Print Friendly

Om att beskattas

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

att beskattas
Det finns ganska många sätt att tpna
pengar på. Det som betraktas med i särklass störst misstänksamhet av statsmakterna är att arbeta. Ju mindre man arbetar, desto mindre beskattas man. Ju hårdare man arbetar, desto hårdare beskattas man. Ju mindre duktig man är, desto
lindrigare beskattning. Ju skickligare man
är, desto hårdare beskattning.
Detta är ”naturligt. Den socialdemokratiska regeringen kan inte så här i jämlikhetspsykosens tidevarv acceptera kompetens och energi- i varje fall inte utan att
via skattesedeln ge syndaren så kännbara
påföljder att de främjar såväl individualsom allmänpreventionen. Duktiga människor får inte få det för bra. De skall
istället klämmas åt.
Den socialdemokratiska beskattningspolitiken riktar sina bläckfiskarmar åt de
mest skilda håll. Hrr Sträng och Palme
har säkert åtskilliga gånger sagt varandra
de gamla latinska orden – hr Sträng på
latin och hr Palme på engelska- »pengar
luktar inte», efter att tillsammans ha njutit
frukterna av något för ordspråket lämpligt
skatteobjekt.
Den skattepolitiska hydran har likväl
av någon anledning missat ett mål. Ingenting är heligt för en s-märkt finansminister. Men jämförelsevis sakrosankt är vad
man skulle kunna kalla den inverterade
inkomstskatten.
På samma sätt som den energiske, duktige arbetstagaren trycks ner skattevägen
skall enligt jämlikhetsideologin den som
genom slumpen skördar stora pengar behandlas med silkesvantar. Lotterivinnare·
– utom de som får de allra lägsta vinsterna – betalar sålunda 30 procent på vad
de vinner i skatt. Någon progressivitet existerar inte. l00 kr eller 200 000 kr – det
blir bara 30 procent i alla fall.
Man kan undra varför socialdemokratin just på detta område inte insett progressivitetens välsignelser. Är det ett förbiseende? Knappast med de konfiskatoriska
ambitioner man på snart sagt samtliga övriga områden ådagalagt. Alltså måste det
vara en medveten inkonsekvens.
Sannolikt är det i själva verket fråga
om en smart upplagt folkpedagogik. Låt
någon vinna 200 000 kr. Låt honom därav
behålla 140 000 kr. Resten gör dagstidningarna- upplyser allmänheten om hur
mycket som blir över på 200 000 kr sedan
Sträng fått sitt, och hur trevligt man kan
ha för 140 000 goda svenska zinkkronor.
Sedan är den agitatoriska grogrunden lagd
för en propagandahets mot de välavlönade
– dvs som regel hårt och skickligt arbetande yrkesutövare. Underförstått att desL
sa vältrar sig i pengar, lättja, lyx och njutningar. På denna avundens flodvåg kan
sedan nya skatteskärpningar sköljas över
de utvalda målgrupperna.
Att höja maximivinsten till en miljon
kr, men låta vinnaren skatta för vinsten
– varigenom det skulle bli ungefär
140 000 kr över – som om han gjort sig
förtjänt av pengarna genom arbete, är
därför taktiskt oklokt av regeringen. Då
skulle nämligen väljarna ha något större
förutsättningar att genomskåda den progressiva beskattningens orättfärdighet. En
sådan klarsyn är oförenlig med regeringens jämlikhetssträvanden.
Så finansministern aktar sig nog. Han
satsar vidare på att väljarna också framdeles skall satsa på samma sak som han
själv: illusionen, turen, hoppet om att den
stekta sparven plötsligt skall flyga in i det
öppna gapet sedan galten Särimner i nä-
ringslivets skepnad omsider definitivt klubbats ihjäl.
Matti Häggström

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner