Print Friendly

Osakligheter i KU under Erikssons ledning

Av Andreas Norlén | 23 augusti 2013

”Detta är problem som i sin förlängning riskerar att undergräva KU:s trovärdighet som konstitutionellt kontrollorgan.” Det skriver Andreas Norlén, moderat riksdagsledamot i konstitutionsutskottet, som ser flera bekymmersamma tendenser i KU under Peter Erikssons ledning.

När riksdagens konstitutionsutskott i juni hade sin årliga presskonferens för att berätta om resultaten av vårens granskning utbröt vad som i media kallades ”storbråk” mellan alliansen å ena sidan och oppositionspartierna, särskilt KU:s ordförande Peter Eriksson (MP), å andra sidan. Oavsett vilket ord man använder är det korrekt att vi alliansföreträdare gick till hårt angrepp på Peter Eriksson, särskilt för hans sätt att sköta granskningen av det mångomtalade Saudiärendet. Var det som hände under presskonferensen bara tröttsamt, politiskt käbbel, eller var det viktiga, konstitutionella frågor som stod på spel? Min uppfattning är att det finns flera bekymmersamma tendenser i KU under Peter Erikssons ledning och att detta är problem som i sin förlängning riskerar att undergräva KU:s trovärdighet som konstitutionellt kontrollorgan. Problemen kan sammanfattas i följande ord: osaklighet, orimlighet, spekulationer och överord.

Konstitutionsutskottets uppgift är att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning och bedöma om regeringen, Regeringskansliet och enskilda statsråd följer lagar och andra handlingsnormer, till exempel administrativ praxis. Det handlar alltså om en rättslig granskning som innehåller tre huvudmoment: klarlägga rättsläget, klarlägga sakläget samt värdera det som blivit klarlagt om sakläget i relation till rättsläget, för att på så sätt komma fram till en bedömning av om regeringen gjort rätt eller fel.

De utredningar som KU gör håller hög rättslig kvalitet. Rättsläget är noga analyserat och det faktiska händelseförloppet beskrivs så exakt som möjligt. När det gäller den slutliga värderingen av ett enskilt fall – vilken rättslig slutsats ska man dra utifrån analysen av rättsläget och det faktiska skeendet? – är det förvisso riksdagsledamöter som svarar för den saken. Det kan i gränsfall innebära att regeringspartiernas företrädare hellre friar än fäller, medan oppositionspartierna hellre fäller än friar, men om det inte är gränsfall är det ingen som tvekar. Regeringspartierna försöker inte fria i klara fall och oppositionen fäller normalt inte om det är uppenbart att inget fel begåtts. Vi har många och livliga diskussioner runt sammanträdesbordet för att försöka hitta fram till en samsyn. Oftast går det, ibland går det inte.

Varje ledamot av KU har ett ansvar för att inte undergräva utskottets auktoritet genom att bli så mycket partiföreträdare att den rättsliga analysen skjuts i bakgrunden. Har vi hållit den balansen? Kanske inte alltid, men för det mesta. Trots att de politiska motsättningarna i riksdagen ibland kan vara hårda, finns det en grundläggande uppslutning bakom de olika institutionerna, däribland KU. Min bild är att man i en del andra länder har betydligt svårare att skilja mellan politisk konflikt och rättslig granskning. Min uppfattning är att KU är ett viktigt organ för att riksdagen ska kunna säkerställa att regeringen utövar sin makt under lagarna. KU har därmed varit bättre än sitt rykte – om man med ”rykte” menar bilden av ett organ som bara duger till politisk pajkastning. Frågan är vad som kommer att ske med KU i framtiden, om utvecklingen som hittills pågått under Peter Erikssons ordförandeskap fortsätter.

Saudiärendet är både KU:s mest omfattande granskning sedan tsunamigranskningen 2005-2006 och det hittills tydligaste exemplet på en granskning som präglats av osaklighet, orimlighet, spekulationer och överord.

I mars 2012 sattes bilden av att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, bildat ett hemligt ”bulvanföretag”, SSTI, för att kringgå svensk lag och att regeringen var involverad. KU konstaterar – tro det eller inte – enhälligt och sakligt att det inte framkommit något i granskningen som styrker att någon i regeringen eller Regeringskansliet varit delaktig i eller godkänt bildandet eller finansieringen av SSTI. Om ”Saudiaffären” handlade om att regeringen var delaktig – ja, då fanns det ingen Saudiaffär. Detta var dock inte nog för Peter Eriksson, som under hela granskningen med spekulativa mediauttalanden försökte kasta misstankar på regeringen. Exempelvis målade han den 26 mars för journalister upp två alternativ: antingen vill ingen ta ansvar eller också ljuger någon. Att regeringen kunde ha gjort rätt fanns inte ens på kartan.

När granskningen var över kunde han inte gärna komma tomhänt till dessa journalister och därför uppfanns, klockan fem i tolv, spåret att regeringen ”valt att titta bort” när FOI agerade. Han kunde ha pekat på något dokument eller ett uttalande i någon av KU:s elva utfrågningar som tyder på att han hade rätt, men det gjorde han inte – eftersom hans påstående saknar grund och därmed är osakligt och spekulativt.

Det finns däremot betydande belägg i utredningsmaterialet för att Försvarsdepartementet vidtog omfattande åtgärder för att styra upp FOI, när FOI gått för långt i kontakterna med Saudiarabien. Därefter satte regeringen genom två formella regeringsbeslut tydliga ramar för FOI:s mandat i förhållande till Saudiarabien. Ingen tvekan kunde råda om regeringens vilja. Att en FOI-medarbetare bildade SSTI berodde inte på att regeringen var otydlig gentemot FOI, utan snarast på att regeringen var så tydlig, då syftet med bolaget bland annat tycks ha varit att kringgå regeringens restriktioner. Det kan vara svårt att skydda sig mot att medarbetare går utanför ramarna, men det gäller att upptäcka och hantera sådant agerande. SSTI kopplades av FOI:s generaldirektör bort från kontakterna med saudierna innan något hann hända.

Att det saknas stöd för deras slutsatser hindrade inte Peter Eriksson och de andra oppositionsföreträdarna från att ta till överord genom att i KU:s betänkande hävda att bristerna är av allvarligt slag och i förlängningen har lett till skada för rikets internationella relationer. Alliansen har gjort en genomgång av hur KU har uttryckt sig de senaste 15 åren, när KU har framfört kritiska synpunkter. KU har brukat använda ord som ”brist”, ”bristfälligt”, ”brustit”, ”fel”, ”felaktigt” och ”missvisande”. Inte någon gång har det starkare och mer värdeladdade ordet ”skada” använts och inte heller förstärkningsord som ”allvarligt”.

När KU granskade den dåvarande regeringens hantering av tsunamikatastrofen beskrev KU sakligt vad varje berörd minister hade gjort och inte hade gjort och avgav följande omdöme: ”Med den kritik som ligger i det anförda avslutar utskottet sin granskning”. I tsunamiärendet var det fråga om dramatiska händelser som påverkat tusentals svenskar på plats i Thailand och deras anhöriga, men KU höll ändå sin text saklig och kritiken framfördes utan överord. I Saudiärendet gällde det ett bolag som såvitt är känt aldrig bedrev någon verksamhet och ändå skulle det tunga artilleriet plockas fram. Det är inte rimligt och det gör att ordens värde riskerar att devalveras.

En annan trend är att antalet ärenden där KU riktar någon form av kritik mot ett statsråd har ökat påtagligt under Peter Erikssons tid som ordförande. De senaste 15 åren har antalet ”kritikärenden” varit ett – fyra per år, oavsett om det varit socialdemokratisk eller borgerlig regering. Under Peter Erikssons tre år som ordförande har antalet i stället varit tio, nio respektive sju ärenden. Det skulle krävas en vetenskaplig bearbetning av allt underlagsmaterial för att man skulle kunna dra tydliga slutsatser om skälen till denna utveckling, men min uppfattning är att i vart fall en del av ökningen beror på att oppositionspartierna i högre grad än förut framför kritik som är kraftigt skruvad eller saknar stöd i fakta.

Från förra årets granskning kan nämnas att infrastrukturministern fick kritik av oppositionspartierna i KU för att Trafik¬verket inte informerade henne¬ om att verket ingått ett förlikningsavtal om järnvägsunderhåll. Jo, ni läste rätt: Trafikverket ingick ett avtal och berättade inte det för ministern – då var det minis¬terns fel att kommunikationen inte fungerade. Orimligt var ordet.

En annan KU-anmälan förra året handlade om att regeringen skulle ha saboterat finansmannen Vladimir Antonovs försök att köpa in sig i Saab Automobile. Det visade sig vara¬ grundlösa påståenden – och det var alla KU-ledamöter överens om. Det räckte dock inte för socialdemokraterna som i stället – fem i tolv – kokade ihop en tunn soppa som gick ut på att Maud Olofsson skulle kritiseras för att hon inte berättade för Riksgälden att GM sagt till henne att GM aldrig kommer att låta Antonov köpa Saab. Det var dock tidigt känt för alla inblandade att GM inte ville se Antonov som ägare till Saab och då blir kritiken osaklig och orimlig – och ett ytterligare exempel på hur oppositionspartierna i sista stund uppfinner ny kritik, när regeringen är på väg att ”frias” av KU i ett uppmärksammat ärende.

Det har nog alltid understundom varit hårda tag i konstitutionsutskottet. Vem minns inte när Anders Björck bad Carl Lidbom veta hut i samband med 1989 års granskning av Ebbe Carlsson-affären? Det är dock stor skillnad mellan en skarp ordväxling och att dra slutsatser som inte har stöd i de fakta som framkommit under utskottets utredning. Det är stor skillnad mellan att använda en drastisk formulering i stridens hetta under en tv-sänd utfrågning och att efter noggranna överväganden sätta på pränt en text som innehåller spekulationer och tydliga överord.

Min förhoppning är att jag även i framtiden ska kunna säga att KU är bättre än sitt rykte. De som använder KU som en plattform för osaklig kritik för partipolitiska syften borde veta hut.

Andreas Norlén är riksdagsledamot (M) i konstitutionsutskottet.andreas_norlen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner