Öppna landskap – men utan insyn

En rättstvist som blivit kulturkamp – och kanske en kommentar om modern stadsbyggnad. Peter J Olsson skriver om Ulf Lundell VS Kivik Art Center.

Nej, mark- och miljööverdomstolen förvägrade oss inte ett nytt kapitlet i striden mellan Ulf Lundell och Kivik Art Center. Domstolen tar upp hans klagan över att mark- och miljödomstolen i mars beslöt att den skulptur/byggnad/utsiktstorn som Lundell klagade på fick stå kvar.

Men nu är alltså utgången oviss.

Två av Österlens stora sevärdheter, Kivik Art Center med några tiotusentals besökare och nationalmonumentet Ulf Lundell med helst 0 besökare, är en värdig kamp.

Det handlar om ett stort konstverk som skapats i ett samarbete mellan konstnären Antony Gormley och arkitekten David Chipperfield. En del i detta består av smal trappa i ett betongschakt som leder upp till en utsiktsplats. Ulf Lundell hävdar att man med en ”hygglig” kikare kan se rakt in i hans ateljé och kök.

Den som har besökt centret vet att det kan man inte. Man ser, om man vet vilket det är Lundells hus. Men inte ens med kikare kan man få en inblick i hans liv – dessutom kan man inte stå särskilt länge där, nya besökare tränger på.

Hela historien är enormt fascinerande och om inte folk på Österlen var medvetna om var Ulf Lundell bor, så vet de det nu.

Kivik Art Center är väl vinnare – de är långt kändare än de skulle ha varit annars. Ändå har de understundom haft svårt att finansiera sin verksamhet.

Det fantastiska är alla de aspekter som striden innehåller.

Först kampen om det möjligen som konstverk inte behövde bygglov, eller om det kanske var en byggnad. Efter fyra domstolsinstanser så stod det klart att det var ett konstverk, men kanske en byggnad ändå – och behövde bygglov.

I grunden ligger kanske också idéer om vad som är konst och vad som inte är det. Mer vardaglig syn är kanske att ett utsiktstorn kanske inte är konst. Men se det är det nog. Om inte annat börjar hela striden att anta formatet av ett konstverk – ungefär i Lars Vilks-klass men (än så länge) utan mordhot.

Lundell själv verkar stå på de vanliga människans sida, i en intervju i Kristianstadsbladet sa han för tre år sedan:

– ¬Konst är en smaksak, och de har säkert goda skäl för vad de gjort däruppe. Men för mig känns det ändå underligt att det kan komma två engelsmän och smälla upp ett betongtorn mitt i de här markerna, som är väldigt skyddsvärda marker.

Det handlar också om möjligheten att leva utan att ha andra människor inpå sig. I sin kanske mest kända sångtext vill han ju bo i öppna landskap där

”det är långt till nästa hus,
Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,
när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.”

Kanske är det till och med en reminiscens från gamla hederliga svenska grannfejder från förr – en och annan pågår fortfarande på andra ställen i vårt land. En sådan där som Fröding skildrade i Jan Ersa och Per Persa. De där som aldrig höllo fred, och som slogs tills båda ruinerats och ända in på dödsbädden – kanske därefter också:

Och ingen av dem mjuknade,
när de på slutet sjuknade
och stoppades i jord.
”Ve nästa ting, Jan Ersa!”,
”vi möts, vi möts, Per Persa!”,
var deras sista ord.

Men för att återgå till Lundells inställning så är det kanske inte så mycket en gammal svensk lantlig inställning. Utan mer släkt med 70-talets hippie. Och då kanske inte så mycket hans egen romanfigur Jack Råstedt, som inte var någon riktig hippie trots ett avsnitt i boken med kollektivboende på landet. Snarare tänker man på Peps Persson och texter som hans ”Hyreskasern”:

Å vi får inte leva vårt liv som vi vill, för Larsson där uppe och Olsson intill!
För mycket snicke snacke, för mycket tissel tassel tassel
För mycket snicke snacke, för mycket tissel tassel tassel
Så vi vägrar att bo i en hyreskasern, vägrar bo i en hyreskasern!

Det som ibland kallades gröna vågen. Protesterna mot industrisamhället, nedskräpningen och den moderna tiden som manifesterades i att flytta ut till kollektiv på landet. Och där köra rostiga folkvagnsbussar med målade träd på samt vara självförsörjande med allehanda grödor – legala och illegala.

Både Peps och Ulf Lundell är helt ute för dagens gröna våg. Nu ska man inte bo avsides nog att röka på eller bada nakna – eller bara slippa insyn. Nu är det storstaden som är det miljövänliga, det energisnåla det rationella. Man ska inte ens bo vid en landsväg och se några människor komma och gå – man ska bo ett nollenergihus med en spårvagnshållplats utanför där många, många passerar.

Och har man inte storstäder får man leka det. Strax söder om Ulf Lundell ligger Simrishamn där man försökt bestämma att nya hus bara får byggas i centralorten och i de större byarna. På ett övergripande plan i Skåne är tanken att man ska bo i anslutning till Pågatågens hållplatser. Något annat kan bli besvärligt.

Och sett i det perspektivet är nog Ulf Lundell och Kivik Art Center egentligen på samma sida i fråga om samhällsutvecklingen. De vill att det finns en liv på landsbygden även framdeles.
Och så länge det finns en ny domstolsinstans kommer den viljan att manifesteras.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne