Print Friendly

Om krig

Av Redaktionen | 31 december 1951


1951


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OM I(RIG
Av S.
KRIG har i regel syftat till något fattbart mål vare sig det varit
något så chimärt som i det trojanska kriget eller mer eller mindre
ideellt som under korstågen och andra religionskrig eller slutligen
den krassa makthungerns tillfredsställande som i den vanligaste
formen av krig, expansionskrigen. I regel ha dock krig och våldshandlingar icke tillgripits under Nyare tid förrän andra medel
visat sig ineffektiva för målets uppnående, vilket förhållande berättigat en krigsfilosofs konstaterande att »krig är politikens fortsättning men med andra medel». Ibland har man kommit ihåg,
ibland har man glömt att man går till krig för att vinna fred,
icke för att slåss på ett sådant sätt att våldsytterligheterna hindra
målets uppnående.
Se vi på krigsfäringsmetoderna vill vi i allmänhet tro att de i
våra tider äro sämre än i gångna. I vissa hänseenden är det sant,
i andra har urartningen icke gått längre än i normala krig i äldre
tider.
Mänskligheten hade genom kristendomens inflytande, riddartidens lagar, ekonomiska faktorer m. m. under senare Medeltiden
nått fram till en krigföring med relativt begränsad förödelse. Religionskrigen efter reformationen kom med ett olyckligt och kraftigt bakslag härutinnan. Klimax nåddes i 30-åriga kriget då mer
än hälften av de tyska staternas folk omkom under kriget, direkt
eller indirekt. Småningom trädde förnuftet åter in och mildrade
de krigiska uppgörelsernas förödelse.
Fortsatt humanisering av kriget markerades av Genevekonferenserna 1864 och 1906 samt Haagkonferenserna 1899 och 1907 rörande
våldsbegränsningar under krigföring. Att vi inte fick fortsätta
på den vägen berodde enligt den kände engelske militärskriftställaren Liddell Hart på att värnpliktssystemet infördes i Preussen.
Ävensom på krigsteorierna som de utvecklades av främst Clausewitz, vilken hävdat att moderation icke har någon plats i krig.
»Krig är en akt av våld fullföljd till det yttersta.» Härtill kom
den tekniska utvecklingen med mera fördärvbringande och svår- 36
———–:—- ——–
Om krig
kontrollerade vapen samt nya såsom undervattensbåtar och flygstridskrafter, vilka inte alls passade in i de våldsbegränsande reglerna som tillkommit för krig. Alla dessa faktorer gjorde första
världskriget både i starten och framför allt i fortsättningen till
vad det blev. Det kriget sattes in efter Clausewitz teorier om det
obegränsade våldet. Den dåliga effekten fortplantades genom ett
fredsslut, som inte alls visade den moderation som efter Napoleonkrigen visades Frankrike.
Andra världskriget ställde oss inför en ny epok i krigens historia, ny så tillvida att totaliteten av kriget blev komplett genom
den ideologiska bakgrunden till konflikten, den underjordiska
stridsverksamheten och genom hela folkens organiserande i statens
tjänst för kriget eller för att möta krigshandlingarna. Men krigets
lagar iakttogs icke sämre än under första världskriget i de fall
där lagar eller överenskommelser funnos. Det betänkliga var att
inga dylika upprättats beträffande det mest destruktiva krigsmedlet nämligen flygstridskrafterna. Enär det var omöjligt att begränsa flyganfallen till utplockade mål eller att skona civilbefolkningen blev »repressalierna hänsynslösare och hänsynslösare alltefter sinnenas fortsatta förbittring» som Liddell Hart träffande uttryckt det.
Vi finna sålunda nu att krig icke blott är politikens yttersta
hjälpmedel utan även en utloppskanal för djupgående strömningar
inom nationerna som pådrivas av den moderna propagandan. På
kabinettspolitikens tid var det regeringarna som arrangerade krigen och skötte dem med professionellt krigsfolk. Nu är det nationerna själva som i regel framkalla krigen och utkämpa dem med
alla mobiliserbara resurser och med växande bitterhet. Dessa resurser- särskilt de av finansiell, industriell och kommersiell art
-måste mobiliseras, icke blott inom landet utan även utom och
det gör att ledningen i det totala kriget måste ligga fast förankrad
i den politiska ledningens hand.

Lät oss nu i största korthet beröra krigföringen så som den
tedde sig under de två senaste världskrigen. Det första världskriget
lästes fast efter ett inledande rörligt skede i ett segslitet utnötningskrig. L a n d k r i g e t stelnade till ett ställningskrig i länga
sammanhängande fältbefästningssystem med inskränkta rörelsemöjligheter och oinskränkt ammunitionsförbrukning. S j ö k r i- 37
Om kri.g
g e t var i stort sett ett blockadkrig där båda sidorna ryggad
tillbaka för slag av större omfattning som skulle kunna leda til
stora materielförluster. Åven här tillämpades alltså ett system sor
låg begreppet ställningskrig nära. Ubåtarna visade vilket farlig
hot mot särskilt sjöhandeln de vid hänsynslös insats kunde bliv~
F l y g k r i g e t var i huvudsak spaning i lant- och sjökriget
tjänst. Det ekonomiska kriget och den moraliska och materiell
nötningen blev de främsta krigsavgörande faktorerna.
Mellankrigsåren och den vapentekniska utvecklingen under dess
såg två nya ideer födas som blevo av stor betydelse för det andr
världskrigets förlopp.
Den ena var iden om f l y g s t r i d s k r a f t e r n a s d o m i n a n
i våldsuppgörelserna. Den främste förespråkaren för denna ide va
den italienske generalen Douhet. Denne hävdade att luftkriget hel
skulle avgöra krigföringens uppläggning och utgång. Sedan karr
pen om luftherraväldet avgjorts skulle bombflottorna helt ödelägg
fiendens land, vilket skulle framtvinga ovillkorlig underkastels
utan att härar eller flottor egentligen behövde insättas. Denn
ytterlighetsteori om kriget och diskussionerna som av den väcktf
i hela världen, satte strålkastaren på flygstridskrafterna und€
1930-talet och blåste upp en fruktan, vilken enligt vissa auktor
teters åsikt i sin tur medförde de politiska eftergifterna i Abess
nien, Saar och Mtinchen. Man har också visst fog för det antagal
det att diskussionen om flygstridskrafterna så absorberade mil
tärens och teknikernas tankar att man icke uppmärksammade de
andra mellankrigsideell som verkligen blev av betydelse för andr
världskrigets hela förlopp.
Härmed åsyftas s t r i d s v a g n s v a p n e t och den taktik ty;
karna byggde upp kring detta. stridsvagnar eller tanks utnyttjl
des i liten skala och på ett trevande sätt under första världskrige·
sista år. På 1920-talet lade engelsmannen Fuller och Liddell HaJ
fram de första ideerna om stridsvagnstaktiken. Den som främ1
tog upp deras teorier var den tyske generalen Guderian, delv
även fransmannen de Gaulle.
Jämfört med dessa utvecklingstendenser på luft- och landkri1
föringens område gick utvecklingen Få det sjömilitära områd1
under mellankrigsåren mera omärkligt framåt mot även där någ(
nytt. Man frångick inom stormaktsflottorna tanken på att i stel
slagskeppslinjer utkämpa kampen om herraväldet till sjöss. Dellll
kamp – där den behövde föras – avsågs i stället upptagas a
samverkande kraftgrupper, sammansatta allt efter behovet av e
38
Om krig
eller ett par slagskepp, hangarfartyg med anfalls- och försvarsflyg
samt kryssare och jagare.
Se vi nu på krigföringen i stort under andra världskriget finna
vi följande.
På paperet hade Tyskland och dess motståndare i början av
kriget ungefär lika stora väpnade styrkor till lands. I luften voro
tyskarna starkt överlägsna, till sjöss avsevärt underlägsna.
Det nya i den tyska taktiken var att i det urgamla problemet
om avvägningen mellan rörlighet (snabbhet) i operationerna och
säkerhet, rörlighet med styrka kunde ges företräde tack vare kombinationen pansarförband-flygstridskrafter. Systemet prövades i
Polen och vi ska närmare beröra det i framgångarna i väster.
Efter Polen följde den säregna krigsoperationen mot Norge, ett
företag där förhållandet mellan snabbhet och säkerhet pressades
långt över den teoretiska bristningsgränsen men höll tack vare
det nya moment som av nutidens ideologier införts i krigföringen,
nämligen femte kolonnverksamheten. Genom Norge-operationen
var norra porten till världshaven från Nordsjön öppen för ett tyskt
oinskränkt handelskrig -och i maj 1940 kom så det blixtsnabba
uppbrytandet av den södra.
:Västmakterna hade haft ett halvår på sig innan den tyska attacken kom. Där i väster hade man under krigsberedskapens höjande
ställt säkerhet i en strategisk och taktisk defensiv före rörligheten.
Det tyska blixtanfallet i maj 1940 genomfördes av relativt små
spjutspetsar – stridsvagnar och motorburet infanteri stödda av
störtbombare och i vissa fall av luftburna trupper. Holland togs
på 5 dagar av en pansardivision sedan vägen öppnats av 5 fallskärmsbataljoner + l div. lufttransporterat infanteri. Belgiens huvudförsvarslinje bröts igenom på samma snabba sätt av ett par
pansardivisioner ur 6 tyska armen sedan c:a 500 fallskärmssoldater
tagit vissa nyckelpositioner och därmed säkrat vägen in i landet.
Franska fronten bröts med sju pansardivisioner som även de liksom i Holland och Belgien stöddes av talrika störtbombare. Genombrottet säkrades sedan av några motoriserade divisioner, senare
följda av marscherande trupp som anlände innan de allierade
hämtat sig från den shock hotet mot förbindelserna åstadkommit.
Frankrikes öde – liksom Hollands och Belgiens – avgjordes
genom de tyska öppningsdragen med moderna stridskrafter och
deras snabba fullföljande med efterföljande trupper.
England skildes från de tyska landstridskrafterna av ett havs- 39
Orn krig
område. Vad som här kom Hitler att hejda sig och kasta om sina
krigsplaner- likt Napoleon en gång i tiden- var dels det latenta
hotet från den brittiska flottan, dels misslyckandet i försöket att
genom luftkrig kämpa ner det engelska flyget. I och med det att
England icke blev åtkomligt för tyskt landkrig, att detta sökte
sig till Balkan, Ryssland och på vacklande strategisk grund över
Medelhavet till Afrika blev Tysklands öde avgjort tack vare västmakternas överlägsna krigspotential. Men det tog tid för västmakterna, till vilka USA från 7 dec. 1941 räknades som aktivt deltagande, först att bygga ut sina stridsmedel och sedan att med
Rysslands hjälp militärt krossa Tyskland och Japan.
Det nämndes nyss att Douhet’s teorier om luftkriget väckte en
livlig diskussion under mellankrigsåren. Tyskarna följde icke
Douhet’s ytterlighetslinje ifråga om flygstridskrafternas insats.
De liksom ryssarna satte i huvudsak in flyget i taktisk samverkan
med landstridskrafterna för att öka slagkraft och snabbhet i det
rörliga kriget. Undantag härifrån var dock anfallen mot England
och tyskarnas erövring av Kreta i maj 1941 som utfördes enbart
genom luften. När västmakternas luftflottor nått upp till och överflyglat det nerslitna tyska flyget sattes de in till en systematisk
och med tiden ödeläggande och för den tyska krigföringen kännbar
industri-, förbindelse- och hemortsbekämpning. Att flygstridskrafterna från västmaktshåll sattes in på detta sätt har sin naturliga
förklaring därav att någon landfront på kontinenten mot tyskarna
icke kunde etableras förrän i juni 1944 då landstigningen i Normandie verkställdes med ett jätteuppbåd av land-, sjö- och luftstridskrafter. Man slog med andra ord med vad man kunde –
givetvis med en bestämd strategisk målsättning.
Huvuddelen av de i Stilla Havet uppträdande flygstridskrafterna såväl på amerikansk som japansk sida tillhörde respektive
länders sjöstridskrafter och utkämpade, burna av dessa och tillsammans med dem, de blodigaste och hårdaste slag som utkämpats
i sjökrigets historia. Först bar den japanska flottan fram sina
flygare till det lömska och effektiva Pearl-Harbouranfallet. När
amerikanarna hämtat sig från öppningsslaget och med rasande
fart byggt ut sina krafter, flytande och flygande, började den
gigantiska motoffensiven NO om Australien vid Salomonöarna.
Tre år av hård kamp och ständig insats av nya fartyg och nya
flygplan tog det amerikanarna för att till sist efter det blodiga
Okinawaslaget kunna konstatera att den japanska flott-flygmakten
var sönderslagen, att så gott som hela japanska handelsflottan
40

Om kT’ig
strukit med och att de livsviktiga japanska sjöförbindelserna voro
avklippta. När atombomben fälldes över Hiroshima i aug. 1945 var
Japans öde redan beseglat.
Vi äro härmed framme vid nutiden och kunna endast komma
med förmodanden och gissningar om framtidens sätt att ernå uppgörelser.
Atomenergiens lossgörande i krigföringen anses av många vetenskapsmän ha gjort världens läge hopplöst. Ä ven om motmedlen i
fasta mål kan skapa visst skydd kan en atomattack komma utan
krigsförklaring eller krigsindikation-från civila flygplan, raketer eller andra medel. Vi känna till genom det andra världskriget
vart det totala kriget så som vi nu upplevat det leder. Avsaknaden
av begränsning i krigföringen har gjort begreppet seger till ett
tomt ord. Skulle nu till det senaste krigets totalitet även läggas
atombomben i ett kommande krig kan det hela bli ett ömsesidigt
självmord och det mål en anfallande går i krig för, följaktligen
ingenting att vinna. Detta borde leda till antingen att krig avföres
som medel att nå ett politiskt mål, eller att i förstörelsehänseende
de uppgörelser nerdimensioneras som nödvändigtvis måste avgöras
med våld.
Vad vi nu i mänsklighetens blodiga historia nått fram till är
tvenne motstående världsblock – och ett fåtal utomstående enstöringar – men vi ha icke nått fram till sådan maktbalans i
läget eller sådant känslolugn parterna emellan som är den nödvändiga jordmånen för nya internationella överenskommelser om
våldets avskrivning eller ens tyglande under ett nytt krig. Vi stå
vid ett kommande krig åter inför religionskrigens karaktäristika:
lidelser i svallning djupt ner i folklagren – och intet gott är härav
att vänta. F. n. finns i vart fall ingen broms på krigens förstörande
krafter.
Det har tidigare framhållits att kriget varit det yttersta medlet
att nå ett visst politiskt mål i staters mellanhavanden. Ett visst
system rådde- åtminstone fram till Hitlers dagar- så tillvida,
att när det var fred så var det fred. Vi ha nu glidit in i någonting
nytt, en utsuddning av gränsen mellan våld och icke våld i den
mellanfolkliga samvaron, till krig i fred. J ag syftar på det för alla
nu välbekanta »kalla kriget».
41
Om krig
Förr att vi rätt skola kunna förstå nuläget i världen och bedöma
krigets användning i framtiden måste vi beröra den ryska frammarschen.
Tsar Peter påtvang sina asiatiska barbarer västerländsk civilisation, om ock ytlig, och satte som sitt mål att göra Ryssland till
en militärstat. Svenskarna misslyckades i att sätta en damm för
rysk expansion och redan i mitten på 1700-talet stodo ryska trupper
i Ostpreussen och 1760 i Berlin. Under 1800-talet kom Europas mot
angrepp och den därefter ändrade riktningen av de ryska expansionssträvandena ledde till rysk-japanska kriget 1904-05 med tre
anmärkningsvärda resultat: väg bereddes för Lenins framträ-
dande; Asien vaknade ur århundradens sömn; maktbalansen i
Europa ändrades genom Rysslands bakslag så att Frankrike och
Storbritannien sammanfördes mot tyska kejsardömet. Det mål som
genom första världskriget nåddes var dels pangermanismens dämpande, dels österrikiska kejsardömets sönderfall, varigenom den
gamla bastionen mot öster revs ner och maktbalansen Europa~
Asien rubbades till förmån för Asien, dels slutligen bolschevikrevolutionen som lösgjorde Ryssland från den västerländska kulturen och skapade den röda panslavismen i asiatisk form. Lenin
har skapat det fjärde Ryssland, som skall erövra världen. Lenin
har givit besked i följande ord: »Om våra internationella kamrater
bistå oss – – – kan inga nederlag hindra vår missions framgång.
Denna mission är att få världsrevolutionens sak att triumfera, att
skapa Världens sovjetrepublik.» – Ar 1918 fastslog Lenin Sovjets
primära mål: »Det industriella Tysklands, Österrikes och Tjeckoslovakiens proletariats förening med Rysslands och skapandet av
en mäktig agrar och industriell kombination från VIadivastok till
Rhen, från Finska Viken till Donau. Detta välde skall vara-~~
en revolutionär jätte som med den ena handen skingrar österns
senila stiltje och med den andra slår tillbaka de anglosaxiska
ländernas rövarkapitalism.)) Måste icke vi som nu skåda ut över
världen konstatera att det nya Rysland hunnit långt på sin bana
mot de av profeten Lenin utstakade målen?
Stalin och hans medhjälpare fullfölja med obönhörlig konsekvens
och hänsynslöshet Lenins testamente. En mycket summarisk överblick och sammanfattning av den ryska aktiviteten visar oss följande.
På den inre ryska fronten är den ledning, som representerar
ett i modernt, totalt krig invecklat land, redan nu i fred organiserad och i funktion. Vi ha sålunda diktatorn med politbyrån
42
Om krig
som enväldigt utövar den politiska och militära ledningen, hemmafronten d. v. s. hela produktionsapparaten och folket, kvinnor likaväl som män inordnade i det totala försvarets eller krigets tjänst;
säkerhetspolisen, en militärt organiserad och beväpnad polisstyrka
på ett par hundra tusen man, håller befolkningen i schack, hindrar
sabotage, kväver missnöje, lättja eller annat förhindrande av en
effektiv statsverksamhet och driver koncentrationslägren; underjordisk verksamhet av olika slag i andra länder. På den materiella
fronten har den tunga(= krigs) industrien starkt utvecklats medan
den lätta (=konsumtions) industrien avsevärt står tillbaka. En
del iakttagare vilja hävda att den härav följande låga levnadsstandarden i Sovjet är en inrikespolitisk nödvändighet – det nuvarande sovjetsystemet skulle icke kunna existera i ett blomstrande
samhälle. På den psykologiska fronten har en målmedveten propaganda och efterhållning skapat alla de förutsättningar som behövas för att få lydiga redskap i ledningens målsträvan. Jag behöver inte här beröra de mera kända metoderna som används för
att ransonera vett och vetande inom en polisstat. Et’t citat ur en
år 1946 utgiven handbok för skollärare må räcka: »Sovjetskolans
lärjungar måste bli varse, att den sovjetiska patriotismen är genomsyrad av outsläckligt hat mot det socialistiska samhällets fiender. Hatet föder klassrevolutionär skarpsynthet och skapar en
känsla av definitiv motsättning mot klassfienden. – – – Det är
nödvändigt att lära sig att inte blott hata fienden utan också att
kämpa med honom för att i tid avslöja honom och slutligen, om
han icke kapitulerar, att förgöra honom.» Det ryska folket är,
efter en 33-årig bolschevikfostran under nöd och fruktan, ett lydigt
redskap i ledningens hand. Omdaningsproceduren är med delvis
andra medel genomförd eller under genomförande i hela barriären
av satellitstater. I Sovjet är icke frågan om hur ett land borde
vara organiserat för krig, det är organiserat utan hänsyn till demokratiska länders mest elementära krav på att staten i fredstid
icke bör vara en stor krigsmaskin.
Militärt sett är Sovjet starkast i världen ifråga om landstridskrafter och taktiskt flyg för samverkan med landstridskrafterna.
Sjöstridskrafterna äro under stark utbyggnad icke blott ifråga
om ubåtar utan även ifråga om övervattensfartyg av alla vedertagna typer. Det ryska strategiska flyget är även under utbyggnad.
Likaså jaktflyget, robotvapnet samt civilförsvaret för att möta
atomvapnet där Sovjet ännu lär ligga betydligt efter västblocket.
Behovet av utbyggnader på dessa senare områden liksom vissa bris- 43
,~ ·.
Om krig
ter i råvarutillgångar och industriprodukter har gjort att flertalet
bedömare hittills hävdat att Sovjet icke nu kan gå till militärt
krig trots det att västmakterna behöva år för att nå upp till erforderlig styrka ifråga om landstridskrafter, deras svagaste punkt
vid en militär styrkejämförelse med Sovjetblocket.
Sovjet kämpar för ett bestämt politiskt mål, vet vad det vill,
tar initiativ och behöver som medel för att nå det uppsatta målet
icke nödvändigtvis tillgripa militärt krig.
Västmakterna ha ingen bärande ideologi att förena de splittrade
folkviljorna mot den bolschevikiska, där de stå inför det stora
problemet: Västeuropas skydd mot ytterligare ryskt framträngande.
Krig föres av människor med tillhjälp av materiella stridsmedel.
Människainsatsen är dock den viktigaste faktorn. Dess värde beror
både av psykologiska och fysiska faktorer. De förra äro de viktigaste och bestämmas av strömningar inom människornas inre liv.
Samlandet av den latenta kraft dessa strömningar representera är
de stora ledarnas sak. Napoleon var en dylik ledare, som gav utlopp åt den pånyttfödelsens energi som alstrats av franska revolutionen. Hitler bemästrades som ledare av Churchill, men båda torde
kunna sägas ha givit exempel på att ledarna även förbruka energikapitalet hos sitt människomaterial, en förbrukning med efterföljande återväxt som årtusendena igenom skapat vågrörelsen
inom nationernas maktställning. Stalin är nu hopsamlaren av
den pånyttfödelsens energi, som alstrats av den ryska revolutionen
och har ett kraftigt tillväxande människomaterial med oförbrukat
energikapital till förfogande. Den stora frågan är: finnes inom
det splittrade Västerlandet likvärdiga ledare och en ännu viktigare
fråga: hur är det med människamaterialet i västra Europas statsbildningar, har det förbrukat sitt energikapital och på grund därav
dömts att slås ut.
Det gamla problemet Asien mot Europa som mer eller mindre
märkbart stått på dagordningen sedan 1200-talet tillspetsas i detta
nu krig delproblemet östtyskland mot Västtyskland – allt under
det Asien aktiviseras rött över allt vidare ytor. Allt tydligare
börjar det nu stå klart för de ledande västmakterna att Västtyskland måste göras så militärt starkt att en viss balans uppstår
mellan de två delarna i den centraleuropeiska kroppen. östzonens
folkpolis är intet annat än en tysk krigsmakt i rysk tjänst färdig
att efter ett lätt ordnat intermezzo eller eljest när tiden är mogen
skapa ett enat Tyskland med Sovjet som fredlig åskådare a la
44
Om krig
Korea. Man förvånar sig över hur ensidig fransk-engelsk syn
intill just i dessa dagar varit på det tyska problemet. Av fruktan
för ett tyskt revanschkrig åt väster – i ett läge där tysk rädsla
och avsky riktas mot öster- har man i den västtyska staten demolerat icke blott krigsindustriresurser och försvarsanläggningar
utan även fredsindustrier medan bolschevismens avantgarde i
den östtyska delen gör sig berett att besätta Centraleuropa fram
till Rhen.
Den nya ryska strategien är tillräckligt dokumenterad genom
de hittills uppnådda målen. Den rysk-asiatiska världen behärskas
av stark misstro mot all icke-kommunistisk styrelse och ser i den
en oförsonlig fiende mot Sovjet. Denna målmedvetet uppammade
misstro förenad med bolschevismens slutmål, världskommunism
under Sovjets ledning, är grunden för Sovjets oupphörliga strävan
att undan för undan bringa ny strategisk förterräng under kontroll. När randstater tagits kring det ryska kärnlandet måste
randstaternas grannar läggas under kontroll så att de icke kunna
bli baser för angrepp, d. v. s. det blir en ständigt växande intressesfär tills världshegemonien vunnits. Systemet kallas oljefläckstrategi men även Pax Sovjetica.
Militärmakten sätts inte in efter rent militärstrategiska linjer
som under första och delvis andra världskriget och som alltid förr
i världen. Krigsmakten i det nya Sovjetsy&temet flyttas efter den
revolutionära uppmjukningsprocessens framsteg i de land, där
den överhuvud taget behöver komma till användning. Men man
erövrar helst ett land utan storkrig, så att fredskärleken kan spelas
ut i den internationella samvaron som ett högt exempel för »imperialiststaternas förslavade massor». Lyckas man icke nå sitt politiska mål med enbart kallt krig -inbegripet igångsatta inbördes
eller nationella befrielsekrig – kommer fortfarande det militära
kriget att sättas in som det yttersta medlet men med den skillnaden
mot förut, att den militära offensiven får en direkt och målmedvetet samordnad hjälp av propaganda- och revolutionsapparaten.
M. a. o. diplomaten, den underjordiska revolutionären och den militära ledningen samverka lika hänsynslöst i sina egenskaper av
instrument i diktatorns hand. Diplomaten lägger fram de politiska
fordringarna i små, insockrade doser på sådant sätt, att opinionen
i det land som utsetts till närmaste offer &plittras uppifrån regeringen djupt ner i folket. Tvehågsenhet med passivitet och eftergift
som bekvämaste lösning inställer sig hos offret. Lönekonflikter,
strejker och sabotagehandlingar ge eftertryck åt propaganda över
45

Om krig
och under jorden för att få samhället i gungning och motståndsviljan uppluckrad. Faller det utsedda landet icke till föga, sättas
de underjordiska krafterna igång på de delar av landet där den
tredje kraften- militärmakten- avser att insätta sin stöt och i
form av sabotage i industrier, mot kommunikationer och varor.
Detta är den nya ryska strategien, och den är svår att möta
offensivt därigenom att Sovjets diktatursystem stänger varje inblick, varje propagandaförsök i det sovjetbehärskade området.
Men den är även svår att möta defensivt, enär ideernas krig förs
på ett område, till sin grundstruktur sympatiskt för humaniteten
inom den västerländska kulturen (t. ex. individens frihet, förbättrade levnadsbetingelser), under det att verkligheten, så som den
är för sovjetväldets folk ligger på ett annat område. Defensiven
i det nya systemet är svår även ur den synpunkten att småkrig,
inbördeskrig och uppror i olika delar av världen på sovjetblockets
ytterområden, där maktsfären långsamt och obevekligt breder ut
sig, leder till bortplottrande av västblockets militära resurser, till
ökade skatter, sänkt levnadsstandard och därmed missnöje bland
västerns folk. Allt resultat som äro direkta vinster i Sovjets kalla
krig.
Medan det kalla kriget är i full gång rusta båda de motstående
världsblocken för fullt på det rent militära området inför en slutuppgörelse, som synes mer och mer oundviklig. Hur den gigantiska
uppgörelsen, då hela världen kommer att indragas – även de
länder som nu stå utanför blocken – kommer att te sig är svårt
att profetera om. Fronter eller riktigare sagt krigsskådeplatser
komma att finnas från Fjärran östern över Främre Asien och
Centraleuropa till Skandinaviens nordkalott samt politiska stridslinjer mitt inne i alla icke-kommunistiska länder.
Den bild man nu i allmänhet gör sig av nästa militära krig kan
i grova drag sammanfattas på följande sätt. Landkriget ökad rörlighet och snabbhet i operationerna genom starka stridsvagnsförband, luft- och bandfordonsburet infanteri, ökad artillerikraft samt
insättande av starkt taktiskt flyg i samverkan med landstridskrafterna. Smidigare organisation av högre förband och ledningsorgan så att ett snabbt tempo i operationerna kan hållas. Nya
typer av stora, starkt pansrade stridsvagnar för krig på kontinenten. Ny typ av pansarvärnsraketer som motmedel mot stridsvagnarna. Robotvapen. Luftburna stridsvagnar (lätta och snabba)
och överhuvud taget mer omfattande lufttransporter av trupp,
vapen och förråd än tidigare.
46
Om krig
Sjökriget på v ä r l d s h a v e n får sin karaktär av att västern
dominerar och måste, för att kunna föra kriget in på Sovjetbesatt
område eller hotade västmaktsområden, dominera havsvägarna.
Förhindras den fria världen att utnyttja havet har kommunismen
vunnit. De enda maktmedel Sovjet kan insätta i sjökriget med
utsikt till framgång är ubåtar och flygstridskrafter. För detta
ändamål utveckla västmakterna speciella antiubåtsmedel i form
av specialkonstruerade fartyg av jagares och kryssares storlek
med apparatur för lokalisering och förstöring av ubåtar samt av
flygplanbärande eskortfartyg. Den offensiva delen av sjömakten,
som skall kunna sättas in icke blott mot Sovjets baser vid världshaven t. ex. inom Murmanskområdet och i Fjärran östern, utan
även för att vid landstigningar eller eljest kunna nå in på kontinenterna där landbaserat flyg svårare når fram, består av hangarfartyg med sina flygplan, slagskepp, kryssare, jagare och specialkonstruerade landstigningsfartyg. Förutom de äldre vapnen
föra de moderna krigsfartygen robotvapen och antiubåtsraketer.
I i n n a n h a v e n t. ex. Östersjön och Svarta havet, vilka måste
beräknas bliva snabbt avspärrade av ryssarna, får sjökrigen en
helt annan karaktär i det att där överskeppningsproblemen, minoch flygkrigsproblemen samt den ryska sjömaktens överlägsenhet
sätta sin speciella prägel på krigföringen. Här kommer särskilt
den senaste tidens utveckling av ubåts- och minvapnen att ha sin
givna betydelse liksom den för sjökrigets taktik så betydelsefulla
radarn. Men en betydande fördel bjuder innanhavet även ett litet
land som t. ex. Sverige, som har det mellan sig och en stormaktsfiende, och det är att det utgör ett hinder- effektivare ju starkare
det kan försvaras – mot ett blixtanfall som det tyska mot Holland
och Belgien 1940.
Luftkriget kommer att omfatta icke blott verksamhet av och
emot flygstridskrafter utan även robotvapenkrig. Flygstridskrafterna givas allt högre farter, såväl de som avses för omedelbar
taktisk samverkan med land- och sjöstridskrafter som de vilka
användas för självständiga insatser mot militära basområden, kommunikationer och industrier. Raketer torde bli det vanligaste förstörelsemedlet och atombomben torde med en viss tvekan inför
vedergällningsmöjligheterna komma att insättas mot särskilt utvalda, betydelsefulla mål. Flygstridskrafterna liksom även luftvärnet komma i kampen mot varandra att använda robotvapen
i form av flygande bomber eller raketer som efter utskjutning
själva med radarns hjälp söka sig in mot målet och detonera på
4- 513451 Svensk Tidskrift 1951
47
– – – – – – – – – – – – – – – – · – – – – – – – – – – · – –
Om krig
bestämt avstånd ifrån detsamma. I bakgrunden skymtar användning av radiologisk gas för att göra vissa områden obeboeliga utan
att bebyggelsen förstöres och bakteorologiska vapen för att sprida
epidemier bland människor och djur.
Gemensamt för all verksamhet i ett kommande krig är att initialoperationerna komma snabbt, särskilt om det är diktaturstaten
bakom järnridån som startar kriget. Den demokrati som icke inser
betydelsen av hög krigsberedskap på totalförsvarets hela område
kommer aldrig att kunna överleva de första och avgörande öppningsdragens verkan.
Förvisso växer krigets tekniska förstörelsemöjligheter långt utöver mänskligt förnuft. Kommer härtill de tidigare påtalade förhållandena, dels att inga internationellt rättsligt fastslagna överenskommelser och regler i begränsande syfte för de nyskapade
vapnens användande träffats, dels att krigets förvildning blir störst
när det som nu, vad den ena parten beträffar, rör sig om en ideologi
omfattad av ett folkhav, te sig mänsklighetens framtidsutsikter
dystra. Och dock måste även denna kris genomkämpas, ty västerns
kulturfolk äro icke böjda att träda under barbarers ok.
48

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner