Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Om bad och badhus

Av Christoffer Aav | 29 januari 2016

badhus_topper
Badhuset är en plats där ömsesidig respekt är ledordet. Det är frihet under ansvar, skriver Christoffer Aav, i en personlig betraktelse om den svenska badhuskulturen med anledning av den senaste tidens oroligheter.

Jag spottar i glasögonen och stretchar axelmusklerna. Banan är nästan helt fri, det är bara en kille till som kör crawl, och jag kliver ur mina flip flops och känner på vattnet. Så här sent på kvällen är det inte så mycket folk kvar, men det är vattengympa igång. Musiken dunkar i högtalarna, men så snart jag skjuter ifrån kanten och får rytm i mina simtag glömmer jag den. Nu är det bara jag och vattnet kring kroppen.

”De offentliga baden skola aktas såsom helsans tempel, med gyllene inskrift öfver sina portar ’Åt renheten och helsan’, [där] Hygiea, biträdd af värdiga och kunniga tjenare […] bjuder vederqvickelse och pånyttfödelse åt alla, fattiga och rika utan åtskillnad, och om någorstädes är det der, som individen, sedan han aflagt sina paltor eller sitt bjefs, kan känna sig lycklig och fri som endast menniska, i den drägt som en rik och moderlig natur ordnat så oförlikneligt skön och så lika för alla.”

Sålunda skaldade år 1891 Carl Curman i Om Bad och Badning. Som en stor tillskyndare av badhuskultur i allmänhet och offentliga badhus i synnerhet, var läkaren Curman inblandad i stora badhusprojekt, i synnerhet i Stockholm. Detta är dock inte en berättelse om Curman, utan en berättelse om kultur. Det är också en personlig berättelse om en plats där jag vuxit upp, och en plats jag alltid älskat. För många av mina borgerliga vänner har biblioteket varit det trygga rummet. För mig är det badhuset.

Den svenska badhuskulturen är långt ifrån så ritualiserad som den japanska sento-etiketten, men har ändå sitt tydliga ramverk. Badhuset är en trygg plats, en plats där ömsesidig respekt är ledordet. En plats där allas kroppar är lika accepterade, en plats där jag står och duschar, naken och utsatt, mellan en åttioårig gubbe och en tatuerad kroppsbyggare, men ändå känner mig helt tillfreds. Tonen är lågmäld i bastun, barn som springer blir tillsagda att vara försiktiga. Män och kvinnor rör sig tillsammans, i samma rum, lika avklädda. När jag spelade undervattensrugby brukade en av tjejerna i laget komma och basta med oss grabbar. Det var så självklart att vi satt nakna tillsammans.

Den senaste tiden har media varit fullt av badhus. Ordningsproblem är bara förnamnet. Tensta simhall och andra badhus i landet är redan könssegregerade. Frågan är bara när Eriksdalsbadet – svensk simidrotts nationalarena och hela landets yttersta symbol för det gemensamma badhuset – får kvinnodagar.

Detta är något som inte bara är ett politiskt problem, utan det är något som skär mig i hjärtat. Det är högst personligt, och det är därför jag tvekar inför de lösningar som införs i vissa simhallar i Tyskland: Kollektiv bestraffning. Asylsökande äga icke tillträde, nästan, faktiskt, ”White’s Only”-skyltar på badhusdörren. Ilska och upprördhet är sällan en bra känsla att bygga politik av. Som Curman sade: ”Offentliga badinrättningar […] böra därför betraktas som alvarliga (sic) och ansvarsfulla företag, hvilka måste ledas af de humanaste syften, för att vinna det förtroende som här är nödvändigt och som ej får missbrukas.”

Nu har jag fått upp farten och pulsen. Jag spänner magmusklerna, har takt i kroppen, simtag simtag simtag, takt i andningen, simtag simtag simtag andetag. Symmetrin i simningen är så tillfredsställande, den framåtsyftande rörelsen. Jag rör mig från dagens bedrövelser och mot morgondagens glädje och utmaning. Det är livets rörelse.

Jag vill inte stänga ute någon från allt detta jag älskar. Jag vill inte att någon ska förnekas möjligheten att lära känna och älska vattnet, bassängen, bastun, lära sig simma, lära sig livrädda, lära sig respektera sina nakna, utsatta och exponerade medmänniskor. Auktoriteten har alltid varit långt borta – i receptionen, utanför simhallen och omklädningsrummet – och vi tillåts vara vuxna och lika inför varandra. Det är frihet under ansvar, och det gör gott för en individ och ett samhälle.

Den spontana ordning som uppstår i badhuset, där vi alla är lika nakna och vi alla lyder under samma regelverk, är som ett samhälle i miniatyr. Curman igen: ”Med skäl må man anse väl inrättade offentliga badanstalter och deras flitiga bruk såsom en sann mätare på ett samhälles civilisation och humanitet.”

Vad vill jag göra åt saken då? Jag vet inte. Jag vet inte vad man kan göra eller vad man bör göra. Att göra badhusen mindre politiska vore en bra start. Mitt lokala badhus, här i Högdalen, är privatägt, och jag har inte sett eller hört tillstymmelse till den dramatik som skett inne i stan. Dessutom tror jag att man har helt andra möjligheter att agera på ordningsproblem om man inte hela tiden är tvungen att förhålla sig till en nyckfull och impulsstyrd politik. Om nu badhusen prompt ska ligga kvar i offentlig regi kanske svaret ligger i ett system med ett sorts motsvarande bibliotekskort. Låt alla som vill nyttja badhusen visa ID och registreras, så att den som missköter sig kan portförbjudas på riktigt.

Den som vill låtsas att detta inte är ett kulturproblem bedrar sig, men den som vill låtsas att de svinpälsar som gjort sig skyldiga till sexualbrott inne i badhuset inte har något eget ansvar är rent lögnaktig. De ska kastas ut och lagföras, och portförbjudas. Helst för all framtid eller tills de krälat i stoftet för att få förlåtelse. Badhus är ingen rättighet, det är ett privilegium, och den som missbrukar ett privilegium har förbrukat det. Men den kultur jag älskar vill jag inte schablonmässigt utesluta någon från.

Jag kommer upp ur bassängen, sköljer av mig kloret och sätter mig i bastun. Jag är ensam, vilket innebär att ångbastun är kokande het – dörren öppnas och stängs mindre. Jag tar en kalldusch och går in igen. Nu är det inte mycket folk kvar i omklädningsrummet, och de stänger om en kvart. Jag har glömt att ställa en fråga till receptionisten – om man kan få låna räddningsdockor att öva livräddning på – och nu hinns det inte med. Så jag får gå hem. Med min fråga obesvarad, men min kärlek till badhuset fortfarande intakt.

Christoffer Aav är simmare och medlem i FMS Stockholm.

Litteratur: Om Bad och Badning – anvisningar och råd med särskilt afseende på Stockholms Badhus-Aktiebolags Varmbadsanstalter, Curman, Carl, Stockholm 1891, O.L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag. Skriften finns tillgänglig som referenslitteratur på Stockholms Stadsbibliotek.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Axess

Läs mer

webshop_banner

Rädslans liberalism