Print Friendly

Oppositionen och det nya läget

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..,
OPPOSITIONEN
OCH DET NYA LÄGET
l. SAMVERKAN ELLER SPLITTRING
Av med. dr KARL WISTRAND
SvENSKT partiliv har- synbarligen mera överraskande än det
varit full anledning att vänta för en uppmärksam iakttagare –
kommit inför en ny situation, som med naturnödvändighet framkallar nya överväganden från deras sida, som nu kvarstå i oppositionsställning. Att förändringar av denna djupgående art kunnat inträffa parallellt med att de tre hittillsvarande oppositionspartierna befunnos inbegripna i förhandlingar, där de kommit
samman att med en gemensam motpart diskutera samfällda intressen, visar tillräckligt huru bräckligt varje samarbete mellan
politiska partier utan annan grund än opportuniteten måste bliva.
Vad som av den ena parten betraktas som en lovvärd skicklighet
i tillvaratagandet av egna intressen, ter sig för den andra som ren
trolöshet.
Det svenska partilivet är ännu i hög grad influerat av historiska
reminiscenser, som fortfarande, ehuru till stor del endast känslomässigt uppfattade, giva starka utslag i det politiska ställningstagandet. De liberala elementens starka ressentiment gentemot
den höger, med vilken de kämpade under det demokratiska genombrottets tid, och lantmännens misstänksamhet mot de liberaler,
som på sin tid med socialdemokratiens hjälp så länge förhindrade
jordbruksfrågans lösning genom gemensamt borgerligt uppträ-
dande- allt har länge hindrat och kommer antagligen att under
åtskillig tid framåt försvåra etablerandet av den gemensamma
borgerliga front, som ensam skapar det verkliga alternativet till
en bestående socialdemokratisk dominans. Dagens nya läge i sin
till synes oberäkneliga nyckfullhet är en konsekvens av den borgerliga splittringen med alla de inneboende möjligheter, som den
skänker det största partiet, att bland inbördes obundna motståndare vid varje tillfälle välja ut dem, som i den föreliggande situationen anses mest benägna för samgående.
520
_…..__________……:_._,…._,”
Oppositionen och det nya läget
Vad som inträffat borde föranleda åtminstone de två återstå-
ende oppositionspartierna att förbehållslöst granska sitt ideinnehåll och resolut utmönstra vad som helt tillhör det förgångna. Att
gent emot varandra uppehålla åtskiljande fiktioner utan reell
innebörd i nutida samhällsliv tjänar i varje fall icke oppositionens
sak. På grundval av en dylik undersökning, varigenom det gemensamma skulle, med alla sina nyanser och förbehåll, kunna klarläggas, borde ett samarbete kunna etableras, som sträcker sig utöver ögonblickets läge. Antagligen står alltför många moment
hindrande för en formlig fusion – däremot reser sig helt säkert
f. n. en överväldigande majoritet inom bägge partierna – men ur
en åsiktsinventering borde kunna utgå ett mera hållbart underlag
för en fast, klar och klokt avvägd borgerlig politik, byggd på ställningstaganden, som äro frukter av gemensamma överväganden.
En sådan den gemensamma handlingens politik kan helt säkert
komma att möta svårigheter även på avgörande punkter. En –
och i politiken icke oväsentlig – är personliga motsättningar; de
varken kunna eller få utgöra avgörande hinder. När åsiktsgemenskapen är tillräckligt stark, mista namnen i betydelse.
Lång(; viktigare är själva åsiktssambandets nåiibarilet. En blick
bakåt under efterkrigstiden uppvisar en rad av fall, där högern
och folkpartiet hävdat olika uppfattningar. Man har dock svårt
att i dessa motsättningar se principiella och varaktiga skiljelinjer.
Utvecklingen har bidragit att i viktiga situationer föra de båda
partierna påtagligt närmare varandra. Högern har genom sin
programrevision reformerat sin inställning på ett sätt, som utsuddat många hävdvunna gränsmärken. Dess ungdomsförbund, vilket
som alla ungdomsförbund önskat att se sig som en pådrivande
kraft, ha därutöver mer än en gång tillkännagivit en uppfattning,
som i sakfrågor gått längre åt vänster än partiets egen politik.
Man kan ha ställt sig frågande inför dessa företeelser på konservativt håll, de äro emellertid att notera som uttryck för nya
inställningar inom partiet och kräva som sådana att beaktas till
sina konsekvenser. Folkpartiet har under inflytande av utvecklingen hittills kommit att uti avgörande ekonomiska frågor närma
sig högerns ståndpunkt. I fråga om personlig uppfattning är gränsen otvivelaktigt ytterst svävande mellan de båda partiernas medlemmar. På båda sidor om gränsmärket återfinner man personligheter, som lika väl, ibland t. o. m. rätteligen borde hänföras till den
andra sidan, än där de äga politisk hemvist. När man nu ställts
inför en svåröverskådlig situation, borde tidpunkten vara inne för
521
Karl Wistrand
en kartläggning av vad som verkligen skiljer och vad som förenar
eller kan förena.
Man kan invända: -och man invänder- att samarbete mellan de båda partierna kan etableras och fortgå formlöst som hittills från fall till fall. (En cyniker kunde tillägga: och med så
framgångsrikt resultat beträffande bondeförbundet.) Båda partierna komme att ibland efter och ibland utan samråd bestämma
sin position. Ibland skulle dessa giva utslag i form av gemensamt
ställningstagande, ibland icke, allt efter stundens växlingar. Skilda
ställningstaganden, grundade på avgörande meningsskiljaktigheter, komme att återfinnas sida vid sida med andra, framkallade
av rena tillfälligheter eller av ren prestigesjuka utan egentlig
täckning i politiska realiteter. Linjerna för samgåendet skulle
komma att sakna all fasthet och uttryckas av regellösa och oberäkneliga kurvor. Ett sådant tillfälligt improviserat och oövertänkt
arbete skulle aldrig leda till bestående resultat. Härför kräves en
planläggning, som sammanför och vänjer parterna vid samarbete.
Den borgerliga sidans svagheter uppenbaras i dess splittring. En
fast partikombination, som omfattar 80 man i andra kammaren,
är något annat än tvenne partier, det ena om 23 och det andra om
57 man, som inbördes ofta draga ojämnt. Kunna bondeförbundare
och socialdemokrater ingå en allians om fruktbärande samarbete,
borde vägen icke heller vara omöjlig för en sådan mellan de kvarstående oppositionspartierna, vilka utvecklingen f. n. så obönhörligt placerat i samma båt med samma problem och samma samhällsuppgifter.
Skola de två borgerliga partier, som f. n. ensamma stå för oppositionen, kunna tillfredsställande utföra sin svåra uppgift under
inbördes misstro och ängsligt bevakande av den partimässiga innebörden av varje motpartens ståndpunktstagande~ Ger icke dagsläget tillräcklig anledning till en omprövning av de gamla motsättningarnas nutidsvärde~ Här föreligger en uppgift för politiker, vilka äro i stånd att tänka som handlingens män och att
handla som tänkare.
Vad som skall·ske måste emellertid företagas utan dröjsmål och
onödig tvekan, innan opåräknade och oberäkneliga situationer
uppstå, där bristen på förutseende framkallar splittrade och splittrande aktioner. Genom sådana kan oppositionen föras över i ett
ofruktbart spel, som saknar förmåga att ingiva respekt, vare sig
utåt eller inåt.
D. 20 okt. 1951.
522
==
Oppositionen och det nya läget
2. HÖGERN OCH REGERINGSSKIFTET
Av professor GUNNAR HECKSCHER
1951 års regeringsrekonstruktion har en stor förtjänst: den dementerar effektivt alla påståenden om att svensk politik icke erbjuder några överraskningar. Det samarbete mellan de borgerliga
partierna, som försiktigt börjat redan efter 1948 års val, hade vid
1951 års vårriksdag nått en viss grad av fasthet. En blåögd optimist som författaren av dessa rader kunde rentav gripas av den
förhoppningen, att de skulle kunna komma till insikt om att vad
som förenade dem var mera och viktigare än vad som skilde dem
åt, och att de i framtiden skulle kunna draga praktiska konsekvenser härav. Plötsligt ändrades bilden. Det parti, som säger sig representera vårt samhälles stabilaste grupp, bönderna, ändrade
position lika snabbt som kungsbonden på ett schackbräde. Från
att ha varit en fullt ut lika skarp kritiker av vår maktägande socialdemokrati som någon annan borgerlig grupp blev bondeförbundet plötsligt dess trogne vapendragare. Det försågs väl med
departement, men statsrådet Sköld markerade omedelbart, att han
icke tänkte ta någon större hänsyn till dess åsikter.
Om orsakerna till detta den dåliga logikens resonemangsparti
kunna meningarna kanske vara delade. En av dem var skördeutfallet: herr Norup befarade, att jordbrukarna icke skulle bli tillräckligt kompenserade för svartrostens härjningar, om icke han
själv var jordbruksminister. En annan var att en regeringskonstruktion i varje fall var nödvändig: herr Erlander befarade, att
han icke skulle kunna bli av med kollegerna Möller och Vougt, om
han inte kunde peka på koalitionspartnerns krav. Och slutligen
förenades de båda partierna av en personligt färgad ovilja mot en
gemensam motståndare: både herr Erlander och herr Hedlund voro
beredda till stora uppoffringar för att slippa risken att behöva sitta
i regering tillsammans med herr Ohlin.
Det finns intet skäl att söka dölja den djupa besvikelse, som en
sådan seger för de korta perspektiven måste inge. De båda återstå-
ende borgerliga partierna kunna måhända räkna med ett förbättrat utgångsläge inför 1952 års val, men denna fördel uppväges
fullt ut av den ökade styrka, som bondeförbundets bistånd – för
längre eller kortare tid – ger åt den socialistiska regleringspoli- 523
Gunnar Heckscher
tiken. Det kan också hända, att samarbetet i koalitionsregeringen
bygges på grundsatsen, att varje statsrådsledamot skall få så vitt
möjligt fria händer inom sitt eget område. Och tanken på att vi
skulle få t. ex. socialdemokratiska ungdomsförbundet som dominerande faktor i försvaret men bondeförbundspolitik på det kulturella området är föga uppmuntrande – de ifrågavarande departementschefernas personliga förtjänster i all ära.
Vid regeringsombildningen publicerades ett regeringsprogram,
vars utmordentligt vaga karaktär gör det särskilt nödvändigt
att regeringen – såsom herr Hedlund påfordrat – får dömas efter sina gärningar. Material för en sådan bedömning har börjat
komma fram redan vid höstriksdagen. Missaktning för riksdagens
konstitutionella och traditionella ställning, angrepp mot bilismen
och fortsatt utvidgning av regleringsväsendet äro de drag, som
därvid framträtt. I fortsättningen får man kanske förmoda, att
långtidsutredningens förslag, signerat av den fjärde socialdemokratiska generationens starke man, kommer att i många hänseenden bli vägledande för den ekonomiska politiken. Värre skulle det i
och för sig kunna gå. Detta betänkande rymmer många realistiska
omdömen och utmärkes på vissa punkter av en frimodighet, som
inger respekt och sympati, vid sidan av bestående kolartro på att
kanslihuset kan, bör och måste hålla svensk ekonomi i fasta ledband. Vad man i det sammanhanget befarar, är endast att sådana
programpunkter som differentierad lönepolitik, minskning av den
direkta beskattningen, försiktighet vid genomförandet av arbetstidslagen och åtgärder mot enskildas konsumtionsökning bli utsuddade, så att ingenting annat återstår än regleringar och åter
regleringar, alla på lika kort sikt. Den politiskt matnyttiga delen
av långtidsprogrammet visar sig kanske vara den, som ingenting
har med de långsiktiga perspektiven att göra.
För oppositionens del är uppgiften i den närmaste framtiden väl
främst att klargöra, att ingen vunnit på uppgörelsen. Bönderna,
som ha haft det relativt hyggligt hittills – helt annorlunda än
under de magra åren i början på 1930-talet – kunna helt säkert
icke räkna med någon förbättrad ställning utan på sin höjd med
att undgå försämringar genom åtgärder, till vilka i varje fall
högern kan väntas vara beredd att medverka. Arbetarnas förväntningar synas icke heller vara överväldigande. Det ryktas redan om att vissa fackförbund skulle vara betänkta på att begära
tillbaka indexlönerna, sannolikt för att därmed markera sin tilltro till regeringens förmåga att »bekämpa de inflationistiska kraf- 524
———-~·-_….._____ _
Oppositionen och det nya läget
terna inom landet i syfte att bevara penningvärdet». Och tjänstemännens redan förut påtagliga misstro mot en regering, som varit
så ivrig att tillgripa tvångslagstiftning mot sjuksköterskorna,
torde knappast mildras genom att den fått förstärkning från herr
Rubbestads parti.
Fakta av detta slag äro talande nog, och flera visa sig säkerligen redan under de närmaste månaderna för de, som verkligen
vilja följa parollen att döma regeringen efter dess gärningar. Uppgiften att opponera kan snarast väntas bli tacksammare i det nya
läget. Likväl vore det oansvarigt att stanna endast härvid. Icke
minst högern, som å ena sidan har särskilda traditioner att bevaka, å den andra som det minsta av de båda oppositionspartierna
befinner sig i ett svårare läge, har all anledning att överväga situationens innebörd. –
Blir den röd-gröna koalitionen bestående, stannar högern i en
tämligen permanent opposition. Dess rikspolitiska inflytande begränsas då till sådana områden, där regeringen av taktiska skälnågra andra torde numera knappast bli beaktade – måste taga
hänsyn även till en minoritet. I övrigt har den att tala till galleriet, d. v. s. till väljarna, utan att behöva bekymra sig om den
praktiska genomförbarheten av sina yrkanden. Arbetet med handlingsprogrammet kan då skjutas på framtiden. Större uppmärksamhet än tidigare måste också ägnas åt arbetet i kommunerna,
där författning och tradition ger även ett minoritetsparti möjlighet till praktiskt inflytande.
Likväl vore det oförsiktigt att inrikta sig enbart på detta alternativ. Tanken på en borgerlig samlingsregering ter sig oavsett
1952 års valutgång numera ytterst osannolik. Icke ens bondeförbundet torde ge sig på att hoppa så långt och hastigt. Däremot
är samlingsregeringstanken långt ifrån dömd. Både det utrikespolitiska och det inrikespolitiska läget kunna snabbt försämras
därhän, att en ännu vidare grundval för regeringsarbetet blir nödvändig, och dessutom är det icke helt otänkbart att eventuella motgångar för regeringspartierna vid 1952 års val kunna tvinga dessa
att se om sitt hus och revidera sina planer. Mycket betyder det därvid också, om högern lyckas konsolidera sin ställning och därmed
skapa ga;rantier för att jordbrukarklassens rättmätiga intressen
vinna beaktande även utanför bondeförbundet.
Inför perspektivet om eventuell framtida delaktighet för den nuvarande oppositionen i regeringsansvaret finns det åtskilligt, som
kräver beaktande. En viktig sak är den politiska atmosfären. Det
525
Gunnar Heckscher
torde vara ofrånkomligt, att koalitionsregeringens tillkomst medför en skärpning av debatten, orsakad av den besvikelse varom
förut talats och den ringa respekt, som den Erlander-Hedlundska
diplomatien kan inge en utomstående betraktare. Men skärpan får
icke drivas för långt. I grund och botten är koalitionen kanske
ägnad att väcka mera munterhet än bitterhet. Och även om den
sistnämnda icke kan helt uteslutas, får den aldrig riktas mot de
båda medborgargrupper – arbetare och bönder – som regeringspartierna göra anspråk på att representera. Det är sant, att ingen
politik i vårt land kan föras mot någon av dessa. Vad oppositionen
kräver, är att hänsyn skall tagas även till tjänstemän och företagare, icke att någon annan grupp skall lämnas utanför.
Betydelsefull är också programarbetets inriktning. Det är självklart, att högern icke kan vara utan ett program för lösningen
av de stora ekonomiska frågorna. Men lika självklart borde det
vara, att man icke stirrar sig blind enbart på dessa. Principiellt
har konservatismen alltid hävdat, att de materiella faktorerna icke
äro och aldrig få bli ensamt bestämmande; utrikespolitik, försvar
och kultur kräva betydligt större uppmärksamhet. Sannolikt är
detta även taktiskt riktigt. I många hänseenden ligger det nämligen i den socialistiska rörelsens intresse att överbetona ekonomien för att lättare kunna spela på de breda lagrens naturliga
och eviga missnöje för att inte säga avundsjuka på detta område.
Och slutligen är det en praktisk fråga: skulle högermän en gång
kallas att deltaga exempelvis i en samlingsregering, bleve det
knappast de ur samhällsekonomisk synpunkt centrala departementen, som komme att anförtros dem. Också ur denna synpunkt
är det ytterst angeläget, att högern icke står utan handlingsprogram på de områden, som därvid kunna komma i fråga.
Tills vidare förestår emellertid arbetet inför 1952 års val. Därvid måste man hålla i minnet, att de riksdagsmän, som skola väljas,
med all säkerhet få en svår uppgift, som kräver aktiva personliga
insatser av var och en bland dem. Ur den synpunkten är det angeläget, att man utser personer, som icke blott äro goda kandidater
utan också kunna göra en insats, om de bli valda. Det påstås, att
folkpartiets framgångar 1948 tillförde riksdagen en och annan
medlem, som kom dit »av misstag» och egentligen var avsedd som
fyllnadsnamn på en lista. Även om högern saknar anledning att
ännu vänta så överväldigande resultat av sitt arbete, måste den
åtminstone gardera sig mot misstag av den typen. Det kan ju trots
allt tänkas, att valvinden börjar ändra sig!
526

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner