Print Friendly

Om den engagerade förolämpningen

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

den engagerade
förolämpningen
I förra numret av Svensk Tidskrift beskrev Gustaf Delin hur han upplevt
årets valkampanj och den propaganda,
som där drevs från socialdemokratiskt
håll i syfte att underbygga fördomar
mot de borgerliga partierna och klasskampsanda. Hans upplevelser delas sä-
kert av många.
Man kan undra om årets valkampanj
var hätskare än vanligt- om vi håller
på att få ett politiskt debattklimat, där
misstänkliggöranden och spel på fördomar får dominera och sakligheten
kommer helt i skymundan. Det är risk
för att politik med sådana metoder
komprometteras i allmänhetens ögon.
Farlig är också en tendens i den allmänna debatten att avsiktligt spela på
känslotänkande, ja, nära nog religiös extas, och att kategoriskt fördöma alla
icke meningsfränder och beteckna dem
som förrädare.
I den svenska vietnamdebatten exemplifieras den metoden kanske bäst av
Sara Lidman, vars uttrycksförmåga ger
särskild tyngd åt hennes inlägg. Nu senast har hon i Aftonbladet tagit Ingmar
Bergmans film »Skammen» till utgångspunkt för sitt anatema.
»Kriget har pågått så länge nu,» citerar hon ur filmen, »att det är meningslöst att fråga vilkendera sidan som har
rätt eller fel». Därmed menar Sara Lidman att Bergman försvarar kriget i
Vietnam, och detta är »uselhet» i filmkonstens form. Hennes uttalande tycks
betyda att varje författare och konstnär, som inte tar ställning för FNL, är
en förrädare av Vietnams sak. Man kan
invända att många inte upplever kriget
så moraliskt okomplicerat som Sara
Lidman utan tvärtom har svårt att ensidigt utdöma ena parten. »Skammen»
handlar vidare inte nödvändigtvis om
Vietnam utan snarare om människors
reaktioner inför krig – vare sig de utspelas i Vietnam eller Prag. Men detta
märker inte Sara Lidman.
Därför var det välgörande att läsa
Mario Gruts inlägg i Aftonbladet ett
par dagar senare, där han förklarar att
Sara Lidmans exalterade frihetspatos berör honom illa. Han påminner om hur
ryssarna, liksom i dag vietnameserna,
stred för sin frihet och vann den, och
han frågar vad som hänt sedan.
»l det som en gång var kommunismens hemland har makten trampat
in i frihetens ställe. Vem kan längre
garantera att någonstans ordet ‘fred’
i dag inte om 50 år stavas ‘krig’? Att
i människokärlekens namn kalla nå-
gon ‘usel’ är redan ett steg på vägen.»
»Hon talar för frihetskrigen i världen. Men vad är det för frihet hon
försvarar? Inte är det människans.»
Mario Grut tror på socialismen –
det må vara hans ensak – men viktigast är att han inte tror på den socialism, som på sina barrikader har kamrater, som ser fienden som »uslingar»,
»idioter», »cyniker», »hycklare» och
»mördare». Ty redan före slaget har
därmed segern inbyggt i sig drömmen
om ett samhälle grundat på tan~en att
människan är ond, framhåller han.
Det finns formuleringar i Mario
Gruts artikel som jag ogillar. Jag tänker närmast på hans framställning av
politiskt icke medvetna som icke »väckta>>. I det uttrycket tycks ligga uppfattningen att politiska ställningstaganden
är jämförbara med religiösa. Och nog
för att det finns politiker, som beter sig
som om tron var viktigare än sakskäl.
Men låt oss ändå motarbeta också så-
dana tendenser. En alltför brinnande
tro får oss lätt att blunda för realiteterna, fastna i doktriner om hur problem skalllösas under förutsättning att
verkligheten vore en annan än den i
själva verket är.
Men det väsentliga i Mario Gruts inlägg är hans plädering för vikten av
respekt för människor som vi talar med
– politiskt kunniga eller okunniga,
motståndare eller likatänkande. Han
använder uttrycket >>den engagerade fö-
rolämpningen» som metoden att, som
Sara Lidman, döma ut alla oliktänkande, och det är en träffande beskrivning.
Engagemanget må förklara förolämpningen – men gör den inte acceptabel.
Och det finns väl ingen anledning
sticka under stol med att vi litet till
mans, och i alla läger, gör oss skyldiga
till samma fel som Sara Lidman – ser
våra motståndare som uslingar, idioter,
hycklare, stollar eller huliganer, beroende på ordförråd och stilart. Det skulle
höja debattstandarden om känslotänkandet på olika håll fick underordnas
intellektet. Rolf Norberg

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner