Print Friendly

Omöjlig ekvation för den pedagogiska förskolan

Av Karin Elinder | 28 mars 2014

Tanken med att göra dagis till förskola både var och är god. Men efterfrågan på förskollärare är större än tillgången. Ändå saknar samtliga riksdagspartier en realistisk plan för förskolan, menar Karin Elinder. Behöver barnen verkligen en akademiker att krypa upp hos?

Förskolan är för de allra flesta småbarnsföräldrar en förutsättning för att delta i arbetslivet. Det tjänar alla på. Men förskolan är också en plats för barn att skapa sig en identitet utanför den innersta kretsen. Där sker reell integration när barn med alla typer av familjeförhållanden ges en chans att mötas tidigt i livet. Kan förskolan dessutom erbjuda högkvalitativ pedagogik som banar väg för att framöver lära sig läsa, skriva och räkna bättre är det utmärkt. Följdeffekter av en sådan lyckad kombination, så som en minskad kriminalitet och färre i utanförskap, är värdefulla. Att förskolan får ett allt mer omfattande pedagogiskt uppdrag är alltså positivt. Men stimulerandet av barns utveckling måste balanseras mot förskolans erbjudande om en trygg omsorg.

Över 80 % av alla 1-5 åringar går i förskolan. Och de allra flesta föräldrar uppger sig nöjda – trots det har många pulspåslag när klockan närmar sig 15. Det är inte någon enkel ekvation att klä trygga och stimulerade barn och nöjda lönsamma föräldrar i politiska åtgärder. Ändå finns på området knappast någon opposition att tala om. Riksdagspartiernas strategier är i princip identiska; lika lama och med lika stor avsaknad av konsekvensanalys. Det är synd. Förskolan skulle tjäna på en sund debatt.

Det skulle till exempel vara värdefullt om någon tog ställning till i vilken utsträckning förskolan bör vara en pedagogisk institution. För det råder konsensus kring utgångspunkten att förskolan ska vara en del av skolsystemet och att ifrågasätta behovet av läroplaner framstår som ett tabu. Tidiga pedagogiska insatser anses vara bra för framtiden. Dagis är historia – det är föris som ska lägga grunden för en ny generation högrankare på PISA:s skala.

Samtidigt är de nya kraven på dokumenterat och kvalitetssäkrat lärandet en bra bit ifrån den verksamhet som fostrade alla dem som tidigare gav Sverige status som kunskapsnation. Kanske var Mullepromenaden naturkunskap. Kanske tar kategoriserandet av att stapla klossar som en övning i fysik död på nyfikenheten. Det starka politiska stödet för förskolans plats i utbildningsväsendet gör att vi får hoppas på det förra.

Däremot vore det bra att fundera på om det verkligen behövs en akademiker att krypa ihop hos. Skollagens krav på pedagogiskt ansvariga med högre examen höjde statusen för utbildade förskolelärare dramatiskt. Men när barnskötarna (eller andra som tidigare bedömts kvalificerade för att arbete med små barn) förlorade sin attraktionskraft som arbetstagare blev det svårt att hitta personal.

Efterfrågan på utbildade förskolelärare är idag större än tillgången, och de luckor i schemat som uppstår när ingen kvalificerar för vakanta tjänster täcks upp av vikarier. Det är inte positivt för barnen, inte för föräldrarna, inte för vikarierna och inte för det övriga kollegiet.

Idag har omkring hälften av de anställda på förskolor en examen. Det är bra. Ändå föreslår samtliga riksdagspartier fler utbildningsplatser som en lösning på de flesta problem som nämns inom förskolan. Vissa kompletterar förslaget med att också de som i dag arbetar inom förskolan ska vidareutbildas. Men personaltätheten ökar knappast när allt fler ur personalstyrkan ska sättas i skolbänken. Och det är troligare bristen på kända famnar som ger både barn och föräldrar magknip än avsaknaden av högskolepoäng. De förslag som tycks väl förankrade framstår som en lösning på ett problem som inte finns – och förvärrar snarare en förbättrar en redan allvarlig situation. Den lagstiftare som värnar om läroplanens reella effekt bör fundera ett varv till på vilka förutsättningar krävs därför.

Dessutom är det svårt att se vilken utbildning som gör det möjligt att ansvara för fler än fem treåringar, och frågan är hur många som egentligen kan integreras på 20 kvadrat. Några pedagogiska stordåd är under alltför pressade omständigheter knappast att vänta. Och den lilla medborgare som just lärt sig prata kommer inte lära sig läsa tidigare när ingen finns till hands för att byta en blöja eller trösta. Ett och annat parti förespråkar reglering av barngruppernas storlek – förslag som tycks sakna verklighetsförankring eftersom förskolorna redan nu har svårt att hitta personal med rätt akademisk kompetens.

Men, om förskolan är en del av en framtiden; Ska den inte vara för alla? Kraven på nattis ökar och att barnomsorg ska erbjudas även dem som arbetar utanför traditionella kontorstider är de flesta partier eniga om.

Politiska åtgärder för att på öka tillgängligheten på barnomsorg tycks utgå från syftet är att småbarnsföräldrar ska kunna arbeta – att begränsa möjligheten till förskola för barn vars föräldrar inte går till ett jobb ligger i samma linje. Men det går knappast att följa en pedagogisk plan på natten och barn till hemmavarande föräldrar har knappast mindre behov av utbildning och integration. Partiprogrammens förslag tycks tjäna olika syften. Regler som indikerar att barn helst ska tillbringa dagarna hemma i kombination med en rörig personalsituation kan också mycket väl göra att fler med goda ekonomiska resurser väljer bort arbete. Listan över potentiella risker med det kan göras lång.

Den allmänna förskolan gäller för barn som fyllt 3 år, men de flesta börjar en bra bit tidigare. Många behöver arbeta och många vill arbeta. Och många tror att barnen både vill och behöver förskolan. Pedagogiskt kunnig personal är bra för alla och på sikt kan en väl utbildad bemanning på förskolorna vara något att sträva efter. Men frågan måste ställas om det är personalens avsaknad av utbildning som gör att förtroendet för förskolan svajar.

Även om skillnaden är stor på barn som är två, tre, fyra och fem år har de gemensamt att vuxnas genuina intresse och mentala såväl som fysiska närvaro spelar stor roll. Problemen i förskolan kan bara lösas med fler vuxna. Det är först då barnen kommer må som bäst, föräldrarna kommer kunna fokusera på annat och personalen ges möjlighet att fundera på hur de bäst ska utöva sitt yrke.

Ibland är tröghet bra. Kvalitetssäkrade av barns lärande behöver uppenbarligen ta tid och konsekvenserna av de senaste årens reformer behöver analyseras. Till dess bör var och ett av riksdagspartierna fundera på hur nyttan av resurserna kan maximeras. Ett tips är att satsa på att behålla varenda en av den intresserade och engagerade personal som finns tillgänglig. Utbildad eller ej.

Karin Elinder är jurist.karin_elinder

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner