Om u-hjälp till Cuba
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
u-hjälp till Cuba
Den svenska u-hjälpsdebatten handlar
inte enbart om vilket år vi ska uppnå
enprocentsmålet – i sina bästa stunder
kommer den också in på de något mer
intrikata frågorna om vilka länder vi
ska hjälpa och hur vi bäst bidrar till deras utveckling.
Det hävdas ofta att u-hjälp inte får
medföra inblandning i ländernas inre
politiska förhållanden. Samtidigt understryks det att vi inte ska hjälpa länder
med politiska system som vi ogillar. Men
dessa regler är svåra att följa – ett
maktskifte kan medföra antingen att vi
måste dra in vår hjälp – och därmed
ta ställning i ett lands inre politiska förhållanden – eller fortsätta med hjälpverksamheten och således ge stöd åt en
regim, som vi av olika skäl ogillar.
Man kan därför konstatera att uhjälp alltid på ett eller annat sätt leder
till påverkan av mottagarlandets inre
politiska förhållanden. Själv skulle jag
helst se att man accepterade detta och
uttalat koncentrerade stödet till länder
med demokratiskt styrelseskick och dokumenterad vilja till sociala och ekonomiska reformer, i Latinamerika t. ex. till
Chile. Men man kan också tänka sig att
göra en dygd av nödvändigheten och
medvetet inrikta hjälpverksamheten på
utbildning och sociala förbättringar i totalitära och auktoritära stater i förhoppning att hjälpen på sikt också medför
krav på politiska reformer. Det kan
t. ex. knappast vara fel att USA bidrar
till malariabekämpning på Haiti; kanske
skulle diktatorn ”Papa Doc” Fran~ois
Duvalier eller åtminstone hans efterträ-
dare sitta mindre säkert i sadeln om
skolväsendet byggdes ut (och skulle han
våga tacka nej till ett sådant hjälpprogram?) Med denna utgångspunkt har jag
för omväxlings skull hamnat på exakt
samma sakståndpunkt som Aftonbladet
utifrån helt andra värderingar gjort,
nämligen att vi bör ge u-hjälp till Cuba.
I och för sig kan det sägas att Cuba
idag får ca en miljon dollar om dagen i
ekonomisk hjälp från Sovjetunionen och
därför är ett i hjälphänseende ovanligt
gynnat land. Men det finns ju ett och
annat som Sovjetunionen inte har de
bästa förutsättningarna att bidra med
och där Sverige i stället kunde göra en
insats. Jag tänker särskilt på fackföreningsexpertis, som kunde hjälpa till att
organisera en självständig fackföreningsrörelse på ön i stället för den som krossades efter Castros makttillträde. I fjol
kritiserade ILO regimen för att den brutit mot flera internationella arbetskonventioner, som Cuba undertecknade fö-
re Castros tid, och FFI har protesterat
mot att fackföreningsledare fängslats. I
höstas redovisade förre generalsekreteraren för telefonarbetarfederationen på
Cuba, Vincente Rubiera, i tidningen
statsanställd (nr 22/1968) hur strejkrätten avskaffats och försök till strejk
straffas med döden, hur arbetsveckan
förlängts, oavlönad övertid blivit regel
och socialförsäkringssystemets fonder
konfiskerats. Det finns anledning för
fackföreningsrörelsen att undersöka om
dessa klagomål är berättigade och självfallet också ställa sin expertis till Cubas
förfogande för att bygga upp en självständig fackföreningsrörelse. Det skulle
verkligen vara en insats i ett i detta avseende tydligen starkt underutvecklat
land.
Jag tror att några svenska fackliga
experter skulle vara till stor nytta för
befolkningen på Cuba. Kanske skulle
man också kunna införa viss utbytesverksamhet, t. ex. så att en ledarskribent på Granrna – kubanska kommunistpartiets tidning – fick göra en serie gästföreläsningar för våra mest militanta studentdemonstranter och tala
om för dem hur man på Cuba ser på
studenternas viktigaste uppgifter. Enligt Granrna för den 9 mars 1969 bör
nämligen studenterna manifestera sin
revolutionära medvetenhet ”i sin attityd till produktivt arbete, obligatorisk
militärutbildning, närvaro under lektionerna samt medvetande om behovet
av studier och vårt folks heroiska kamp
mot underutvecklingen”.
Den sortens revolutionär medvetenhet
skulle vi kunna ha glädje av också i
Sverige.
Rolf Norberg
Den svenska u-hjälpsdebatten handlar
inte enbart om vilket år vi ska uppnå
enprocentsmålet – i sina bästa stunder
kommer den också in på de något mer
intrikata frågorna om vilka länder vi
ska hjälpa och hur vi bäst bidrar till deras utveckling.
Det hävdas ofta att u-hjälp inte får
medföra inblandning i ländernas inre
politiska förhållanden. Samtidigt understryks det att vi inte ska hjälpa länder
med politiska system som vi ogillar. Men
dessa regler är svåra att följa – ett
maktskifte kan medföra antingen att vi
måste dra in vår hjälp – och därmed
ta ställning i ett lands inre politiska förhållanden – eller fortsätta med hjälpverksamheten och således ge stöd åt en
regim, som vi av olika skäl ogillar.
Man kan därför konstatera att uhjälp alltid på ett eller annat sätt leder
till påverkan av mottagarlandets inre
politiska förhållanden. Själv skulle jag
helst se att man accepterade detta och
uttalat koncentrerade stödet till länder
med demokratiskt styrelseskick och dokumenterad vilja till sociala och ekonomiska reformer, i Latinamerika t. ex. till
Chile. Men man kan också tänka sig att
göra en dygd av nödvändigheten och
medvetet inrikta hjälpverksamheten på
utbildning och sociala förbättringar i totalitära och auktoritära stater i förhoppning att hjälpen på sikt också medför
krav på politiska reformer. Det kan
t. ex. knappast vara fel att USA bidrar
till malariabekämpning på Haiti; kanske
skulle diktatorn ”Papa Doc” Fran~ois
Duvalier eller åtminstone hans efterträ-
dare sitta mindre säkert i sadeln om
skolväsendet byggdes ut (och skulle han
våga tacka nej till ett sådant hjälpprogram?) Med denna utgångspunkt har jag
för omväxlings skull hamnat på exakt
samma sakståndpunkt som Aftonbladet
utifrån helt andra värderingar gjort,
nämligen att vi bör ge u-hjälp till Cuba.
I och för sig kan det sägas att Cuba
idag får ca en miljon dollar om dagen i
ekonomisk hjälp från Sovjetunionen och
därför är ett i hjälphänseende ovanligt
gynnat land. Men det finns ju ett och
annat som Sovjetunionen inte har de
bästa förutsättningarna att bidra med
och där Sverige i stället kunde göra en
insats. Jag tänker särskilt på fackföreningsexpertis, som kunde hjälpa till att
organisera en självständig fackföreningsrörelse på ön i stället för den som krossades efter Castros makttillträde. I fjol
kritiserade ILO regimen för att den brutit mot flera internationella arbetskonventioner, som Cuba undertecknade fö-
re Castros tid, och FFI har protesterat
mot att fackföreningsledare fängslats. I
höstas redovisade förre generalsekreteraren för telefonarbetarfederationen på
Cuba, Vincente Rubiera, i tidningen
statsanställd (nr 22/1968) hur strejkrätten avskaffats och försök till strejk
straffas med döden, hur arbetsveckan
förlängts, oavlönad övertid blivit regel
och socialförsäkringssystemets fonder
konfiskerats. Det finns anledning för
fackföreningsrörelsen att undersöka om
dessa klagomål är berättigade och självfallet också ställa sin expertis till Cubas
förfogande för att bygga upp en självständig fackföreningsrörelse. Det skulle
verkligen vara en insats i ett i detta avseende tydligen starkt underutvecklat
land.
Jag tror att några svenska fackliga
experter skulle vara till stor nytta för
befolkningen på Cuba. Kanske skulle
man också kunna införa viss utbytesverksamhet, t. ex. så att en ledarskribent på Granrna – kubanska kommunistpartiets tidning – fick göra en serie gästföreläsningar för våra mest militanta studentdemonstranter och tala
om för dem hur man på Cuba ser på
studenternas viktigaste uppgifter. Enligt Granrna för den 9 mars 1969 bör
nämligen studenterna manifestera sin
revolutionära medvetenhet ”i sin attityd till produktivt arbete, obligatorisk
militärutbildning, närvaro under lektionerna samt medvetande om behovet
av studier och vårt folks heroiska kamp
mot underutvecklingen”.
Den sortens revolutionär medvetenhet
skulle vi kunna ha glädje av också i
Sverige.
Rolf Norberg