Print Friendly

Öst är öst och väst är väst

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ÖST ÄR ÖST
OCH VÄST ÄR VÄST
Av professor HERMAN GUMMERUS, Helsingfors
~~,öR fyra decennier sedan hörde jag den tyske historikern
Eduard Meyer utveckla teorien om en evig böljegång fram och
tillbaka mellan österlandet och västerlandet. Persernas härnadståg mot Grekland, Alexander den stores motoffensiv, som sedan
fortsattes av romarna, hunnernas invasion i Europa, arabernas
framträngande ända till Atlantiska oceanen, de kristna folkens
revanschförsök genom korstågen, mongolernas och turkarnas
länge omotståndliga segertåg åt väster, alla dessa världsomvälvande händelser tedde sig för den berömde författaren av
»Geschichte des Altertums» som faser i kampen mellan orienten
och occidenten. Västerlandets avgjorda övervikt i kampen under
de senast förflutna århundradena lämnade han, klokt nog, utanför sitt historiska schema. Han motstod frestelsen att kannstöpa
om den från fjärran östern hotande »gula fara», som vid sekelskiftet så fantasifullt utmålades av kejsar Vilhelm.
Att framställa motsatsen mellan »österlandet» och »västerlandet» som en nära nog ödesbestämd företeelse, är i och för sig ett
betänkligt skattande åt schabloner i det historiska sammanhanget.
Denna motsats är för resten i vår allt nivellerande tid icke på
långt när lika skarp som den var ännu för hundra år sedan. Flera
av de asiatiska folken äro ju i full fart med att europeisera sig,·
en process som till det yttre hunnit längst i Japan. Men det existerar dock onekligen sedan urminnes tider i fråga om livsuppfattning och samhällsstruktur en djupgående väsensolikhet mellan
öst och väst, som det är lättare att konstatera än att definiera.
Man finner i ögonen fallande yttringar av denna olikhet hos ett
europeiskt folk, ryssarna, som i tvåhundra år varit under barbarasiatiskt övervälde. Det mongoliska draget i den ryska folkkaraktären kunde Peter den store och hans efterföljare på Rysslands
tron icke utplåna, trots sin västerländska inställning, och i bolsjevikernas rike framträder det ånyo i hela sin brutalitet.
410
öst är öst och väst är väst
Grekerna voro fullt medvetna om den djupa klyfta, som skilde
dem från deras fiender i öster. För dem visade den sig framför
allt i uppfattningen om staten och om individens förhållande till
denna. Den medborgerliga friheten funno de vara ett okänt begrepp i det persiska samhället. Må man blott läsa Herodotos’ berömda berättelse om huru den landsflyktige spartanske konungen
Demaratos inför den högeligen förvånade Xerxes skildrade förhållandena i de små grekiska fristaterna. Med vilken motvilja
underkastade sig icke de grekiska sändebuden tvånget att kasta
sig ned och kyssa marken framför storkonungen (proskynesis)!
Dock – ju livligare den grekisk-romerska världens beröring
blev med orienten, desto mera råkade den under orientaliskt inflytande, och detta både i fråga om stats- och samhällsuppfattning och om livsföring och tänkesätt. Alexander den store, som i
sitt hemland endast varit en av folkviljan i hög grad beroende
stamhövding, blev i Persien en österländsk självhärskare, som
målmedvetet strävade efter en förmälning mellan grekiskt och
persiskt. Hellenismen hade från början ett starkt österländskt
inslag. Det romerska världsriket, i början baserat på västerländskt republikansk grundval, blev under kejsartiden allt mera
orientaliserat, tills den romerska kejsaren slutligen till sin yttre
habitus föga skilde sig från en asiatisk despot. Orientaliserad i
många stycken blev småningom även den antika kulturen, framför allt på religionens område. Kristendomens seger blev en seger
för orientalisk livssyn, undanträngde antikens kyliga formdyrkan
genom sin djupa innerlighet. Det var orientens revansch för hellenismens och romarandans segrar.
Kristendomen och därmed även den orientaliserande livsuppfattningen fingo de germanska folken i arv av greker och romare.
Just på religionens område har orienten alltid visat sin största
styrka. I det politiska livet däremot gick västerlandet numera
sina egna vägar, byggande på nationellt germansk grund och anknytande sin utveckling till antikens statsbegrepp, sådana som
dessa framträdde i den bevarade grekisk-romerska litteraturen.
För att konstatera detta behöver man endast läsa »upplysningsfilosofernas» utläggningar om friheten som samhällets rätta
grundval, uppfyllda som de äro av beundran för antikens idealiserade republikanska statsformer. Upplysningsfilosofernas teorier,
utbyggda och moderniserade under 1800-talet, förverkligades genom det västerländska samhällets demokratisering. Den moderna
411
.~· .
Herman Gummerus
demokratien är en utpräglat västerländsk företeelse, likaså socialismen, låt vara att Karl Marx var jude och sålunda tillhörde
österlandet genom sin börd. Huru förhåller det sig då med demokratiens motsats i våra dagar, diktaturen~ Ha vi att ytterst söka
dess upphov i orientaliska föreställningarf Redan att uppställa
en sådan fråga ter sig som en paradox med tanke på Der Fiihrers
och Il Duces inställning till judendomen, alltså till orienten.
Den absoluta monarkien i Europa på 1500-, 1600- och 1700-talen
hade sin traditionsbundna motivering i den biblisk-orientaliska
uppfattningen om konungamakten av Guds nåde. Det samma kan
man icke a priori säga om den moderna diktaturen. Till sin ide
är den, såsom namnet säger, romersk: folket överlämnar i tider
av fara oinskränkt makt åt en betrodd medborgare. Den romerske
diktatorns tjänstetid var egentligen endast sex månader, men
tidsbegränsningen bortföll genom Sulla och Caesar. Diktaturen
blev »caesarism» och fick genom Augustus’ principat nya statsrättsliga former med utelämnande av diktatorsnamnet Det regeringssystem, som nu existerar i ‘ryskland och Italien, är i sjiilva
verket caesarism i den mening, som förutspåddes av Oswald
Spengler. Det har ingen ideologisk anknytning till orienten, låt
vara att Hitler och Mussolini äro i besittning av en lika oinskränkt makt som någonsin en österländsk sultan.
Men om vi från Berlin och Rom vända oss till Moskva, se vi där
härska en diktator, vars fruktansviirda 11ersonliga makt har orientens särmärke. Det förstås, Sovjetunionen är formellt en republik,
som utgives för att vara en skapelse av folkviljan. Den har ett
skenparlament och statsfunktionärer, som skenbart utses av folkets förtroendemän. Men i det sovjetryska folkets ögon är Stalin
likväl »lille far», lika viil som Lenin var det. Han iir den vite
tsarens eftertriidare, och tsaren var som Rysslands självhärskare
hart när en orientalisk despot. Skiirskådar man Stalins metoder,
hans godtyckliga och grymma, av inga lagar bundna behandling
av sina i onåd fallna tjiinare, hans barbariska v{tldsregemente
över de folk han med vapnens tillhjiilil behiirskar, blir likheten
med en gammalorientalisk despotism av värsta slag omisskännlig,
trots all kamuflering med kommunistiska floskler av västerländskt
ursprung.
Det verkliga, det västerländska Europa har i sitt statsliv ingenting lånat från den forna orienten. Om vi kunna tala om orientaliskt inflytande i viisterlandet, inskränker sig detta till det and- 412
öst är öst och väst är väst
liga livet. Så länge som det finns människor, som älska det mystiska, det visionära, den transcendenta inställningen till livsproblemen, skola de med längtan blicka hän mot detta sagoomspunna
underland, vars charm inspirerat västerlandets skalder till hänförda dityramber och dess konstnärer till koloristiska triumfer.
Orientens underland… Ja, slöjan har fallit från dess gåtor,
Asiens städer – åtminstone de, där europeer äro de bestämmande – hålla på att moderniseras i västerländsk mening, järnvägar och automobilchausseer genomdraga de otillgängliga öknarna, gamla bibliskt patriarkaliska seder och bruk hålla mångenstädes på att försvinna. Men hos den stora massan av folket och
även inom den bildade klassen, trots den europeiska dräkt, som
denna gärna skrudar sig i, fortlever ännu den gamla orientaliska
livsuppfattning, som en västerlänning har så svårt att förstå.
Kiplings »Öst är öst och väst är väst» har fortfarande något av
sin giltighet kvar. Att denna väsensolikhet jämte de asiatiska
folkens allt starkare framträdande nationalmedvetande inverkar
även på politiken, kan icke förnekas. Om alla dessa folk därav
drivas att definitivt emancipera sig från de västerländska folkens
maktsfär, såsom det redan skett med J apan, får världen kanske
se dem uppträda som ett samfällt block mot dessa hittills överlägsna inkräktare, vilka de aldrig upphört att betrakta som främlingar. Det engelska imperiet måste redan räkna med Indiens förlust som en möjlighet. Asiens 1,155 millioner invånare måste då
väga tungt mot Europas 512 millioner.
Varav härrör då denna märkvärdiga väsensolikhet, denna än
öppna, än dolda fiendskap, som i årtusenden ställt österlandet och
västerlandet i harnesk mot varandra~ Man talar om rasolikheter,
som skarpt skulle skilja indoeuropeerna från Asiens folk, men
denna förklaring haltar betydligt. Åven förutsatt att alla folk,
som tala indoeuropeiska språk, i stort sett tHlhöra samma ras
– något som motsäges av antropologien – ha vi att räkna med
det faktum, att de av dessa folk, vilka såsom iranier och indier
blivit bofasta i Asien, visa ett helt annat kynne än deras påstådda
stamfränder i Europa. Perserna, det förnämsta av forntidens
iranska folk, hade ursprungligen karaktärsegenskaper, som skilde
dem t. ex. från semiterna, men det dröjde icke länge innan de till
seder och bruk, livssyn och samhälls- och statsorganisation tedde
sig som ett typiskt »orientaliskt» folk. Som ett sådant betraktades
de av grekerna. De folkstammar, som voro de ursprungliga bä-
413
,’;_ ~. ‘”-
-{
Herman Gummerus
rarna av det indoeuropeiska urspråket och som sannolikt strövade
omkring som nomader på Sydsibiriens, Turkestans och Östeuropas
stepper, kunna icke i sin livsföring ha skilt sig väsentligt från
sina grannar i öster och söder, mongolerna och turkarna. Först
sedan de under sina vandringar åt väster nått fram till Mellan-,
Syd- och Västeuropa och där uppblandats med urbefolkningen,
började de att utveckla de egenskaper, som omsider skapade den
»västerländska» kulturen.
Just detta leder oss till en annan förklaring av olikheten mellan Asiens och Europas folk: geografiska och klimatiska förhållanden betinga folkens karaktärsegenskaper. Asiens utpräglat
kontinentala klimat tryckte otvivelaktigt sin prägel på alla de
folk, som blevo bosatta där, vare sig att de levde som vilda nomader på stepperna eller som jordbrukare i de fruktbara delarna av
världsdelen. Europas klimat däremot – ja det behöver väl icke
framhållas, i huru hög grad det skiljer sig från Asiens. Men även
denna förklaring haltar. Asiens klimat är utomordentligt olika i
olika delar av världsdelen, men det oaktat finna vi att under
tidernas lopp en i stort sett gemensam »asiatisk» anda utvecklar
sig hos de till sin härkomst, sin livsföring och sin kulturnivå
ytterst olikartade folkslag, som förblivit bosatta där. Men också
i Europa äro levnadsbetingelserna i dess olika delar mycket skiljaktiga. Varav kommer det sig att dess invånare det oaktat utvecklat sig i väsentligen samma riktning~
Vi komma till sist ändå tillbaka till det obestridliga faktum,
att varje enskilt folk, liksom varje enskild individ, har sin särskilda begåvning. Det var grekerna som med sitt skapande snille
i mitten av det första årtusendet f. Kr. bestämde riktningen för
de europeiska folkens utveckling. Deras kultur inympades på det
romerska folket, som med sin eminenta statsbildande förmåga utbredde den åt väster och norr. Germanerna måste även de, liksom
grekerna, ha haft egenskaper, vilka gynnade individernas fria
självverksamhet och möjliggjorde uppkomsten av statsorganismer
av högre ordning. Så uppstod det europeiska kultursamhället,
medan Asien råkade i ett tillstånd av stagnation, trots arabernas
i början lovande kraftutveckling och kinesernas och hinduernas
beundransvärda prestationer.
Allt detta är spekulationer av blott relativt värde. De kunna
icke lösa det världshistoriska problem, som konstateras men icke
förklaras av diktarens resignerade »öst är öst och väst är väsb.
414

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner