Print Friendly

Om Thaler och risken att bli omyndigförklarad

Av Dick Kling | 20 oktober 2017



Richard H Thaler avser bränna sina prispengar irrationellt – vilket paradoxalt nog förmodligen är helt rationellt. Vad som är det är trots allt svårt för en utomstående att säga, därför bör kanske resultatet av Thalers forskning bör nyttjas med en viss försiktighet, menar Dick Kling.

När den amerikanske beteendeekonomen Richard H Thaler, som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne, fick frågan vad han skulle göra med prispengarna svarade han: ”Jag kommer försöka spendera pengarna så irrationellt som möjligt.” Kanske var det menat som en lustighet, kanske var det för att understryka att hans forskningsresultat är så generella att de även inkluderar honom själv. Kärnan i hans forskning gäller nämligen människors bristande ekonomiska rationalitet.

Kungliga vetenskapsakademien skriver i sin prismotivering: ”Richard H. Thaler har utvecklat analysen av ekonomiskt beslutsfattande med psykologiskt välgrundade antaganden. Genom att undersöka konsekvenserna av begränsad rationalitet, sociala preferenser och bristande självkontroll har han visat hur dessa mänskliga karaktärsdrag styr såväl individuella beslut som utfall på marknader på ett förutsägbart sätt.” Potentiellt är detta sprängstoff i en vetenskap som nationalekonomi, som till stora delar bygger på att människor är rationella. Om den begränsade rationaliteten innebar slumpmässighet skulle grunden för ett vetenskapligt studium ryckas undan. Men nationalekonomi som vetenskap räddas av att Thaler visat att: ”… såväl individuella beslut som utfall på marknader (styrs) på ett förutsägbart sätt.”

Den centrala frågan blir då vad man avser med rationalitet. Enligt Thaler är människor orationella när de i ekonomiska experiment inte uppför sig enligt hans kriterier på rationalitet. Det kan till exempel gälla: ”… mental bokföring, som förklarar hur människor förenklar finansiella beslut genom att skapa separata konton i sitt medvetande; och baserar varje enskilt beslut på dess effekt inom ett av dessa konton snarare än dess effekt på hela förmögenheten.” (ur prismotiveringen). Men om det beteendet är nödvändigt för att människor överhuvudtaget ska klara av att fatta beslut är det i någon mening rationellt. Faran med Thalers forskning ligger just i underkännandet av andra människors syn på rationalitet. Det underkännandet har öppnat upp för att med vetenskapligt stöd göra politiska ingrepp i människors val.

Med små puffar, eller nudges som Thaler döpt det till, ska människor hjälpas till bättre självkontroll och mer rationella val. Tillsammans med sin kollega Cass R. Sunstein har Thaler lagt grunden för långtgående ingripanden i människors fria val och i marknadsekonomins funktionssätt. Sunstein var under president Obamas administration chef för myndigheten OIRA, som förenklat kan beskrivas som Vita husets kontor för bättre regleringar. Bättre regleringar kan i detta sammanhang också betyda fler regleringar för att hjälpa människor till mer rationella val. Men återigen; vems rationalitet ska gälla – den reglerade eller den reglerande?

Thaler vill använda sina nobelprispengar irrationellt. Det låter ganska rationellt att man vill sprätta iväg lite pengar obetänksamt om man oväntat får 9 miljoner kronor som en skänk från ovan. Men enligt sina egna teorier skulle Thaler mått bättre om någon annan (oklart vem) hade gett honom några puffar i rätt riktning. Kanske skulle en större del av pengarna vara låsta på ett konto ett antal år framåt i tiden så att de inte förslösas för snabbt. Kanske skulle Thaler ha uppmanats att inte fundera på hur just prispengarna ska användas utan i stället göra en kalkyl över hur hans nu större totala förmögenhet ska disponeras. Eller varför inte en bilaga till prischecken med varningar för olika typer av osund konsumtion.

Enligt Kungliga vetenskapsakademiens prismotivering – och Thaler – faller vi ofta för kortsiktiga frestelser och överger våra långsiktiga intentioner att spara mer för ålderdomen, eller att leva ett hälsosammare liv. Men är det orationellt? Eller speglar det bara vår lust att unna oss livets goda (men kanske onyttiga) och att göra det innan vi blivit för gamla för att kunna njuta av det ordentligt? Och om det inte gör det; vem ska avgöra vad som är rationellt för mig?

I Thalers experiment är det försöksledaren som avgör vad som är rationellt. I det verkliga livet axlas rollen som domare över det rationella av byråkrater som Sunstein eller av regleringssugna politiker. Det finns då anledning att påminna om en annan nobelpristagare i ekonomi, nämligen James M. Buchanan som fick priset 1986 för sin forskning inom public choice. Det Buchanan lyfte fram var att politiker inte är gudar i himlen som frikopplade från sin egen nyttomaximering bara ser till allmänhetens bästa, utan de driver också frågor utifrån till exempel sitt intresse att göra politisk karriär eller att värna sitt politiska partis intressen. Naturligtvis kan det politiska intresset och omsorg om allmänheten sammanfalla, men det behöver inte vara så. Inte heller är politiker vaccinerade mot begränsningar i sin rationalitet. Detta tycks dock inte hindra dem från att med friskt mod lägga sig i andra människors livsval.

Våra politiker tvingar oss att från första dagen i arbetslivet avsätta pengar till pensionen när behovet av en egen bostad ofta är mer trängande. Är det ett utslag av rationalitet och omsorg? Åtgärder för att begränsa användningen av tobak och alkoholhaltiga drycker kan motiveras med att det kan ha skadeverkningar på andra än brukarna. Men hur är det med den sockerskatt som införts i många länder? Feta människor belastar sjukvården blir det politiska svaret, och därför är det ett allmänintresse att människor inte är överviktiga. Å andra sidan dör de tidigare och belastar pensionssystemet mindre. Kampen mot fetma dikteras snarare av att normalviktiga underkänner det rationella i att en del människor hellre är tjocka och glada än smala och glädjelösa. Därför behöver människor en liten knuff åt det smalare hållet. Men tröstätande behöver inte vara orationellt.

Naturligtvis ska inte Thaler lastas för hur politiker använder hans forskningsresultat. Och beteendeekonomi är ett viktigt område när den verkliga ekonomin ska beskrivas, så förhoppningsvis är Thaler värd sitt pris. Men ändå infinner sig åtminstone hos mig vissa tvivel när det gäller det generella i hans resultat. Enligt Thaler är det mer socialt accepterat att höja priset på en vara om produktionskostnaden har ökat än om efterfrågan har ökat, trots att priset enligt grundläggande ekonomisk teori sätt av samverkan mellan utbud (som beror på produktionskostnaden) och efterfrågan. Men gäller det verkligen generellt? Är det inte socialt accepterat att priset på bostadsrätter i Stockholm styrs mer av efterfrågan än av produktionskostnaden? Och hur är det med resultatet att människor uppskattar en vara mer när de äger den än när de inte äger den? I ekonomiska experiment har det visat sig att människor vill ha mer betalt för en kaffemugg som de äger än de var villiga att betala för den innan de ägde den. Men i verkliga livet är det inte ovanligt att människor uppskattar en vara mer innan de köpt den än när de väl har den. Är det inte det hela modeindustrin bygger på?

Beteendeekonomi är inte bara viktigt utan det är också intressant och lite skojigt med de mänskliga tillkortakommanden som den avslöjar. Det är som med Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt lite lustfyllt att se sig i den begränsade rationalitetens skrattspegel. Men när reptilhjärnans beslut och vår begränsade analytiska förmåga tas till intäkt för att med politiska beslut ingripa i våra egna livsval är det inte roligt längre.

För drygt tio år sedan lanserades begreppet curlingföräldrar av den danske barnpsykologen Bent Hougaard i samband med att boken Curlingföräldrar och servicebarn – en handbok i barnuppfostran kom ut på svenska. Sedan dess har begreppet levt kvar i svensk debatt och inte minst har diskussionerna fortsatt om vad som händer med barn när deras liv tillrättaläggs och underlättas i alltför hög grad. Debatten har dock i huvudsak begränsats till barnuppfostran.

En curlingförälder gör allt för att sopa rent framför sina barn så att de snabbt, lätt och smärtfritt ska ta sig fram i livet. Men barnen svarar inte med tacksamhet utan med stigande krav. Och när de inte längre är barn blir de frustrerade över vuxenlivets krav på ansvar, arbete och tålamod.

Vad händer när staten tar på sig curlingföräldrarnas roll? För det är just den rollen som politiker gärna ikläder sig i förhållande till sina väljare; att staten ska sopa rent framför medborgarna så att de så smärtfritt som möjligt kan glida fram i tillvaron. Det som tros vara bra för människor ska subventioneras. Livets oväntade, och en del väntade händelser, ska om de har negativa effekter dämpas med statliga försäkringssystem, och inte minst – lagar, regleringar och informationskampanjer ska skydda oss från egna handlingar som politiker anser farliga eller olämpliga för oss. På liknande sätt som barnen reagerar på sina curlingföräldrar reagerar vuxna på curlingstaten; med ökande krav och bristande eget ansvar, tålamod och arbete.

Det går ingen skarp gräns mellan välfärdsstaten och curlingstaten. Men någonstans i gråzonen mellan dem övergår det rimliga skyddet för att alla ska kunna leva ett anständigt liv till en mer eller mindre handgriplig styrning av våra liv. Thalers forskning ger politikerna argumenten för detta. Vare sig det var det han önskade eller inte, finns det all anledning att förhålla sig kritisk till den politiska relevansen av hans forskning, hur finurliga hans beteendeekonomiska experiment än är.

Dick Kling är nationalekonom, egenföretagare och författare till den nyligen utgivna boken Riv regelpyramiden, Vulkan förlag.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner