland. Även beträffande
smör ligger Polen på femte plats
efter New Zealand, Danmark,
Australien och Holland. Smöret exporteras i dag från Polen till 25
länder. Däremot är landet tvunget
att årligen införa omkring två milj.
ton säd, huvudsakligen från USA
på långfristiga och förmånliga krediter, vilka givetvis har sin politiska bakgrund. Enligt flera förljudanden går emellertid en del av
denna import – i år redan över
en halv milj. ton – tillsammans
med stora mängder polska livsmedel, framför allt smör, kött, potatis, grönsaker och färsk frukt till
östtyskland. Utförseln av livsmedel utgör mellan 25 och 30% av
hela den polska exporten och 30%
av landets export till Västerlandet,
vilken totalt belöper sig till 700
milj. dollar. Detta inbringar nödvändig valuta bl. a. för fortsatt industrialisering. Därför försökte Polen flera gånger stoppa eller minska de påtvingade leveranserna till
östtyskland, men Ulbricht lyckades
övertyga Chrusjtjov om deras absoluta nödvändighet. Berlinmuren
löser inte alla problem, och för Sovjet är östtyskland alltjämt ett sorts
skyltfönster västerut. Dessvärre
känner ingen i Polen exakt omfånget och villkoren för denna »broderliga» hjälp.
Det är inte någon lätt uppgift
att styra ett land som genom s. k.
Republikenflucht sedan kriget förlorat minst 2,5 milj. invånare och
i dag bebos av omkring 16 milj. Efter kollektiviseringens avslutande
1960 flydde 17 000 bönder på tio
dagar västerut. I fjol skickades
300 000 östtyska industriarbetare
och antagligen ännu flera i år för
att på kvällarna samt under veckosluten hjälpa till med skörden. Tidigare har även soldater satts in,
men Berlinkrisen tvingade den östtyska regimen att de två sista åren
avstå från deras hjälp. Av 18 000
kolchoser ger endast 3 000 någon
vinst. I höstas slaktade bönderna
l milj. svin på grund av matbristen
och en femtedel av grisantalet förlorades genom misskötsel, även
hästaveln minskade med en femtedel till 450 000. I mars förkunnade regeringen »undantagstillstånd i jordbruket» för att övervinna krisen, vilken förutom ökningen av polska leveranser, framtvingade ett stort lån, som liksom i
fjol måste tas i Sovjet. Med all sannolikhet har endast röda Kinas
jordbruk i dag ett svårare läge än
östtysklands.
I andra satellitländer råder också
en akut kris i lantbruket och deras
svårigheter skiljer sig endast i detaljerna. Som bekant var Bulgarien
det första landet att införa ransonering och följa Rysslands exempel
i höjningen av livsmedelspriserna.
Om situationen inte förbättras blir
liknande åtgärder dock oundvikliga även i andra kommunistländer,
framför allt i Tjeckoslovakien och
östtyskland, där faktiskt ransoneringen redan delvis införts.
Årets skörd i hela östblocket har
utfallit om inte sämre så i varje
fall inte bättre än i fjol. Sovjet hade
i allmänhet ganska dåligt väder,
särskilt i Ukraina och Kasakstan.
I många ryska områden avslutades
utsädet så sent som i den senare
hälften av juni. 1961 års skörd i
Ryssland gav 44% mindre spannmål (125 milj. ton i stället för
409
180) än planerat. I år blir det sannolikt än värre. Inte heller i satelIitländerna, med undantag för Polen och kanske Rumänien, gav fjolårets skörd det väntade resultatet.
I Tjeckoslovakien och Ungern var
det ett mellanår, medan man i Östtyskland och Bulgarien, alltså de
två första hundraprocentigt kollektiviserade satellitländerna, råkade
ut för de största svårigheterna.
Årets skörd kunde inte bättra på
dessa förhållanden. Den aktuella
krisen inom jordbruket har med
hänsyn till östblockets sociala
struktur en helt annan karaktär och
dimension än vad man i allmänhet
är benägen att tro i Västerlandet.
Ungefär hälften av dessa länders
befolkning bor ännu på landsbygden. Under sådana förhållanden
måste slutligen en försörjningskris,
som har alla förutsättningar att bli
permanent, påverka industrialiseringsprocesserna och i längden
även försvarspotentialen. Detta kan
ge den fria världen ett sällsynt tillfälle att utan militära medel ändra
den politiska maktbalansen till sin
förmån.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner