Print Friendly

Om myndigheter och ord

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

192
OM myndigheter och ord
Om språket i lagar och förordningar uppstår ibland debatter, någon
gång orsakade av statsråds självpåtagna redigeringsnit, men oftast
föranledda av mer genomtänkta
försök att anpassa lagspråket till
språkutvecklingen i övrigt. En lovvärd ansats i den senare riktningen
har som bekant gjorts av rättschefen G. Ericsson och docenten Bertil Molde. Men eftersom det sägs
från sakkunnigt håll, att lagar inte
Rolf Norberg
kan skrivas så, att folk i allmänhet skall kunna förstå och tolka
dem, är det kanske för mycket begärt att några större framsteg skall
uppnås. Var och en, som rivit sitt
hår över t. ex. skattelagstiftningens
mysterier, måste dock vid något tillfälle haft anledning att begrunda
myndigheternas ansvar härvidlag.
Däremot har kanske inte myndigheternas insatser som ordbildare uppmärksammats i samma utsträckning. Särskilt i försvarsdebattens dagar kan det vara värt att
påminna om krigsmaktens insatser
på ordbildningsområdet Där fanns
länge en puristisk tendens, som gav
oss goda svenska ord i stället för
konstiga utländska: stridsvagni stället för tank, granatgevär istället för
bazooka och fjärrskrift i stället för
telex. Också i fråga om gradbeteckningar har man tidigare visat sin
känsla för tradition exempelvis när
man för en ny grad över överfurir
sökte fram den hedervärda benämningen rustmästare. Dock förefal·
ler det betänkligt att titeln vicekorpral nu skall avskaffas och därmed en så omistlig del av det svenska kulturarvet som Ulf Peder 01-
rogs visa ”Fyra skäggiga furirer och
en orakad vicekorpral” skall bli
obegriplig för nya generationer
svenskar.
Nya problem skapar också behov
av nya ord. Den tekniska utvecklingen har givit oss en rad störningar av olika slag, luftföroreningar, buller och annat. Ett samlat begrepp för dessa civilisationens obehag har hittills saknats – åtmin- ·
stone i det allmänna språkbruket.
Juristerna brukar emellertid benämna störningar av detta slag för
immissioner, och sedan nu ett förslag till immissionslag framlagts
kan man räkna med att ordet
snabbt slår igenom.
Ordet immission har funnits i
svenska språket tidigare; under
1600-talet avsågs därmed den ämbetsåtgärd, varigenom någon insattes i ämbete eller tilldelades besittning av fastighet. Det förefaller som
om uttrycket i denna betydelse numera är överflödigt. Immission i
dess nya betydelse innebär sålunda
ett värdefullt tillskott till det svenska språket. Det bör dock observeras att med immission avses enligt
lagförslaget endast sådana störningar, som härrör från fast egendom och är av varaktig karaktär.
Fältet är fritt för förslag till ord
på tillfälliga störningar från fast
egendom och på varaktiga störningar från lös egendom.
Ord så gamla att vi glömt deras
ursprungliga innebörd eller rena
nybildningar torde i sådana fall
vara att föredraga. Det märker man
inte minst om man studerar debatten kring namnet på den nya centrala myndighet för naturvård, vattenvård, luftskydd och buller som
inrättas den l juli. Två namn har
allvarligt övervägts : statens naturvårdsverk och statens miljövårdsverk. Jordbruksministern, som nu
tagit ställning, förkastar namnet
miljövårdsverk med motiveringen,
att miljö i dagligt tal åsyftar både
en yttre- dvs. i huvudsak den som
193
verket skall vårda – och en inre
– dvs. hem- och arbetsmiljö. För
att inte röra till begreppen stannar
jordbruksministern därför för namnet Statens naturvårdsverk. Men
detta får i sin tur till följd, framhåller han, att han i fortsättningen
när han talar om naturvård avser
alla de arbetsuppgifter, som åvilar
det nya verket, dvs. allt som rör vår
yttre miljö. Nu återstår blott att se
vad jordbruksministern i fortsättningen skall kalla de uppgifter, som
åvilar en av verkets fyra byråer,
naturvårdsbyrån. Inskränkt naturvård eller vad?
Man frågar sig ibland om politiska värderingar kan ligga bakom
myndigheters val av ord. Är naturvård kanske mindre känsligt än
miljövård (det senare begreppet
har ju från början huvudsakligen
förts fram av centerpartiet)? Är det
kanske lättare att få riksdagen att
bevilja medel till ett konfliktsforskningsinstitut om man döper om det
till fredsforskningsinstitut? Men
hur skall man i så fall tolka det faktum att när medicinalstyrelsen och
socialstyrelsen nu sammanslås, det
blir under namnet medicinalstyrelsen? Social har ju tidigare varit ett
utpräglat socialdemokratiskt s. k.
plusord.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner