Print Friendly

Örjan Björkhem; Undergång och lyrik

Av Redaktionen | 31 december 1977


1977


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Litteratur
ÖRJAN BJÖRKHEM:
Undergång och lyrik
Rolf Edbergs senaste bok ”Dalens ande”
(Norstedts capris 65:-) utgör i mångt och
mycket en syntes av hans uppmärksammade
trilogi ”På jordens villkor” fast den handlar
om någonting annat. Men också här är det
samhörigheten, evolutionen och vemodet
som utgör grundackorden.
Författaren har tillsammans med sin hustru gjort en pilgrimsfärd genom Afrikas
Stora riftdal, människans urhem och kanske
hennes grav. Här får Edberg se den mödosamt hoppusslade skallen av den första människan som bara är ett nummer i en katalog.
”Vad kan du vänta dig att finna? Redan din
samtid är ju mest bortvända ansikten.”
Det är ändå den skallen, 1470, som kommer att utgöra Edbergs viktigaste sällskap på
pilgrimsfärden. Afrika illustrerar inte bara
människans möjligheter, utan också allt det
som hon har förstört. Vattenbristen och
jordflykten blir tysta aktörer i den tragedi
som följer honom. ”När människor dör
rings i klockor, slås på förstämda trummor,
upphävs klagolåt. Ingen klocka ringer, inga
trummor rörs, inga gråterskor är tillstädes
när vinden bär bort ett stycke lösriven jord.
Det är ändå då det sker.”
”Afrika ställer problemen – hårt, konturskarpt, som skuggan träffar ökensanden.
Men problemen är klotets.” Edberg känner
samhörigheten, inte bara med riftdalens
massajer som lever i en bortdöende kultur
helt centrerad kring den boskap som snart
inte längre kan livnära sig. Amöban, trädet,
vattnet och vindarna vävs samman till dalens
ande, som är modern, jordgudinnan Gaia;
helheten där människan kanske är den hjärna som leder henne mot den slutliga katastrofen.
Edberg väver in geologernas teorier, !Tiassajernas gudar och Backsters teorier om växternas känsloliv i en poetisk helhet, en vision
som är bländande vacker trots att samhörigheten kommer för sent, trots att evolutionen
har förvandlat människan till en geologisk
kraft – till en kraft som sprider öknar och
död omkring sig.
Få har en sådan omfattande kunskap om
jordens villkor som han, än farre har förmå-
gan att skapa en helhet av de disparata teorier och filosofier som utgör stommen för
dagboksanteckningarna.
Dagboken är riktad till ett Du – läsaren,
Edberg själv eller Dalens ande? Det får man
inte riktigt klarhet i. Författaren håller sig
undan, han är en flanör, en iakttagare i Hjalmar Söderbergs efterföljd. Vemodet blir
ibland till en lust – undergångsvisionerna
till en vacker tavla.
För hur mycketEdberg än talar om de resurser som inte längre finns, om de möjligheter vi inte längre har, så är det den samhö-
righet han känner med allt levande – och i
Dalen är allting någonting levande – som
blir den stora upplevelsen för läsaren.
Och språket, det språk som hela tiden rör
sig snubblande nära gränsen till det patetiska utan att någonsin gå över den. Istället blir
det till en centrallyrik där den miljonåriga
skallen, 1470, och landshövding Rolf Edberg, på pilgrimsfärd i jeep, kan möta varandra på lika villkor.
Vemodet och flanörens lust att stå vid sidan blir för starka för att Edberg skall bli till
någon larmklocka.
Men han har hört den klämta.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner