Ont värre i Afrika med demokrati?

Även om det finns positiva undantag som Ghana och Liberia, är det vanliga att starka ledare motarbetar demokratin därför att de anser att den leder till kaos. Det skriver Bo Ture Larsson om det demokratiska läget i Afrika.

Paul Kagame

Val och folkomröstningar är två av demokratins redskap. Eftersom vi kan utgå från att myndigheterna och de som tävlar om vårt förtroende följer reglerna och respekterar resultatet uppfattas redskapen som nära nog liktydigt med demokrati.

Som bekant är det annorlunda, på nära håll, som i Vitryssland, och längre bort, som nu i Elfenbenskusten, där den part som enligt omvärlden förlorade ett val anklagar motparten för fusk och vägrar att lämna ifrån sig makten.

Människorna har röstat efter etniska och religiösa skiljelinjer. Kristna står mot muslimer, liksom i flera andra länder i Västafrika. Tidigare god ekonomisk utveckling har lockat flera miljoner invandrare. Det finns stoff för politiker som vill göra skillnad på människor. Oavsett vem som vinner maktkampen blir många missnöjda, eftersom valresultatet var ganska jämnt.

Helt annorlunda slutade valet i Rwanda i september. President Paul Kagame vann – med 93 procent av rösterna. Oppositionen gavs ingen chans. Kagame anser nämligen att val med sann konkurrens mellan olika alternativ förutsätter uthållig sammanhållning i ett land. Och sådan anser han ännu inte finns i Rwanda. Såren efter folkmordet 1994, när hutuextremister dödade tutsier, folkgruppen Kagame räknas till, är ännu inte läkta.

Kagame företräder tankesätt som fanns redan när Afrika befriades från europeisk kolonialism för 50 år sedan, att demokrati som i väst skulle göra ont värre sådan verkligheten är. I stället kom enparti- och militärdiktaturer att dominera. På deras misslyckande följde från 1980-talet en demokratiseringsvåg.

Men resultatet är dystert. Paul Collier, professor i Oxford publicerade 2009 boken ”Krig, vapen och röster – Demokrati på farliga ställen.” Farliga ställen finns många av i Afrika. Här har bruket av demokratins redskap ”ökat det politiska våldet i stället för att minska det”. Det finns positiva undantag som Ghana och Liberia, men det vanliga är att starka ledare, som i Rwanda, Uganda och Etiopien, motarbetar demokratin därför att de anser att den leder till kaos. Eller så är oordning själva affärsidén, den underlättar plundring av statens tillgångar.

I denna för fria och rättvisa val ogynnsamma miljö inleder södra Sudan 9 januari en veckolång folkomröstning, i vilken folket väntas säga ja till att skilja denna del av Afrikas hittills största land från den norra. I kraft av ett fredsavtal från 2005, frammedlat av president Bushs USA, ska en ny stat skapas i Afrika. Och det skulle ske i samförstånd mellan Sudans regering och separatister som i årtionden bekämpat varandra.

Både det ena och det andra är historiskt. Med tanke på konflikten i Darfur – kallad folkmord; dragkamp om oljan – denna rikedom och förbannelse; och inre maktkamp i både norr och söder, låter en fredlig delning av Sudan för bra för att vara sann. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).