Print Friendly

Omstörtningarnas år – 1938

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OMS,-fÖRTNINGARNAS ÅR
– 1938
Av docent TORVALD T.·SON HÖJER, Uppsala
OM det världspolitiska läget sedan 1934 präglats av allt starkare
motsättningar, har denna spänning under det nu tilländalupna
året tilltagit i allt mer stegrat crescendo. På hösten nådde den en
grad, som sannolikt förde Europa närmare en allmän katastrof,
än vad fallet någonsin förut har varit med undantag av juli 1914.
Protagonisten på den världspolitiska scenen har obestridligen
varit Tyskland, vars maktutveckling på västmakternas bekostnad
torde hava slagit de flesta iakttagare med häpnad. Men trots detta
hava obestridligen häftiga meningsbrytningar förekommit bakom
Tredje Rikets imposanta fasad. En dramatisk och på flere punkter ganska oväntad yttre manifestation fingo dessa inre slitningar
den 4 februari. Formellt ägde de omplaceringar, som då tillkännagåvas, sin utgångspunkt i den obehagliga situation, som hade uppstätt genom krigsministern von Blombergs beryktade giftermål.
Men fältmarskalken avgick ej ensam. Samtidigt lämnade friherre
von Neurath utrikesministeriet, som han i nära sex år förvaltat
med mycken framgång och under bevarande av goda personliga
förbindelser med Europas diplomatiska värld. Härmed hade de
två sista konservativa garantierna från januari 1933 – finansministern greve Schwerin von Krosigk torde uppfatta sin ställning som en ren teknikers, och detsamma gäller några fackministrar av lägre dignitet – gått samma väg som långt tidigare
Hugenberg och Papen. Det sätt, varpå de lediga posterna besattes,
underströk ytterligare karaktären av systemskifte. Till utrikesminister kallades från sin mindre framgångsrika Londonambassad Hitlers specielle förtroendeman, Joachim von Ribbentrop,
medan Blombergs poster övertogos av statschefen själv med general Keitel som närmaste man. Förändringarna inom de högre
militär- och diplomatkretsarna stannade långt ifrån vid detta, och
bland de förbrukade märktes även Franz von Papen och armechefen, general von Fritsch.
34
Omstörtningarnas. år – 1938
Innebörden av det skedda var ganska klar. De inom armeledningen och den högre diplomatien verksamma krafter, som hade
förfäktat en försiktig utrikespolitik, hade lidit ett tydligt nederlag och till stor del berövats sitt inflytande. Med Ribbentrop hade
en representant för en dristig expansionspolitik utan hänsyn till
västmakterna trätt i täten, samtidigt som armeledningen medelst
de omfattande personbytena och de mest kända namnens försvinnande satts ur stånd att fungera som effektiv broms mot vågade
utflykter. Verkningarna skulle ej dröja att visa sig.
överraskningen av 4 februari medförde på sina håll förmodanden om bristande stabilitet i Tyskland. En följd härav torde hava
varit den diktatursympatiserande rumänska ministären Gogas
fall under engelsk-fransk påtryckning. Men utvecklingen skulle
mycket snart giva vid handen, att Tysklands effektivitet ökats
och ej minskats genom det skedda. Den 12 februari överraskade
förbundskanslern Schuschnigg världen med att avlägga ett besök hos Hitler i Berchtesgaden. Resultatet av de bägge diktatorernas överläggning blev Schuschniggs kapitulation. En överenskommelse träffades om samarbete för tillämpning av det tyskösterrikiska avtalet av juli 1936, vilket i stort sett hade stannat
på papperet. Wienregeringen ombildades i tyskvänlig riktning,
varvid den moderate nationalsocialisten Seyss-Inquart inträdde
som inrikes- och säkerhetsminister.
Det visade sig så gott som omedelbart, att de bägge parterna
hade fullständigt olika meningar om innebörden av Berchtesgadenavtalet. Hitler tänkte det som inledningen till Österrikes fullständiga likriktning med Tyskland, Schuschnigg åter ansåg det
innebära ett uttryckligt tyskt erkännande av Österrikes suveränitet. Händelserna utvecklade sig raskt. Den 20 februari föll den
engelske utrikesministern Eden, som mer och mer kommit att
bliva symbolen för en mot axeln Berlin-Rom antipatisk utrikespolitik. Risken för öppet engelskt motstånd mot en tysk våldsam
expansion hade avsevärt minskats. Läget i Österrike blev alltmer
invecklat. Mot den stigande nazistiska floden sökte kanslern
skydd genom att söka försoning med den österrikiska arbetarrörelsen. Dessa förhandlingar ledde dock icke till några positiva
resultat. Den 9 mars spelade Schuschnigg ut sitt sista kort och
utlyste helt oväntat en folkomröstning rörande Österrikes oberoende.
I början syntes kuppen skola lyckas. Bland anstronazisterna
35
Torvald T:son Höjer
uppstod förvirring, och Seyss-Inquart var först ej ohågad att
stödja omröstningen. Men den 10 mars inträdde till följd av
Chautemps’ avgång en ytterst svårlöst regeringskris i Paris, vilken lamslog Frankrikes aktionskraft. Den 11 tvang tyska regeringen under hot om väpnad aktion Schuschnigg att träda tillbaka. Ett tyskvänligt kabinett bildades under ledning av SeyssInquart, och på dess begäran överskredo samma kväll tyska trupper gränsen. Den 13 mars proklamerades Österrikes förening med
Tyskland.
Utgången visade, att djärvt vågat var hälften vunnet. Entusiasmen i Rom över Schuschniggs fall var högst måttlig, men
Mussolini höll sig still. Större tillit till förbundsbrodern hade
man ej hyst i Berlin, än att det första draget i inmarschen i Österrike var att kasta en betydande styrka genom Tyrolen till Brennergränsen. England rörde sig icke, och i Paris fanns ingen
regering. Den starkt förvittrade Lilla ententen kunde intet uträtta, och Tjeckoslovakiet mottog för sin del av Neurath och
Göring de mest kategoriska försäkringar, att Tyska Riket inga
krav hade att ställa på Pragregeringen. Österrikes öde var så-
lunda avgjort och beseglades efter någon tid medelst en folkomröstning, som gav ~gn sedvanliga nära hundraprocentiga majoriteten för Hitler.
Hur folkstämningen i Österrike verkligen var i början av mars,
är okänt och kommer alltid att så förbliva. Säkert är, att mycket
stora delar av befolkningen, särskilt inom de yngre årsklasserna,
hyste de livligaste sympatier för Tyskland. Att systemet Schusehnigg trots sin starka förankring i kyrkliga och feodala kretsar på
många håll betraktades som en minoritetsdiktatur, är säkert. Troligen skulle en fri omröstning om styrelseformen hava försatt
Schuschnigg i klart mindertal. Men å andra sidan skulle· den möjligen ej heller hava givit majoritet för den obetingade Anschluss,
som nu kom till stånd. Även i starkt nazistsympatiserande kretsar var sinnet för Österrikes egna traditioner och avogheten mot
allt preussiskt en viktig psykologisk faktor. Man skulle hava
önskat en mild likriktning under bevarande av en viss självständighet. Troligt är, att även Seyss-Inquart, Glaise-Horstenau och
deras omgivning hade tänkt sig en dylik utveckling, när de togo
makten som Österrikes – som det skulle visa sig – sista regering.
Säkerligen var det med högst blandade känslor, som många österrikiska nazister bevittnade den plötsliga centralisering under
36
Omstörtningarnas år – 193R
Berlin, som gav Seyss-Inquart titeln av riksståthållare men den
verkliga makten åt den från Saar och Pfalz kända partikoryfen
Biirckel. Det är ej heller uteslutet, att man även i Berlin ännu den
11 mars svävade i ovisshet om Österrikes blivande ställning och
först inför Europas allmänna förstening fann sig kunna på en
gång för-verkliga slutmålet, den fullständiga införlivningen.
l\fed Österrikes Anschluss var den sudettyska frågan vorden
aktuell, trots de lugnande försäkringar, som givits Pragregeringen. Redan i mitten av mars förklarade Henleinpartiets ledning, att tyskarna i Tjeckoslovakiet ingalunda ämnade finna sig
i 1918 års ställning. Under de följande månaderna skärptes motsättningen, medan flere av de moderata tyska småpartierna sågo
sig tvungna att ingå i Henleins skaror. Även övriga minoriteter:
polacker, ungrare och Hlinkas slovaker började röra livligare på
sig. Det blev allt tydligare, att det var ett förfelat företag att
med en centralistisk tjeckisk styrelse regera det konglomerat av
i fråga om språk och kultur vitt skilda nationaliteter, som världskrigets segerherrar lagt under Prags domvärjo. I slutet av april
framlade Henlcin i Karlsbad ett utförligt program, baserat på
full autonomi för sudettyskarna, även i fråga om »världsåskådning», samt på en omläggning av Tjeckoslovakiets utrikespolitik
till en tyskvänlig kurs.
I mitten av maj syntes en akut kris komma att utbryta i samband med de svåra oroligheter, som åtföljde de tjeckoslovakiska
kommunalvalen. Pragregeringen intog en högst bestämd hållning
och mobiliserade några årsklasser, och västmakterna gjorde min
av att ställa sig bakom den. Intet inträffade, och krisen drog över.
l\fen i Berlin hade man gjort en erfarenhet och skyndade att draga
fördel av den. Hitler lät omedelbart forcera befästningsarbetena
utefter hela västgränsen, vilka under sommaren pågingo med en
i historien dittills okänd omfattning och hastighet. I den mån,
som dessa förskansningar blevo färdiga, minskades alltmer Frankrikes möjligheter att i tid lämna Benesj effektiv hjälp.
Under sommaren pågingo förhandlingar mellan Pragregeringen
och Henlein, men de försvårades från början av flere omständigheter. En var tjeckernas ovillighet att giva ett anbud, som kunde
beteckna ett försök att på en gång lösa frågan i hela dess vidd
efter generösa riktlinjer. I stället sökte man på allt sätt bevara
statens tjeckiska karaktär och komma ifrån så billigt som möjligt.
37
, ··..:
Torvald T:son Höjer
Så drevs Benesj från position till position, men alltid för sent för
att möjliggöra en uppgörelse. Å andra sidan gjorde sudettyskarna
aldrig klart, vad som verkligen var deras slutgiltiga krav utan
höjde dem successivt, då läget blev gynnsammare. Deras hållning
var motsatsen till Frans Deaks lika statskloka som högsinta ord
1866: »Ungern begär ej mer efter slaget vid Königgrätz än före
det.» Till denna svårighet i tysk förhandlingsmetod kom, att sudettyskarna åtminstone delvis ej voro självständiga underhandlare utan dirigerades från Berlin. Troligt är, att många av dem
gärna skulle hava velat göra upp på basis av en tillfredsställande
autonomi och ingalunda önskade den införlivning med Tyskland,
som för Österrikes del visat sig innebära en omedelbar och fullständig likriktning under ledning av importerade partipåvar. De
möjligheter, som sålunda öppnade sig, tillvaratogas ej av Pragregeringen.
Då underhandlingarna syntes bliva resultatlösa, sände Chamberlain i början av augusti såsom medlare en tidigare ledamot
av Macdonalds och Baldwins kabinett, den ända sedan CampbellBannermans dagar kände lord Runciman. Formellt var Runciman
blott en privatperson, men ingen svävade i ovisshet om att han
realiter företrädde den engelska regeringen. Hans huvuduppgift
synes hava varit att förmå tjeckerna till så vittgående eftergifter,
att en uppgörelse kunde nås. Alltjämt gjorde Benesj ett segt motstånd, och de förslag som framställdes under augusti, kunde på
intet sätt anses tillfredsställa sudettyskarna. Under tiden hårdnade dessas egen hållning alltmer. Den tyska regeringen började
under förevändning av omfattande höstmanövrer sätta allt större
delar av tyska armen på krigsfot. Ett besök av Henlein i Berchtesgaden demonstrerade klart, att det egentligen var Hitler själv,
som var Benesjs motpart. En vecka in i september gick äntligen
Prag med på att framlägga ett förslag om självstyrelse i nationella kantoner, som troligen tidigare skulle hava kunnat rädda
Tjeckoslovakiets territoriella integritet. Nu kom det för sent.
Henlein fick förevändning att avbryta underhandlingarna, och
hela det tyska området blev skådeplats för våldsamma oroligheter,
varvid en del excesser begingos från tjeckisk sida. På partidagen
i Niirnberg förklarade Hitler den 12 september högtidligen, att
om ingen annan hjälpte sudettyskarna, skulle Tyskland göra det.
De följande dagarna tillspetsades läget hastigt. Kriget syntes stå
omedelbart för dörren.
38
Omstörtningarnas år – 1938
I detta läge blev Englands och Frankrikes hållning det avgö-
rande. Det senare var med en fullständigt klar traktat förpliktat
att stödja Tjeckoslovakiet, men England intog formellt en obunden hållning. Enligt mångas mening skulle en kategorisk försäkran på våren eller sommaren från Londonregeringens sida om
oreserverat stöd åt Prag hava förebyggt en kris. Någon dylik
försäkran hade ej avgivits och kunde troligen ej avgivas, ehuru
Chamberlain hade låtit förstå, att England även utan formliga
förpliktelser lätt kunde dragas in i ett europeiskt krig. När krisen skärptes, hade han den 11 september förklarat, att ett tyskt
angrepp på Tjeekoslovakiet skulle kunna betyda krig ej blott med
Frankrike utan även med England. Detta skulle emellertid ej
bliva Englands sista ord.
I själva verket talade flere tungt vägande skäl mot en omedgörlig engelsk hållning till de tyska kraven. Så som läget hade
förändrats genom de tyska befästningsarbetena, föreföll det högst
troligt, att västmakterna skulle sakna möjlighet att komma tjeckerna till hjälp, innan dessa redan hade blivit helt överväldigade.
Ett krig till deras förmån fick därför för många en ganska meningslös prägel. Vidare var det tydligt och framgick särskilt av
lord Runcimans undersökningar, att det tjeckiska styret i de tyska
områdena, utan att innebära något direkt brutalt förtryck, dock
hade lämnat mycket övrigt att önska i fråga om rättvisa, ridderlighet och statsklokt tillmötesgående. Runciman kom till den
slutsatsen, att områdenas avskiljande från Tjeckoslovakiet vore
den enda lösning, som på lång sikt möjliggjorde lugna förhållanden. Att kasta England i krig för denna konstgjorda statsbildnings skull efter att hava haft nationalitetsprincipen som fältrop
under världskriget föreföll engelsmännen föga lockande, ja,
ganska absurt. An viktigare var kanske, att den engelska upprustningen lämnade mycket övrigt att önska trots de kolossala summor, som den hade krävt. Särskilt var luftskyddet allt annat än
färdigt och det engelska flygvapnet vida underlägset det tyska.
De första veckorna av ett totalt krig med Tyskland kunde därför
befaras få en ganska katastrofal prägel.
Till dessa viktiga skäl kom ännu ett. Ji~rankrike, tjeckernas
egentliga bundsförvant och beskyddare, för vars skull England
formellt skulle hava indragits i kriget, sviktade. Åtminstone
sviktade ministären Daladier-Bannet inför utsikten till ett nytt
1914. Daladior tycks hava ivrigt uppmuntrat Chamberlain att
39
f._. .,,.,.,~····-· r——————-
Torvald T:son Höjer
söka direkt kontakt med Hitler för att medelst lämpliga eftergifter avvända det värsta. Så kom det den 15 september till Chamberlains dramatiska flygfärd till Berchtesgaden. Här krävde Hitler sudettyskarnas införlivning med Tyskland. London och Paris
enades nu om ett förslag, som Prag genom starka påtryckningar
tvangs att antaga. Områden med mer än 50 °/o tysk befolkning
skulle avträdas och gränsen fastställas av en internationell kommission.
Då Chamberlain efter en vecka åter mötte Hitler i Godesberg
med detta förslag, som fjorton dagar tidigare skulle hava betraktats som en fantastisk tysk triumf, mötte han emellertid ett bestämt nej. Hitler krävde, att det sudettyska området enligt en på
tyskt håll upprättad karta, innefattande huvudparten av den tjeckiska Maginotlinjen, skulle avträdas redan den 1 oktober. Mången
föreföll det, som om rikskanslern i obegriplig hybris hade stött
ifrån sig en enastående diplomatisk triumf för att i stället störta
sig i ett krig, som måste sluta med hans egen, hans partis och
Tysklands undergång. Utgången skulle emellertid giva honom
rätt. Det följde en vecka, som ännu ingen i Europa torde hava
glömt, en vecka, då världskatastrofen för varje timme tycktes
träda närmare, utan att något kunde göras för att besvärja faran.
Mest konkret kanske skräckstämningen kom till uttryck i den
engelska flottans mobilisering och grävningen av skyddsgravar i
Londons parker.
Och så den 28 september, då krigsutbrottet blott syntes vara en
fråga om timmar, kom lika dramatiskt vändpunkten. Trots de
aktstycken, som hava publicerats, äro de inre drivfjädrarna till
skådespelets upplösning ännu okända. Vissa förhållanden äro
dock säkra eller högst sannolika. I Tyskland synas vissa moderata kretsar under ledning av Göring och Neurath i stället för
Göbbels och Himmler hava lyckats vinna Hitlers öra och förmått
honom att visa en skenbar medgörlighet. Mussolini, vars intressen voro direkt motsatta ett krig, där Italien helt skulle slåss för
tysk prestige och tyska maktintressen, framträdde som medlare
efter uppmaningar från London, Paris och – troligen – även
Berlin. I England visade de sista militära kraftåtgärderna högst
allvarliga blottor i beredskapen. Framför allt synes den franska
regeringens utpräglade ohåga att uppfylla sina förpliktelser hava
ytterligare stegrats i det avgörande ögonblicket och återverkat i
·London. Det närmare sammanhanget är :tlltjämt oklart liksom
40
Omstörtningarnas år – 1938
graden av den krigsfara, som i själva verket förelåg. Resultatet
blev i alla händelser Miinchenmötet den 29 september mellan Hitler, Chamberlain, Mussolini och Daladier.
Den uppgörelse, som här kom till stånd och som Pragregeringen
under hot att lämnas ensam med Hitler tvingades att godtaga,
innehöll viRsa formella eftergifter å tysk sida (av vilka många
för övrigt sedan stannade på papperet), som i första ögonblicket
kunde framhållas för fransk och engelsk publik såsom framgångar. I sak drev Hitler igenom sitt Godesbergprogram. Så
gott som alla områden med tysk majoritet vid 1910 års folkräkning överlämnades inom en kort frist till Tyskland, varvid många
tjecker medföljde. Motsvarande avträdelser skedde sedan till Polen (Teschen) och Ungern (södra Slovakiet). De nya geografiska
och trafiktekniska förhållandena gjorde den återstående tjeckiskslovakisk-rutenska staten helt beroende av Tyskland politiskt,
militärt och ekonomiskt. Benesj tvangs att avgå, makten tillföll
de tyskvänliga elementen i det hittillsvarande agrarpartiet under
ledning av Beran, och ett totalitärt statsskick infördes de facto
med antisemitisk lagstiftning och övriga tillbehör. Allt hot mot
Tysklands sydvästflank under ett världskrig hade avlägsnats.
Det skedda innebar en katastrof för Frankrike, som såg sig förvandlat till en andra klassens makt. Dess allianssystem störtade
samman, och Parisregeringens inflytande begränsades till det
egna landet. Även den omstridda fransk-ryska pakten förefaller
numera ganska värdelös. Ryssland, Prags andra beskyddare, hade
lidit en lika svår motgång och såg sin redan förut genom rensningarna av parti och krigsmakt illa skamfilade europeiska prestige så gott som helt spolierad. Även för England innebar Miinchenavtalet en katastrof, väl den svåraste sedan Austerlitz och
Tilsit. Tysklands ställning som den dominerande makten i Mellan- och Sydöst-Europa förefaller ganska fast murad.
Två staters hållning i de österrikiska och tjeckoslovakiska kriserna synes betraktaren högst förvånansvärd: Italiens och Polens.
Österrike och Ungern hade tidigare varit Romregeringens vasaller. Mussolini hade 1934 varit villig att gå till krig för att rädda
Dollfussregimen. Nu gjorde han genom sitt stöd det möjligt för
Tyskland att införliva Österrike och göra Tjeckoslovakiet till en
tysk lydstat, två tilldragelser, som förvandlade även Ungern till
en vasall åt Berlin. Visserligen är det troligt, att Rom stödde
41

Torvald T:son Höjer
Polens och Ungerns planer på att vid Tjeckoslovakiets sammanbrott stycka Karpatryssland och därigenom få en gemensam
gräns, som kunde bilda en spärr mot tysk Drang nach Osten. Men
om Mussolini verkligen drev en dylik politik, mäktade han ej
fullfölja den. Den tysk-italienska skiljedomen gav resten av
Karpatryssland åt Tysklands vasall Tjecko-Slovakiet och korsade
sålunda Ungerns och Polens planer. Italien har alltså aktivt bidragit till att giva hegemonien i Sydösteuropa åt Tyskland, den
på den renodlade nationalitetsläran grundade makt, som har några
hundratusen landsmän under hårt italienskt förtryck, och för
vilken Triest är den traditionella hamnen vid Medelhavet. Denna
politik förefaller så svårförklarlig, att man måste räkna med att
Mussolini i Berlin erhållit vittgående löften om återtjänster. De
naturliga föremålen för ett dylikt avtal skulle vara vissa av
Frankrikes besittningar: Tunis, Djibouti, Korsika, kanske Nizza
och Savojen. Som bekant hava verkligen dylika krav rests i Italien mot slutet av 1938. Det nya året skall visa, hur pass vittgående och allvarliga de äro. För egen del har Tyskland slutit
en nonaggressionspakt med Frankrike liksom redan förut, i Miinchen, med England. Dylika avtals värde torde ingen just nu vara
hågad att skatta högt över de pappers, varpå de äro skrivna.
Ännu svårfattligare är överste Becks politik. Polen är, sedan
de österrikiska och tjeckiska räkningarna likviderats, den enda
stat, som innesluter en betydande tysk minoritet. Polskt territorium klyver Tyskland i två delar. Mellan tyskar och polacker
finns en urgammal fiendskap, som endast nödtorftigt dämpats av
Hitlers tioårspakt med Pilsudski. Endast över polsk mark kan
nationalsocialismen förverkliga sin och många andra tyska nationellas gamla dröm om Ukrainas kornbodar. Alla realskäl borde
därför hava manat Warschau att ställa sig solidariskt med Prag.
Beck valde motsatsen för att inhösta den lilla vinsten av Teschenområdet, som väl borde hava kunnat vinnas som lön för polskt
bistånd mot Tyskland. Resultatet är klart. Efter Miinchen står Polen allmänt utpekat som ett blivande nummer på Hitlers program.
De nyss så hjärtliga förbindelserna mellan Berlin och Warschau
hava de sista månaderna blivit avsevärt kyligare, och Polen gör
tydliga försök att vinna bättre kontakt med Moskva. En storukrainsk propaganda med centrum i det nya Karpatryssland gör
sig märkbar med tyskt stöd. På många håll väntas Ukraina bliva
skådeplatsen för nästa stora europeiska konflikt – Memel och
42
Omstörtningarnas år – 1938
Danzig böra väl betraktas som i sak avgjorda, ehuru naturligtvis
komplikationer kunna uppstå rörande själva suveränitetsförhållandena.
Vid sidan av det central- och östeuropeiska dramat blekna
övriga storpolitiska förlopp bort, ehuru de för något år sedan skulle
hava varit nog för att hålla världen i olidlig spänning. Kriget i
Kina har hela året pågått med oförminskad kraft och skänkt
japanerna nya taktiska framgångar, bland vilka de viktigaste äro
intagandet av Hankau och Kanton. Det sistnämnda sätter den
engelska besittningen Honkong i en högst obehaglig ställning.
Krigets slutliga utgång är alltjämt osäker, då ingen torde kunna
bedöma, hur pass allvarliga anspråk det ställer på J apans krafter.
Likaså har det spanska sorgespelet uppförts ännu ett år. Vid
förra årsskiftet bjöd det på republikanernas överraskande seger
vid Teruel men visade sedan en lysande framgång för Franco,
som förde sina armeer fram till Medelhavet och avskar MadridValencia från landförbindelse med Barcelona. Krigets slut syntes stå för dörren, men en republikansk motoffensiv vidEbro vann
betydande framgångar, och under årets senare hälft har man fört
ett rent ställningskrig, tills Franco vid jultiden började en ny stor
och hittills högst framgångsrik offensiv mot Barcelona.
På en punkt i Europa har en viss avspänning inträtt. Edens
fall öppnade möjligheten för engelsk-italienska underhandlingar,
vilka vid påsktiden resulterade i ett avtal, följt av Englands
– och många andra staters – erkännande av Italiens nya afrikanska »imperium». Tyvärr hava dc normalare engelsk-italienska
förbindelserna under årets senare del kompenserats av ökad spänning mellan Paris och Rom. Det med vissa förhoppningar motsedda Rommötet i mitten av januari mellan Chamberlain och
Mussolini synes hava blivit resultatlöst, och Medelhavet tyckes
alltmer arta sig till ett stormcentrum.
Den »fred i vår tid», som Chamberlain trodde sig hemföra från
Miinchen, visade sig snart vara en hägring. Den ukrainska frå-
gan och Italiens krav på Frankrike hota med nya urladdningar.
Tysklands kolonikrav äro alltjämt icke tillfredsställda. Hitlers tal
efter Miinchen och framför allt de ohyggliga judeförföljelser, som
i november slogo världen med fasa, visa en till synes minskad
beredvillighet på tyskt håll till vänskapliga och korrekta förbindelser med de anglosaxiska stormakterna och en – efter de före- 43
Torvald T:son Höjer
gående världshändelserna ganska väl motiverad – benägenhet
att endast taga hänsyn till Tredje Rikets egna maktmedel och
önskemål. Chamberlains senaste anföranden och vissa uttalanden
i den engelska regeringspressen tyda på att man i London snart
anser sig hava prövat nog av en samförståndspolitik av så ensidig
beskaffenhet och är sinnad att gripa till andra metoder, vartill enligt upprepade yttranden av premiärministern Englands
resurser numera äro fullt tillräckliga. Det må tillåtas dem, som
följt Englands ord och handlingar sedan 1935, att ej ännu känna
sig fullt övertygade av dessa karskare tonfall i London. Säkert är
emellertid, att under nuvarande förhållanden ett välrustat England är av den mest överväldigande betydelse för bevarandet av
många mindre staters fulla oberoende.
Horisonten ter sig vid 1939 års ingång mörk, kanske mörkare
än förut. Men det finns dock ännu ingen anledning till desperation men väl till vaksamhet och andlig och materiell beredskap.
Det är tänkbart, att Tysklands styresmän efter sina stora framgångar 1938 finna skäl att med fördubblad energi vända sig till
det inre uppbyggnadsarbete, som i många fall redan givit så beundransvärda resultat. Men det kan också hända, att expansionen
efter tjugotalets yttre tryck ännu ej är avslutad, och i så fall
får det ej förbises, att prestigeskäl i händelse av hårt motstånd
kunna vända maktutvecklingen i en riktning, där hindren äro
mindre betydande. I detta sammanhang böra ej sådana symtom
förbises som den ivriga nationalsocialistiska propagandan i det
ur denna synpunkt ganska hårdarbetade Schweiz och den tyska
pressens tidvis ytterst skarpa utfall mot Holland.
Mot de tyska maktutvidgningar, som under året ägt rum, finns
i sak föga att invända. Österrike och Sudetlandet äro gammal
tysk mark, som med historiens, traditionens, nationalitetens samt
det ekonomiska och kulturella livets tusentals rottrådar äro förenade med Tyska Riket. Det finns ej heller något tvivel om att
de 1918-19 mot befolkningens övervägande önskan hindrades
förena sig med moderlandet och om att den tjeckiska regeringen
haft föga heder av sitt regemente i Sudetlandet. Det är endast
djupt att beklaga, att icke dessa Versaillesfredens misstag för
länge sedan hava rättats vid förhandlingsbordet. Dessa tyska länders förening med Tyskland skulle i och för sig snarast hava varit
ägnad att väcka uteslutande glädje i Norden, om den ej hade varit
44
Omstörtningarnas år – 1938
förbunden med så svåra övergrepp och hämndeakter mot medborgare av avvikande åsikter eller börd. Den brutalitet och den
oridderlighet, som tillåtits rasa fritt under dessa världshistoriska
ögonblick och i än svårare grad under novemberpogromerna, hava
varit fruktansvärda besvikelser för Tysklands vänner i utlandet,
vilka annars med glädje hälsat dess återinträde som fastlandets
huvudmakt och de tyska stammarnas slutliga förening efter en
lång och smärtsam söndring.
Vad som för Europas mindre stater, ingen undantagen, har
varit det betänkligaste under 1938, är emellertid ej den sakliga
och politiska innebörden i de avgöranden, som träffats av stormakterna, utan de metoder, som nyttjats, och den mentalitet, som
därvid kommit till uttryck. Efter Napoleons fall hava i fredstid
aldrig så ohöljt framträtt den rena makt- och våldspolitiken och
stormakternas benägenhet att oberoende av alla fördragsmässiga
band köpa sig själva fred för en tid på någon mindre stats bekostnad. Med bävan torde man i många smärre europeiska huvudstäder tänka sig möjligheten av en ny septemberkris och ett
nytt Miinchenmöte.
Sveriges ställning är ur de flesta synpunkter – historiska,
militärgeografiska, etnografiska och folkpsykologiska – kanske
gynnsammare än någon annan mindre makts. Men endast under
en förutsättning: att icke en man, icke ett öre, icke en minut
sparas, då det gäller rikets försvarsberedskap, till lands, till sjöss
och i luften. Ett tyngre ansvar inför samtid och eftervärld än
vår nuvarande regering hava inga svenska män burit sedan Napoleons tåg mot Ryssland. Det tillkommer alla medborgare att oberoende av samhällsställning och politisk åskådning söka göra
denna börda lättare.
45

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism