Print Friendly

Oppositionen i det nya läget

Av Redaktionen | 31 december 1958


1958


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OPPOSITIONEN I DET NYA LÄGET
DE RELATIVT långvariga förhandlingar och sonderingar som blev
nödvändiga, innan regeringskrisen
löstes efter folkomröstningen i höstas, gav ett otvetydigt vittnesbörd
om de förskjutningar som ägt rum
i det parlamentariska läget. Att valutgången 1956 förr eller senare
skulle få sådana konsekvenser insågs kanske inte utanför de direkt
engagerade politiska kretsarna, så
länge koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet
(nuv. centerpartiet) bestod och gav
regeringen ett starkt parlamentariskt underlag. Nu blev det emellertid tydligt, att socialdemokraterna
inte så alldeles självklart ligger närmast till att inneha regeringsuppdraget. Deras långvariga maktställning har brutits, och styrkeförhållandena mellan de socialistiska partierna och de borgerliga håller på
att utjämnas.
Det är inte någon plötslig strömkantring i den politiska utvecklingen som lett till detta. Förhållandet beror i stället på den successiva
och, som det vill synas, stadiga förskjutning som under hela efterkrigstiden ägt rum till de borgerliga
partiernas förmån. Resultaten av
Av direktör UNO MURRAY
de allmänna valen ger detta vid
handen. Vid kommunalvalen 1946,
1950 och 1954 fick högerpartiet,
centerpartiet och folkpartiet tillsammans resp. 44,1, 46,3 och 47,7
procent av rösterna, och vid riksdagsmannavalen 1948, 1952 och
1956 blev motsvarande siffror 47,5,
49,5 och 50,4 procent. Visserligen
är siffrorna från folkomröstningen
1957 icke direkt jämförbara med
valsiffrorna, eftersom röstfördelningen i pensionsfrågan uppenbarligen i ganska stor utsträckning berodde på helt andra faktorer än de
partipolitiska. Men det förtjänar
dock att konstateras, att förslaget
om obligatorisk tilläggspensionering enligt linje 1, vilket stöddes
framför allt av de socialistiska partierna, icke samlade mera än ca
46 procent av rösterna, och att följaktligen oppositionen mot detta förslag –låt vara att den följde skilda
linjer – samlade ungefär 54 procent. Det är således tydligt, att folkomröstningen i pensionsfrågan icke
brutit den otvetydiga allmänna tendensen i den politiska utvecklingen
i vårt land under efterkrigstiden.
Men även mellan de borgerliga
partierna har förskjutningar skett
under efterkrigstiden. Vid ovannämnda val kunde dessa partier redovisa följande procentuella andelar av valmanskåren:
Kommunalvalen: 1946 1950 1954
Högerpartiet 14,9 12,3 15,7
Centerpartiet 13,6 12,3 10,3
Folkpartiet . 15,6 21,7 21,7
Riksdagsmannavalen: 1948 1952 1956
Högerpartiet 12,3 14,4 17,2
Centerpartiet 12,4 10,7 9,4
Folkpartiet . 22,8 24,4 23,8
De ovan angivna siffrorna ger vid
handen, att den gemensamma borgerliga framgången helt och hållet
har berott på högerpartiets och
folkpartiets röstvinster, eftersom
centerpartiets positioner oavbrutet
försvagats. Högerpartiets snabba
frammarsch i val efter val under
1950-talet understryker den förskjutning i borgerlig riktning som
skett inom opinionen.
Om det svenska styrelseskicket
hade varit så inrättat, att riksdagens sammansättning vore en trogen avspegling av den aktuella opinionen – och det är svårt att finna
övertygande skäl för att det inte
borde vara på det viset – skulle det
idag ha funnits klart underlag för
en borgerlig koalitionsregering,
sammansatt av de nuvarande oppositionspartierna, vilka 1956 tillsammans belade 119 av den direktvalda
andra kammarens 231 platser. Vad
som lägger hinder i vägen härför är
tillvaron av en första kammare så-
som en självständig och med andra
kammaren jämbördig representa- 143
tion, vilken, med dubbelt så långa
mandattider som medkammaren
och med sitt system för successiv
förnyelse genom val i endast några
få landstings- resp. stadsfullmäktigeförsamlingar om året, icke företräder och aldrig kan företräda den
rådande folkmeningen. Trots att
socialdemokraterna icke längre har
majoriteten bland folket, utgör de
fortfarande majoritetspartiet i
första kammaren, och med hjälp
av kommuniströsterna behärskar
de majoriteten även vid gemensamma voteringar i anslagsfrågor.
De borgerliga partierna har avgö-
rande inflytande endast i andra
kammaren och därmed endast i
lagfrågor, beträffande vilka kamrarna röstar var för sig och måste
komma till samma beslut.
Det ligger kanske en hel del i ett
yttrande som tillskrivs en av den
franska revolutionens författningsexperter Abbe Sicyes: »Vad har
man för nytta av en första kammare? Om den är i överensstämmelse med folkrepresentationen är
den överflödig, om den är i konflikt
är den skadlig.» I varje fall är det
ofrånkomligt, att vårt nuvarande
representationsskick i en parlamentarisk situation som den föreliggande gör det mycket svårt för en
regering att genomdriva sina förslag, samt gör regeringskriserna till
svårbemästrade problem.
För socialdemokraterna är situationen säkerligen irriterande, i all
synnerhet mot bakgrunden av den
tydliga förskjutningen inom folk- 144
opinionen till de borgerliga partiernas förmån. Visserligen präglas
de parlamentariska umgängesformerna i vårt land icke av sådan
skärpa och bitterhet i motsättningarna som på åtskilliga andra håll
utan tvärt om av påtagliga strävanden att i det längsta söka finna
kompromisslösningar, vilka understundom rent av ger intryck av fullt
samförstånd och i varje fall gör det
demokratiska systemet funktionsdugligt. Men det lär inte kunna bestridas, att det på längre sikt sett är
ett huvudändamål för socialdemokratien att omdana samhället i socialistisk riktning, och att denna
process näppeligen kan drivas över
en viss gräns i kompromisser med
de borgerliga partierna. Den förutsätter majoritet i riksdagens båda
kamrar för socialdemokraterna och
kommunisterna. Förloras denna
majoritet, kommer socialdemokratien att se huvudmålet för sina strä-
vanden försvinna i ett töcknigt
fjärran. För den nuvarande regeringen är det under sådana förhållanden av utomordentlig vikt att
icke blott bevara sina nuvarande
positioner utan därtill att förstärka
dem efter de förluster som lidits
vid en följd av val.
Utvecklingen och det nu rådande
läget bör å andra sidan ge de borgerliga partierna en chans att återvinna sin för länge sedan förlorade
dominerande ställning i landets politik. På detta håll är man säkerligen också på det klara med att det
finns förutsättningar för att den gemensamma borgerliga fronten skall
kunna flyttas framåt. Men problemet kompliceras genom tillvaron av
flera, sinsemellan konkurrerande
oppositionspartier, vilka på sin yttersta vänsterflygel sannolikt har
element, som väger mellan bm·gerlighet och en radikalism, för vilken
samverkan med socialdemokratien
i vissa frågor kanske ligger nära
till hands, och vidare därav att
dessa partier har att bevaka ställningen inte bara gemensamt mot
den yttersta vänstern utan även inbördes gentemot varandra. I all synnerhet har detta senare tydligen
uppfattats såsom en förstahandsuppgift av centerpartiet, vars röstunderlag i val efter val decimerats
på ett anmärkningsvärt sätt uppenbarligen till förmån för de andra
borgerliga partierna.
Det finns inte anledning att
känna sig moraliskt upprörd över
den politiska konkurrensen mellan
de borgerliga partierna. Tillvaron
av flera sådana partier visar, att
det inom vårt folk finns åsiktsschatteringar, som i varje fall förklarar
existensen av ett flertal politiska
gruppbildningar. Det är ett faktum,
som vi inte kommer ifrån. Det vä-
sentliga är, att partitaktiken inte
får skymma blicken för väsentliga
gemensamma frågeställningar och
för ansvaret att ge folket den huvudinriktning för statsmakternas
handlande som det har uttalat sig
för genom valen. Att i ett läge, då
den borgerliga fronten har bakom
sig mer än halva folket, låta kortsiktiga partitaktiska spekulationer
försvaga den gemensamma ställningen och tillåta socialdemokraterna att enligt principen :.divide
et impera» ensamma fälla avgö-
randet i väsentliga frågor för vårt
folk och dess framtid, vore däremot
inte riktigt. Det kan diskuteras om
inte denna synpunkt i viss mån blivit aktuell i samhand med partiernas handläggning av pensionsfrå-
gan.
Pensionsfrågan
Det är inte att förundra sig över,
om socialdemokraterna gripits av
allt starkare olustkänslor, när de
val efter val nödgats notera minskad anslutning från valmanskåren.
Ännu mindre förvånansvärt är det,
om dessa känslor blivit ännu mera
besvärande, sedan finansministern
i början av detta år lade fram en
statsverksproposition, som på ett
oroväckande sätt demonstrerade,
vart den hittills förda politiken leder oss. statens löpande utgifter
kan inte längre täckas med skatter
och andra löpande inkomster. Avsevärda skärpningar fick nyligen gö-
ras i den indirekta beskattningen,
men det är sannolikt att den beräknade merintäkten på 400 miljoner
kronor inte kommer att förslå för
att täcka de i finansplanen förutsatta utgifterna. Ytterligare skattehöjningar, ökade anspråk på den
redan förut hårt ansträngda lånemarknaden samt kanske också
ökad produktion av sedlar för fi- 145
nansiering av statsutgifterna är
sannerligen inte något angenämt
framtidsperspektiv, i all synnerhet
inte för en regering som har att
försvara sina vacklande positioner.
Man har väl knappast rätt att antaga, att regeringen inte för länge
sedan insett, vart utvecklingen hotar att bära hän. Redan i förra årets
statsverksproposition ansåg sig i
varje fall finansministern skyldig
att framföra varningar. Men regeringens dilemma har varit och är
fortfarande att den varken har
vilja eller förmåga att göra nå-
gon radikal omläggning av sin utgiftspolitik, ehuru det sedan länge
hör ha stått klart, även för regeringen, att statsinkomsternas utveckling icke i längden kan förete
samma hastigt stigande kurva som
hittills, och att den minsta hämning
i konjunkturutvecklingen måste allvarligt påverka det statsfinansiella
underlaget för nya och stigande utgifter.
Det kan diskuteras, huruvida det
är befogat att se den för närvarande
aktuella pensionsfrågan ur nu antydda perspektiv. Men man får dock
ett bestämt intryck, att det av regeringen framlagda reformförslaget,
innebärande avsevärd höjning av
folkpensionerna och en, såsom det
sägs, av arbetsgivarna bekostad allmän tjänstepensionering, delvis har
en valtaktisk motivering, eftersom
förslaget kan dra uppmärksamheten från den statsfinansiella situationen samt dessutom locka stora
skaror väljare med nya och ökade
:.~-
146
penningförmåner. Framför allt
skulle tjänstepensioneringens väldiga fondbildning ställa betydande
resurser till statens och den offentliga verksamhetens förfogande och
förstärka statens grepp över det
ekonomiska livet, vilket med hänsyn till den statsfinansiella utveckling som emotses givetvis är av stort
värde ur socialdemokratisk synpunkt. Så mycket är i varje fall
uppenbart, att regeringen i pensionsfrågan ser sin viktigaste, kanske enda chans att hejda den borgerliga oppositionens framryckning
och åtminstone momentant rädda
sina positioner.
Hur har då den borgerliga oppositionen handlat när dess sammanhållning på detta sätt blivit ställd
inför sin första allvarliga prövning?
För socialdemokraterna måste det
ha varit en stor tillfredsställelse att
notera, att förhandlingarna mellan
högerpartiet, centerpartiet och folkpartiet icke ledde till åsyftat resultat, till ett gemensamt borgerligt alternativ, utan att dessa partier går
skilda vägar och i frågan lägger
fram motioner var för sig. Detta
öppnar onekligen vissa chanser för
socialdemokraterna att vinna en, om
ock ringa, majoritet för sitt förslag.
Allt beror på hur frågan konuuer att
manövreras, och vilka förslag det
blir som kommer att stå mot varandra i slutvoteringen. Man kan
sannolikt inte utan vidare räkna
med, att den borgerliga oppositionen, som inte kunde ena sig vid de
ovan berörda förhandlingarna, kommer att enigt sluta upp kring det
av de borgerliga förslagen, som vid
denna votering står emot regeringspropositionen. Om propositionen
skall bli fälld i andra kammaren
torde detta få ske på ett rent avslagsyrkande.
Av vad som hittills framkommit,
förefaller det som om centerpartiet
skulle bära ansvaret för att förhandlingarna icke ledde till resultat. Man har tydligen på det hållet,
med orätt, räknat med att vid ett
eventuellt andrakammarval till vå-
ren, vilket skulle bli följden av att
regeringsförslaget faller, kunna tillgodogöra sig de 15 procent av valmanskårens röster, vilka vid folkomröstningen tillföll alternativ 2,
och har därför ansett sig böra framträda självständigt på grundval av
detta förslag. En sådan valtaktisk
spekulation må vara förklarlig mot
bakgrunden av partiets ovan angivna tillbakagång under en följd
av val, men med hänsyn till de risker den kan medföra för utgången
av frågan i riksdagen, kan det
ifrågasättas, om den är helt försvarlig. Den enda trösten är väl ur
borgerlig synpunkt sett att bondcförbundets egen uppläggning förutsätter att det blir val på pensionsfrågan, och att partiet därför kommer att göra allt för att propositionen skall avvisas i riksdagen.
Vilken utgången än blir i pensionsfrågan vid innevarande års
riksdag är det realistiskt att räkna
med att inte ens ett positivt beslut
kommer att sätta punkt för diskussionen och avföra problemet från
den politiska dagordningen. Dels
har i den nu framlagda propositionen tydligt framgått, att stora och
synnerligen viktiga delar av frågekomplexet ännu är outredda, bland
annat spörsmålet om de samhällsekonomiska verkningarna av den
tänkta reformen, och dels gäller
denna de hastigt växande folkgrupperna i högre åldrar, vilka under
överskådlig framtid får ett allt
större politiskt inflytande och därmed också kommer att bli föremål
för politikernas speciella intressen
och omsorger.
Den statsfinansiella utvecklingen –
huvudproblemet
Som förut antytts kommer de politiska partierna nolens volens att
få ägna de närmaste årens ansträngningar i främsta rummet åt
att söka sanera de starkt försämrade statsfinanserna. Något konstruktivt förslag av annan innebörd
än att lägga större ekonomisk makt
i statens händer och att ställa ökade
anspråk på skatter och avgifter av
medborgarna har icke hittills presenterats från socialdemokratiskt
häll. Däremot är det uppenbart, att
de borgerliga partierna är beredda
att göra en kraftinsats för att bringa
balans i statens affärer och så små-
ningom lätta bördorna för vårt folk.
Att det är väldiga problem man
står inför i detta avseende är ofrånkomligt med hänsyn till den om- 147
fattning statsverksamheten nu har
tagit och till alla de »vested interests» som kommer att göra sig gällande så snart det blir fråga om beskärningar, vilka går ut över förmåner som med sådan frikostighet
distribueras genom den offentliga
förvaltningen. statens och kommunernas sammanlagda utgifter uppgår till inte mindre än mellan 30
och 40 procent av nationalinkomsten. Trots de stora belopp som inflyter till statskassan genom skatter
och andra intäkter, och vilka motsvaras av betydande ingrepp i nä-
ringslivets och de enskildas inkomster, kan driftbudgeten inte balanseras utan avsevärda skattehöjningar.
Och ändå förutses att anspråken på
statskassan kommer att stiga ytterligare under de närmaste åren. Vi
har att vänta inte bara redan beslutade nya utgifter under olika huvudtitlar, exempelvis för de nu
aktuella folkpensionshöjningarna.
Dessutom pågår år från år en automatisk utgiftsökning till följd av
ökad tillströmning till skolorna och
den högre utbildningen, ökat antal
åldringar, kostnadsfördyringar på
grund av inflationen, lönehöjningar
inom förvaltningen etc., vilket beräknas röra sig om något sådant
som 300 a500 miljoner kronor. Till
bilden hör dessutom att det, trots
den väldiga socialpolitiska expansion som skett under efterkrigstiden, alltjämt finns nödlidande minoriteter som är i största behov av
hjälp, men vilka hittills helt försummats. Det är bristen på plan- :. &’,…
148
mässighet och på hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av statsmakternas handlande som lett oss
in i detta läge. Vi har saknat hushållning i egentlig mening.
Hur svårigheterna skall bemästras har varit föremål för en rad motioner från borgerligt håll vid årets
riksdag. Det har krävts nedskärningar omedelbart av en hel del utgiftsposter i den nu presenterade
budgeten. Från högerhåll har man
förnyat ett gammalt krav, att myndigheterna skall anmanas att i sina
petita framlägga alternativa förslag
till verksamhetens ordnande, varvid
ett av alternativen skall innebära
utgiftsbegränsningar med 5 procent.
Alla de tre borgerliga partierna vill
ha till stånd en allmän översyn av
statsverksamheten samt av de möjligheter som finns att på längre sikt
åstadkomma begränsningar och besparingar i denna. I detta sammanhang förordar folkpartiet liksom
förra året, samt centerpartiet att en
allmän besparingskommission tillsättes.
Att det är en ömtålig och synnerIigen svår uppgift som förestår för
dem som vill gå in för att genom
en radikal omprövning av statens
utgiftspolitik söka återställa balansen i statsutgifterna är uppenbart.
Meningarna kommer att bryta sig
beträffande åtgärderna på snart
sagt varje punkt. Men det hoppingivande är att det inom den borgerliga oppositionen tydligen finns en
gemensam uppfattning om problemets innebörd och en gemensam
strävan att söka komma till rätta
därmed. På så vis finns det en
grund för ett fruktbärande samarbete i en politik, som verkligen kan
kallas för ett alternativ till den som
hittiJls förts under socialdemokratisk ledning. Om regeringen till slut
skulle finna det lämpligt att uppge
sitt motstånd hittills mot den föreslagna besparingskommissionen, så
vore detta givetvis att hälsa med
tillfredsställelse. Men från borgerligt håll är det icke skäl att hänga
sig fast vid tanken att en aktion
från samtliga de demokratiska partiernas sida är ett conditio sine qua
non för att en aktion skall kunna
lyckas. Det är mycket som tyder på,
att folkstämningen börjar mogna
för att effektiva besparingsåtgärder
vidtagas inom statsförvaltningen.
Det går inte i längden att ställa
kravet på sparsamhet endast på de
enskilda medborgarna.
Ett annat tidens tecken är att de
tre borgerliga partierna i år motionerat även om en översyn av socialpolitikens målsättningar och organisation. Det är givet, att man inte
kan komma särdeles långt med besparingsåtgärder, om socialhuvudtiteln lämnas helt och hållet orörd.
Den representerar en väsentlig del
av statsutgifterna, och inom dess
ram förekommer ett par av de allra
största utgiftsposterna i den del
av budgeten som avser civila ändamål.
Men även ur en annan synpunkt
sett är detta område förtjänt av särskild uppmärksamhet. I ett läge,
—-==~—————-_.._____,.,…,…,..,~ ——–~
karakteriserat av allt jämnare inkomstfördelning och relativt hög
inkomstnivå har socialpolitikens
roll som inkomstutjämnande faktor
förlorat det väsentliga av sin betydelse. Man kan enligt allmän uppfattning icke komma någon vart
med ytterligare skärpning av skatteskalornas progression. De stora
grupper som hittills tilldragit sig
huvudintresset måste tillgodoses
med andra än socialpolitiska medel,
nämligen genom den allmänna ekonomiska politiken. Människornas
trygghet mot de ekonomiska följderna av arbetslöshet, sjukdom och
ålderdom har i stort sett blivit löst
och kan i väsentlig omfattning ordnas på försäkringsmässig basis. Socialpolitiken i egentlig mening bör
i framtiden inriktas på att draga
försorg om smärre eftersatta grupper som behöver vård och hjälp.
Däremot är det säkerligen nödvändigt att ställa under omprövning en
mångfald åtgärder i konsumtionsstimulerande syfte, såsom skolbarnsbespisning, bostadssubventioner av skilda slag, subventionerade
rekreationsresor för barn och husmödrar m. m., vilka förlorat sitt
berättigande i samma mån som
de ekonomiska förutsättningarna i
samhället förbättras för de stora
folkgrupperna.
Vi står i själva verket inför ett
nytt skede i utvecklingen, vilket
kräver en annan inställning än hittills till samhällsproblemen och en
annan inriktning av den ekonomiska politiken. Denna har präglats
149
av ett ensidigt intresse för att, enligt mer eller mindre dimmiga föreställningar om rättvisa och billighet,
omfördela produktionsresultatetoch
utjämna människornas ekonomiska
förutsättningar. Mycket gott har uträttats genom en socialpolitik, som
till största delen haft anslutning från
alla partier. Men man har gått för
långt i att tillgodose allehanda behov och att, där så fallit sig lägligt,
hitta på nya välfärdsanordningar
genom det allmännas försorg, dvs.
genom ökade skattebördor och hårdare belastning av näringslivet. Med
intresset koncentrerat på att stödja
konsumtionen har man alltför mycket förbisett, att grundvalen för
framåtskridandet dock ytterst beror
på sparaodet och produktionen. Nu
måste vi säkerligen på en rad vä-
sentliga punkter pröva om och revidera.
statens och samhällets resurser
häller på att bli överansträngda. Vi
kan inte kräva ekonomiska förmå-
ner utan att tillse att medlen för
deras uppnående står till förfogande. Allt vad som sammanfattas
i begreppet välfärdssamhället måste
arbetas för, sparas för och betalas
för, och de tillgängliga resurserna
måste komma till den mest produktiva användningen. Därvidlag är det
inte staten utan de enskilda människorna inom produktionslivet
som gör den effektivaste insatsen,
bara de har tillräckligt frihet att
ta initiativ till och driva företagsamhet och bara den ekonomiska
dynamiken inte störs genom härda
150
ingripanden av den offentliga förvaltningen. En borgerlig politik
måste vara en produktionsfrämjande politik. Att det finns förutsättningar för de borgerliga partierna att i detta viktiga hänseende
skapa det nödvändiga alternativet
till den politik som hittills förts,
får man ett allmänt intryck av i den
aktuella debatten.
I den engelska politiska litteraturen citeras understundom ett i
parlamentsdebatterna i början av
1800-talet fällt yttrande att »the
duty of an Opposition is very simple
-it is to oppose everytbing and
propose nothing». Till detta fogade
på sin tid Lord Randolph Churchill
– själv oppositionsman vid tillfället – följande rekommendation:
»Whenever by an unfortunate coincidence of circumstances an Opposition is compelled to support the
Government, the support should be
given with a kick and not with a
earess and should be withdrawn on
the first available moment.»
De svenska oppositionspartierna
brukar inte ålägga sig sårlan begränsning utan har för sed att i alla
kontroversiella frågor lägga fram
ofta mycket omsorgsfullt utarbetade motförslag till regeringens
propositioner. I vårt land är också
de politiska förhållandena sådana,
att ett politiskt parti som bara
klandrar och kritiserar och som
icke försöker att ange utvägar ur
de svårigheter som av detsamma
påtalas, knappast har möjlighet att
vinna väljarnas förtroende. Vårt
folk har ingen förståelse för en
rent negativ inställning utan vill bli
övertygat om att det verkligen finns
sakligt grundade skäl för divergerande ståndpunktstaganden. Och i
en krissituation såsom under krigsåren – eller såsom nu inför den
bekymmersamma statsfinansiella
utvecklingen – ställer man i allmänhet mycket stora anspråk på
partierna att försöka komma fram
till lösningar i samförstånd. Om
detta krav med särskild styrka ställs
på oppositionspartierna i vad avser
deras inbördes förhållanden är detta
lätt begripligt. Utan ett väl planerat
gemensamt uppträdande har de
knappast möjlighet att realisera
sina ideer i de centrala frågor som
nu är aktuella och inte heller att
överta det ansvar för rikets affärer
som är och bör vara oppositionens
yttersta konsekvens.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner