Print Friendly

Om små och stora visioner

Av Andreas Vedung | 23 januari 2015

Politiska visioner motiveras med storslagna termer som rättvisa, folkhälsa eller barnens bästa. Tänk om det gick att erbjuda en alternativ vision som kunde ge utrymme för människors egna ambitioner med samma lockande ord.

Nu har kommuner, landsting och stat lagt sina budgetar för år 2015. Det blir skattehöjningar lite överallt i systemen, allt ifrån statliga fordons- och alkoholskatter till kommunala skatter. I Sveriges 290 kommuner, tjugoen landsting och i riksdagen har politiker höjt skatterna med ”en liten tiondels procent” här, en ”krona” där och något ”öre” där. Alla skattehöjningar presenteras som ”små”, ”rättvisa”, ”för folkhälsan”, ”för miljön” eller ”nödvändiga”.

Det finns alltid något samhällsekonomiskt behov som måste mättas, en privat rättighet som kräver skyldigheter av skattebetalare, en offentlig investering som bör genomföras, ett marknadsmisslyckande som kräver en åtgärd. Men små rättigheter och skattehöjningar som ackumuleras över tid blir gradvis stora bördor. Och lånen som tas för att finansiera investeringar måste betalas tillbaka.

skattesats_kommun
Källa: SCB.

När alltfler privata önskemål – från bostäder till god hälsa – blir offentliga skyldigheter trubbas det egna ansvaret av och gradvis förloras känslan av tacksamhet. Det blir ”någon annans” ansvar att betala och missnöjet med det som erbjuds växer. ”Varför får inte jag plats på äldreboendet?”, ”Varför är kön till musikskolan så lång?”, ”Varför är min pension så låg?”, ”Jämställdheten mellan mig och min man är dålig eftersom föräldrapenningen inte kvoteras”.

Det är inte bara det egna ansvaret som rättigheter och skattehöjningar trubbar av. En annan aspekt är att det inte är sannolikt att de offentliga investeringarna som görs blir lönsamma. Många investeringar blir kvarnstenar runt skattebetalarnas halsar och monument över politiska idéer som slagit fel. Det kommer inte 100-tals jumbojet till Kallax flygplats. Snabbtågen rullar inte på Botniabanan när det är minus 20 grader, inte heller är tågen realistiska alternativ till bilen i glesbygd. Tunneln genom Hallandsåsen blev en miljökatastrof och mycket dyrare och mer försenad än budgeterat. Samhällsplanerarnas storstilade ABC-vision – Arbete, Boende, Centrum – är det få som vill leva i.

skattesats_landsting
Källa: SCB.

I Pajala kommun satsade politikerna allt på ett kort – järnmalmen. Lån togs hos Kommuninvest för att bygga hus och infrastruktur så att guldruschens människor skulle ha någonstans att bo innan guldet ens var uppe ur marken. ”Det luktar pengar”, sa en nöjd sedemera statsminister. När gruvbolaget Northland Resources gick i konkurs stod det klart att Pajala kommun inte ens kunde betala löner till kommunanställda lärare. Kommunen belånade då sitt eget energibolag för att kunna betala decemberlönen. Men alla kommande januari-, februari-, och så vidare löner kan inte betalas med ständigt nya lån. Det vet kommunens invånare som flyttar och flyr det ansvar som de egentligen har. Det var kommunens väljare som röstade på politikernas jättesatsning.

Vilket alternativ finns till denna kollektiva investeringsvurm, denna kollektiva välvilja som delar ut rättigheter så lättvindigt? Det vore önskvärt om det gick att erbjuda en alternativ vision som kunde beskrivas med samma lockande ord som används när det gäller politiska satsningar. Men det är svårt att beskriva varför många människors små och ofta enkla ambitioner är viktigare än flygplatser, bostadsområden, höghastighetståg, folkhälsan, det sociala kontraktet, jämställdheten eller barnens bästa.

Likväl är det så att människor får bättre liv när de själva går till banken för att låna till ett boende, när de själva sparar några hundralappar i månaden till sin pension eller till äldreboendet, när de betalar för musikskolan genom att avstå från andra utgifter, när de dagligen promenerar mellan hem och jobb, när de använder ärvda kläder och möbler i ytterligare några år, när de resonerar om tid och ansvar med sina partners.

skattetryck
Källa: Ekonomifakta.

Det är klart att sådana visioner inte kan mäta sig med ”eurozonens problematik”, ”hotet från Ryssland”, ”inkomstfördelningen i samhället”, ”sysselsättningen och den höga arbetslösheten”. Men den politiker eller den väljare som inbillar sig att samhället byggs av stora visioner, att alla problem är samhällsproblem eller att alla önskningar är samhällets skyldigheter – den personen har satt kärran framför hästen.

Andreas Vedung är nationalekonom.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner