Print Friendly

Olof Ehrenkrona; Återerövra intellektualismen

Av Redaktionen | 31 december 1982


1982


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

OLOF EHRENKRONA:
o
Atererövra intellektualismen
Pd /930-talet skrev Stefan Zweig boken
‘Våld och rätt”, som skildrar Ca/vins
lltJktövertagande i Geneve och det
rrUgiösa styrets utveckling mot en
litalitär samhällsordning. Zweig
bkildliggör den allmängiltiga process
10m är gemensamför Ca/vins Geneve,
Hitlers Tyskland och kommunismens
Östeuropa. Diktatorerna lyckades ta
lltJkten över människorna med hjälp av
lllliintellektualism och propaganda,
Wiver sekreteraren i Moderata
Samlingspartiet, OlofEhrenkrona.
Stgern i denfria världenför det
ittellektuella förhållningssättet födde en
wtande beredskap mot attackernafrån
unnya vänstern. Vänstervågen
t~ttdförde en intellektuellförslumning
tch generaliseringar blev högsta mode.
llocialismenfinns en auktoritär
tradition somföder intolerans – en
logiskföljd av att den intellektuella
processens värde bedöms i förhållande
lill dess överensstämmelse med de
politiska målen. Ett auktoritärt synsätt
10m avsågs legitimera en renlärig
1ocialism har kommit att legitimera
tdgot av en korporativ samhällsordning
1Sverige 1982. En åsikt saknar
ltgitimitet när den inte kanaliseras den
rtpresentativa vägen. Klyftan mellan
111mhällsorganen och
111mhällsmedlemmarna växer.
”För det mesta dröjer det någon tid,
innan ett folk märker att de timliga fördelarna med en diktatur, dess strängare
ordning och dess starkare kollektiva
slagkraft, alltid måste betalas med individens personliga rättigheter och att varje ny lag utan undantag betyder förlusten av en gammal frihet.”
”Det visar sig ständigt på nytt nödvändigt att uppdraga gränsen mellan frihet
och auktoritet. Den mödan besparas intet folk ingen tid och ingen tänkande
människa. Ty frihet är inte möjlig utan
auktoritet – den blir eljest kaos – och
auktoritet inte utan frihet – den blir eljest tyranni.”
Stefan Zweig i Våld och rätt
För 40 år sedan publicerades på svenska
Stefan Zweigs Våld och rätt. Den skrevs
då nästan hela den europeiska kontinenten var förslavad av diktaturer. Den västerländska civilisationen med dess århundraden av mödosamt arbete för individuell och intellektuell frigörelse hotades av förintelse. Bara i några få stater i
Europas utkanter kunde man tala, tänka
och tycka fritt. Runtomkring Sverige
härskade det nakna våldet fysiskt och
intellektuellt. Människor förföljdes, internerades och mördades därför att de
tyckte, trodde eller talade om sådant
som bara några få år tidigare inte bara
varit tolererat utan också högaktat. Så
fundamentalt förändrades spelreglerna
när antiintellektualismen fick regera.
Men Zweigs bok skildrar inte samtiden även om den utgör inspirationskällan. Den skildrar en annan tids kamp
mellan staten och människan, mellan
makten och friheten. Undertiteln är Cas- 278
tellio mot Calvin. Boken skildrar Calvins
maktövertagande i Geneve och det religiösa styrets utveckling mot en totalitär
samhällsordning. Castellio är opponenten – den individuella frihetens, toleransens och intellektualismens förespråkare
i en tid då calvinismen förändras från en
rörelse för trosfrihet till ett redskap i den
totala maktutövningens tjänst.
Trosfrihet och intolerans
Calvin var en av sin tids revolutionärer.
Hans mål var till en böljan trosfrihet.
Den intellektuella grunden för reformationen var att tron aldrig kunde påtvingas en människa av andra människor. Att
ingen människa hade rätt att med våld
tvinga andra att tro på en viss teologisk
sanning. Med avsky vände sig de protestantiska lärofäderna mot inkvisitionens
tortyr och kättarbål. På så vis kom reformationens förespråkare också att stimulera ideer om tolerans och intellektuell
frihet.
Men som så ofta skett sedan dess blev
de antiauktoritära själva auktoritära när
de erövrat makten. Intellektualismen
förbyttes i dess motsats. Antiintellektualismen blev ett lika verksamt medel för
att bevara CaJvins maktställning som intellektualismen varit för att få människorna i Geneve att erbjuda honom makten frivilligt. Ockå Geneve fick sitt kättarbål – en religiös avvikare som brändes för sitt oförstånd att inte acceptera
Calvins absoluta auktoritet. Castellio var
en av CaJvins läijungar, som inte heller
han hade förstått att underordna sig CaJvins allvishet. När Castellio trogen sina
ideal gick till storms mot Calvin på samma grunder som han bekämpat den katolska kyrkans kättarbål startade Calva
det slutgiltiga förintelsearbetet Det Pit.
de inte bara att förinta Castellio
dessutom att för evigt utplåna minnet
honom och hans åsikter. Diktaturens
klassiska medel tillämpades.
brändes och drogs in. Och traJmgiln&tllt
uteblev inte. Castellio försvann ur
europeiska medvetandet till dess
skrifter efter l00 år återupptäcktes i
land.
För dagens europeer kan brottet
en människa för en religiös dispyts
te sig ganska obetydligt ijämförelse
de folkmord som begåtts under det
gonde århundradet i de politiska
giernas namn. Men Stefan Zweig
liggör den allmängiltiga process
gemensam för CaJvins Geneve,
Hitlers Tyskland och för I’I.UJJilumuJI~wa
Östeuropa. Stefan Zweig visar hur
fysiska och psykiska våldet tar över
hur intoleransen mot människors
och ideer växer till ett hat mot
människors blotta existens.
som ger makten över människornas
nen. Vad gör att människor frivilligt
derkastar sig förtrycket? Vad
samveten så som skedde i Hitleroch Stalins Sovjetunionen?
frihetskänslan och får männiacceptera den oerhörda tristesett totalitärt samhälle. Alf Ahlberg
på delsanningarnas betydelse,
på lögnernas och mytbildningens.
nämnaren är antiintel- _.,,11,.,11. Istället för att försöka förförsöker man beskriva
med utgångspunkt från fördomar
till axiom.
land har vi stor respekt för deyttre former. Brott mot dessa
sjuka människor som av entusiasvalarbetare duperas till att ta det
valsedel möts med förakt också
egna. Möten skall ledas formellt
stadgans paragrafer skall följas
••~oo•nlrt och pricka. Men om människor
genom tvivelaktiga argument elmed hjälp av rena lögner, dvs
debattör bryter mot de oskrivna
som finns för ett meningsutbyte,
jyndar anhängarna snarast till försvar.
desavouera en av sina egna anses
111 ett av de mera allvarliga brotten i
Ilpolitiska samhället.
Skillnad i respekten för demokratins
flit former och respekten för det andra
lldamentet – det intellektuella förhållIIISSättet – är lika påtaglig som farlig.
Demokratins yttre former blir en meIIISlös ritual om de beslut som fattas
llqås av en intellektuell process som
ftrit stympad.
Mittens spelregler
~Bikten om de intellektuella krav som
IIIIIs på aktörerna i det demokratiska
lllhället är 1900-talets stora bidrag till
279
den politiska teorin. Här rör man sig i
gränstrakterna mellan statsvetenskap
och filosofi. De traditionella statsvetarna
har intresserat sig för de demokratiska
institutionernas funktionssätt, maktbalansteorier etc. Filosoferna har kommit
att betyda mycket för utformningen av
de spelregler som gäller för det politiska
samtalet. Inte minst har vetenskapsteoretiska landvinningar stor betydelse för
att överbrygga den klassiska motsättningen mellan majoritetsstyret och strä-
van efter ett ”rule of sense”. När man
kunnat visa att en fri och öppen debatt
ger förutsättningar för majoritetsbeslut
grundade på ett rationellt beteende och
på förnuftsmässiga överväganden, har
demokratin getts en viktig legitimitet.
Men en tillämpning av ett intellektuellt
förhållningssätt avslöjar också obarmhärtigt det kollektiva beslutsfattandets
begränsningar. Poppers försvar för pluralismen hämtar sin styrka i kritiken mot
den auktoritära styrelseformen oberoende av om den är legitimerad genom en
folkmajoritet eller av Vår Herre. Och det
är just hans vetenskapsteori som utgör
fundamentet för kritiken av det auktoritära – insikten om att inga sanningar är
eviga utan att politiska åsikter och uttalanden likaväl som naturvetenskapliga
teser måste kunna prövas på logiska
grunder.
Under mellankrigstiden och åren efter
andra världskriget fanns det en stark
känsla för denna slags intellektualism.
Orsaken var ganska uppenbar. Behovet
att försvara den liberala samhällsordningen mot de totalitära ideologierna.
Fascistdiktaturerna tillgodosåg trettitalseuropeens drömmar om ordning och
reda och ekonomisk expansion. Kom- 280
munismens anhängare drömde om ett
nytt och bättre samhälle. Ingenderas anhängare förstod att rätt bedöma konsekvenserna av det intellektuella klimat
som var en förutsättning för framväxten
av fascismen och kommunismen. Hur
kunde det vara fel att underordna vetenskapen, kulturlivet och det fria meningsutbytet staten eller partiet när dessas
strävanden var goda? Tvärtom skulle
inte alla sträva åt samma håll? Skulle
inte all verksamhet inriktas påjust detta
sköna; förverkligande av det tredje riket
eller proletariatets diktatur?
Visst fanns det ofullkomligheter. Visst
skedde det övergrepp. Det insåg säkert
många av de intellektuella medlöparna.
Men de såg det snarast som tillfälligheter
beroende på att fel människor tillskansat
sig maktbefogenheterna. Vad dessa
medlöpare i skilda samhällsskikt aldrig
insåg var att när man gjort sig av med
intellektualismens basics hade man också öppnat vägen för just dessa nya tyranner.
Toleransens seger och nederlag
Det finns en intressant parallell mellan
1900-talets Europa och 1500-talets som
på samma gång fick uppleva den religiösa toleransens framväxt och utvecklingen av en långt värre totalitarism än
den som katolska kyrkan stod för.
Samtidigt som 1900-talet har gett oss
betydelsefulla bidrag till demokratins intellektuella spelregler är vårt århundrade
också ett skede då antiintellektualismen
och propagandan firat större segrar än
kanske någonsin sedan religionskrigens
dagar. Propagandan blev de totalitära
staternas motmedel för att bryta ner den
liberala demokratins övertag i
skornas sinnen. Och det som gav
gandan legitimitet var
men.
Det intellektuella
kan sammanfattas i begreppen
och tolerans. Sanningen är något
den intellektuelle ständigt sökeri
tande om att han aldrig finner den.
kan finna en mer eller mindre bra
tes om hur sanningen ser ut,
aldrig vara säker på att hypotesen
tig. Detta i sin tur föder
syfte är att klarlägga. Argument
mot bakgrund av deras relevans.
angrepp och debatteknik typ guilt
sociation är bannlysta.
tolkas efter vad han säger, inte
man tror är hans yttersta och mest
liga syfte.
Antiintellektualismen lever på
gelsen att den eviga sanningen är
täckt. Intoleransen blir en logisk
vändighet och osakligheten ett
”sanningens” tjänst. Också
toalismen föder sina debattregler
pagandan. Målet är att övertyga,
klarlägga. Motståndaren utmålas
villigt som möjligt. Därigenom
diteras hans åsikter.
inte större än att propagandans
trovärdighet inte skadas.
vet uppfattas mycket sällan som
ande. Av detta följer att både
grepp och guilt by association är
förekommande.
Lika beroende som den liberala
kratin är av att aktörerna på
tiska, kulturella och
scenen följer spelreglerna, lika
är den totalitära statsbildningen
pagandan.
lll”‘lsawua•·”‘ syfte är att förkväva apantingen genom att entusiasge den som inte törs opponera
förklaring till det som sker.
är inga små gärningar som på så
legitimeras. Morden på milmänniskor i Hitlertyskland och
· är brott som begicks därmänniskor trott att det varit riktigt
så. Propagandan vill få folk att
på ett visst sätt. Den vädjar till
och befriar den enskilde från sitt
ansvar. Avsändaren tar anmen tar också makten över den
_ ….u ….J,.. processen.
liberala intellektualismen vill få
handla, men inte på ett visst sätt
på vissa premisser. Den vädjar till
tlliu””uuo;;~ eget förnuft och personliga
Debattreglerna gäller alla lika
•Den,ie av samhällsställning, förmö-
eller hudfärg. Det argument som
överlever prövningen enligt dessa
slår ut argument som inte visar sig
t ex kravet på relevans på samsätt som en bra och billig vara i en
l!’l’l'”‘””u'”‘ marknadsekonomi slår ut en
och dyrare.
IIIIItande beredskap
en fria världen blev segern för det
ildlektuella förhållningssättet nästan
11111. Men segern födde också en bris- -.de beredskap mot nya attacker. TyJIIIIiet blev så intimt förknippat med de
Jllp företeelserna i Nazityskland och
IIIios Sovjet att västvärldens liberaler
tllmde sin egen katekes.
är de intellektuella fundamenten för
kalismen attackerades av den nya
dastern som inte kunde anklagas för att
281
vara fascister och som tog avstånd från
socialismen i Östeuropa legitimerades i
stora drag samma antiintellektualism
som fanns i de gamla kända diktaturerna.
Militärparaderna ersattes av ganska
oförargliga demonstrationståg och skillnaderna i form tycktes övertyga om att
det fanns skillnader också i innehåll. Det
var som om pluralismen inom vänstern
skapade intrycket att socialismen kunde
garantera pluralism också när den var
genomförd. Man bortsåg från att mångfalden var en följd av att vänstern inte
erövrat de institutioner som om tillfälle
gavs skulle ersätta pluralismen med den
egna ideologins totala hegemoni.
De demokratiska institutionerna stod
emot vänstervågen. Något annat var heller inte att vänta. Men effekterna på det
intellektuella klimatet uteblev inte.
Den långa marschen
Rudi Dutschke talade om den långa
marschen genom institutionerna. Om
han inte avsåg en planmässig revolution
inom dessa var det ett framsynt uttalande. Därför att idag kan vi se hur propagandans metodik kommit att bli en vä-
sentlig beståndsdel i samhällsdebatten.
Arvet från vänstervågen är en intellektuell förslumning som inte sällan övertagits
av de etablerade apparaterna. Vänstervågen återinförde ett antal starkt antiintellektuella företeelser i de intellektuella
miljöerna i västvärlden. Det var ju inte
för inte en revolt med hemortsrätt på
universiteten. Generaliseringar blev
högsta mode. Ju enklare förklaring som
kunde finnas till ett komplicerat problem
dess bättre. Ju trubbigare analysinstrument dess effektivare från propagandis- 282
tisk utgångspunkt. Man lyckades obegripligt nog att vända upp och ner på
västerlandets vetenskapliga tradition.
Genom denna kvasivetenskaplighet
lyckades man återuppliva en marxistisk
verklighetsbeskrivning som de enklaste
observationer och analyser borde kunnat
vederlägga. Det säger sig självt att
intressemotsättningarna mellan olika
grupper idag är både annorlunda och
mindre än de var på 1800-talet. Att det
därigenom inte heller är möjligt att tilllämpa en analysmodell som togs fram i
mitten av förra seklet om man vill förstå
dagens verklighet. Ändå är det 1800-talets klassmotsättningar som bildat utgångspunkten för en stor del av 1970-
talets politiska ” reformer”.
En liknande företeelse var Marcuses
teori om den repressiva toleransen. Genom denna kom pluralismen att uppfattas som sin egen fiende – som ett lumpet
försök av kapitalismen att bevara sin hegemoni. I samma anda hävdade vänstern
att den fria opinionsbildningen inte alls
var fri utan styrd av kapitalismen –
marknadskrafterna. Och i denna analys
som enbart har ett propagandistiskt värde hämtar svenska kulturbyråkrater och
mediamonopolister styrka för sina argument mot den sk kommersialismen.
Korporativism
Ytligt sett framstår det som bisarrt att
den nya vänstern lyckades få genomslag
för tankegods som inte på någon fundamental punkt skiljer sig från det totalitära tankegods som så effektivt tidigare
monterats ner av vetenskapsmän, politiker och kulturdebattörer.
De demokratiska institutionerna fungerar formellt sett oklanderligt. Nålll
korruption finns knappast.
har inte ersatt den representativa
kratin. Det är inte gatans parlament
härskar. Men den
som vänstern gjorde salongsfåhig
kommit att anammas av etabl1·ssem•
et. Ett auktoritärt synsätt som
legitimera en renlärig socialism har
mit att användas till att legitimera
av en korporativ samhällsordningi
rige 1982.
Leif Lewin påpekade för något
dan att det saknas en verklig
för den inopportuna
Och det ligger mycket i detta. En
företeelser i dagens Sverige
samhällsdebattens försumpning.
dan företeelse skulle kunna
l
såväl ett argument i sak som en
värdering.
De korporativa tendenserna
inte opåtalade, men kritiken hade
formella utgångspunkter. Det
porativismens följder för
inom institutionerna som ”‘~”u·~·~
inte konsekvenserna för
tuella klimatet av att ”v”·’a”•”u”u~
påverkats av vänsterns
lism. Den som legitimerar sin
m
:n
genom att hänvisa till stödet av si
så många gör sig skyldig till samma
som den som diskrediterar en
åsikt genom att tillämpa metoden
by association. Lika skadlig som
by association är för den öppna deär dess omvända användning. Det
i bägge fallen till att stympa det
öppna meningsutbytet.
prövas inte mot bakgrund
logiska bärighet utan på grundav vem som framfört dem. Och steär inte långt från den sakligt ornatiacceptansen till det medvetna elomedvetna förtrycket av det udda
foreträds av det lilla fåtalet.
· smen finns en auktoritär tradisom föder intolerans. Den är en loav att den intellektuella procesvärde bedöms i förhållande till dess
IIRIIsstam.m~:Jse med de politiska må-
IIIIIIIVSitimren i ny form
föder i sin tur ett försvar för
som inte hör hemma i ett intellek- 283
som drabbades av exkommunikationen
ställdes utanför samhället. Dennes
åsikter blev automatiskt intet värda eller
ansågs destruktiva och bekämpades med
alla statsapparatens maktmedel.
En motsvarande mekanism finns inom
dagens organisationer. En åsikt saknar
legitimitet så länge den inte kanaliseras
den representativa vägen. En åsikt som
företräds av en medlem men inte av de
valda representanterna saknar värde s·å
fort den sållats bort i beslutsprocessen.
Men inte nog med detta. Organisationernas representativa uppbyggnad har kommit att bli ett medel för exkommunikation. En opposition kan numera ytterst
sällan göra sig gällande i en organisation.
Redan oppositionsställningen utgör en
grund för misstroende. Fondfrågans behandling inom TCO är ett belysande exempel på detta.
Det faktum att opponenterna i allmänhet är ”exkommunicerade” dvs ovalda
till något förtroendeuppdrag utan bara
vanliga medlemmar gör att de misstänkliggörs. De kallas t o m gatans parlament
trots att de inget hellre vill än att den
stora organisationens representativa demokrati skall fylla sitt syfte – dvs representera den medlemsopinion som de
facto existerar.
Fonddebatten har också visat på en
annan företeelse i Sverige 1982- propagandans successiva seger över det intellektuella meningsutbytet. Det är idag
fullt möjligt att slå fast att löntagarfonder
stärker marknadsekonomin trots att det
finns otaliga relevanta och sakliga argument som styrker motsatsen. Fondernas
anhängare är intellektuellt försvarslösa
men låter sig ändå inte övertygas. Deras
egna strävanden helgar medlet. De till- 284
skriver sig själva enbart goda avsikter
och kan i sin upphöjdhet inte förstå att
motståndarna till fonderna kan tro dem
om ont. Den maktstruktur de har byggt
upp i sina organisationer och den de
avser att bygga upp genom fonderna är
så förknippad med dem själva och deras
goda avsikter att de inte inser att denna
struktur kan missbrukas av andra.
Följaktligen tror de fullt och fast att
den som är emot deras åsikter också är
emot facket. Också Calvin styrdes av
ideal. Och han var Liksom dagens makthavare fullständigt oförstående till distinktionen mellan mål och medel. För
Calvin var det därigenom självklart att
den som var emot honom också var emot
Gud och kyrkan. För dagens kongressombud och fackliga förtroendemän tycks
det lika uppenbart att den som kritiserar
fackets maktutövning är emot facket
som institution.
Avintellektualisering
Korporativismen i Sverige har vuxit
fram som en följd av den avintellektualisering som pågått under lång tid i vårt
land. Det är något av en ödets ironi att
vänsterns kampmetoder mot pampväldet
öppnade vägen för dem som man ville
bekämpa att använda sig av samma slag
av bevisföring och propagandateknik.
De fackliga organisationerna är inte på
något vis ensamma. Också SAF har liksom rader av andra intresseorganisationer tagit propagandan till sin hjälp.
Enskilda samhällsdebattörer bryter dagligen och stundligen mot de intellektuella
spelreglerna – vilket naturligtvis ibland
kan vara uppfriskande men samtidigt lite
ansvarslöst – eftersom också dåliga exempel smittar av sig.
Fackets företrädare och
personer av skilda slag blir också
för sitt eget uppträdande. .uH.-u,,,,….
men är till sitt väsen auktoritativ.
utmönstrar inte åsikter på andra
än logikens, tnen godtar inte
åsikter som inte logiskt kan fnr•v~•..
Antiintellektualismen däremot kan
ett medel i den anarkistiska
ningens.
Det är inte särskilt ovanligt att
mot fackets företrädare eller
osaklig och illa underbyggd. Ändå
den stort genomslag därför att ·
gasättandet uppfattas som
Hur många gånger har man inte hört
så ganska lögnaktiga påståenden
ras med att avsikten var att skapa
Det finns också en tendens i svensk
batt att ge minoritetsåsikter en
air av legitimitet som går ut över
varna. Men detta är naturligtvis ett
ohållbart beteende som att ti
joritetsuppfattningar en större
halt än andra.
Framtida konsekvenser
Det går inte att förutspå vilka
kvenser avintellektualiseringen
framtiden. Just nu har den lett
betydande institutionalisering av
hällsdebatten. Den tycks föras med
av en samling försvarsadvokater
åklagare. Dessa har ju inte till uv~•5Ul..
förstå varandera utan att uppbåda
tänkbara argument till försvar for
ståndpunkt. Skillnaden är att
kravet är större i rättssalen än det
vara i samhällsdebatten. Denna
heller inte med någon oväldig do~nBitlt
Om vi bortser från en handfull förfat• och kulturpersonligheter som säkert
Jlterkar många enskilda människor
llJI’S maktapparaterna av åsikter och
111deringar som de själva genererar. En
andlig inavel. De formulerar själva
lia problem. De betygsätter sin verkmet själva. De utövar myndighetsanoch kanaliserar opinioner på en
1118. Det värsta är faktiskt inte att man
Ila tänka sig att kulturlivet kan existera
*’Kulturrådet utan att man kan tänka
111 det rakt motsatta förhållandet. De- ‘*ns institutionalisering är ett uttryck
•au maktförhållandena i samhället och
• den intellektuella prövningen be- -.mter hur ett problem skall lösas.
I en sådan ordning ligger betydande
er. Samhället blir sannolikt alltmer
.Uskt och oförmöget att anpassa sig till
tindringar i omvärlden. När det intelllltue11a ifrågasättandet stöter på institujmella hinder minskas också förutsättliPilla att finna förnuftiga lösningar på
1f1 problem. Också lösningarna be- 6ns av apparaternas uppbyggnad och
liigare verksamhet. De fungerar som
iletaget som förkväver en ny produktiM därför att de redan investerat i anfllningar avpassade till en annan proMt. När avintellektualiseringen påbörJiiett samhälle avhänder sig detta samWie också det viktigaste instrumentet
285
för att med förnuftets hjälp och bibehållen värdegemenskap förändra samhället.
En sådan utveckling leder obönhörligt
till en växande klyfta mellan samhällsorganen – officiella eller inofficiella – och
samhällsmedlemmarna. När den auktoritet som låg i de gemensamma spelreglerna undergrävs ochfeller ersätts av
maktutövningens auktoritet svarar medborgarna alltför gärna med samma mynt.
De bryter mot spelreglerna för det praktiska handlandet. Framväxten av den
svarta ekonomin och de tusentals och
åter tusentals brotten mot statens lagar
och förordningar som sker vaJje dag är
ett utslag av att det politiska systemet
inte kanaliserar förändringskraven och
inte heller förmår att övertyga medborgarna om att det är riktigt att låta bli att
göra det.
Att människornas privata revolter leder till krav på ökade kollektiva maktmedel vet vi. Men vad vi inte vet är hur
långt dessa kommer att sträcka sig. Om
det totalitära samhället införs smygvä-
gen? Eller om den vidgade offentliga
maktutövningen föder en ny frihetsrörelse och vart den isåfall leder?
Men vad vi framför allt vet är att frihet
och auktoritet går hand i hand. Men bara
under en förutsättning: att det är spelreglerna som är auktoriteten och inte maktmedlen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner