Print Friendly

Örjan Björkhem; Att ta ner Gud på jorden

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

l
l
Litteratur
ÖRJAN BJÖRKHEM:
Att ta ner Gud på jorden
”l begynnelsen var fårvisso icke Ordet, utan
Upplevelsen.”
Den nu 74-årige Bo Beskow har kommit ut
med ännu en roman med bibliskt motiv, ” Rösten är Jakobs” (Bonniers 1980), men här agerar inte gudarna med samma självklarhet som i
Noaromanen, ”Och vattnet stod på jorden”,
från 1978.
Här är i stället huvudpersonen Jakob, ledaren får ett trögt lämmeltåg av människor –
en ledare som oftast rider sist, som inte vet vart
han skall leda och som inte kan känna någon
sympati får den våldsamme och obegriplige
Gud som alla tror attjust Jakob har en direktlinje till.
” Vad vi är tröga, vi människor! Framfår mig
befinna sig mina hustrur och söner och många
andra män, kvinnor och barn i ett böljande
djurhav av tusentals ryggar och svansar. De
rinna liksom en tjockflytande flod genom land
och stad, muande och bräkande och skriande,
lämnande sitt träck efter sig. Malande, molande, själlöst drivande vidare utan annat mål
än bete och vatten.”
Jakobs Gud, Herren, har kommit ner på jorden . Och Jakob är inte imponerad, knappt ens
troende. Visst var han med om någonting vid
Betel, visst var det någonting som hände vid
Jabboks vad. Men vad det var, det vrt bara de
som berättar om Jakob- inte Jakob själv. Och
när han verkligen behövt en gud – då sönerna,
i romanen liksom i bibeln, har dräpt alla männen i Sikem får en inbillad ofårrätts skull, då är
inte Herren intresserad, då får Jakob själv fårsöka lösa problemen, bäst han kan. Men kanske kommer gudarna bara då man drömmer?
Och Herren är framfår allt tråkig. Dysterhl.’
ten sprider sig som ringar på vattnet runt omkring Jakob. Han hustrurs levnadsglädje forsvinner och festen och skrattet d:i.mpas ror ~n
guds skull som J akob inte har sett och 1äl
närmast tvivlar på.
Det lilla hopp som J akob har – det IT11 hilll
från andra gudar. Urukprästen forsöker Il
människorna att skratta – och han ser sin uppgift i att hjälpa människorna till frihe-t – ocksa
från själva gudarna, hur märkligt detta än kan
låta.
Jakob vill inte bli som sin farfar Abrahamen så stor och vis man att han aldrig log – men
hans svek mot Esau tvingar in honom i rollen
Romanen slutar där Jakobs tankeförmåga slutar. Men ändå kan han finna tröst i att höra
barnens skratt. Och i att tälja en formfulländad
skål i sykomorträ.
Bo Beskow har i sin senaste roman tagit ner
Gud på jorden. Det blir intr mycket kvar. Ska·
pelseberusningen från den förra boken är borta, och Herren har blivit obegriplig. Så obi.’
griplig att Jakob tvingas ta tyglarna i egna
händer och bli existentialist.
Rösten är kauske Jakobs , men priset som
Jakob får betala är att i stället bli till en lämmr!
i tåget – och öwrallt påminnas om Esau, den
röde. Öknen, blodet och Rakels mun, rött är
nästan den enda farg som Jakob fårmår uppfat·
ta.
Om den förra romanen var skri1·en av rnalaren Bo Beskow, är denna skriven a1· fårfattaren Bo Beskow. Kanske måste teodiceproblemet porträtteras och intr diskuteras?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner