Print Friendly

Oppositionen och regeringens ekonomiska politik

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OPPOSITIONEN
OCH REGERINGENs EKONOMISKA
POLITIK
SociALDEMOKRATERNA besvara alltid den kritik, som riktats mot dess ekonomiska politik för dennas brist på förutseende
och effektivitet, med att fråga efter oppositionens egna linjer eller
alternativ. Det är dock lätt att visa upp, att oppositionen notoriskt
varnat regeringen alltsedan dess tillkomst efter samlingsregeringens sprängning. För innebörden av och konsekvensen i denna kritik ges här nedan en summarisk expose över högerns ekonomiska
politik efter krigets slut, författad av den nyvalde suppleanten i
riksbanksfullmäktige, fil. lic. Henrik Åkerlund.
I remissdebatten vid 1945 års höstriksdag – den första efter
krigets slut och samlingsregeringens avgång – uttalade högerpartiets ordförande hr Domö:
»Sveriges näringsliv är i dag starkare, bättre organiserat och
konsoliderat än flertalet andra länders. Våra produktionsmedel
finnas i behåll, skonade av kriget. Vår arbetskraft är i god kondition och har undsluppit nöd. Transportmedel och transportvägar
stå på en särskilt hög nivå i jämförelse med de krigshärjade ländernas. Vår handelsflotta är en av de bättre i världen.»
Hr Domö tillade:
»Vi stå inför alla de frågor, som sammanhänga med omställningen till fredsförhållanden. Vårt folk får inte något tillfälle
att slappna av eller slå sig till ro efter de utståndna mödorna. Det
gäller i stället att med friskt mod gripa sig an med uppgifterna
att göra Sverige ännu starkare än vad det i dag är.»
Den alltid ledande tankegången har för oppositionen varit att
utveckla ett starkt näringsliv. Endast genom ett sådant kan trygghet skapas för det svenska folket. Krigsårens utomordentliga anspråk såväl för krigsberedskapen som försörjningen knnde klaras
endast tack vare den rådande produktionsordningens effektivitet.
249
Oppositionen och regeringens ekonomiska politik
»Vi ha svårt att tro», yttrade hr Skoglund vid samma tillfälle i
riksdagens andra kammare, »att en utvidgad statsdrift på snart
sagt alla områden, vilket vissa högljudda stämmor kräva, kommer
att medföra ökad produktion eller skapandet av ett bättre underlag för en allmän höjning av välståndet.» Och hr Domö underströk: »Det vore önskvärt, att vi hade en översiktlig plan för krisregleringarnas successiva avskrivning att gå efter.»
Under hösten 1945 och våren 1946 utarbetades högerns nya program, vilket förelades 1946 års riksstämma. I bestämd motsättning
till arbetarrörelsens efterkrigsprogram, som kräver samhällets omdaning i socialistisk riktning, uttalas i det av riksstämman antagna
programmet: »Näringsfriheten skall återställas. Krigsårens ransoneringar och regleringar böra utan dröjsmål avskaffas, så snart
förutsättningar härför föreligga. Socialiseringen skall bekämpas.»
Penningpolitiken. Penningpolitikens uppgift är att reglera penningvärdet. På det ekonomiska området är det statsmakternas vä-
sentligaste uppgift. Riksbanken har det omedelbara ansvaret för
penningvärdets upprätthållande. Under krigsåren sjönk det emellertid med ungefär en tredjedel.1944 års riksdag beslötpåsamlingsregeringens förslag, att penningvärdet efter hand skulle höjas, genom att
en väntad förbättring i varuförsörjningen efter krigets slut skulle
komma alla medborgare tillgodo i form av sänkta priser. Detta penningpolitiska program, varom alla i den nationella samlingen deltagande partierna voro eniga, kullkastades genom finansminister
Wigforss’ bekanta tal i Göteborg i 1944 års valrörelse. Dennes nya
program gick ut på att söka uppnå en förbättrad standard genom
höjning av penninginkomsterna i stället för genom sänkta priser.
I stället för att höja penningvärdet har finansministerns program
formulerats såsom en stabilisering av varupriserna för att söka
bevara kronans köpkraft i »konsumenternas händer». Högern har
emellertid hävdat plikten att upprätthålla kronans köpkraft även
i spararnas och producenternas händer. Detta är nämligen en förutsättning för ett tillräckligt sparande och en effektiv produktion.
Utvecklingen har till fullo visat, att det icke går att med hjälp
av priskontroll förhindra en försämring av kronans värde i »konsumenternas händer», om en allmän höjning av penninginkomsterna genomföres. Den socialdemokratiska regeringen har
grundligt misslyckats med sitt penningpolitiska program. Vårt
land saknar i nuvarande stund ett livsdugligt sådant.
Inkomstpolitiken. De inkomster, som genom försäljning av varor
till gällande priser och tillhandahållande av tjänster tillförts företa- 250
Oppositionen och regeringens ekonomiska politik
gare och fria yrkesmän eller i form av löner utbetalats till löntagarna, ha till följd av den förda penningpolitiken undergått en synnerligen stark ökning. Denna överstiger väsentligt ökningenavvaruproduktionen sedan krigsslutet. En mot den starka ökningen av penninginkomsterna svarande höjning av levnadsstandarden har därför icke kommit till stånd. Däremot har ansvällningen av penninginkomsterna haft många olyckliga verkningar, vilka kort kunna
sammanfattas i uttrycket: ökad inflationsfara. I den hejdlösa intressekamp, som utlösts, är det fara för att mindre grupper och
framför allt medelklassen kläms mellan sköldarna. Högern har bestämt hävdat, att svagare gruppers intressen inte få åsidosättas,
att tjänstemän i enskild och allmän tjänst, hantverkare, handlande och andra småföretagare, jordbrukare och de fria yrkenas
män kunna kräva respekt för sina insatser i produktionslivet och
faktiska inkomster, som göra det möjligt för dem att hålla sin kulturella och materiella standard.
En allmän samling i inkomstpolitiken måste ersätta den ohämmade kampen om höjda penninginkomster. Hösten 1946 föreslogo
de borgerliga partierna enträget en s. k. rundabordskonferens om
främst inkomstpolitiken, men detta avböjdes av finansministern.
En sådan konferens kom till stånd på regeringens inbjudan först i
januari 1947. Utsikterna att vinna påtagliga resultat hade då avsevärt försämrats. Regeringspartiet hade dessutom på förhand fastslagit sin inställning genom en deklaration, vilken bl. a. innehöll,
att inflationshotet icke betraktades såsom ett avgörande hinder
mot en fortsatt justering av den nuvarande fördelningen av produktionsresultatet. Härigenom hade frågan om en allmän samling i fråga om inkomstpolitiken från början avvisats av regeringen. Då regeringsrepresentanterna under förhandlingarnas
gång icke voro villiga att modifiera sin inställning i den avgö-
rande frågan om principerna för inkomstpolitiken, avbrötos förhandlingarna utan resultat.
Utvecklingen av försörjningsläget. De stora anspråk på försörjningen med varor och material, som den förda inkomstpolitiken
med nödvändighet måste ställa, har gjort det ofrånkomligt att med
största uppmärksamhet följa utvecklingen av försörjningsläget
och noggrant granska regeringens utvägar för att tillgodose behoven. Den 20 mars 1946 riktade hr Domö en interpellation till då-
varande statsministern, vari anhölls om en redogörelse för hur
regeringen såg på de aktuella försörjningsfrågorna. Hur pass väl
motiverad denna interpellation var, f:r:amgår av att nära nog på
251

·, f ·• ~·
Oppositionen och regeringens ekonomiska politik
dagen ett år senare eller den 15 mars 1947 regeringen fann sig föranlåten att införa en reglering av importen. Under den tid, som
förflutit mellan dessa båda tidpunkter, hade försörjningsbehovet
tillgodosetts genom import i en sådan utsträckning, att landets
innehav av utländska betalningsmedel nära nog uttömts. Om försörjningsfrågorna beaktats i tid, hade en reglering av importen
sannolikt aldrig blivit erforderlig. I olika sammanhang i motioner, interpellationer och riksdagsanföranden ha försörjningsproblemen tagits upp till behandling. Därvid har konsekvent understrukits nödvändigheten att öka produktionen i synnerhet av nödvändighetsvaror.
Prispolitiken. Den roll priskontrollen spelat i produktionshämmande riktning har upprepade gånger varit föremål för kritik.
I remissdebatten hösten 1945 förklarade hr Domö, att ett bestämt
motstånd skulle resas mot de krav, som framfördes från radikalt
håll, att göra priskontrollen till en bestående institution i vårt nä-
ringsliv. Förslag har vid flera tillfällen framförts om ett upphä-
vande av priskontrollen på vissa områden för att ernå en sanering
av prisbildningen. Hösten 1946 riktades en tungt vägande kritik
i riksdagen mot den snedvridning av produktionen, som blivit följden av priskontrollens felaktiga tillämpning. I överensstämmelse
med sin uppfattning om priskontrollen som blott en tillfällig kristidsinstitution yrkade högern i en motion vid 1947 års riksdag på
en begränsning av de utvidgade befogenheter, vilka tillagts priskontrollnämnden i ett förslag till ny prisregleringslag. Konsekvent har hävdats, att prispolitiken måste beakta höjda produktionskostnader, att allmänheten gagnas mer av att det finns varor
att köpa, även om de bliva något dyrare än att varorna icke produceras till följd av för lågt medgivet pris. Partiet har motsatt
sig en beskattning, som skulle leda till höjda priser på oumbärliga varor, likaväl som en subventionering av vissa nödvändiga
sådana i syfte att sänka deras priser. Bristen på konsekvens och
planmässighet i regeringens åtgärder att låta en departementschef
driva upp nödvändighetsvarornas priser genom beskattning och
en annan pressa ned dem genom subventioner har påtalats. T. o. m.
samma vara hade så när blivit utsatt för en sådan behandling, i det
att finansministern övervägde att lägga skatt på skodon som folkhushållningsministern redan subventionerade genom subvention på
läder. En sådan politik måste leda till en överbeskattning av allmänheten.
Handels- och kreditpolitiken. Den kreditgivning till främmande
252

Oppositionen och regeringens ekonomiska politik
länder, som förekom under samlingsregeringens tid, ägde rum under allmän enighet mellan partierna. Redan under höstriksdagen
1945 framförde högerns talesmän betänkligheter mot den fortsatta
kreditgivningen till skilda länder, som ingick som delar av de
handelsavtal, vilka slötos. Farhågor yppades framför allt för att
landet icke skulle orka med så stora åtaganden i form av nya krediter. Särskilt kom detta till uttryck, när regeringen i början av
1946 års höstriksdag framlade för riksdagen det kombinerade handels- och kreditavtalet med Sovjetunionen. Avtalet förutsatte ett
ömsesidigt handelsutbyte om c:a 500 milj. kr. i vardera riktningen
och en svensk export på kredit om 1,000 milj. kr., allt under en
femårsperiod. En bestämd gensaga uttalades mot såväl kreditens storlek som det sätt varpå riksdagen genom regeringens
maktfullkomliga uppträdande med åsidosättande av utrikesnämnden ställts inför ett fullbordat faktum.
Att en minskning av exportinkomsterna till följd av leveranser
på kredit samtidigt som försörjningsbehoven framkallade en stark
ökning av importen måste leda till en häftig minskning av landets
förråd av utländska betalningsmedel, d. v. s. guld och valutor, stod
klart på hösten 1946. För det allvarliga i en sådan utveckling varnades och krav framfördes i riksdagen på effektiva motåtgärder
för att stoppa den farliga utvecklingen i samband med debatten
om subventionerna på vissa utländska råvaror, främst bomull och
läder. Under hela vårriksdagen 1947 utgjorde de allt hastigare
sjunkande valutareserverna ett återkommande tema för vådorna
av regeringens allmänna ekonomiska politik. När regeringen mot
slutet av riksdagssessionen anhöll om riksdagens medgivande att
även rekvirera privatpersoners och andra enskildas utländska tillgångar, reste partiet bestämda invändningar i en motion mot att
fullmakt skulle lämnas att rekvirera och realisera svenska företags dotterbolag i främmande länder.
Regleringsväsendet. Sedan exporten av de viktigaste exportvarorna, massa, papper och trävaror lagts under statlig reglering
såväl i fråga om priser som kvantiteter och importen blivit underkastad licensgivning och valutatilldelning har punkten 19 i arbetarrörelsens efterkrigsprogram förverkligats. Utrikeshandelns
reglering såväl som hela regleringsväsendet i övrigt bygger på
krigstidens kvardröjande fullmaktslagstiftning. Den viktigaste av
denna är allmänna förfogandelagen. I en motion till innevarande
års riksdag har partiet krävt dennas upphävande och begärt förslag till särskild lagstiftning för sådana regleringar, som på grund
253
Oppositionen och regeringens ekonomiska politik
av försörjningsläget ännu oundgängligen måste bibehållas någon
tid.
Finans- och skattepolitiken. Krigstidens hårda skattetryck borde
enligt partiets mening ha lättats, när kriget var över, och önskemål härom framfördes redan vid 1945 års höstriksdag. Till följd
av de stora utgifter för folkpensioner och barnbidrag, som voro
att vänta, yrkades på en långsiktig plan för statens väntade utgifter och inkomster. Hållpunkter härför erfordrades för ett ställningstagande till frågan om skatternas höjd. En sådan finansieringsplan framlades också våren 1946 av regeringen, samtidigt
som denna anhöll om riksdagens uttalande rörande omsättningsskattens borttagande. I en motion framlade högern en alternativ
finansplan, som gick ut på en successiv sänkning av den direkta
beskattningen för att främja arbetsamhet, företagsamhet och sparande. Då regeringen i sin proposition hade föreslagit en tillfällig
underbalansering av budgeten under budgetåret 1948/49, uttalade
partiet i sin motion en bestämd gensaga häremot under åberopande
av de påtagliga riskerna för en ytterligare penningvärdeförsämring. I fråga om det förutsatta utgiftsprogrammet yrkades, att
försvarets effektivitet skulle upprätthållas och att barnbidrags”
reformen skulle provisoriskt lösas i avvaktan på en utredning a’
det lämpligaste sättet att förena barnbidragen med ett bibehållande av de skattefria barnavdragen; deras slopande skulle kännbart höja barnfamiljernas skattebörda. Partiets finansplan räknade med något lägre utgifter än regeringens proposition men med
något större inkomster – vilket utvecklingen visade vara riktigt- varför utrymme fanns för skattesänkningar utan kompenserande skattehöjningar på andra områden.
Den stora frågan vid 1947 års riksdag var finansministerns förslag till nya direkta skattehöjningar, innebärande skärpt progressivitet i den direkta inkomstbeskattningen, höjd förmögenhetsskatt, höjd bolagsskatt samt införande av en ny kvarlåtenskaps~
skatt. I sin motion i skattefrågan yrkade högern avslag på regeringens hela förslag samt begärde en ny utredning av hela frågan
för att få verkningarna av de föreslagna skattehöjningarna på
näringslivet klarlagda. Det framhölls med skärpa, att en höjning
av den direkta beskattningen skulle verka hämmande på arbetsamheten, återhållande på företagsamheten och förödande för spar•
samheten och därigenom direkt driva på inflationen. I avvaktan
på den begärda utredningen föreslogs en provisorisk skattelättnad
med 200 kronor per familj och 130 kronor för ensamstående person,
254
.’
‘ …
Oppositionen och regeringens ekonomiska politik
vilket en företedd beräkning av statens inkomster och utgifter
visade vara möjligt inom ramen för en balanserad budget.
Den alltmer överhängande inflationsfaran bl. a. ådagalagd genom minskningen av sparaodet och riksgäldskontorets misslyckade
försök att konvertera det s. k. tredje försvarslånet i augusti 1947
föranledde regeringen att i november inbjuda oppositionspartierna
att genom utredningsmän i Kungl. Maj:ts kansli deltaga i detaljutformningen på vissa omtåden av en antiinflationspolitik, vars
huvudlinjer uppdragits av regeringen. Erbjudande av principiellt
samma natur kom partiet till del innevarande vår att genom representanter få deltaga i fördelningen av den bensinkvantitet, som
kunde ställas till förfogande. I sitt svar på regeringens inbjudan
i november framlade partiet vissa alternativa riktlinjer för inflationskrisens bekämpande. . Bland annat föreslogs införande
av vissa lyxskatter och acciser på umbärliga varor och ifrågasattes en allmän lågprocentig varuskatt på ett tidigare stadium än
i detaljhandeln, vilka skatteinkomster icke finge användas för lö-
pande statsutgifter, utan vore avsedda för att bekämpa inflationen.
I det förslag till skärpt indirekt beskattning, som regeringen framlagt till innevaranda-års riksdag, ingick emellertid en mycket vä-
sentlig skärpning för varor av rent oumbärlig natur, t. ex. bensinen. Den därav föranledda höjningen av transportkostnaderna
måste leda till höjda priser för en lång rad av livsmedel och andra
oumbärliga varor. Partiet yrkade avslag på förslaget till höjd
beskattning av motorismen med motivering att oumbärliga varor
icke borde drabbas. Det framhölls även, att automobilskattemedel
enligt vedertagen princip endast borde användas för vägväsendets
underhåll och förbättring, och att i den mån det här vore fråga
om tvångsvis upplåning för andra ändamål, en återbetalning skulle
leda till ökat skattetryck på andra områden i framtiden. I fråga
om den föreslagna beskattningen av umbärliga varor hävdar partiet den uppfattningen, att inkomsterna härav skola användas i
kamp mot inflationen, och att det effektivaste resultatet skulle uppnås, om staten uppköpte sina i riksbanken befintliga obligationer.
Detta har varit en förutsättning för partiets anslutning till den
nya indirekta beskattningen. Formen för densamma har blivit en
punktbeskattning, mot vilken starka invändningar rests, enär den
leder till orättvisor och snedvrider prisbildning och produktion.
Penningväsendet och riksbankspolitiken. Ett sunt penningväsen
är ett villkor för näringslivets sunda utveckling och en förutsättning för medborgarnas förtroende för kreditväsendet. Sparaodet
255
Oppositionen och regeringens ekonomiska politik
är först och främst en förtroendesak. Partiet har konsekvent framhållit nödvändigheten att icke skada sparandets livsnerv. Riksbanken, som är vad man brukar kalla en bankernas bank, bör i
enlighet med grundlagens bud vara en självständig och oberoende
institution, vars uppgift är att upprätthålla sundheten i penningoch kreditväsendet. Mot strävanden att överföra riksbankens verkliga beslutanderätt i de viktigaste penningfrågorna till regeringen
har partiet reagerat. Motionsvägen har partiet yrkat på fullmaktslagstiftningens upphävande i fråga om riksbankens sedelutgivning
m. m. Vid innevarande års riksdag har partiet i en motion motsatt
sig, att sambandet mellan sedelutgivning och guldinlösen av sedlarna helt upphäves. Riksbankens politik, som bestäms genom inflytande från regeringspartiets sida, att uppköpa statens egna
obligationer i synnerligen stor omfattning, har högern deciderat
motsatt sig.
Henrik Akerlund.
256
··::_:..~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner