Print Friendly

Om fadersgestalter

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

am fadersgestalter
När valet förlorats i september, skyllde
en del experter resultatet på tjeckkrisen. Enligt deras teori ville väljaren i
farans stund inte byta ledare och pröva
något nytt. De socialdemokratiska valstrategerna bedömde i varje fall läget
så och mottog tjeckkrisen med illa dold
förtjusning. Intresset hos väljarna vändes skickligt från inrikespolitiska ofullkomligheter som bostadsbrist och låglö-
ner till den trygghet, som består i att
bo i ett av den enda möjliga regeringen
styrt land, dit ofredens böljor inte når.
I denna tidskrift påpekades, att regeringens både utrikes- och försvarspolitik underminerats på en enda natt, den
21 augusti, natten då stridsvagnarna
rullade in i Prag. Om vi trott att så-
dana fakta skulle påverka väljarna, var
bedömningen alldeles felaktig.
Emellertid har djupare tänkare påpekat, att väljarnas reaktion i själva verket inte var uttryck för något förtroende för regeringen som sådan. De sökte trygghet, ja, men som barn hos sin
far. Hrr Erlander och Hedlund tjänstgjorde som fadersgestalter, något för
vilket hrr Weden och Holmberg tydligen var mindre ägnade, och hr Hermansson minst.
Denna spalt är inte avsedd för nå-
gon Gala-Peter, och här finns ingen avsikt att diskutera partiledarnas hemliv
och egenskaper som fäder. Redan vår
okunnighet i ämnet, något som i samma läge inte skulle hindrat Gala-Peter
att uttala sig, gör en sådan diskussion
omöjlig. Här konstateras bara, att som
faderssymboler för väljarna var enligt
denna teori två bättre än de tre andra;
Hundratusentals människor kastade sig
i hr Erlanders breda fadersfamn, andra
slog sig ned vid hr Hedlunds fötter för
att trygga lyssna till honom.
När man analyserar det märkliga fenomenet, fäster man sig först vid dess
motsägelser. Fäder står inte särskilt högt
i kurs nu för tiden. Aldrig tycks de
haft så svårt att hävda sig. Man har intryck av att fäderna går omkring och
ber om ursäkt för sin existens, medan
deras barn uppmanar dem att inte larva sig. Inte heller ger ålder i och för sig
någon auktoritet, snarare tvärtom. En
advokat reagerade nyligen mot att ett
antal gamla 60-åringar satt i en kommitte om äktenskapslagstiftning. Går
man i pension, förväntar Sveriges Radio att ens omdöme strax skall bli så
avtrubbat att man helst vill lyssna på
musik för folkpensionärer med GnestaKalles orkester.
Psykologerna vidhåller trots allt att
barn behöver auktoriteter. Det är nog
sant, men det är tvivelaktigt om de begär att få sådana. Snarare måste samhället påtvinga dem auktoriteter, till
deras eget bästa. Annars råkar vi in i
den orimliga infantokrati, som dr Uno
Lamm skrev om i en artikel i DN (26/
10). En sådan utmärks bl.a. av att lä-
rare i skolorna inte får lära barnen för
att inte påverka dem, att studenter begär att få bestämma vilka läroböcker
de skall använda innan de läst dem, och
till sist att vuxna människor i ett riksdagsval förväntas rösta på söta flickor i
halmhattar.
Valutgången gav uttryck för en reaktion: för undertryckta åldringar, som
sökte sig tillbaka till fadersgestalter,
som de känt och förmodligen idealiserat, räckte de söta flickorna inte till.
Svenska folket är konservativt: flickor
har sin tid, hr Erlander sin. Kr nu detta
riktigt, blir hr Erlanders avgång som
partiledare en pinsam affär för det
socialdemokratiska partiet.
Här skall, med tvekan, pekas på en
utväg ur detta dilemma. En amerikansk
forskare har nyligen kommit in på fö-
reteelsen ”äldre statsmän” och skriver i
”Fred och förintelse” (Pan/Norstedts
förlag 1968): ”Allteftersom metoder för
att hålla högt uppsatta personer vid liv
blir effektivare kommer fler och fler
ledare att bevaras för att utöva sin
auktoritet under vad som närmar sig
senilitet … Den typiske nationelle ledaren i framtiden kan bli en man med
en personlighet bevarad på artificiell
487
väg med kemiska medel, som håller sig
kvar i ledningen långt utöver den tid
då seniliteten normalt sätter in, och sedan matas med en daglig diet av stressskapande kriser. Det är en situation,
som varje systemanalytiker skulle beteckna som allvarligt ohälsosam.”
Man behöver inte vara systemanalytiker för att känna olust inför framtidsvisionen av hr Palme, matande hr Erlander med en daglig sked stressande
medicin (”Vi får se till att hålla gubben
ilsken över valet så folk får honom att
rösta på”). En bra lösning för att slippa den synen vore måhända, att de borgerliga partierna skaffade sig program,
helst bara ett, som verkar förtroendeingivande. Vill sedan hr Hedlund med
detta program i handen åtaga sig att
ännu en tid tjänstgöra som faderssymbol, tills andra symbolbärare hunnit nå
tillräcklig ålder, vore kanske både
svenska folket tillfredsställt och hr Erlander räddad.
Thede Palm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner