Om kinesisk artighet
1967
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
314
OM kinesisk artighet
Konfutse, den gamle kinesiske religionsläraren och moralisten, påstås
en gång ha sagt: Män av börd tävlar inte med varandra. Meningen
med detta var, att den förlorande
skulle bli stående med skammen
och aldrig mer kunna höja sitt huvud bland sina likar. För något så-
dant utsätter man inte en gentleman. Alltså tävlar man inte med
Thede Palm
honom. Och därtill kommer, att
liksom den förlorande förlorar sin
heder, så förlorar också segraren
sin. Har han inte utsatt sin jämlike
för hån, har han inte låtit honom
förlora?
Denna komplicerade situation
kan stå som illustration till sann
kinesisk artighet. Vi har vuxit upp
i tron att en verklig kines haft för
vana att i de sirligaste vändningar
förklara sig vara obetydlig, enfaldig
och värd att trampas på, allt i jämförelse med den blåögde västerlänning som han samtidigt höljde med
smicker. Vi växte inte upp i tron
att han menade vad han sade. Det
skulle ha varit att gå för långt.
Kinesen var naturligtvis slipad och
fullt villig att lura sina vita medmänniskor, som han brukade omtala, men inte tilltala, som vita
djävlar. Han förtjänade mycket
pengar på dem. Men han var oföränderligt artig.
Vår tro på denna kinesiska dygd
har fått en allvarlig knäck. En
svensk diplomat i Peking blev misshandlad av en demonstrerande
massa, bestående av kulturrevolutionärer, som han i sin egenskap av
kulturattache studerade. Olyckor
kan hända, och revolutionärerna
uppfattade förmodligen inte att han
representerade Sverige, där så
många unga kulturr~dikaler sympatiserar med dem. Kanske trodde
de att han var amerikan, och den
amerikanska kulturen står för närvarande inte högt i Kina. Vårt UD
protesterade: det var som sig bör.
Samtidigt råkade UD visserligen
protestera mot att en norsk medborgare också blev misshandlad,
varefter Norge protesterade mot
oss, eftersom Norge ville protestera
i Kina, etc. Detta är för trassligt för
att gå in på. Men tror verkligen UD
att norrmännen inte duger till att
protestera? Vi återgår till kineserna.
Det naturliga enligt vedertagen
diplomatisk sed hade nu varit, att
kineserna antingen ställt sig helt
okunniga till det skedda, alltså blå-
nekat, eller beklagat vad som hänt
och förklarat att åtgärder vidtagits
för att förhindra ett upprepande.
Detta hade varit artigt. Det hade
varit diplomatiskt lögnaktigt, vilken utväg man än valt, men det
hade varit artigt. Så gjorde de inte.
De förklarade att de revolutionära
massorna blivit upprörda över att
den svenske diplomaten farit ut för
att se på dem. Dessutom hade han
vid ett föregående tillfälle avlyssnat
vad de haft att säga och till på kö-
pet insamlat ett rött flygblad, förmodligen för att sända hem det till
östasiatiska museet. Han hade uppträtt odiplomatiskt, och den svenska regeringen, som kunde försvara
sådana tilltag, avsåg att skada förbindelserna mellan de kinesiska
och svenska folken.
Men kineserna gick längre än så.
De förklarade att den svenska regeringen hade dåligt samvete för sin
kulturattaches skull och att den
kom med perversa anklagelser.
slutligen sade de hotande, med en
bild som förmodligen är ovanlig i
handlingarna i UD:s arkiv: Till sist
r- 315
tappar ni den sten, som ni lyft, ned
på era egna fötter.
Den stackars ambassadör, som
mottog detta dokument, tänkte förmodligen med förfäran på hur hans
utrikesminister och chef skulle
kunna få sina tår krossade av sin
diplomatiska skuldbörda. Eller, eftersom statsrådet Palme var t. f.
utrikesminister, tänkte han att det
inte gjorde så mycket. I varje fall
tog han med stor takt ett steg tillbaka och slapp åtminstone att själv
bli träffad av stenen. Han förklarade milt för sin kinesiske kollega,
att Sverige ingalunda ville blanda
sig i Kinas inre angelägenheter, dit
revolutionärt övervåld mot diplomater kanske hör. Med dessa ord
erkände han sig övervunnen av kinesens argument och försatte samtidigt denne i den obehagliga situationen att ha besegrat sin motståndare, det svenska utrikesministeriet. Den kommunistiske kinesiske
ambassadören hade, sett ur kinesisk synpunkt, på ett illistigt sätt
kommit att framstå som mindre
artig. Han bör ha lämnat UD högst
skamsen.
OM kinesisk artighet
Konfutse, den gamle kinesiske religionsläraren och moralisten, påstås
en gång ha sagt: Män av börd tävlar inte med varandra. Meningen
med detta var, att den förlorande
skulle bli stående med skammen
och aldrig mer kunna höja sitt huvud bland sina likar. För något så-
dant utsätter man inte en gentleman. Alltså tävlar man inte med
Thede Palm
honom. Och därtill kommer, att
liksom den förlorande förlorar sin
heder, så förlorar också segraren
sin. Har han inte utsatt sin jämlike
för hån, har han inte låtit honom
förlora?
Denna komplicerade situation
kan stå som illustration till sann
kinesisk artighet. Vi har vuxit upp
i tron att en verklig kines haft för
vana att i de sirligaste vändningar
förklara sig vara obetydlig, enfaldig
och värd att trampas på, allt i jämförelse med den blåögde västerlänning som han samtidigt höljde med
smicker. Vi växte inte upp i tron
att han menade vad han sade. Det
skulle ha varit att gå för långt.
Kinesen var naturligtvis slipad och
fullt villig att lura sina vita medmänniskor, som han brukade omtala, men inte tilltala, som vita
djävlar. Han förtjänade mycket
pengar på dem. Men han var oföränderligt artig.
Vår tro på denna kinesiska dygd
har fått en allvarlig knäck. En
svensk diplomat i Peking blev misshandlad av en demonstrerande
massa, bestående av kulturrevolutionärer, som han i sin egenskap av
kulturattache studerade. Olyckor
kan hända, och revolutionärerna
uppfattade förmodligen inte att han
representerade Sverige, där så
många unga kulturr~dikaler sympatiserar med dem. Kanske trodde
de att han var amerikan, och den
amerikanska kulturen står för närvarande inte högt i Kina. Vårt UD
protesterade: det var som sig bör.
Samtidigt råkade UD visserligen
protestera mot att en norsk medborgare också blev misshandlad,
varefter Norge protesterade mot
oss, eftersom Norge ville protestera
i Kina, etc. Detta är för trassligt för
att gå in på. Men tror verkligen UD
att norrmännen inte duger till att
protestera? Vi återgår till kineserna.
Det naturliga enligt vedertagen
diplomatisk sed hade nu varit, att
kineserna antingen ställt sig helt
okunniga till det skedda, alltså blå-
nekat, eller beklagat vad som hänt
och förklarat att åtgärder vidtagits
för att förhindra ett upprepande.
Detta hade varit artigt. Det hade
varit diplomatiskt lögnaktigt, vilken utväg man än valt, men det
hade varit artigt. Så gjorde de inte.
De förklarade att de revolutionära
massorna blivit upprörda över att
den svenske diplomaten farit ut för
att se på dem. Dessutom hade han
vid ett föregående tillfälle avlyssnat
vad de haft att säga och till på kö-
pet insamlat ett rött flygblad, förmodligen för att sända hem det till
östasiatiska museet. Han hade uppträtt odiplomatiskt, och den svenska regeringen, som kunde försvara
sådana tilltag, avsåg att skada förbindelserna mellan de kinesiska
och svenska folken.
Men kineserna gick längre än så.
De förklarade att den svenska regeringen hade dåligt samvete för sin
kulturattaches skull och att den
kom med perversa anklagelser.
slutligen sade de hotande, med en
bild som förmodligen är ovanlig i
handlingarna i UD:s arkiv: Till sist
r- 315
tappar ni den sten, som ni lyft, ned
på era egna fötter.
Den stackars ambassadör, som
mottog detta dokument, tänkte förmodligen med förfäran på hur hans
utrikesminister och chef skulle
kunna få sina tår krossade av sin
diplomatiska skuldbörda. Eller, eftersom statsrådet Palme var t. f.
utrikesminister, tänkte han att det
inte gjorde så mycket. I varje fall
tog han med stor takt ett steg tillbaka och slapp åtminstone att själv
bli träffad av stenen. Han förklarade milt för sin kinesiske kollega,
att Sverige ingalunda ville blanda
sig i Kinas inre angelägenheter, dit
revolutionärt övervåld mot diplomater kanske hör. Med dessa ord
erkände han sig övervunnen av kinesens argument och försatte samtidigt denne i den obehagliga situationen att ha besegrat sin motståndare, det svenska utrikesministeriet. Den kommunistiske kinesiske
ambassadören hade, sett ur kinesisk synpunkt, på ett illistigt sätt
kommit att framstå som mindre
artig. Han bör ha lämnat UD högst
skamsen.