Print Friendly

Om kulturkonservatism och kulturradikalism

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

247
OMkulturkonservatism och kulturradikalism
Det politiska språket är fullt av
värdeladdade ord, som snabbt skiftar innebörd beroende på sammanhanget. Typexempel är orden radikal och konservativ, som ju dels
förknippas men en politisk metod,
dels med befintliga politiska partier. Ofta ställs man inför paradoxer: Får en högerman förorda en
radikal bostadspolitik (i betydelsen
Rolf Norberg
en politik som radikalt skiljer sig
från den nuvarande) ? Är socialdemokraternas vakthållning kring radiomonopolet ett utslag av konservatism (i betydelsen ovilja att ändra det bestående) ?
Om det kan vara svårt nog att
veta vad konservativ och radikal
har för innebörd i olika sammanhang, är det inte lättare med sammansättningarna kulturkonservativ
och kulturradikal. Situationen kompliceras av att dessa uttryck oftast förekommer i polemiska sammanhang och används för att utr’.-.


f.
trycka inte vad en person tycker
utan för vad hans motståndare anser att vederbörande tycker. Den
sistnämnda metoden tillämpas t. ex.
i Björn Häggqvists och Harry
Scheins skrift ”Kulturattityder”
(Norstedts).
Denna bok består dels av en redogörelse för en kulturpolitisk attitydundersökning som utförts av
SIFO på uppdrag av Svenska Filminstitutet, dels av en ytterst subjektiv kommentar med karaktär av
politisk pamflett. I denna kommentar anser man sig inte behöva definiera termerna kulturradikal
resp. kulturkonservativ. Dock finner man att en kulturradikal attityd i första hand återfinns bland
personer med relativt hög bildnings- och kunskapsnivå, politiskt
och moraliskt relativt fördomsfria,
skeptiska, psykiskt flexibla. Det rör
sig huvudsakligen om unga människor, som är beredda till en omprövning av äldre generationers
värderingar och sociala attityder.
Vem är inte beredd att ansluta sig
till den gruppen?
Den motsatta attityden – kulturkonservatismen – omfattas enligt författarna av personer med relativt låg bildnings- och kunskapsnivå, utan nämnvärt kulturintresse, ofta också, på grund av bostadsort, utan möjligheter till kulturkontakter. Dessa personer är ofta
248
konservativa, auktoritära, psykiskt
rigida.
Författarna analyserar kulturattityderna mot bakgrunden av politiska partisympatier. Här skall endast resonemangen om höger och
socialdemokrati återges.
Man konstaterar att högersympatisörerna är påfallande mer kulturvänliga än de tre övriga partiernas sympatisörer. De är även
ytterst positivt inställda till omfattande samhällsåtgärder inom kulturpolitiken. Bland högerpartiets
sympatisörer dominerar denna kulturvänlighet över den minoritet,
vars kulturattityder är ”reaktionä-
ra” och som manifesteras bl. a. i
starkt negativa attityder i fråga
om uttrycksfrihet, filmcensur och
sexuell tolerans. Högersympatisö-
rerna är således – med författarnas terminologi – till övervägande
del kulturradikaler.
De socialdemokratiska sympatisörernas kulturkonsumtion är låg,
antingen det gäller seriöst filmintresse, teaterintresse eller preferens
för litteratur och musik. På det hela
taget präglas socialdemokratiska
sympatisörer av en ”välvillig likgiltighet”. Socialdemokratiska väljare skulle således – med författarnas terminologi – i stor utsträckning kunna betecknas som
kulturkonservativa.
Sintsatsen torde ha föresvävat
författarna, men utifrån deras syften inte framstått som särskilt angenäm. Därför konstaterar de helt
försiktigt, att socialdemokratiska
sympatisörer synes vara ”mottagliga för kulturradikala politiska initiativ”. Motsatsen gäller tydligen
för högerväljarna eftersom man
tror sig veta att högerpartiets ledning liksom dess politiskt aktiva
medlemmar står närmare den ”kulturvänliga konservativa och den
kulturfientliga reaktionära delen av
väljarunderlaget än den betydande
falangen av partiet som sympatiserar med kulturradikala attityder”. Högerpartiet skulle således ha
svårigheter att formulera en kulturpolitik, som stämmer med dess
sympatisörers.
Ovanstående resonemang visar
väl egentligen endast hur svårt den
medvetne socialdemokratiske politikern Schein och hans medförfattare har att förena resultatet av
Filminstitutets undersökning med
ambition att partipolitisera kulturpolitiken. Begreppsförvirringen
med termer som radikal och konservativ räcker inte till för att dölja
ett sedan länge välkänt faktum –
nämligen att kulturpolitikens målsättning i allt väsentligt inte är nå-
gon partiskiljande fråga och att de
motsättningar som finns återspeglar social miljö, utbildning och ålder snarare än partipolitiska sympatier.
Begreppen kulturradikal och kulturkonservativ blir mot denna bakgrund meningslösa.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner