Print Friendly

Oppositionens politik 1956-1960

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OPPOSITIONENS POLITIK 1956-60
Vm 1956 ÅRS andrakammarval erhöll de tre nuvarande oppositionspartierna mer än hälften av rösterna och 119 mandat mot 112 för
socialdemokrater och kommunister. Efter 1960 års val är läget 113
borgerliga mot 119 socialdemokrater och kommunister. De senare
kan väntas i avgörande lägen stödja
socialdemokraterna. Antalet mandat har ökats med l. De borgerligas
tillbakagång med 6 mandat är allvarlig och det finns all anledning
att närmare diskutera vad det varit
för fel på oppositionspartiernas politik och hur en förstärkning skall
kunna åstadkommas. Men en sak
förefaller omotiverad: att gripas av
defaitism och utgå från att det
:.tydligen inte gån att få en annan
regering. Eftersom den socialdemokratiska överrepresentationen i
första kammaren minskats skulle
en återgång till 1956 års ställning
i andra kammaren räcka för att ge
de »borgerliga» partierna majoritet
vid gemensamma voteringar. Ingen
vill väl påstå att det skulle vara
omöjligt att uppnå detta.
Diskussionen om vad som bör gö-
ras för att skapa bättre förutsättningar för samverkan inom oppoAv riksdagsman PER-OLOF HANSON
sitionen och därigenom öka moJligheterna för en växling vid makten bör naturligtvis dra nytta av
de gångna årens misstag. Då behövs en nyanserad bild av vad som
förekommit under senare år.
Pensionsfrågan 1957-58
Vid en översiktlig skildring av de
väsentliga sidorna av oppositionspartiernas politik under dessa år
kan man konstatera några saker.
För det första: Inför folkomröstningen i pensionsfrågan 1957 avböjde hr Hedlund, som då var med
i regeringen, folkpartiets och hö-
gerpartiets krav att dessa två partier själva skulle få formulera >Sin>
fråga. Framförallt stödde hr Hedlund socialdemokraterna när de avvisade tanken att folkomröstningen
skulle gälla »ja» eller :.nej> till
»obligatorieb. Antagligen skulle i
annat fall nejrösterna vunnit vilket
i så fall skulle tvingat socialdemokraterna till en kompromiss som
tryggat rätten till pension ungefärligen efter ATP-linjer men gett
större rörelsefrihet och mera rättvisa åt företagarna.
För det andra avböjde hr Hedlund efter folkomröstningen att gå
med i en borgerlig regering. Han
hänvisade till att han just lämnat
koalitionen med socialdemokraterna. Subsidiärt antyddes också
– efter vad som senare genom hr
Hedlunds egna yttranden blivit bekant- att han fäste vikt vid att en
ny regering inte skulle få majoritet
vid gemensamma omröstningar
förrän efter höstvalet 1958, dvs. ca
ett år senare. Regeringens existens
bleve alltså på grund av första kammarens socialdemokratisk-kommunistiska majoritet prekär det första
året.
För det tredje var det centerpartiet som våren 1958 välte förslaget
om en borgerlig kompromiss kring
en positiv lösning av tilläggspensioneringen. Alla vet att folkpartiet
och dess ordförande under hela vintern energiskt arbetade för att få
fram ett förslag, som skulle trygga
rätten till tilläggspension men ge
möjlighet till »utträdesrätb> och vä-
sentlig valfrihet för de försäkrade
i fråga om pensionens utformning.
Det är ju numera ingen hemlighet
längre att såväl högerpartiets som
folkpartiets representanter hade intrycket att hr Hedlund personligen
var anhängare av en lösning av
detta slag. Men efter månader av
förhandlingar där inga svårare motsättningar lär ha framträtt sade
centerpartiet plötsligt i sista stund
nej. Därmed berövades oppositionen möjligheten att vid vårvalet
till andra kammaren gå fram med
6-61164072 Svensk Tidskrift H. 2 1961
69
ett gemensamt positivt och slagkraftigt förslag. Trots detta fick socialdemokrater och kommunister
endast 49,6 proc. av rösterna. Hade
ett gemensamt, positivt oppositionsförslag förelegat skulle regeringen
säkert tillfogats såväl röst- som
mandatförluster. Därmed skulle en
kompromiss mellan regeringens och
oppositionens tvenne positiva förslag ha varit den givna lösningen.
Ingen kan därför ta ifrån centerpartiet »äran» av att politiskt ha
opererat så att regeringens »linje
l» med smärre ändringar segrade.
Centerpartiet föredrog den propagandamässiga fördelen av att
kunna fortsätta tala om »linje 2».
De många småföretagare som vilseleddes härav och intalades att
detta var praktisk politik kom i
verkligheten att stödja den politik
de ville motverka.
Sedan möjligheten till trepartikompromiss förlorats vågade hö-
gern av fruktan för centerpartiet
inte göra annat än hålla fast vid sin
tidigare linje. Folkpartiet presenterade emellertid sitt positiva förslag om en i lag tryggad pensionsrätt. Det kan näppeligen bestridas
att detta var ett mycket skickligt
utformat förslag bakom vars tekniska utformning står några av
landets främsta försäkringsexperter. Den tryggade rätten till tilläggspension precis lika effektivt som
den senare beslutade ATP-lagen.
Förslaget vittnade om en allvarlig
önskan att frågan skulle få en lösning som tryggade löntagarnas in- 70
tressen, samtidigt som även andra
gruppers intresse av ålderstrygghet
på ett rättvist sätt hävdades. Man
ville inom folkpartiet ha en bättre
lösning än ATP och måste därför
så länge det fanns några utsikter att få igenom ett sådant eller
en hygglig kompromiss självklart
rösta mot regeringsförslaget dvs.
så att man fick möjlighet att verka
för bästa möjliga lösning. Det var
endast följdriktigt att folkpartiet
-sedan dessa möjligheter försvunnit och ATP genomförts – slog
vakt om reformen men vill genomföra de förbättringar som är möjliga inom systemets ram. Politik
är det möjligas konst!
Resultatet av vårvalet 1958 blev
att socialdemokraterna mandatmässigt förstärkte sin ställning. Allvarligare på längre sikt var att det intryck de borgerliga grupperna bort
ge att de alla var angelägna att
åstadkomma en lösning som tog
hänsyn till den vid folkomröstningen redovisade opinionen uteblev. Detta skedde väsentligen på
grund av centerpartiets ovillighet
att se till sak – dvs. arbeta för en
möjlig lösning som ur dess synpunkt var bättre än ATP – i stället för att söka vinna röster särskilt bland mindre företagare. Därigenom spelade de socialdemokraterna i händerna och det blir intressant att iaktta hur småföretagarna
ställer sig när de efterhand inser
innebörden i centerpartiets spel.
Folkpartiet, som gjort ett allvarligt försök att ta hänsyn till mer än
lden ena folkhalvans synpunkter på l
en god pensionslösning sådana de l
framkommit i folkomröstningen, l!.’
lyckades inte klargöra för allmänheten vad dess pensionsförslag innebar. Partiet hamnade därför ur
valsynpunkt mellan två stolar. Till
en början ifrågasatte ingen folkpartiets ärliga vilja men senare
fann socialdemokraterna att de för
framtiden och inför valet skulle behöva myten om att »folkpartiet
röstade nej» i den meningen att
partiet var motståndare till en ordentlig lösning. På längre sikt bör
väl denna falska historieskrivning
dock misslyckas.
Pensionsfrågan och valet 1960
Inför 1960 års val var det självfallet särskilt angeläget att oppositionspartierna inte skulle hjälpa regeringen att utnyttja den redan avgjorda pensionsfrågan till en ny
framgång. Om politik är det möjligas konst borde de i stället var för
sig och i samarbete ha inriktat sig
på att vinna valet på en framåtsiktande politik för 1960-talet. Att utvecklingen blev en annan berodde
som alla vet främst på högern. Det
är känt att centerpartiet i januari
1960 var berett att inta en »försiktig» hållning i fråga om ATP men
eftersom folkpartiet för sin del intog en klar och bestämd hållning
att ATP icke skulle rivas upp, hade
hr Ohlin i denna fråga inga nämnvärda förhandlingsmöjligheter utan
kunde endast tala och argumentera för att de båda andra oppositionspartierna inte skulle förhasta
sig och förklara krig mot ATP. Det
rådde i riksdagen ett allmänt intryck att pensionsfrågan skulle pacificeras. Men efter hr Hjalmarsons
anförande i remissdebatten blev
det klart att högerpartiet – tydligen efter avsevärda inre motsättningar – bestämt sig för strid. Avgörande synes ha varit tanken att
man »inte skulle kunna förklara
för allmänheten» att högern var beredd att avveckla pensionsstriden.
Man skulle då inte längre ge intrycket »att vara att lita på». Detta
förtroendekapitel ville man inte
offra. Följden blev en ståndpunkt
som var så verklighetsfrämmande
och föga allvarligt menad att förtroendet för högerpolitiken fick ett
grundskott.
Högern kan säga att den inte
gjorde något värre år 1960 än
hr Hedlund år 1958. Av omsorgen
om centerpartiets propagandamöjligheter välte den senare den gången
möjligheten att besegra socialdemokraterna genom ett positivt gemensamt borgerligt alternativ. Högerpartiet gav år 1960 regeringen fördelar i valstriden genom chansen
att göra valet till pensionsval och
genom att framföra andra högerförslag som socialdemokraternas demagoger kunde framställa som en
:.attack mot välfärdssamhälleh.
Genom att bli huvudmotståndare
till regeringspartiet hoppades hö-
gern stärka sin ställning på mellanpartiernas bekostnad. Men ville
71
inte hr Hedlund två år tidigare
ungefär detsamma, dvs. stärka det
egna partiet genom att locka företagare från högern och folkpartiet
till sin egen fålla? Offrade man inte
i bägge fallen det gemensamma
borgerliga intresset av en växling
vid makten som skulle möjliggöra
en klokare ekonomisk politik, snabbare standardhöjning och regeringsskiftets allmänna fördelar av
:.utvädring»? Var och en kan själv
ge svaret.
Kan det sägas att folkpartiet de
senaste åren gjort sig skyldigt till
liknande försyndelser? Partiets
handlingar i pensionsfrågan bestämdes av en önskan att främja
en god lösning och dess allmänna
politik av syftet att bryta det socialdemokratiska enpartiväldet och
därmed bereda väg för en mera
liberal politik och en snabbare framstegstakt. Skulle man nu i efterhand se det hela ur en snäv partitaktisk synpunkt är det snarast
motiverat att säga att folkpartiets
ledande krafter tänkt för mycket
på pensionsfrågan som sådan och
för lite på det allmänpolitiska spel
som härovan berörts och dess konsekvenser för folkpartiet. – Men
detta betyder naturligtvis ingalunda
att folkpartiet i pensionssammanhang undgått allvarliga misstag.
Dessa ligger emellertid längre tillbaka i tiden än de båda senaste valåren. Vad år 1959 beträffar så hade
regeringen som alla vet då inte den
minsta lust att ens överväga en
verklig kompromiss i folkomröst- 72
ningsresultatets anda. Vad man
däremot kan sätta ett frågetecken
för vid en kritisk granskning av
folkpartiets politik är beslutet att
år 1956 i den eckerbergska kommitten acceptera linje 3. Detta var
ett utslag av för mycket »borgerlig
samarbetsvilja» snarare än för litet.
Hade folkpartiet redan då intagit
en hållning som låg närmare partiets senare förslag, kunde hela den
följande politiska utvecklingen ha
blivit rätt annorlunda än den blev.
Totalintrycket av de borgerliga
partiernas pensionspolitik under
dessa år måste bli att det enda som
kunnat ge resultat var om de alla
tre – i varje fall efter folkomröstningen – velat acceptera en positiv och konkurrenskraftig linje.
Det var först hr Hedlund – under
påtryckning från hans partiorganisation- och sedan hr Hjalmarson
– trots motsatta önskemål från
stora delar av högern – som förhindrade att folkpartiets strävan i
denna riktning misslyckades. I stället framfördes av de två partierna
år 1960 ett meningslöst krav på
upprivande av ATP – med känt
resultat.
Löftespolitik som sprängkilar
Det har uppenbarligen medfört
allvarliga konsekvenser för oppositionen att det trots folkpartiets
ansträngningar inte lyckades nå
enighet om ett slagkraftigt alternativ år 1958 och att två av de tre
oppositionspartierna år 1960 krävde
ATP:s upprivande. Vi har nu fått.
en onödig makttillväxt för socialdemokratien. Dessutom förhindrades ett allmänt politiskt närmande
mellan de tre oppositionspartierna.
Samarbetssvårigheterna har emellertid berott även på andra skäl.
Några gånger varje år har hr Hedlund i riksdagen ansträngt sig för .
att markera distans gentemot hö-
gern. Detta har gällt såväl i inrikes- som utrikespolitiska samman- .
hang. Det är att märka att denna
attityd är av äldre ursprung än hö-
gerns år 1959 och 1960 framförda
extrema förslag på det sociala området. I riksdagen har intrycket
blivit att hr Hedlund på så sätt velat
trygga en vågmästarställning för
sitt parti i vissa tänkbara framtida ·
lägen.
Högerns löftespolitik
Ett långt allvarligare hinder för
uppkomsten av samarbete och samarbetsanda inom oppositionen har l
emellertid högerpartiets löftespoli- l
tik i fråga om skattesänkningar l
och minskning av statsskulden va- ;
rit. Om man bortser från den skat- 1
tehöjning för barnfamiljerna som
första barnbidragets avskaffande
skulle innebära samt förslagen att
skjuta över vissa utgifter på kommunerna, uppgår högerns utgiftsreduktioner på statsbudgeten endast till några få 100-tal miljoner,
vilka dessutom för några år sedan
var ännu mindre betydande. De
kunde naturligtvis inte ge täckning
för högerns löften om stora skattesänkningar och minskning av statsskulden, en löftespolitik som man
på allvar började framföra år 1955
och sedan inte uppgivit.
Runt omkring i landet började
folk fråga varför inte folkpartiets
riksdagsgrupp kunde liksom hö-
gerns lova guld och gröna skogar.
När svaret blev att statsfinansiellt
utrymme kunde skapas endast för
mindre långtgående löften blev naturligt nog reaktionen ett krav på
att folkpartiet i riksdagen måste
avslöja att högerns löften saknade
täckning.
Emellertid var folkpartiledningen
till en början obenägen för en så-
dan uppgörelse inom oppositionen.
Hr Ohlin lät rätt länge högern
»bluffa ifred». Han har inom folkpartiet inte utan rätt kritiserats för
att han varit alltför benägen att,
av hänsyn till de negativa verkningarna för det borgerliga samarbetet, undvika en häftig debatt inom
oppositionen på denna punkt. På
våren 1956 tog han emellertid på
allvar upp högerns finanspolitiska
löften till granskning i riksdagen.
Högerpartiet hade då accepterat hr
Strängs princip om s. k. totalbalansering, vilket innebar att skatteinkomsterna skulle täcka inte bara
driftsbudgetens utgifter utan även
kapitalinvesteringarna. Men högern
nöjde sig inte ens med detta utan
krävde dessutom en minskning av
statsskulden för att kunna propagandistiskt utnyttja en vitt spridd,
fastän ogrundad, känsla att stats- 73
upplåningen är osund. I praktiken
innebar dessa ståndpunkter krav
på en överbalansering av driftsbudgeten med bortåt 2 000 miljoner
kronor om året, vilket endast vore
möjligt att uppnå genom stora
skattehöjningar. Men högern krävde
samtidigt stora skattesänkningar!
Dessa skulle visserligen inte träda
i kraft första året. Högerns skattesänkningslöften gäller alltid »året
efter nästa».
Högerns ståndpunkter var likväl
oförenliga. När hr Ohlin under vårriksdagen 1956 påvisade detta undvek högerledningen omsorgsfullt att
svara i sak. I stället tillgrep man
sådana klyschor som att »tydligen
tänker hr Ohlin bli biträdande finansminister till hr Sträng».
Detta grepp på försvaret mot
folkpartikritik blev skolbildande
inom högern. Varje gång sådan kritik framföres svaras från högerhåll: »Jaså folkpartiet vill nu hjälpa
socialdemokraterna.» Genom denna
replik har högern trött sig kunna
tvinga folkpartiet att avstå från
kritik mot högern, som alltså skulle
få »bluffa i fred». Samtidigt upprepade man vid alla tillfällen att
högern var det parti som var angeläget om ett förtroendefullt borgerligt samarbete.
När hr Hjalmarson bl. a. i diskussionen med hr Svensson i
Ljungskile år 1958 åter använt
samma metod – beskyllningar i
stället för svaromål i sak – växte
naturligt nog kravet inom folkpartiet på en grundlig granskning
74
av högerpolitiken. Finansminister
Sträng var nämligen inte särskilt
intresserad av att påvisa ohållbarheten i högerns löften utan ville av
taktiska skäl gärna medge högern
en gynnsammare belysning än de
för socialdemokraterna farligare
mellanpartierna. Hr Ohlin tog vid
vårriksdagen 1959 för andra gången
på allvar upp högerns finanspolitik
till kritisk belysning. Högerpartiet upprepade än en gång tidigare
förfaringssätt. I stället för svar i
sak antyddes att folkpartiet tydligen skulle börja samverka med socialdemokraterna. Irritationen inom
folkpartiet tilltog naturligtvis härigenom ytterligare.
Från folkpartiets sida gjordes
inte långt därefter ett försök att få
de faktiska förutsättningarna för
skattesänkningslöftena under budgetåret 1959-60 klarlagda genom
en gemensam undersökning av experter från bägge partierna. På så
sätt skulle löften utan täckning
och därav följande irriterande debatt inom oppositionen kunna undvikas. Någon gemensam utredning
om det faktiska utrymmet kom
emellertid aldrig till stånd.
Vari har då högerns löftespolitik
bestått? Ett par centrala saker är
redan ovan antydda. Att f. ö. mera
utförligt diskutera den här är av
utrymmesskäl inte möjligt. Åtskilliga väsentliga saker har med hänvisningar till källmaterial belysts i
Hadar Cars’ skrift »Att tvivla på
– Högerns budget- och finanspolitik». Den intresserade hänvisas till
ldenna i bokhandeln tillgängliga l
broschyr på ett 30-tal sidor. Någon
har sagt att om de bärande skikten
inom högerpartiet hade läst denna
skrift skulle en epidemisk samvetskris ha utbrutit, ty fakta i målet är
överväldigande och visar på ett obestridligt sätt att högern på avgörande punkter saknar täckning
för sina påståenden och löften.
För att ta ett enda exempel: talet
om att »folk med vanliga inkomsten inte skall behöva avstå mer
än 25 proc. av sin inkomst i skatter och obligatoriska avgifter. Detta
krav skulle innebära att mycket
stora grupper av medborgare »med
vanliga inkomsten helt skulle befrias från inkomstskatt till staten
eftersom övriga poster uppgår till
sammanlagt 25 proc. Inget parti
kan på saklig grund utställa sådana
växlar.
Hur högern skulle kunna infria
sina utfästelser att kraftigt sänka
inkomstskatterna, avskaffa omsen
och snart nog sänka bolagsskatten
till 32 proc. samtidigt som man
skulle minska statsskulden utöver
verkan av den tillfälliga försäljningen av statliga aktier – förstår
ingen. Det går inte ihop. Likväl
nöjde sig högern inte med att påstå
att den hade täckning för sina löften
utan anlade ett moraliskt tonfall
och upprepade att högern var det
enda oppositionsparti som hade anständig täckning för sina utfästelser.
Ofrånkomligen måste en propaganda av detta slag försvåra samarbetet med folkpartiet och centerpartiet. Men högern insisterade
på att utan kritik från övriga oppositionspartier få fortsätta denna
löfteskampanj som gett så god utdelning i röster vid de senaste valen.
Högerpartiets uppläggning av politiken kan inte hänföras till olycksfall i arbetet. Alltför många, främst
naturligtvis jämte partiordföranden hrr Cassel och Heckscher, bär
ansvaret för denna systematiskt
drivna politik.
Den ändrade mandatfördelningen
efter 1958 års extraval inom oppositionen hälsades med förtjusning
av socialdemokraterna, som nu fick
möjligheter att skrämma med ett
»dominerande högeralternatiV». När
folkpartiet och den liberala pressen
inför denna utveckling tvingades
att kritiskt och ingående belysa
denna högerkampanj innebar detta
på längre sikt en förstärkning av
oppositionen och en verksamhet till
förmån för en mera saklig offentlig
debatt.
Samuerkans villkor i framtiden
Vilka slutsatser bör man dra av
de gångna årens erfarenheter ifall
man är intresserad av ökad slagkraft inom oppositionen och bättre
valresultat nästa gång?
När detta skrives föreligger ännu
icke i tryck de politiskt riktningsgivande motionerna från oppositionspartierna vid 1961 års riksdag. Någon uppskattning av deras
innebörd ur synvinkeln huruvida
de kan jämna väg för en effektivare
75
opposition skall därför inte försö-
kas. En sådan värdering blir även
– och kanske framförallt – beroende av hur motionsvis angivna
ståndpunkter följs upp i utskott
och kamrar.
Men några uppenbara saker i
fråga om samverkans villkor skall
här anges. Först ett konstaterande:
sedan högerpartiet efter valet
svängt om i sin inställning till ATP
har numera även centerpartiet övergivit sin tidigare ståndpunkt vilket
innebär att ATP nu förts ur stridslinjen. Vidare: högerpartiet måste
lära sig förstå att talet om samförstånd klingar ihåligt om man inte
vill medverka i en politik som är
konkurrenskraftig gentemot regeringspartiets. Man måste avstå från
en extrem politik som försvagar
den samlade oppositionens möjligheter. Samma krav bör riktas till
folkpartiet och centerpartiet men
konsekvenserna är mindre långtgående och mindre svårsmälta för
dessa partier än för högern, som
under senare år blivit mera ytterlighetsbetonad än tidigare. Uppenbarligen måste högern acceptera
att folkpartiet lika litet som hittills
vill glida åt höger. Det skulle f. ö.
bara hjälpa socialdemokraterna.
Summan av den samlade oppositionens politik bör vara sådan att socialdemokraterna inte får möjlighet att skrämma med »nedrivande
av välfärdssamhället». Men detta
innebär ingalunda att tre olika partier måste ha identiskt samma program. Detta var ju inte fallet t. ex.
76
1956 då de borgerliga erhöll majoritet i andra kammaren.
Ett självklart önskemål är då att
oppositionspartierna som en naturlig sak godtar en viss kritisk diskussion sig emellan även om huvuddebatten gäller opposition kontra
regering. Kan man inte ta en sådan
debatt utan sura miner och avstå
från att svara med beskyllningar
går det säkert inte att skapa de psykologiska förutsättningarna för förtroendefullt samarbete. Av samma
skäl är det angeläget att centerpartiet upphör med sina fantasier om
att övriga partier svikit ett löfte
till folkpensionärerna om de trappsteg vid folkpensionshöjningen som
en utredning föreslog 1957. Ingen
förmenar centerpartiet att självt
ändra ståndpunkter men det är
orimligt att ett parti som tre gånger
i riksdagen deltagit i beslut som
klargör vad löftena innebär, påstår
att andra gör sig skyldiga till löftessvek genom att hålla fast vid vad
alla tidigare varit eniga om. Centerpartiet fortsätter dock denna
trafik även vid 1961 års riksdag.
För folkpartiets del uppkommer
naturligtvis liknande förpliktelser
att ta hänsyn och att med bevarad
egen profil försöka underlätta samverkan inom oppositionen. Men
eftersom folkpartiet inte utställt så
stora växlar om skattesänkningar
m. m. som högern eller beskyllt
andra för svek som centerpartiet
bör det inte möta större svårigheter att tillmötesgå rimliga anspråk.
Socialdemokraterna hade år 1960
ATP och myten om hotet mot välfärdssamhället som slagträn i en
kampanj som skedde under exceptionellt goda ekonomiska konjunkturer i Sverige liksom i nästan hela
Västerlandet. Vad konjunkturerna
beträffar så skiftar de med världsmarknadens växlingar. Vad gäller
ATP och myten om hotet mot välfärdsstaten bör denna propagandamöjlighet kunna berövas socialdemokraterna en gång för alla om
högern och centern låter det sista
årets uppträdande utgöra mästarprovet i politiskt oförstånd. Det
finns absolut ingen anledning anta
att oppositionen om den är villig
att beakta arbetsförutsättningarna
sådana de är, skulle sakna utsikter
att nästa gång uppnå ett lika gott
valresultat som år 1956 och därmed majoritet i andra kammaren
och vid gemensamma omröstningar.
Och varför skulle inte ytterligare
ett eller annat mandat kunna vinnas? Låt oss inte hjälpa socialdemokraterna att suggerera intrycket
att de nu är skyddade mot bakslag
vid 1962 och 1964 års val. Låt dem
gärna själva tro det. Men skulle inte
oppositionspartiernas allvarliga politiska missgrepp under de senaste
åren kunna erbjuda dem ett tillräckligt erfarenhetsmaterial för att
rädda dem undan en fortsättning på
de gångna årens ofruktbara två-
slår-den-tredje-lek för att i stället
inrikta arbetet på en konstruktiv
och framåtsyftande politik som
svarar mot dagens och morgondagens krav och förväntningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner