Print Friendly

Omforma u-landspolitiken!

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HULTMAN:
Omforma u-landspolitiken!
V ad är orsaken till det svenska ointresset
för satsning på svensk företagsetablering
i u-länder och ökad handel med dessa
länder? Frågan ställs av fil kand Birger
Hultmmt. Han finner ett skäl vara
motviljan mot allt som är »Privat». Men
denna motvilja är ändå inte djupare än
att den svenska lokaliseringspolitiken
just bygger på principen om stimulans och
styrning av privata företagsetableringar
till glesbygder i Sverige. Varför skulle inte
motsvarande politik kunna tillämpas
gentemot u-länderna? En annan orsak
kan enligt artikelförf vara att det ofta
anses vara »utsugning» att köpa produkter
som tillverkats i u-länderna med dessa
länders »billiga arbetskraft». Resonemanget kombineras ofta med påståendet
att handel med u-länderna, liksom
företagsetablering där, är ett svek mot
svenska arbetare. Den absurda konsekvensen härav blir att det som är nyttigt
för vårt land – d v s företagsetablering
och utrikeshandel – är förkastligt för
u-länderna.
En av grundtankarna i den nuvarande
svenska u-landspolitiken är att statliga åtaganden i u-länderna vanligen är överlägsna privata. Således inräknas i målsättningen för det svenska u-landssamarbetet
endast den del av u-landsbiståndet som
direkt handhas av statsmakterna. I konsekvens med detta betraktas svenska ickestatliga verksamheter i u-länderna många
gånger med misstro eller motvilja.
Detta innebär att exempelvis svenska fö.
retags etableringar i u-länder inte prioriteras bland de svenska biståndsinsatserna,
utan tvärtom i vissa fall motarbetas. Beträffande importen från u-länder har denna fått så olycklig utformning att u-ländernas andel av den svenska importen de senaste åren har minskat.
Den svenska u-landspolitiken är i dessa
avseenden således direkt ogynnsam för uländerna. Och så länge cirka tre fjärdedelar av u-ländernas export går till de rika
länderna kommer utformningen av handelssamarbetet mellan i- och u-länder att
vara avgörande för u-ländernas förutsättningar till snabb ekonomisk tillväxt.
U-ländernas möjligheter att få igång en
snabbare ekonomisk utveckling är också i
hög grad beroende av att de i sina länder
har tillgång till utvecklingsbara och expansiva företag som kan konkurrera på
världsmarknaden – exempelvis på den
svenska marknaden – med sina produkter.
Endast därigenom kan u-länderna öka sina exportinkomster, ge sina invånare arbetstillfällen och inkomster samt på lång
sikt bidra till social och ekonomisk utveckling i sina länder.
Vidare är det i många fall nödvändigt
att minska den omfattande arbetslösheten
i u-länderna innan övriga biståndsformer
kan ge anett resultat. De nuvarande all- \’arliga sysselsättningssvårigheterna i de
flesta u-länder leder till en rad missförhållanden, som t ex sociala problem, apati och
ointresse inför framtiden hos stora delar
av befolkningen, omfattande brottslighet
samt politisk oro och instabilitet.
Många av u-ländernas svåraste problem
skulle kunna lösas om arbetslösheten kunde nedbringas. Arbete och regelbunden
inkomst möjliggör ordnad ekonomi varvid intresse för framtiden, sparande och
strävan att ge barnen utbildning ökar.
Fami!jeplanering
Familjeplaneringen är ett typiskt exempel
på projekt som är beroende av människornas attityder till framtiden. Det är inte
lätt att vinna gehör för ideer om familjeplanering bland människor vars framtidshopp är att något av deras barn ska överleva dem och därmed kunna ge dem en
någorlunda tryggad ålderdom. För familjer med regelbunden inkomst och ordnat
arbete ställer det sig naturligare att tilllämpa familjeplanering eftersom detta
omedelbart ökar familjens möjligheter till
parande och hygglig levnadsstandard.
Man måste fråga sig vad som kan vara
orsaken till det svenska ointresset för satsning på svensk företagsetablering i u-länder och ökad handel med dessa länder, i
synnerhet som u-länderna själva efterfrå-
gar denna form av samarbete.
Svaret på frågan är väl bl a motviljan
239
mot allt som är »privat». Men denna motvilja är ju trots allt inte djupare än att
den svenska lokaliseringspolitiken just bygger på principer om stimulans och styrning av privata företagsetableringar till
glesbygder i Sverige. Varför skulle inte
motsvarande politik kunna tillämpas gentemot u-länderna?
En annan egendomlig och ändå mycket spridd uppfattning är att det skulle
vara »utsugning» att köpa produkter som
tillverkats i u-länder med dessa länders
»billiga arbetskraft». Samma tankegång
leder också till att det är »utsugning» när
svenska företag etablerar sig i dessa länder. Resonemanget kombineras ofta med
påståendet att handel med u-länderna,
liksom även företagsetablering i dessa länder, innebär ett svek mot svenska arbetare som därigenom förlorar arbetstillfällen
i vårt land. Detta leder slutligen fram till
den absurda konsekvensen att det som är
nyttigt och värdefullt för vårt land, d v s
företagsetablering och utrikeshandel, är
förkastligt för u-länderna, eller rent av
innebär »utsugning» av dessa länder.
SIDA:s roll
En målmedveten framtida svensk u-landspolitik borde ges en väsentligt annorlunda
utformning än den nuvarande.
SIDA borde ha som en huvuduppgift
att utöver det traditionella biståndsarbetet
stimulera, samordna och kontrollera svenska företagsinvesteringar i u-länderna.
Strävan skall vara att dessa investeringar
i största möjliga utsträckning ska bidra till
en ökad ekonomisk utveckling i u-länder- 240
na. Genom att låta företagsinvesteringar
och handelspolitik utgöra en del av det
totala svenska u-landssamarbetet kan
SIDA:s arbete bli mer framgångsrikt. Så-
ledes är det exempelvis knappast menings.,
fullt att SIDA ägnar sig åt utbildning av
arbetskraft till viss typ av exportindustri
i ett u-land om Sverige och andra industriländer samtidigt hindrar importen av varor från samma industrier. Och lika orimligt är det givetvis att utbilda folk till
industrier som inte existerar i u-länderna,
utan att samtidigt satsa på företagsetablering i dessa länder.
SIDA skulle kunna medverka till bildande av statliga, halvstatliga och privata
bolag och konsortier för u-landsinvesteringar samt upprätta olika former av entreprenadavtal, bytesavtal och försäljningsavtal. Därigenom skulle även små företag
ges möjligheter att delta aktivt i u-landssamarbetet.
Viljan att investera i u-länderna hämmas i många fall av bristen på kunskap
om goda och livsviktiga projekt i dessa
länder, liksom av bristen på övriga förutsättningar (utbildad arbetskraft, företagsledare osv) vilka är nödvändiga för att
genomföra olika projekt. Genom joint
ventures, genomförande av förundersökningar inför investeringar i u-länderna,
förmedling av kontakter och information
kan SIDA ta initiativ till värdefulla privata investeringar i u-länderna.
Vissa av de projekt som SIDA är engagerat i f n skulle med fördel kunna genomföras i närmare kontakt med det svenska
näringslivet. SIDA borde i ett vidgat samarbete mellan stat och näringsliv bidraga
med sina kunskaper om ekonomiska, politiska och sociala förhållanden i vissa u-länder, medan näringslivet bidrar med tekniskt och företagsekonomiskt kunnande.
När SIDA bygger exempelvis yrkesskolor
i u-länder skulle dessa i många fall med
fördel kunna kompletteras med – eller integreras i – en samtidig företagsetablering
i dessa länder.
»Byggherre»
Vid stora, riskfyllda eller icke vinstgivande projekt i ett u-land skulle SIDA tillsammans med u-landets regering kunna
fungera som »byggherre» och finansiär.
Genom att anlita experter, konsulter, fö-
retag och institutioner som »entreprenö-
rer>> skulle även sådana projekt som eljest
skulle kräva mycket stora personella ökningar inom SIDA kunna genomföras i
SIDA:s regi, och genom anbudsförfarande
skulle kostnaderna kunna hållas nere. På
detta sätt skulle man snabbt kunna genomföra och driva sådana basinvesteringar som
är nödvändiga för att ett område i ett
u-land ska kunna industrialiseras och utvecklas. Detta genom att utnyttja det bästa av kunnande och de resurser på olika
områden som finns inom i-ländernas nä-
ringsliv.
U-länderna måste även ges tillfälle att
bygga upp företag som effektivt kan konkurrera på världsmarknaden även ifråga
om mer sofistikerade varor och tjänster.
Endast därigenom kan u-länderna bli delaktiga i den snabba expansionen inom vissa branscher.
Den svenska marknaden kan tjäna som
ett typiskt exempel. Trots alla goda ambitioner till ökat u-landssamarbete under senare tid så har vårt lands import från iländerna ökat dubbelt så snabbt som importen från u-länderna. Detta innebär att
u-ländernas andel av den svenska marknaden har minskat under 60-talet.
Anledningen till detta är att u-länderna
haft svårigheter att producera de varor
som har haft kraftigt ökande efterfrågan
här i landet. Den svenska marknaden har
vidare stora krav på kvalitet och svenska
köpare fordrar att leveranstider och andra
överenskommelser hålls. Distribution och
marknadsföring är en viktig del av varje
exportföretags försäljningsansträngningar.
Ifråga om allt detta har u-ländernas företag ofta betydande svårigheter.
För att lösa dessa problem skulle det
behövas en institution i vår land som engagerade sig direkt i marknadsföring av
u-landsprodukter i Sverige och i andra iländer. Ett svenskt u-landsinstitut skulle
kunna undersöka vilka produkter från olika u-länder som vore lämpliga att sälja
på den svenska och europeiska marknaden.
Vidare skulle detta institut kunna initiera
241
produktion i u-länderna av lämpliga produkter. Och slutligen skulle det kunna erbjuda service åt företag som bidrar till
ökat värdefullt handelssamarbete mellan
i- och u-länder.
Underlåtenhet
Den nuvarande svenska u-landspolitiken
innebär att Sverige underlåter att använda några av de viktigaste metoderna för
att bidra till ekonomisk och social utveckling i u-länderna, nämligen stimulans av
u-ländernas export och stimulans av
svenska företagsetableringar i u-länderna.
I stället ägnar svensk biståndspolitik stort
intresse åt det statliga svenska utvecklingsbiståndets procentuella storlek i förhållande till den svenska bruttonationalprodukten.
Det kan väl inte vara så att regeringen
ägnar sig åt frågor rörande biståndsprocenten för att därigenom slippa diskutede de för Sverige mer kännbara insatserna som skulle kunna göras i form av ökad
utflyttning av svenska företag, t ex inom textilsektorn, till u-länderna ellerinsatser iform
av ökad importkonkurrens för de svenska
företagen från företag i u-länderna?

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner