Print Friendly

Om valet och förnyelsen

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

——————–~~~~-~~~ –~
valet och förnyelsen
Valet gäller i grund och botten förnyelse. Bakom den förvirrande strömmen av
program och konkreta förslag, beskyllningar och motbeskyllningar om politiska motståndares förmenta uselhet och
onda avsikter står den avgörande frå-
gan, än så länge obesvarad: Skall valet
1968 ge den förnyelse som svensk politik
så länge famlat efter?
Socialdemokratin känner behov av
förnyelse. Låt oss erkänna att den också
gör försök att förnya sig. Detta är lika
uppenbart som att den saknar förmågan
att göra det. Oförmågan har två orsaker.
För det första: socialdemokratin är
bunden av det maktsystem som den själv
byggt upp. Den är beroende av en delikat balansgång mellan olika maktcentra.
Alla ledningsorganisationer hamnar förr
eller senare i den situationen. Dess handlingsfrihet blir hårt kringskuren.
För det andra: socialdemokratin är
bunden av sitt förgångna i större utsträckning än de flesta av våra samhällsinstitutioner. Dess strävanden har varit
framgångsrika och det är därför naturligt att den söker stöd i sitt förflutna
när den ställs inför nya problem. I ett
skede av snabb utveckling med krav på
förnyade perspektiv, nya värderingar,
nya frågor och nya svar vill socialdemokratin ”se framåt” men tittar i backspegeln i stället för på den framförliggande
körbanan.
Mycket förenklat kan situationen beskrivas sålunda: Socialdemokratins
framgångsrika agerande har ryckt undan själva grunden för dess berättigande. I en situation av vilsenhet samt under ledarskapets press där den famlar
efter mål och mening griper den tag i
sitt framgångsrika förflutna för att få
ledning.
Häri ligger till stor del förklaringen
till den äppelkindade indignationen över
ekonomisk maktkoncentration och monarki; det är i backspegelsperspektivet
som de nya inslagen i det utrikespolitiska agerandet blir förklarliga. De ofta
desperata – ehuru i princip aktningsvärda – försöken till förnyelse utvecklar sig till bestigande av sedan länge
vittrade barrikader. Fanan som en gång
höjdes mot tronen, altaret och penningpåsen höjes i dag mot gengångare. Makten i näringslivet ligger inte längre hos
plutokraten utan hos teknokraten och
den anställde företagsledaren. En socialdemokratisk politiker vill inte förstå att
en Wallenberg, berövad alla sina aktier,
i kraft av sin insikt, dynamism och förmåga skulle göra sig till ledare för den
statliga investeringsbanken och inom
kort samla makt och ansvar i sina händer i en utsträckning överstigande den
som han förfogar över som ledare av
Enskilda Banken. Vad tronen beträffar
har denna så väsentligt förändrats till
sitt innehåll och sin funktion att endast
ett återfall i gammaltroende och doktrintänkande kan förklara kraven på republik. Den pågående processen av
”gammalförnyelse” förhindrar socialdemokratin att inse hur monarkin som institution visat större förmåga till identifikation med folket och framtiden än
”folkets eget parti”. När det gäller utrikespolitiken är det betecknande att
den främste företrädaren för den nygamla ”tändningen”, Olof Palme, söker
förklaringarna till världshändelserna i
evangeliet om den internationella kapitalismens ondska i allmänhet och den
amerikanska i synnerhet. Den mest elementära förtrogenhet med amerikansk
verklighet borde annars ha övertygat
om att kurserna på New York börsen
stiger i takt med fredsutsikterna i Vietnam.
Kort sagt: Ju mera angeläget behovet
av förnyelse förnimmes inom socialdemokratin desto större är risken för att
strävandena till omorientering får en
doktrinär inriktning. Vad socialdemokratin behöver just nu är en placering
i opposition där den kan justera sina utgångspunkter och anpassa sin föreställningsram till den nya verkligheten. I oppositionsställning kan den göra detta
utan att behöva ta hänsyn till de bindningar och psykologisk/ideologiska handikapp som tynger så hårt i dag.
Den demokratiska oppositionen befinner sig i något av samma predikament.
En förnyelse är absolut nödvändig men
svår att få igång. Oppositionens svårigheter ligger emellertid på ett annat plan
än socialdemokratins. En lång tid i maktens yttersta periferi och bristande tillgång tilllivsviktig information i rätt tid
och i tillräcklig omfattning skapar inte
förutsättning för statsmannaskap. Oppositionspolitiken löper risk att ta in- 314
tryck av den bristande handlingsfriheten. Den kan bli ofruktbar och i värsta
fall terapi för missnöjda.
Även oppositionen kräver en förändring av sina villkor för att kunna effektivt anpassa sig till den nya verkligheten. Oppositionen behöver regeringsmakten för att förnya sig. Den kan i
motsats till socialdemokratin utnyttja
makten utan att tyngas av ett ӊrofullt
förflutet”. Dess roll som ledningsorganisation är ny och dess handlingsfrihet är
därför större än den nuvarande regermgens.
Valet gäller alltså förnyelse. Ett status quo i maktförhållandena kommer att
medföra att förnyelsen försenas. Ett
maktskifte, däremot, öppnar en rad
möjligheter för de politiska partierna att
inta nya positioner. Ett maktskifte behöver därför inte tolkas, bör inte tolkas,
som ett misstroende mot den nuvarande
regeringen och ett förtroende för oppositionen. Ett valutslag till förmån för
maktskifte bör i stället ses som ett tecken på att väljarna vill ha förnyelse i
svensk politik. Det ger också ansvaret
hos en ny regering och en ny opposition
dess rätta proportioner.
Gustaf Delin

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner