Print Friendly

Oskar I´s sista propaganada för svensk-dansk union

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OSCAR I:s SISTA PROPAGANDA
FÖR SVENSK-DANSK UNION
Av fil. d:r SVEN ERIKSSON, Göteborg
»RYSKA kolossen måste vandra framåt, ständigt växa om den ej
skall upplösas och sönderfalla», skrev Oskar I den 3 mars 1855
i sin dagbok.
Det var den allmänna meningen i Europa. I början av 1700-talet
hade Ryssland trätt inom den europeiska storpolitikens ljuskrets,
och under de följande hundra åren hade man sett det i växelvisa
framryckningar i norr och söder tillägna sig del efter del av de
svenska, polska och turkiska väldena. En viss panikstämning inför detta utflöde av asiatisk, omätbar naturkraft hade uppenbarat
sig; uttryck härav var det mot århundradets slut tillkomna falsarium, som heter ))Peter den stores testamente» och vari Karl
XII:s geniale motståndare i sibyllinska vändningar utstakar för
sina efterträdare på Rysslands tron vägen till världsherraväldet.
Under 1800-talets första årtionden hade man åskådat den ryska
diplomatiens försök att underminera det turkiska väldet på Balkan med Konstantinapels erövring som tydligt slutmål. Försöken
hade i Sverige bevittnats med en blandning av hopp och fruktan.
Man befarade- och Oscar I hörde till dem- att Ryssland skulle
vända sig mot norr, om det misslyckades i söder, samt fortsätta,
där det hejdat sig 1809. Man levde i stormaktstidens föreställningsvärld och tänkte sig att Rysslands mål var detsamma som
Sveriges under stormaktstiden: besittningen av Östersjöns hela
strandkant, »dominium rnaris Baltici». Den engelske politikern
lord Malmesbury vittnar 1855, att han hela sitt liv fått höra att
Ryssland förr eller senare skulle göra sig till herre över de nordiska rikena; Oscar I inskärpte i statsrådet, att ryssarna aldrig
glömt tsar Peters testamente. Rysslands expansionssträvande
var i konungens ögon icke resultat av tsarernas ärelystnad utan
en inre, rysk nödvändighet, något naturligt, ödesbestämt. Utan
besittningen av Öresunds stränder vore det urståndsatt att utnyttja sin flotta, Östersjöns största. Häri – menade han – kunde
Ryssland svårligen i längden finna sig.
Mot mitten av 1800-talet syntes den ryska faran även dyka upp
666
-;:·
Oscar l:s sista propaganda för svensk-dansk union
i söder. Fredrik VII av Danmark var barnlös. Successionsfrågan
avgjordes 1852, då makterna och Danmarks riksdag erkände prins
Kristian av Gliicksburg som tronföljare. Kristian var tysk, nära
befryndad med tsaren och starkt ryssvänlig. Frågans lösning betraktades av Oscar I som en seger för de ryska hegemonisträvandena i Norden. Tvåfrontskriget, detta den svenska historiens
skrämbild, skymtade vid horisonten. Blev det ryska inflytandet dominerande i Köpenhamn, kunde Danmark- befarade konungenvid Sveriges nästa krig med Ryssland anfalla det västerifrån. Till
detta kommo alla frön till missämja och split, som skulle spridas i
Norge. Längst in i perspektivet skymtade möjligheten av att tsaren efterträdde sin frände Kristian eller dennes ättlingar på
danska tronen.
Just i detta Rysslands tvång till expansion såg emellertid
Oscar I fröet till dess undergång – »så vida gamla Europa ej
blivit alltför svag och tandlös». Trycket och hotet från kolossen
i öster måste framkalla mottryck. I själva verket hotade spänningen mellan i främsta rummet England och Ryssland mer än
en gång att urladda sig i krig under 1800-talets förra hälft. Klyftan mellan västmakterna och Ryssland vidgades ytterligare genom den polistjänst tsaren åtog sig i fråga om de nationella och
inrikespolitiska reformsträvandena. I de liberalas ögon blev den
ryska despotien det stora hinder, som måste undanröjas. Allt
starkare växte tron på en avgörande strid mellan västmakterna
och Ryssland, en strid, som på samma gång var en maktkamp och
ett ideologiernas Ragnarök. När denna strid 1853 syntes förestå
som följd av Rysslands angrepp mot Turkiet, varnade det svenska
Aftonbladet tsaren att spänna bågen för hårt, ty började nu en
strid mellan de två »principerna» så gåves intet stillestånd, ingen
vapenvila, emedan det nu gällde frågan om »rysk-asiatisk despotism eller representativa och fria statsformer» skulle bli härskande
i Europa.
Med energi och skicklighet sökte konung Oscar hela Krimkriget igenom väcka Englands och Frankrikes förståelse för att det
ryska hotet mot Norden tillika var ett hot mot dem och Europa.
Livligt utmålade han faran av att Ryssland satte sig fast i Öresund eller anlade en sjöfästning i norska Finnmarken, varifrån
allgrepp kunde riktas mot Skottland och den brittiska handeln
lamslås. Med samma ihärdighet som Cato inskärpte nödvändigheten av att Kartago förstördes underströk han, att enda medlet
667
…’j,_;
Sven Eriksson
att trygga Europas »fred och heligaste intressen» vore att i Norden skapa en stormakt som bålverk mot Ryssland. Under Krimkriget agiterade han för att denna stormakt tillskapades genom
att Finland förenades med Sverige-Norge; när förhoppningarna
därom grusades våren 1856 som följd av freden ville han realisera
storstatsprojektet genom att förena Danmark med de två skandinaviska rikena. Projektet syntes honom nu nödvändigare än nå-
gonsin, ty i krigets elfte timma hade han – i den s. k. novembertraktaten med västmakterna – tydligt utpekat Ryssland som
Sverige-Norges potentielle fiende och ingivit tsaren misstanken att
man hade »armerade penseer». Freden betraktade han blott som
ett stillestånd, »efterräkningens och hämndens» förberedelsetid.
Att redogöra för det invecklade diplomatiska spel, som konungen våren 1856 inledde, ligger utom ramen för denna uppsats.
Uppgiften är här allenast att med ett par exempel belysa det sätt,
varpå han sökte påverka den allmänna opinionen i Norden och
Västeuropa och genom denna regeringarna.
I juli 1856 sände konungen friherre Knut Bonde till Briissel. Beskickningen gällde närmast Leopold I:s regeringsjubileum. Med
det ostentativa uppdraget var ett hemligt förbundet: Bonde skulle
förbereda en agitation i den utländska pressen. Det betydelsefullaste resultatet av hans verksamhet blev ett par artiklar med
Stockholm som angivet ursprung, vilka ‘rimes’ Pariskorrespondent O’Meagher mot kontant ersättning intog i sin ordinarie korrespondens. Artiklarna utgåvos omedelbart i Paris i broschyrform under titeln »Observations on the present state and future
prospects of Scandinavia». De väckte tämligt uppseende i Norden
och återgåvos av en mängd tidningar.
Det blev emellertid icke Knut Bonde, som kom att spela den
viktigaste rollen i propagandaverksamheten, utan hans efterträ-
dare som chef för Kungl. Teatern, Gunnar Olof Hylten-Cavallius,
förut prövad i mindre uppgifter, nu särskilt nyttig genom sina
goda förbindelser med de ledande skandinavisterna i Sverige och
Danmark. A v dessa väntade konungen hjälp i sina strävanden.
Redan under Krimkriget hade inom liberala, skandinavistiska
kretsar tanken lancerats att agitera för upphävande av den danska
successionen till förmån för den populäre kronprins Karl, och efter
novembertraktaten hade sympatierna för huset Bernadotte vunnit
i styrka. Att så verkligen var fallet framgår av att Cavallius
668
Oscar !:s sista propaganda för svensk-dansk union
hösten 1856 lyckades vinna flera av dem, som varit konungens
ivrigaste motståndare under kriget, och knyta dem vid den kungliga propagandatjänsten. En av dessa var den kände nordisten
George Stephens, engelsman till börden men sedan början av 1830-
talet verksam som språklärare i Norden och 1855 hugnad med professorstitel av Köpenhamns universitet. En annan var Oskar
Patrik Sturzen-Becker – Orvar Odd.
Till pressagenternas ledning utarbetade konungen promemorior,
som Cavallius närmare utvecklade. Där uppräknades de skäl, som
gjorde den skandinaviska storstaten Sverige-Norge-Danmark
till en europeisk nödvändighet, och dessutom antyddes, hur projektet närmare skulle förverkligas. Västmakternas fruktan för
att Östersjön skulle stängas borde därigenom undanröjas, att man
förband sig att icke anlägga befästningar i Skåne och på Själland, och prins Kristian skulle få ersättning för danska kronan
i hertigdömena Holstein och Lauenburg.
»Två huvudpunkter lägger jag på minnet», skrev Cavallius till en
av agenterna. »l:o att visa huru Skandinavien är en nationell, ej en
dynastisk fråga; huru den i forna dar alltid varit bekämpad av
dynastierna, men under skiftande former alltid dykt upp igen. – –
2:o att visa huru Holstein försvagar Danmarks materiella makt, då
den ger konungariket en arme, som ej kan användas mot Tyskland,
icke heller mot Ryssland, allenast mot en enda fiende – Sverige,
d. v. s. mot Danmark självt. Huru det moraliskt försvagar genom att
draga förriideriet in i landets eget Higer, genom att blanda nationaliteten med nya fientliga elementer. Under en fortsatt konflikt med
Tyskland inom landet måste danskheten sjtilv försvagas, kanske gå
under.»
Programmet visar, att det icke var hela det dåvarande Danmark, som man önskade förena i personalunion med SverigeNorge, utan blott den rent danska. De tyska delarna skulle frånskiljas och gränsen dragas någonstans i Slesvig.
Stephens’ uppgift blev att skriva skandinaviska artiklar i den
engelska pressen. Under Krimkriget hade han regelbundet medarbetat i Morning Chronicle, men anställningen synes ha upphört
på redaktionens föranstaltande. Motvilligt återknöt han kontakten med sin gamla tidning, som förklarade sig villig att införa hans gratis levererade artiklar. Vid mitten av november 1856
sände Stephens den första artikeln till London.
Det är uppenbart, att utsikten att få spela en betydelsefull roll
i ett storpolitiskt spel hänförde den gamle skandinavisten. Lika
669

Sven Eriksson
tydligt är, att han insåg vilka möjligheter läget öppnade för honom själv. I december föreslog han att man skulle starta en
engelskspråkig tidning – The Northman – i Köpenhamn. Förslaget avvisades av konungen, därför att man verkade hastigare
och säkrare genom en tidning, som redan ägde »kredit och publik». Ett annat förslag av Stephens, att han skulle få bege sig
till London för att konferera med olika tidningar, fick bättre mottagande och Cavallius erhöll befallning att ställa nödiga penningmedel till förfogande.
Stephens’ missnöje över Morning Chronicle ökades när det dröjde
med införandet av artiklarna. »Den undertrycker för mycket och
är för rysk i sina ledare», klagade han. Vid mitten av december
mildrades oviljan; ett par av korrespondenserna hade intagits och
Stephens smickrade sig med att de väckt förvåning och uppståndelse i prins Kristians omgivning. Det är emellertid uppenbart
att Stephens ivrigt såg sig om efter ett nytt organ i England. Då
han i början av 1857 anlände dit började han omedelbart en rundvandring till redaktionerna. Av konungen hade han fått anvisning att sätta sig i förbindelse med G. W. Dasent, som beklädde
den näst högsta befattningen i Times’ redaktion och som gjort
den svenska propagandan väsentliga tjänster under Krimkriget.
Dasent var emellertid bortrest och icke heller i Daily News,
som likaledes spelat en viss roll under Krimkriget, fick han insteg. I denna situation återkom han till förslaget att den svenska
propagandan skulle antingen köpa eller subsidiera en engelsk tidning – Stephens beräknade köppriset till något mellan två- och
femtusen pund. Situationen ljusnade emellertid. The Observer
visade sig icke obenägen att acceptera Stephens som medarbetare,
och även Palmerstons organ Morning Post visade sig välvilligt.
Därmed sjönk på nytt Morning Chronicles anseende i Stephens’
ögon. Han fann tidningen befinna sig i dåliga händer, äga litet
inflytande och vara övergiven av sina bästa skribenter. Från Morning Post erhöll han i slutet av februari 1857 meddelande att han
antagits som tidningens korrespondent i Köpenhamn. När Morning Post emellertid dröjde med att införa hans artiklar återupptog Stephens förbindelserna med den föraktade Morning Chronicle. Där verkade han ända till 1859.
Stephens’ verksamhet inskränkte sig icke blott till artikelskriverier; han sökte därjämte knyta lämpliga personer vid propagandaverksamheten. Under sin vistelse i London lyckades han sålunda
670
Oscar l:s sista propaganda för svensk-dansk union
– enligt vad han meddelade Orvar Odd – förmå ett par danskar
att pekuniärt understödja en ung landsman, som åtagit sig att
skriva om dansk politik i den engelska pressen, och dessutom
tjänstgjorde han som mellanhand vid Orvar Odds anställande. I
november 1856 föreslog han Cavallius, att Orvar Odd skulle anställas som attache i Köpenhamn mot en lön av tusen riksdaler
och med huvudsaklig uppgift att agitera i Danmark och Belgien.
Konungen visade sig intresserad av förslaget- även om han ansåg Orvar Odds pressförbindelser i Belgien och Frankrike av
mindre betydelse- och i början av december var saken klar. Under tiden från december 1856 till juni 1857 mottog sålunda Orvar
Odd över 1,500 riksdaler som ersättning för sitt arbete. Hans
främsta publicistiska insats blev broschyren »Den skandinaviska
frågan», som han skrev efter Cavallius’ anvisningar och vilken
Stephens synes ha översatt till engelska.
För att befordra den skandinaviska saken sändes i början av
november den unge Harald Wieselgren till Paris. Han var endast
tjugoett år gammal, nybliven doktor och setlan 1854 tjänsteman
vid Kungl. Biblioteket. I första rummet skulle han förse kejsar
Napoleon III:s kusin prins Napoleon och dennes sekreterare Charles Edmond med material att användas till grund för den framställning av prinsens nyligen avslutade »forskningsresa» i Skandinavien, som var under arbete. Därjämte skulle han förse de till
prinsens förfogande stående parisertidningarna med skandinaviska artiklar.
För dessa ändamål erhöll Wieselgren av Cavallius dels en –
tämligen enkel – chiffer, dels promemorior och artiklar, skrivna
·av konungen personligen. Som introduktion tjänade ett brev till
prinsen. Den ekonomiska sidan ordnades sålunda, att Wieselgren
erhöll ett kreditiv om 3,000 francs hos bankfirman Tottie & Arfvedson samt 300 riksdaler banco kontant. Offentligt uppgav Wieselgren, att han begav sig till Paris för att bedriva forskningar
i franska utrikesdepartementets arkiv.
Resan började under lovande auspicier. Köpenhamn gick i skandinavismens tecken; konserter gåvos nämligen inför tusentals
åhörare av svenska och danska studentsångföreningar och vid en
fest på »Skydebanen» hällos skandinavistiska tal »så att det susåde ikring örona». Ju närmare Wieselgren kom Paris, ju dystrare föreföll det. »Alla järnbanetåg vimla av ryssar», rapporte- 671
48- 40i8i. Svensk Tidskrift 1940.
Sven Eriksson
rade han. Åven Paris vimlade av ryska spioner, och med omisskännlig lättnad konstaterade han, att lås och nycklar till hotellrummen voro pålitliga; nyckeln till chiffonj{m höll han ängsligt
förvarad i sin plånbok. Misstänksamhet och vaksamhet fingo nä-
ring av prins Napoleons och Edmonds varning för den »inquisitoriska inrättning», som hette franska postverket. För utifrån kommande brev voro visserligen ingen fara för handen, förklarade
de, men väl för avgående; prinsen ville icke en gång själv anlita
verket. I sina brev med Cavallius beflitade sig fördenskull Wieselgren om att uttrycka sig så dunkelt som möjligt, och den enkla
chiffern kom till användning åtskilliga gånger.
En av Wieselgrens första omsorger var att uppsöka den svensknorske ministern, frih. L. Manderström, genom vars bemedling
han hoppades vinna tillträde till det ängsligt bevakade arkivet. Det visade sig tämligen svårt. »Man behandlar oss små-
folk rätt cavalierement», menade Manderström, och även sedan
utrikesministern greve Walewski motvilligt givit sitt bifall till
eventuella forskningars anställande – »till följd av det goda förhållande, som äger rum mellan Sverige och Frankrike» – vgro
svårigheterna icke undanröjda. Wieselgren fick sålunda icke begära vissa år eller månader utan noga specificera de dokument
han önskade. »Vad arkivet och forskningarne där anbelangar»,
skrev han vid mitten av december, »ser jag mig ingen möjlighet
att göra någonting därav! :B’rågan blir blott att hinna göra så
mycket att det ej ser ut, som om jag ej brydde mig om en sak, för
vars skull jag lämnat mitt födeland.» Till prins Napoleon ville
”Wieselgren icke vända sig för att ej Manderström skulle ana nå-
got. Efter en månads väntan fick den unge forskaren – som han
självironiskt kallade sig – en diplomatisk volym från 1784 av
blandat innehåll.
Det väsentliga var emellertid kontakten med prins Napoleon.
Arbetet på den planerade boken – som några månader senare
utkom under titeln »Voyage dans les mers du nord» och med Edmond som angiven författare – var i full gång, och Wieselgren
hälsades välkommen som en »levande dictionnaire historique et
statistique des Pays Scandinaves».
Det var icke småsaker, som prinsen och hans sekreterare önskade
veta. Wieselgrens redogörelse därför kan anföras, emedan den
utmärkt väl exemplifierar den Wieselgren-Cavalliska skriftväxlingens dunkla vändningar:
672
Oscar l:s sista propaganda för svensk-dansk union
»Se här den lista man lämnat – -: l) Farfars (Oscar I) ungdom.
2) Hans opposition mot sin far. 3) Hans litterära arbeten, deras
karaktär och inflytelse. 4) Det som vederfors honom i mars 44.
5) Vilka äro hans förnämsta åtgöranden vid egendomsförvaltningen.
6) Vilka planer och förslag till godsets inre organisation ärnar han
genomdriva. 7) Vilka äro de olika partierna bland dess invånare.
8) Farfars senaste tilltal till sina underhavande – -. 9) Kamrarnas
närvarande ställning. 10) Omdöme över den synpunkt och de åsikter,
som i arbetet böra fasthållas.»
Som synes var det ytterligt svårt för Wieselgren att i detalj
fasthålla vid bilden av ett »gods», vilket som helst, ägt av en vördnadsvärd »farfar», och en svenskkunnig och misstänksam censurtjänsteman borde – förefaller det – utan alltför mycket huvudbry ha förstått vad brevet i verkligheten rörde sig om.
Speciellt dc bägge första och den sjätte frågan bekymrade \Vieselgren, som endast försett sig med uppgifter i fråga om »statistik,
historia, grannens sydliga egendomsgräns och de där ungdomliga
rörelserna, som nu övergått till gammalt folk». Hans brev framkallade munterhet hos konung Oscar, som gissade, att man ville
göra boken så pikant som möjligt. Detta ansåg sig Wieselgren
våga bestrida; prinsen hade själv sagt honom, att man ville synas
fullt opartisk: »Boken skall hållas i sådan anda, att denna familj
(huset Bernadotte) synes oss helt och hållet indifferent; men genom »la force des choses» skall sedan av sig själv framgå för varje
läsares övertygelse dess »qualitees et meritcs». Emellertid lovade
konungen att om möjligt låta eftersöka litet material. Ytterligare
en fråga erhöll Wieselgren, nämligen om vilka och huru gamla
»den starke mannens (Ryssland) strävanden efter sin grannes
nordligaste egendom» (Finnmarken) voro.
En livlig skriftväxling följde mellan Stockholm och Paris, Wieselgren försågs med nytt material och nya upplysningar, och efter
några dagars intensivt arbete kunde han lämna den av allt att
döma mycket fordrande och icke så litet otålige Edmond ett halvt
dussin tättskrivna ark. Edmonds »Voyage» blev tvivelsutan ett
troget eko av den svenska propagandan!
Men Wieselgren skulle jämväl söka få prosvenska skandinavistartiklar införda i franska tidningar. Redan vid ankomsten till
Paris hade han till prinsen överlämnat några i Stockholms slott
författade skriftstycken, men först ett par veckor senare fick han
meddelande om att en serie om tre artiklar skulle börja i La Presse.
De voro skrivna av prinsen och publicisten Joseph Cohen på
678
->
Sven Eriksson
grundval av det material Wieselgren furnerat. Cohen var icke
invigd i hemligheten; han betraktade den unge svensken allenast
som en tillfällig bekantskap till prinsen från dennes stockholmsbesök. I slutet av månaden infördes artiklarna i La Presse, och
med spänning avvaktade man ekot i världen.
»Vad man ej hade väntat har inträffat», berättade Wieselgren för
Cavallius den 29 december. »Le Nord (rysk tidning i Briissel) har ej
sagt ett ord om de tre artiklarne och ingen av de parisiska, engelska
ö tyska tidningar, som jag här kunnat få se, har ens omnämnt dem,
ännu mindre upptagit den kastade stridshandsken. (Prinsen och
Edmond) – – voro så förvånade, att de ej visste quel parti prendre,
isynnerhet den förstnämnde. Man finner näml. genom denna de
övriga bladens tystlåtenhet ej det påräknade tillfället till frågans
återupptagande.»
Med ledsnad konstaterade Wieselgren svårigheten att intressera
opinionen för den skandinaviska frågan. storpolitiska händelser
vid Persiska viken och i Mellaneuropa – för att icke nämna mordet på ärkebiskopen av Paris-voro dagens samtalsämnen. Helt
betydelselösa blevo icke La Presse’s artiklar. De citerades i Kö-
penhamn som vittnesbörd om utlandets syn på de skandinaviska
problemen och i Sverige väckte de stor uppmärksamhet.
»Ett förbund måste grunda sig på ömsesidiga tjänster», påpekade Edmond, hänsyftande på La Presse’s artiklar, »- nå väl, vi
önska en återtjänst. Det är att få uppgift på någon person i eder
kolossala grannes huvudstad (S :t Petersburg), som kan månatligen en av två gånger skriva mig till– och lämna mig säkra
uppgifter – – i form av korrespondensartiklar. – – i svensk
anda hållen (framställning) är vad vi behöva.»
Edmonds önskan villfors av konung Oscar. Allmänheten i Paris
matades med »ryska korrespondenser». De kompletterades av korrespondensartiklar med Stockholm som angiven ursprungsort.
Agitationen blev livlig. Om dess vidare utveckling och resultat
är här icke platsen att orda. Själv stannade Wieselgren kvar hela
våren; den 5 maj 1857 sände han sin sista rapport.
De anförda exemplen ge glimtar av konung Oscars presskampanj åren 1856-1857. Kampanjen gav åtskilligt eko i Europa –
icke minst i Köpenhamn. Någon större betydelse fick den knappast. Dess intresse ligger däri, att den ger större kunskap om
opinionsbildningens teknik än någon annan, närmare utforskad
period.
674

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner