Print Friendly

Olof Ehrenkrona; Vägen till ett annat Sverige

Av Redaktionen | 31 december 2002


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

o
0..
Vägen till ett annat
l av Olof Ehrenkrona
1970-talets vänstervåg ebbade ut när verkligheten inte ville anpassa sig till politiken.
I två decennier har det i stället varit moderaterna som styrt politikens förnyelse.
Men nu riskerar man att upprepa vänsterns misstag och vända sig inåt,
mot partiets behov, istället för utåt, mot väljarnas.
V
ISSA TELEFONSAMTAL är lättare att komma
ihåg än andra. Som när jag blev uppringd
av dåvarande statssekretera:en i finanse~,
Urban Bäckström. Han vtlle höra mm
bedömning i en fråga som just då bereddes
i departementet. Det gällde ett förslag att slopa förmö-
genhetsskatten och hur det skulle kunna påverka utsikterna i den förestående valrörelsen. Helt ovetande om
att skatteministern Bo Lundgren umgicks med sådana
planer och ganska överraskad bad jag om några timmars
betänketid för att fundera igenom saken.
VALFÖRLUST OCH ÅTERTÅG
Hur det sedan slutade vet vi. Fyrpartiregeringen förlorade valet och socialdemokraterna inledde ett skattepolitiskt återtåg. Gradvis leddes vi tillbaka in i det ”perversa” skattesystem som den dåvarande socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt hade försökt få sitt
parti att överge. De mest tillväxtfientliga skatterna permanentades medan fördelningspolitiken perverterades
ytterligare genom att vissa skattebetalare med stora förmögenheter befriades från förmögenhetsskatt. Det var
priset för att de skulle stanna kvar med sina företag i
”Mönstret är detsamma i
Att regeringen riskerade att förlora på saken var tämligen uppenbart. Socialdemokraternas problemformuleringsprivilegium –
inte minst i medierna- i fördelningsfrågorna var inte bara obrutet. Det kunde dessutom förväntas
Sverige. Samtidigt tvingades vanliga
pensionärer att sälja sina hem när
fastighetstaxeringen drev upp förhela Europa med en vänster mögenhetsvärdena.
Socialdemokraterna hade återinSOm blickar tillbaka OCh vill fört skattefrälset, en skattebefrielse
växa sig starkare än någonsin bevara och en liberalkonserunder intryck av de kraftiga besparingar i statsutgifterna som var vativ höger som ser framåt
grundat på dynastiskt ägande i
utbyte mot att de som erhöll skatteprivilegierna mobiliserade sina
resurser till välfärdsstatens försvar.
Men för socialdemokraterna fanns
ingen annan möjlighet så länge de
vägrade att medverka till ett allmänt
nödvändiga för att hantera budgetunderskottet. och vill förändra.”
I politikens tillväxtdimension
var bilden däremot annorlunda. Här hade regeringen
ett betydligt starkare förtroende. Frågan var om förmö-
genhetsskattens avskaffande skulle kunna motiveras som
en tillväxtreform eller om kritiken av dess fördelningseffekter skulle ta över?
Jag var genuint tveksam till vad som var rätt. Förlorade vi valet skulle vi ju också förlora alla möjligheter
att driva sakfrågan. Men att avskaffa förmögenhetsskatten – och arvsskatten – var ett viktigt led i en strategi
för att bromsa flykten av kapital och investeringar från
Sverige. Och i den djupa nedgång som Sverige var efter
1970- och 1980-talens devalveringsdrivna vanskötsel av
ekonomin, var det nödvändigt att återställa de tillväxtskapande drivkrafterna.
sänkt skattetryck. I en öppen ekonomi är det svårt för
att inte säga omöjligt att i längden upprätthålla mer
ogynnsamma skattevillkor på rörliga skattebaser- finansiellt kapital och humankapital – än andra länder. Och
därför blev det nödvändigt att maximera uttaget från
orörliga skattebaser som fastigheter och lågutbildade
utan alternativ arbetsmarknad.
I längden är detta naturligtvis ingen hållbar politik
eftersom den saknar stöd i medborgarnas känsla för vad
som är rättvist. Under det knappa decennium som har
gått sedan regeringsskiftet 1994 har socialdemokraterna
därför tvingats allt närmare den omprövning som för ett
par veckor sedan signalerades i den Edinska utredningens
förslag att slopa arvs – och förmögenhetsskatterna.
flD lSvensk Tidskrift l2002, nr 61
Sverige
somman
röstar
lår man
skatta:
~
s~omman
röstar
lår man
skatt,a
Ett kärt tema på valaffischer
(1946 och 1960).
inträffar 2004, pågår ett större
forskningsprojekt om Högerns
historia. Nu har de första uppsatserna nått trycket och getts
ut under titeln, ”Anfall eller
~?rJi.f’l HÖGERPARIIII
försvar- högern i svensk politik under 1900-talet”. Boken
behandlar ett brett spektrum
\
Om socialdemokraterna orkar fullfölja LO-ekonomens tankegångar skulle det således ha tagit ungefär ett
decennium, att bryta upp från den fördelningspolitiska
tradition som har dominerat efterkrigstiden och varit
en av de viktigaste drivkrafterna bakom den svenska tillväxtekonomins nedgång och fall.
ROCKADEN
skattebasutredningens förslag har därmed blivit en av
många bekräftelser på hur initiativet i samhällsomvandlingen till sist har gått över till borgerligheten och på
socialdemokraternas svårigheter, alltsedan 1970-talets
offensiv mot marknadshushållningen, att stå emot ett
förändringstryck som inte har gått dess väg.
Givet den traditionella definitionen av konservatism
är föreställningen om ett konservativt parti som under
längre tid driver på samhällsomvandlingen långtifrån
självklar. Det går att tänka sig enstaka avbrott i historien där ett samhälles konservativa grupperingar förmår
att rida spärr mot utvecklingen eller t o m återta förlorad terräng. Men att under flera decennier driva fram
samhällsomskapande reformer är någonting helt annat.
Det förutsätter en förmåga att ifrågasätta det bestående
och det förgångna samt positiva föreställningar om framtidens möjligheter som inte naturligen ingår i det konservativa idegodset
I anslutning till moderaternas 100-årsjubileum, som
frågor som alla förtjänar att
reflektera över. Men jag skall
nöja mig med att beröra en
aspekt i den inledande uppsatsen, där forskningsprojektets ledare Torbjörn Nilsson behandlar Högerns vacklan mellan konservatism och liberalism. Han beskriver de
förskjutningar längs den ideologiska skalan som framförallt under det sista kvartsseklet har gjort moderaterna allt mindre konservativa och allt mer liberala. Och
han gör det bland annat genom att resonera om partiets
förhållande till historien och utopin.
Nilsson visar hur Moderaternas liberala omorientering märks inte minst på deras framtidstro genuint positiva förhållningssätt till utvecklingen och på det sätt de
har tagit- eller inte har tagit- historien till hjälp i agitationen. Bägge dessa aspekter är viktiga i en ideanalys av
det slag som Nilsson gör och studeras tyvärr alltför sällan systematiskt. Ändå är det kanske just i dess avseenden som den politiska rockaden i västvärlden under
1900-talet sista decennier blir som tydligast.
Idag är det närmast en självklarhet att det ledande
bevarandepartiet i svensk politik är socialdemokraterna och att moderaterna står för den mest radikala samhällsomvandlingen. Mönstret är detsamma i hela Europa med en vänster som blickar tillbaka och vill bevara
och en liberalkonservativ höger som ser framåt och vill
förändra. Men så sent som i början av 1970-talet var
rollfördelningen alls inte lika entydig. Socialdemokraterna befann sig då ännu i slutet av sin skördetid och
drev i Sverige under Olof Palmes ledning fram ett
‘”O
o
lSvensk Tidskrift l2002, nr 61 fJl
o
o…
reformprogram som moderaterna – oftast ensamma –
motsatte sig.
Det var först när väljarna började uppfatta att socialdemokraterna drog i väg i tangentens riktning och konsekvenserna för den enskildes frihet och ekonomins
utveckling blev allt mer tydliga som moderaterna fick
fäste för en förändringspolitik formad på grunderna av
deras tidigare motstånd. Och det var i detta motstånd
mot en samhällsutveckling som uppfattades ha gått om
inte överstyr så åtminstone till överdrift, som ett nytt
reformalternativ hämtade sin legitimitet.
TRE SKEDEN
Utvecklingen som lade grunden för moderaternas offensiv kan delas in i tre faser. Den första fasen kulminerade
under 1970-talets första år och karakteriserades av att
politiken syftade till att störa- eller ännu hellre förstö-
ra – prisbildningen på en rad enskilda marknader. De
mest kända exemplen är kredit- och bostadsmarknaderna där den helt sattes ur spel. Men också flera andra
marknader reglerades sönder eller socialiserades. Dit
hörde försäkringssparandet och privata tjänster inom
vård, omsorg och utbildning. En administrativ, byrå-
kratisk, resursfördelning ersatte marknadens allokering,
vilket ofelbart ledde till brist- eller överskottsfenomen,
köer eller tomma platser och allt mer pockande kvalitetsproblem.
Arbetsmarknaden var ett specialfall, eftersom den
ända sedan seklets början hade styrts av avancerade
priskarteller. Där flyttades nu positionerna fram genom
att staten tog den ena partens parti, och drev fram en
kostnadsexplosion som körde ekonomin i botten.
Om det första skedet hade handlat om ett systematiskt förstörelsearbete av ekonomins mikrostrukturer,
präglades nästa skede av oförmågan att upprätthålla
makroekonomisk balans. I spåren av de internationella
valuta- och oljekriserna i början av 1970-talet uppstod
allt större obalanser. Samtidigt bröts en tidigare ordning
upp, där varje nation hade betraktat sin ekonomi som
ett mer eller mindre slutet system. En fortsatt globalisering med växande handelströmmar och allt större och
snabbare kapitalflöden ställde den nationella ekonomiska
politiken inför nya utmaningar. Varje land måste nu ha
ordning på inflation och utrikesbalans. Missköttes företags- och arbetsklimatet och den ekonomiska politiken,
med makroekonomisk instabilitet som följd, blev resultatet valutakriser, räntechocker och underskottsproblem.
Skede nummer tre inleddes med Thatchers och Reagans revolutioner i Storbritannien och USA. Nu var det
restauration som gällde, att återskapa tillväxtkraften i
ekonomierna och för detta krävdes att marknaderna började fungera igen, inflationen knäcktes och den makroekonomiska stabiliteten återställdes.
EiiJ lSvensk Tidskrift l2oo2, nr 61
Allmänna valmansförbundet bildades 1904.
SVERIGE – SÄMST I KLASSEN
Till stor del förlöpte utvecklingen parallellt i hela västvärlden under alla dessa tre skeden. Sverige var långt
ifrån ensamt om att föröda produktionsvillkoren på
mikroplanet I många västeuropeiska länder gick socialiseringen av det privata näringslivet längre än hos oss.
Inte heller var vi ensamma om att missköta våra nationella ekonomiska förhållanden. Och även vårt land
påverkades av den marknadsekonomiska renässansen i
England och USA.
Men det nya i bilden var att Sverige började avvika till
det sämre under 1970-talet. Ända sedan 1930-talets
depressionsår hade det varit tvärtom. Sverige hade en
mer gynnsam utveckling än omvärlden. Det var också
då som den svenska självbilden skapades, som i hög grad
består än idag, att vi har en mer effektiv och rationell
politisk beslutsprocess än andra.
Om denna självbild var riktig då kan naturligtvis diskuteras. Men idag är det i alla händelser ett ofrånkomligt
faktum att Sveriges förlorade platser i välståndsligan har
sin yttersta orsak i politiska missgrepp.
Länder som har haft att bekämpa liknande obalanser
som Sverige, exempelvis Storbritannien, Holland, Irland
och Danmark, har samtliga varit mer framgångsrika i
att rätta till missgreppen. Danmark och England är ett
föredöme, när det gäller reformer för att öka rörligheten
på arbetsmarknaden. Storbritannien avreglerade finansmarknaderna och reformerade sina skatter med sådan
framgång att man blev ett av världens mest attraktiva
länder för utländskt finanskapitaL Också Irland gjorde
upp med ett skattesystem som hämmade produktion
och tillväxt och lyckades därigenom att få en rad spjutspetsföretag att etablera sig i landet. Nederländerna –
slutligen- har långt mer framgångsrikt än Sverige tagit
itu med socialförsäkringssystem som har löpt amok.
Det enda område där vi kan säga att Sverige är ett
föredöme gäller pensionerna. Vi lyckades ju till sist slakta en av den svenska välfärdsstatens allra heligaste korATP. Kanske kan vi också trösta oss med att Tyskland
har varit ungefär lika oförmöget som Sverige att få det
politiska systemet att leverera de nödvändiga reformerna.
KRISEN SOM DRIVKRAFT
Medan kriserna under 1900-talets första hälft anfördes
som starka motiv för att politisera ekonomin där marknaden syntes ha misslyckats, har kriserna under århundradets andra hälft lett till rakt motsatta slutsatser. Med
långsiktiga men mer smygande stagnationen blev på så
vis drivkraften bakom kravet på förnyelse och förändring.
I anslutning till detta är de historiska argumenten
som under olika epoker har fått stötta agitationen av
särskilt intresse. Nilsson berör dem ganska ytligt trots
att de faktiskt säger mycket om moderaternas hållning till
liberalismen och konservatismen. Vid sekelskiftet och
fram till första världskriget hade kungar som Gustav II
Adolf och Karl XII högkonjunktur.
När konservativa sökte sig bakåt för att finna Sveriges gloriösa förflutna landade man ofelbart i stormaktstiden eller i knät på Engelbrekt och Gustav Vasa. Ingen
riktig konservativ skulle ha kommit på tanken att hylla
Gripenstedt eller Louis De Geer för att de har drivit fram
de stora liberaliseringsreformerna i mitten av 1800-talet.
en tredjedel av alla yrkesverksamma sysselsatta i stat och kommun
och stora medborgargrupper beroende av det offentligas transfereringar samt med offentliga utgifter
och inkomster som väl överstiger
hälften av BNP, är det svårt att bortse från politikens ansvar för levnadsstandardens svaga utveckling
och ekonomisk stagnation. Och
detta har sin betydelse när moderaternas förhållande till konservatismen och liberalismen skall definieras. I sin samhällskritik har moderaterna nämligen ett starkare drag
av konservatism än i partiets
reformprogram.
”Socialdemokraterna hade
Nästan åttio år senare lyfte Gösta
Bohman och senare Ulf Adelsohn,
Carl Bildt och Bo Lundgren fram
just dessa reformer som historiska
förebilder. Stormaktstiden i alla
ära, men när moderaterna idag
skall peka på en svensk storhetstid
så är det den industriella revolutionen under 1800-talet och det
svenska undret under efterkrigså-
ren som resultatet av produktionens, handelns och samhällslivets
frigörelse.
återinfört skattefrälset, en
skattebefrielse grundat på
dynastiskt ägande i utbyte
mot att de som erhöll skatteprivilegierna mobiliserade
sina resurser till välfärds- Det konservativa greppet att ta
historien till bevis för att man har
rätt används således alltjämt avstatens försvar.”
I samhällskritiken finns den pessimistiska synen på en
utveckling som leder nationen i fördärvet. Stigande skatter, och ökade offentliga utgifter undergräver såväl det
allmänna välståndet som den enskildes och hotar individens frihet. Den stora världens välfärdssystem invaderar den lilla världen och den sociala ingenjörskonsten
ersätter den organiska utvecklingen på individens och
familjens villkor.
Till en del finns paralleller med en motsvarande liberal samhällskritik, men bara till en del, eftersom 1900-
talsliberalismen ofta varit en väl så stark förespråkare
för den sociala ingenjörskonsten och offentliga försörjningssystem som vänstern.
Moderaternas kritik av det bestående handlar således i hög grad om en misstro mot utvecklingen dit den
just nu leder oss. Det är först i nästa fas i tron på de egna
lösningarna- med individens frigörelse som den blå trå-
den i det moderata programmet- som liberalismen med
dess framtidstro och optimistiska människosyn tar överhanden. De uppblossande ekonomiska kriserna och den
moderaterna och knappast i mindre utsträckning idag än för 100 år sedan. Men den historia som lyfts fram är historien om hur Sverige förvandlades från en konservativ stat styrd av krigare och
ämbetsmän till ett land där industriföretagare, bankmän
och grosshandlare plötslig steg fram i ljuset.
Det ligger flera intressanta budskap inbäddade i
denna givetvis något anpassade historiesyn. Det ena är att
samhällsförändringen bejakas. Den konservativa tanken
att det bestående är bra, eftersom det har vuxit fram ur
det förflutna är utbytt mot en dynamisk utvecklingssyn.
Det andra är det starka förord för social rörlighet som
ligger i hyllningen till1800-talets och 1900-talets framsteg. Här platsar inte den konservativa föreställningen
om värdet av fasta sociala hierarkier.
REFORMINITIATIVET
Varken samhällskritik eller historiska hänvisningar räcker emellertid för att under längre tid bevara initiativet i
den politiska utvecklingsprocessen. Missnöjespartier är
ofta effektiva i sin samhällskritik men blir ändå inte sär- -o
o
lSvensk Tidskrift l2002. nr 61 m
o
0…
Växlande historiska förebilder: Johan August Gripenstedt
eller Gustav Vasa?
skilt långlivade därför att de saknar lösningarna. Och
historiska exempel är bra men de lider av den uppenbara bristen att vi inte kan upprepa historien.
Ett uthålligt politiskt initiativ har därför bara den
som förmår att dominera debatten och få andra att förhålla sig till de egna förslagen. En samhällsdebatt som
präglas av socialdemokraternas motstånd mot privatiseringar och skattesänkningar är därför en större framgång för moderaterna än en debatt där moderaternas
motstånd mot socialiseringar dominerar agendan.
Sedan 1980-talets början har moderaterna haft vad
som kan kallas för reforminitiativet. De har lyckats att
bygga allianser och attrahera andra partier att följa med
i deras riktning, något som socialdemokraterna tidigare
var ganska ensamma om. Störst var utdelningen självfallet under den moderatledda regeringen 1991-1994,
men även i opposition har moderaterna haft påfallande
lätt att få åtminstone verbal uppslutning kring sina förslag. Beslutet att gå med i EU och den allmänna bekännelsen till vikten av att förbättra företagsklimatet är
typiska uttryck för hur långt politiken har avlägsnat sig
från 1960- och 1970-talets vänsterideer.
Samtidigt är det en konst i sig att bevara initiativet.
Med kravet att ständigt förnya sig och ligga steget före i
att formulera morgondagens politik ökar också risken
för att radikaliteten blir ett självändamål. Väljarna hänger inte med i den allt mer hetsiga jakten på nyhetsvärden. Detta fick vänstervågen att dö ut under 1970-talet
och högervågen riskerar att gå samma öde till mötes om
dess företrädare inte förmår att etablera ett reformprogram med en bred legitimitet.
Jakten på nya profilfrågor riskerar att leda till en marginalisering av agendan. Frågorna i politikens huvudfå-
ra känns uttjatade och det är svårt att komma vidare
mj Svensk Tidskrift l2oo2, nr 61
utan att hamna långt ut i tangentens riktning. Aktivisterna söker nya, av politiken obearbetade fält och glömmer bort att det måhända finns goda skäl till att de ligger i träda, eftersom det kanske är områden som inte alls
skall inrangeras under politikens domäner eller också
bara berör ett fåtal medborgare.
Den intressanta frågan framöver är därför om moderaterna förmår att återta initiativet efter valnederlaget
eller om man kommer att gå samma väg som brittiska
tories? Risken är att valförlusten understryker tendensen
till inåtvändhet som har funnits i den moderata debatten
ända sedan slutet av 1990-talet. När ett parti blir självrefererande, d v s relaterar sina ställningstaganden till sig
själv istället för till väljarnas eller landets behov, krav och
intressen förlorar dess ståndpunkter också i relevans och
så småningom försvinner också dess väljare.
Utvecklingen i moderaterna har stått och vägt under
några år. Kommer partiet att klara av att förstärka sin
förnyelseagenda för Sverige? Förmår det att identifiera
moderniseringsbehovet på ett sätt som både svarar mot
Sveriges reella problem och möjligheter och mot den
enskildes uppfattning om vad som behöver ske för att
just han eller hon ska få det bättre? En förutsättning för
att lyckas med detta är att politiken diskuteras, ifrågasätts och formas med blickarna riktade utåt: Mot den
värld som ska förändras och de människor som är de
verkliga uppdragsgivarna.
Olof Ehrenkrona (ehrenkrona@hjarnverk.se) har arbetat
i den moderata partiledningen och varit ledarskribent på Svenska
Dagbladet. Han var planeringschef i statsrådsberedningen 1991-1994
och driver sedan 1994 stockhalms Hjärnverk AB. Hans senaste bok
heter Företagande & Frihet- 100 år med Stockholms Handelskammare.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism