Print Friendly

Om reaktionen i USA

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

am reaktionen 1 USA
Att den amerikanska ambassadören i
Stockholm hemkallas för konsultationer
är en diplomatisk finess, som allmänheten här hemma knappast kan väntas se
allvarligt på. Som gest kunde den dramatiserade hemresan lika gärna ha varit
ogjord. Ivern i State Department att få
se honom var ju inte heller större, än att
ambassadören stannade kvar två extra
dagar för att vara med om Amaranterbalen. Det försämrade förhållandet mellan USA och Sverige kommer att ta sig
viktigare uttryck. Ett köpmotstånd mot
svenska varor är att vänta. Exportindustrin blir i första hand lidande. Men reaktionen går mycket djupare än till att beröra svenskt glas eller svenska bilar. Bilden av Sverige har blivit förändrad.
Man frågar i USA med vilken rätt
Sverige uppträder som moralisk domare.
Danmark, Norge och Finland gör det
inte, i varje fall inte lika pretentiöst, eller
lika oförskämt. När Hitler sökte herravälde över Europa, säger man, då gjorde
Sverige ingenting. När judarna utrotades i Tyskland, då teg Sverige. När kriget började i Vietnam, och då Viet Cong
eller FNL mördade oskyldiga människor
i tusental i Sydvietnam, då gjorde Sverige inga kommentarer. Först då vi,
USA, gick in i kriget för att hjälpa sydvietnameserna, gick fördömandet fram
som en våg över Sverige.
Till detta, som dagligen sägs, kan man
svara, att vad som gjordes eller inte gjordes för trettio år sedan kan inte och bör
inte hindra någon från ett ställningstagande i en annan fråga nu. Man kan
också förklara, att nyhetsförmedlingen
numera går så mycket fortare och är så
mycket mera omfångsrik men samtidigt
ytligare än den var förr, och folk lockas
redan därför till snabba bedömanden.
Men ingen accepterar sådana förklaringar. USA är i dag splittrat inom sig
självt. Diskussioner om kriget, om det är
moraliskt möjligt att fortsätta det eller
om det är mera moraliskt möjligt att
överlämna sina bundsförvanter till vad
som betraktas som en säker död, har fö-
rekommit över hela landet. Freden är efterlängtad, det visar inte minst valkampanjens utveckling, men den måste vara
hederlig efter de åtaganden som gjorts.
Allt detta är samvetsfrågor, och man
döljer dem inte. Men man accepterar inte
känsloladdade råd och anvisningar från
Sverige, som saknar egen erfarenhet om
vad som försiggår.
En annan motsättning rör desertörerna. Sverige har låtit ett antal sådana
stanna. Vi kan tycka illa om dem just
som desertörer, och vi kan begära att regeringen, som har maktmedlen, skall
stoppa att de utnyttjas politiskt. Att direkt utlämna dessa ungdomar är en annan sak. Alltså får vi nöja oss med att
falla tillbaka på vår humanitära tradition, men den imponerar föga i USA.
Hur var det med balterna, har man sagt,
blev inte de utlämnade till förgörelse?
Var fanns den humanitära traditionen
då? Att desertörerna inte accepterats som
politiska flyktingar, och att de förnuftigare av dem snart tröttnar på att vara
här, gör inte saken bättre. I USA säger
man helt enkelt, att detta att skydda desertörer från USA, som är i krig, är nå-
got som man inte väntar av sina vänner.
Motivet om den svikna vänskapen har
tagits upp och strukits under. I den stora
tidskriften Time talade man om förgiftade förbindelser. I den inflytelserika
Newsweek har förhållandet USA-Sverige analyserats under rubriken ”When
friends fall out”. Artikeln har illustrerats med den bild, som nu gått över hela
världen, nämligen av statsrådet Olof
Palme med fackla i hand, ett trosvisst
leende på läpparna och en nordvietnamesisk ambassadör vid sin sida, som regeringens representant i protestmarsch
mot USA. Hur stor skada den bilden reRIKSDAGENS KVALITET
191
dan gjort Sverige låter sig svårligen bedömas. En svensk, som blir tillfrågad om
den, kan ju inte heller försvara den. Det
finns inget försvar.
Hittills har den svenska ambassaden i
Washington inte veterligen gjort något
försök att bortförklara bilden. Som bekant kom regeringen till sist med en upplysning: hr Palme skulle ha fått kännedom om ambassadörens närvaro så sent,
att någon möjlighet till programändring
inte fanns. Denna förklaring har ambassaden inte vidarebefordrat. Det är bäst
så. Ingen skulle tro på den. Och detta av
den enkla anledningen att den inte kan
vara riktig. Det var inte förmågan, som
den gången fattades, utan viljan.
Thede Palm
I likhet med vissa nervösa patienter blir riksdagen gärna allt sämre, ju mer man
talar om dess dålighet. Duktigt och hederligt folk vilja icke gå in i en församling, där man icke kan inträda utan att förlora i anseende. Ännu har vi emellertid icke hunnit så långt på denna väg; de personer äro lätt räknade, som avböja erbjudna riksdagsmandat. Det är framför allt de aldrig tillfrågade, som
med suveränt förakt behandla platserna i vår riksdag. De som ännu hysa parlamentariska förhoppningar, nöja sig med att tala om önskvärda förbättringar i
riksdagens sammansättning.
Docent Georg Andren i Svensk Tidskrift 1928

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner