Print Friendly

Om Kalle Anka, kultur och konsumenter

Av Redaktionen | 31 december 1967


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

71
OMKalle Anka, kultur och konsumenter
Skall grundskolans elever få läsa
serietidningar under lektionerna?
Från skolkonflikten i höstas minns
vi, att när lärarna lämnade klassrummen marscherade Kalle Anka
och stålmannen in i stället. Nu när
konflikten är bilagd, kunde man
vänta sig att serietidningarna får
bereda plats för värdefullare lektyr.
l\Ien i ett föredrag på skolöverstyrelscn har lektor Göte Rudvall varnat lärarna för en alltför negativ
attityd till serieläsning under lektionstid.
Tanken är kanske inte så absurd som den i förstone kan förefalla. De sammanhållna klasserna i
grundskolan har medfört en mycket stor spridning inom varje enskild klass i fråga om elevernas
läsförmåga och mogenhet. I en genomsnittlig sjundeklass t. ex. beräknas några elever i fråga om
prestationsförmåga och mognad stå
på samma nivå som genomsnittseleverna i tredje klass, medan några eleYer på samma sätt motsvarar
genomsnittet för första ring. Skall
varje elev sysselsättas efter sin förmåga måste texturvalet för läsning
bli mycket brett. Om texten sedan
inryms i en pratbubbla eller ej, fö-
refaller i sammanhanget av underordnad betydelse. Det väsentliga är,
att läsförmågan utvecklas och stimuleras och att den inte hämmas
genom för svåra texter.
Om serietidningar valdes som exempel kan det vidare vara för att
litet tillspetsat illustrera en annan
tes: vikten av att inte bygga upp
murar mellan skolarbetet och fritidsaktiviteter. Den litet moraliserande attityd till ungdomens fritidsläsning, som ibland kan förekomma i skolan, är farlig. Det borde i stället vara så att man utnyttjade de intressen som finns och
styrde in dem på en också ur skolans synvinkel givande väg. Inom
grundskolan arbetar man på det
hela taget efter denna linje. Hur är
det i samhället i övrigt?
De kultursociologiska undersökningar som utförts under senare
tid visar, att det finns betydande
skillnader beträffande olika sociala
gruppers intresse för ”finkulturella” aktiviteter. Lundasociologen
Harald Swedners undersökning av
teaterpubliken i Stockholm bekräftar t. ex. vad vi redan misstänkt:
att teaterpubliken i betydande omfattning rekryteras från social- 72
grupp I och att stigande levnadsstandard inte medfört någon påtaglig utjämning mellan olika sociala
gruppers kulturella konsumtion.
Man kan göra invändningar mot
sociologen Swedner. Hans metod att
dela upp befolkningen i socialgrupper är i detta sammanhang knappast givande. Socialgruppsindelningen är en godtycklig sammanvägning av helt olika faktorer som
utbildning, inkomst och yrke och
ger föga vägledning för en analys
av orsakerna till de skillnader som
iakttagits.
Kulturpolitikern Swedner måste
också tas med reservation. Hans
personliga premisser så som han
lägger fram dem i en artikel i Tiden
(1965/1) är att det existerar barriärer mot finkulturen och att dessa bör brytas ned. Men inför dessa
barriärer stannar han ändå i tvekan om vem som vill bryta ned
dem och vad som finns på andra sidan. I en av frågorna i stockholmsundersökningen avslöjar han ofrivilligt sitt dilemma. Hur många av
dem, som inte besöker teater, anser att TV täcker deras teaterbehov? Många svarar givetvis jakande; problemet är ju i realiteten inte
att många känner sig utestängda
från teatrarna utan att de aldrig
skulle komma på tanken att bli regelbundna besökare. Teaterns demokratisering betyder med andra
ord inte att man tillfredsställer ett
behov i breda folklager utan att
man skapar ett. Problemet är dock
hur man åstadkommer detta behov.
I något som förefaller vara besvikelse över att kulturbehovet inte
uppstår spontant gör Swedner en
helomvändning i sina kommentarer
och påstår att ”finkulturen i stor
utsträckning är ett opium för borgarna, en flykt undan en social och
politisk verklighet” och att många
som deltar i finkulturella aktiviteter gör det passivt och av prestigeskäl. Ändå är det här som Swedner
snuddar vid något som borde vara
väsentligt men som ofta förbises i
debatten, nämligen hur man idag
över huvud förmedlar upplevelser
och impulser till en annan individ.
Innan vi drar alltför långt gående slutsatser om relationerna mellan olika grupper, kan det alltså
vara befogat att mer ingående studera kommunikationsproblem i allmänhet. Det existerar ju som be~
kant även samtalsstörningar mellan generationer, mellan dem som
faktiskt går på teater och avancerade dramaturger etc. Det enda vi
vet är, att vi tydligen har att göra
med ett problem som är betydligt
ömtåligare än vad en äldre generations folkbildare någonsin kunnat
anat.
Frågan är inte hur man skall få
fler åskådare till teaterföreställningar. Att med konstlade medel
öka publiken vid olika finkulturella evenemang vore en skenlösning
vars enda värde är att den kan uttryckas i statistik. På samma sätt
kunde man avläsa grundskolans
kulturfostrande resultat i antalet
distribuerade läroböcker.
Rolf Norberg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner