Print Friendly

Olof Ehrenkrona; Ett rörligare Sverige

Av Redaktionen | 31 december 1980


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OLOF EHRENKRONA:
Ett rörligare Sverige
BO-talets stora demokratifråga blir om vårt
samhälle är organiserat så att vi tillräckligt
effektivt kan lösa problemen när vi väl
identifzerat dem, skriver OlofEhrenkrona,
sakkunnig i Ekonomidepartementet.
Stelheten i det svenska samhället ökar och
rörligheten på arbetsmarknaden ärfor liten.
Inte bara arbetsgivare utan även defackliga
fdreträdarna irriteras över
medbestämmandebyråkratin. Alltfler inser
det orimliga i rundgången skatter!bidrag.
Det måste vara en central uppgiftfar
moderaterna att verkafar ett rörligare
samhälle. Men det krävs ett stort mått av
politiskt mod och en genomtänkt analys av
brilterna i den politiska beslutsprocessen.
Bryter vi inte den onda cirkelnfinns risken
att kritikenfrån människorna och deras krav
möts med nya regleringar och ökad byråkrati
som ytterligare minskar dynamiken i
samhället och kringskär rörelsefriheten.
Tre saker har särskilt intresserat dem som
skrivit och debatterat om demokratin. Det är
frågan om medborgarnas delaktighet i besluten. Det är avvägningen mellan kollektivt
styre och den enskildes frihet – minoritetsskyddet. Och slutligen, frågan om demokratins beslutsförhet, dvs hur långt den demokratiska beslutsmodellen kan sträcka sig på
olika områden utan att beslutsmaskineriet
förlorar så mycket i effektivitet att utvecklingen stagnerar. Vid olika tidpunkter och
under skilda samhällsförhållanden har tidsandan betytt att demokratidebatten i särskilt
hög grad koncentrerats kring någon av dessa frågor.
I samband med demokratins genombrott
gällde det att ersätta ett auktoritärt envälde
och diskussionen koncentrerades kring den
enskildes rättigheter gentemot samhället.
Frågan om människors delaktighet i besluten kom i fokus betydligt senare. Efter Rousseau framlevde den en ganska tynande tillvaro ända fram till marxismens genombrott
och kom inte att spela någon praktisk roll
för politikens utformning i Västeuropa innan socialdemokratin fick en etablerad
maktställning.
Under 20- och 30-talskriserna rörde demokratidebatten i hög grad huruvida den
var ett funktionsdugligt medel för att styra
ett modernt samhälle. Weimarrepublikens
kaos ledde till att många ifrågasatte demokratin p g a dess förmenta ineffektivitet och
oförmåga till nationell samling.
Vårt land har sedan demokratins genombrott i ringa utsträckning påverkats av demokratidebattens skiftande konjunkturer.
Avsaknaden av en mäktig radikal vänster,
112
den snabbt ökade levnadsstandarden och
det faktum att socialdemokraterna ända
fram till slutet av 60-talet bedrev en ganska
måttfull politik har skapat en betydande värdegemenskap. Demokratin har uppfattats
både som ett rimligt sätt att fördela samhällsmakten med bevarad och stärkt individuell
frihet och som ett effektivt styrelseskick.
Samma har förhållandet varit i våra nordiska grannländer.
När Herbert Tingsten i sin bok Från ideer
till idyll utnämnde demokratin till vår gemensamma överideologi var det en alldeles
riktig karakteristik av dåtidens förhållande.
Det rådde egentligen inte några delade meningar om vare sig demokratins vara eller
inte vara eller om dess reella innehåll.
Socialdemokratisk framstöt
I slutet av 60-talet kom dock demokratidebatten att vitaliseras också i Sverige. Valet
-68 gav socialdemokraterna handlingsfrihet
och inspiration att göra en ny framstöt i enlighet med sina klassiska doktriner. Det demokratiska beslutsfattandet skulle inte begränsas till det politiska livet. Nu skulle inflytandet breddas också på andra områden. Nu
var det arbetsplatsdemokratin som skulle genomföras med hjälp av de fackliga organisationerna. SSU startade sin folkrörelsekampanj som syftade till att visa hur demokratin
på olika områden kunde bli starkare om
folkrörelserna fick mera makt. Och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet gick ut med
kampanjen ”Kvarteret framtiden” där de visade upp sitt soCialdemokratiska idealsamhälle uppbyggt av arbetarrörelsens olika delar.
Det var utan tvivel ett ärligt försök från
socialdemokraternas sida att göra fler människor delaktiga i samhällsbyggandet, men
eftersom detta skulle ske med hjälp av folkrörelser, där medlemmarnas delaktighet
inte är det mest framträdande draget, blev
resultatet att människorna istället vände sig
ifrån socialdemokratin. Det faktum att människorna ville påverka och kontrollera sin
tillvaro innebar inte att de ställde upp på
organisationernas villkor. Det var det egna
personliga inflytandet som de ville öka –
inte stärka kollektivens maktställning.
Socialdemokraternas korporativa utflyk·
ter skärpte konflikten mellan den kollektivistiska demokratisynens förespråkare och
de borgerliga partier – enkannerligen moderata samlingspartiet och folkpartiet – som
förespråkar en liberal eller individualistisk
demokratisyn. Konflikten mellan samhällsmakten och den enskildes frihet blev den
fråga kring vilken demokratidebatten
koncentrerades. Att frågan om skyddet för
de medborgerliga fri- och rättigheterna var
70-talets stora författningsfråga bidrog tiD
att ställa problemet i centrum.
80-talets demokratiproblem
Det finns mycket som talar för att 80-talets
stora demokratifråga blir om vårt samhälle
är organiserat ·så att vi tillräckligt effektivt
kan lösa problemen när vi väl identifierat
dem. Vårt ekonomiska läge kan inte undgi
att påverka demokratidebatten. På samma
sätt som 20- och 30-talskriserna i västvärlden
ledde till att demokratin ifrågasattes p g a att
den ansågs vara ineffektiv, kan demokratin
ånyo komma att försvagas om politikerna
misslyckas med att försvara välståndet. Det
skulle i så fall inte vara första gången som
företeelser som i och för sig endast har en
begränsad anknytning till demokratins syfte
och innersta väsen som styrelseform – att
öka människors frihet – tas till intäkt för
kritik av demokratin som sådan. Det är ju en
klassisk marxistisk strategi.
Ett öppet samhälles stora styrka är den
fria debatten som drar fram problem och
missförhållanden i rampljuset. Ett öppet
samhälle med svårigheter har således goda
möjligheter att ganska snabbt skaffa sig sjukdomsinsikt. Sverige under senare år är för
övrigt ett gott exempel på just detta förhållande. Idag diskuteras våra ekonomiska problem med en betydligt större realism än fallet var bara för några år sedan.
Men demokratier har också gärna en tendens att bli fragmentariska samhällen. Grupper organiserar sig och den politiska debatten koncentreras till vad som uppfattas vara
en viss grupps intressen. Politikernas strävan
efter röstmaximering gör att de försöker anpassa sitt budskap till vad som är legitimt hos
de grupper som har de starkaste företrädarna och de flesta anhängarna.
Denna korporativistiska tendens har som
de flesta företeelser både en framsida och en
baksida. Det säger sig självt att ett samhällssystems legitimitet ökar om människor uppfattar att politikerna tar hänsyn till deras
intressen vare sig de förmedlas genom
intresseorganisationer eller på annat sätt.
Baksidan är dock att intressehänsyn av
113
skilda slag riskerar att inverka negativt på
effektiviteten i beslutsfattandet och att den
enskildes förhållanden är så skiftande att det
ytterligt sällan går att tala om t ex ett gemensamt löntagarintresse. Nödvändiga åtgärder
vidtas kanske inte av rädsla för att komma i
konflikt med starka gruppintressen, och det
faktum att man tillgodoser organisationernas krav behöver inte innebära att det uppfattas som en rimlig politik av folkflertalet.
För vårt vidkommande tycks intressehänsynen skapa allt större problem. Vi har uppenbarligen en sjukdomsinsikt som spridit
sig i organisationer, politiska partier och inte
minst bland medborgarna. Men vi tycks ha
påtagliga svårigheter att omsätta insikten i
praktisk handling. Vi tar en mängd hänsyn
som mer eller mindre, mot de flestas vilja,
förlamar samhällsapparaten. Samtidigt är
det ganska sannolikt att åtgärder av olika
slag, som i och för sig inte accepteras av
intresseorganisationerna och möter på motstånd från myndigheterna, skulle få en bred
uppslutning från de enskilda medborgarna.
Minska byråkratin
Vi vet hur stelheten i det svenska samhället
har ökat under senare år. Det är en allmänt
omvittnad sanning att rörligheten på arbetsmarknaden är för liten. Inte bara arbetsgivare utan även de fackliga företrädarna börjar
också i allt större utsträckning irriteras över
medbestämmandebyråkratin. Det finns en
växande irritation över en lönepolitik som
visserligen ökat den statistiska jämlikheten
men i gengäld fört med sig framväxten av en
flora av skilda löneförmåner i form av trak- 114
tamenten och fria nyttigheter. Vårt skattesystem utsätts för allt större påfrestningar och
fler människor mser det orimliga
rundgången skatter/bidrag.
Det råder också en bred insikt om att enskild företagsamhet och etablerande av nya
ideer, det må gälla affärsideer eller nya produkter, blir allt svårare, inte därför att nå-
gon egentligen vill ha det så, utan därför att
man i all välmening skapat ett komplicerat
system av lagar, förordningar och rekommendationer för att skydda människorna.
Irritationen över dispenssamhället som allvarligt motverkar ett rationellt beslutsfattande och som försämrar våra anpassningsmöjligheter till omvärlden blir alltmer utbredd.
Men även om insikten finns är stelbentheten i sig ett avgörande hinder för förändringar. Vi tycks ha hamnat i en ond cirkel
som det kommer att krävas mycket av handlingskraft för att bryta.
Ett rörligare samhälle
Ansvaret för att vrida samhällsutvecklingen
åt rätt håll ligger främst på politikerna. Och
det är ett ansvar som moderata politiker
borde ha särskilt stora förutsättningar att ta.
För moderaterna är det därför en central
uppgift att under kommande år verka för
ett rörligare samhälle. Det blir en strid som
måste föras på många fronter. Den kräver
ett stort mått av politiskt mod och en genomtänkt analys av bristerna i den politiska beslutsprocessen.
Ett problemområde som studerats alldeles
för litet är samhällsplaneringen. Vi har under många år byggt upp ett finmaskigt nät
av skilda planeringsorgan som inte gör stort
annat än väntar ut varandra. Resultatet blir
en oändligt lång utdragen beslutsprocess.
Dynamiken i samhällsutvecklingen upphör.
Samhällsplaneringen skapar en övertro på
offentliga ingripanden. Nya regleringar och
föreskrifter leder till en situation där det för
den enskilde och företagen går åt minst lika
mycket tid till att anpassa sig till politiskt
styrda förändringar som till nya konkurrens·
förutsättningar på marknaden. Resultatet
kan bara bli ett. Vi blir mindre effektiva och
därmed mindre konkurrenskraftiga på
världsmarknaden.
I takt med att människorna blir alltmer
medvetna om problem av det här slaget
kommer irritationen över handlingsoförmå·
gan att öka. Orsakerna till de ekonomiska
svårigheterna kommer man att söka i sam·
hällets organisation och hos de politiska be·
slutsfattarna. Och det ligger förvisso ingen
fara i detta så länge politikerna är beredda
att ta sitt ansvar för att genomföra föränd·
ringar och om de besitter instrumenten för
att vidta de nödvändiga åtgärderna. Visar
det sig emellertid att politikerna förlorat
kontrollen över byråkratin och inte i d~
många enskilda människornas intresse vågar
ta itu också med mäktiga gruppintressen,
kan situationen bli allvarlig och förtroendet
för demokratin riskera att rubbas.
Man behöver inte ta till så drastiska fram·
tidsvisioner som att vi riskerar rop på starkJ
män för att bli orolig. Det finns en smygande
fara som är minst lika skrämmande. Den
ligger i att kritiken från människorna och
deras krav möts med nya regleringar och
ökad byråkrati, som ytterligare minskar dl·
namiken i samhället och försvårar en snabb
anpassning till nya värderingar, samtidigt
som människornas rörelsefrihet kringskärs
ännu mer.
Om vårt land skulle utvecklas i den riktningen kommer de senaste årens byråkratidebatt att framstå som smått idyllisk. Vårt
115
öppna samhälle skulle riskera att ersättas av
ett samhälle som bär alla planhushållningens
kännemärken. För moderata samlingspartiet bör det kännas som en mycket stor utmaning att bekämpa en sådan utveckling och
verka för ett Sverige där öppenheten och
rörligheten står i centrum.
ÅRSSAMMANKOMST
Föreningen Svensk Tidskrifts Vänners årssammankomst
torsdagen den 8 maj 1980 kll8.15
Nya Sällskapet, Västra Trädgårdsgatan 6, Stockholm
e Redogörelse för Svensk Tidskrifts verksamhet
e Middag
e General Carl Eric Almgren:
Det aktuella läget i några strategiska brännpunkter
Anmälan per telefon 08/67 59 55

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner